Benet springer

Sex - Fjuttig kvalitet?

2012-01-18T21:43:00.000+01:00

Inspirerad som själve f-n av Carinas sanslösa långpass-tusingar gav jag mig idag ut för ett köra det första kvalitetspasset på mycket länge.

Strax innan 18 styrde jag kosan mot Björket och den upplysta grusväg som skär genom den lilla skogsdungen och som passande nog är nästan precis en kilometer lång. Märkligt hög puls på vägen dit i 6-tempo, men det fick vara som det var med det. Kanske jobbstressen från tidigare under dagen som jag tagit med mig ut? Kände mig taggad inför uppgiften och längtade efter att få bli riktigt trött. Planen var att springa sex stycken tusingar, vilket med lätthet kan uppfattas som riktigt fjuttigt i jämförelse med Carinas tjugo häromdagen, men sex fick det bli. Sex blir bra. Sex är bra.

Drog iväg på den första och försökte fokusera på löpsteget samt att hålla en bra hållning genom hela kilometern. Men den första var tung. Riktigt tung. Kändes att jag fått hålla mig borta från snabbare löpning ett tag nu. Andra gick bättre. Nästan för bra. Sprang den i 4-tempo rakt igenom. Trean och fyran gick i mitt miltävlingstempo från i somras (4:13). Den femte och näst sista var av någon anledning riktigt obehagligt jobbig och det märktes också på tempot; 4:26. Drog dock ner tempot lite grand för att kunna upprätthålla någon slags stil på löpningen. Ville inte börja "sluggerkuta" utan hålla ett bra steg och ett hyggligt flyt. Sista kändes bättre men efter de 4:17 var jag ändå verkligen glad att ha det hela överstökat.

Trippade hem de två kilometrarna och kände mig fett nöjd med passet, skönt trött och tänkte på hur det skulle kännas om jag istället för 6 bränt av 20. 20!? Det är ju helt galet!

Ruta ett

2012-01-10T22:38:00.000+01:00

Ja, herrej-vlar vilket skitpass. Tung i benen och stel i hela kroppen. Kändes nästan som att jag inte sprungit en meter på ett år eller två.

Drog ut efter att fått i mig lite kvällsmat efter jobbet. Hoppades på att slippa den konstiga känslan i vänsterbenet, och faktiskt var det inte så farligt med just den biten idag. Men med allting annat. Noll flyt, noll känsla, noll energi. Bara tunga ben, stela axlar, ansträngt flås, hög puls. I 5:23-tempo! I sämsta formen på bra jävla länge.

Men visst, det är inte nu jag ska vara på topp. Det är i april. Och i maj och i början av juni. Men det är bara 3 månader till TEC 50 miles och just nu känns det som att jag ligger så långt efter som det bara går vad gäller min löpning och 13 veckor för att försöka ta sig tillbaka till någon slags värdig form känns som en väldigt kort tid. Speciellt som herr Ischias hela tiden ligger och lurar och bara väntar på att få sätta ytterligare en käpp i mitt löphjul.

Dock finns det en riktigt stor löprelaterad ljuspunkt på väldigt nära håll. Frun tog nämligen fram Gbgvarvets 2:15-träningsprogram idag och körde första passet innan jag ens hunnit hem från jobbet! Way to go mrs! Och tack för inspirationen. Den behöver jag verkligen nu för att lyckas ta mig framåt från ruta nummer ett.

Benets backspegelsblickar

2012-01-07T14:44:00.000+01:00

Sju dagar har gått sedan det nya året skålades in. Sju dagar under vilka det producerats mängder av träningssummeringar i bloggosfären. Summeringar som är ett sant nöje att som läsare konsumera och som får en att fascineras av allt roligt och spännande som hänt i vårt avlånga löparland.

Ett inlägg som dock saknas i denna skörd av årskrönikor är det från det där Benet. Han brukar ju så här års lyckas slänga ihop ett inlägg med lite minnesbilder från året som passerat, men i år verkar han inte riktigt vara på humör. Han har mest setts vanka omkring i sitt hus klagandes över märkliga smärtor i vänstersidan långa skånk, eller sammanbiten liggandes på en träningsboll modell större i den ena märkliga övningen efter den andra. Kanske är det bäst att låta honom vara ifred.

Eller vänta... nu ser det ju faktiskt ut som att han tar fram sin laptop. Och sjunker in i ett tillstånd som ser något så när bekant ut. Krafsandet i det rödlätta skägget och den smått frånvarande men ändå koncentrerade blicken genom läsglasen säger mig att det faktiskt verkar vara ett blogginlägg på gång... Ja, det var som fasen...

2011 var ett år då det hände en hel del i mitt löparliv. Det var året då jag för första gången sprang längre än 42k på en och samma dag, då jag kombinerade långlöpning med gourmetmat och stiftande en mängd nya synnerligen trevliga bekantskaper, då jag slog personligt på både marathon (3.34.38 i Stockholm) och 10k (42.14 på hemmaplan i Kristianstad), då jag irrade omkring i Beijings motorvägskulvertar och i en av stadens alla parker och då jag debuterade i trailsammanhang.

Det var även året då jag sprang mitt första utanför-Sveriges-gränser-marathon (Berlin), då jag av en ren slump fick bevittna en IM-tävling live (i Nice) och undrade om jag själv skulle klä i badmössa och då jag någon månad senare själv gav mig ut på ett lika lokalt som spontant triathlonäventyr (S, C, L) i och runt Råbeslövssjön. Det var också året då jag och min familj under ett dygn adopterade en långlöpande australiensare. En riktig äventyrare som senare skulle gå och bli chefredaktör för en ny tidskrift där jag i debutnumret fick den nedtecknade gourmetlöpningsupplevelsen publicerad.

Det var även året då jag gjorde slag i saken och bytte både bransch, arbetsgivare och tjänstgöringsort. Rätt eller fel får väl tiden utvisa, men jobbytet gav mig möjligheten att faktiskt börja långcykla (eller långspringa) till, eller kanske främst, från jobbet. En möjlighet som jag dock ännu inte uttnyttjat under de två månader då jag haft möjlighet.

Det jag däremot utnyttjat är möjligheten att via de långe benen i olika självarrangerade soloevenemang utforska de fina omgivningarna i mina hemtrakter. I somras en ultralöpning söderut till Kivik och i höstas ett tvådagarsevent i andra riktningen med slutdestination Sölvesborg. Och så skapades det en årlig tradition genom att följa upp fjolårets uppskattade nyårslöpning med ett nytt avsnitt av det sociala sista-dagen-på-året-passet.

Det var även året då jag tröttnade på att betala 349 kronor per månad för något jag dumt nog inte längre utnyttjade. Jag sade upp mitt gym-medlemskap och upphörde samtidigt med all form av specifik coreträning. Något som skulle visa sig vara ett synnerligen korkat beslut då det under årets sista månad resulterade i att jag fick tillbaka de ischiasproblem jag senast brottades med under våren 2009. Problem som i år blev så pass allvarliga att målet om 2000 sprungna kilometer kom att förbli ouppnått.

Alles in alles med andra ord ett synnerligen händelserikt år som fullkomligt flugit förbi med en hisnande hastighet och som gett mig många härliga minnen som jag sent, eller ännu hellre, aldrig kommer att glömma.

Och nu är det hög tid att blicka framåt. Mot ett år som redan nu inbegriper en hel rad planerade löpaktiviter. Men mer om det i ett kommande inlägg. Ty nu är det hög tid att tillsammans med pilatesbollen ta upp den dagliga kampen mot ischiasproblemen!

Vårvädersjul

2011-12-27T12:00:00.002+01:00

Jullov. Som i år stavas "arbetstidsförkortning". Och uttalas "underbart skön vinterledighet i tvåsiffriga plusgrader".

Rawfoods-experiment i ugnen. Blodgivarplåster i höger armveck. Nio sköna kilometer i underbart vårväder med en fungerande rygg i går. Min härliga familj att hänga med hela dagarna. Och den numera traditionsenliga nyårslöpningen med goda vänner på lördag att se fram emot. Och senare samma kväll bubblande kvalitetstid.

Sa jag att det här med jullov äger?

My precious...es

2011-12-18T17:27:00.001+01:00

Löpningen är det minst sagt smått med för tillfället. På grund av den trilskande ischiasen. Der Rücken är alltså lite kaputt gegangen. Och symptomatiskt nog börjar nu även mina favoritlöparprylar vittra sönder.

Först sprack en av mina kära DS Racer framtill. Kastade mig ner i fruns sylåda och rotade fram nål och björntråd och lyckades någorlunda tråckla ihop den igen. Puh!

Sedan gick blixtlåset i bitar då jag skulle dra på min kära vindjacka som, förutom att vara en förbaskat snygg, lätt och skön löparjacka, också är ett fint minne från då det begav sig på ledarskapsutbildning med en (fd?) Linnéacoach på trevliga skånska gårdar.

Kanske kan Tomten fixa blixtlås? Och trilskande ryggar? Ja, det hade varit en julklapp det.

Sökes:

2011-11-30T10:14:00.001+01:00

Inspiration, styrka och en Core-PT med pennalistiska slavdrivaregenskaper.

Sjätte veckan på det nya jobbet och tröttheten sitter fortfarande i. Känner mig minst sagt HELT SLUT i både kropp (vilket är lite skumt) och knopp (inte lika konstigt) på kvällarna vid hemkomst. En löprunda per kväll skulle garanterat fyllt på energiförråden, men kroppen säger stopp och jag vet att det är ryggen som är det största problemet. Obehagen jag känner i vänster underben har egentligen inget med benen att göra, utan det är ischiasnerven som spökar, orsakat av en försvagad coremuskulatur. Varför ska det vara så förbannat svårt att slänga sig ner på den för ett par år sedan inköpta "fitness"-mattan och köra lite härliga coreövningar? Vad är det som stoppar mig? Förutom en bedövande trötthet, lätt huvudvärk och obefintlig inspiration? HJÄLP!

Ooooo

2011-11-27T10:10:00.001+01:00

Otroligt oinspirerade, oengagerade och otåliga 20k om 1h56min. Och oroväckande orkeslös i orkanen.

50 miles? På de här gamla benen?

2011-11-23T19:37:00.000+01:00

Det damp ner ett inbetalningskort i den digitala brevlådan igår. TEC 2012 Betalningsinformation. TEC, ja. Den 14 April. 2012! Oops. Det är ju för fasen snart. Inte mycket mer än 4,5 månader bort. 50 miles.... 50! Miles!! Nästan två marathon. På raken. På tid. Jisses.

Och jag som redan känner mig lite halvsliten. Ont både lite här och lite där. Mest här, faktiskt. I höger hälsena. För att jag är en slarver. Med de excentriska tåhävningarna. Men även lite där. I vänster underben, på insidan strax under knäet. Och så är det ju det där med ryggen. Och ischiasen. Som spökar lite då och då. På grund av att jag är en slarver. Med coreträningen.

Inget av ovanstående behöver betyda något speciellt allvarligt. Lite ont kan man väl stå ut med. Men, småskavanker på en åldrande kropp bör man nog ändå vara observant på, så att det inte utvecklas till någon seg, ihållande skada. Tåhävningar och coreträning skulle jag ju dessutom kunna sätta igång med närsomhelst. Kanske till och med redan i kväll. Träna för att kunna träna.

Japp. Så får det bli! För de där 50 milesen uppe i Täby både vill och ska jag fixa. Och det på ben som aldrig känt sig yngre!

Paris? Äh! Varför då?

2011-11-04T17:18:00.001+01:00

Tre veckor sedan nya jobbat startade. Sjukt vad tiden går. Speciellt när man är riktigt busy vilket verkligen varit fallet under dessa dagar. Annat var det veckan innan jag startade. Då var det skönt laid-back. En frivecka där det svåraste var att bestämma med vilka trevligheter alla de i kalendern underbart tomma sidorna skulle fyllas. Ett tag var jag inne på att dra till en storstad för att få uppleva den från löparskorna. En kanonidé om ni frågar mig. En inte lika bra idé om ni frågar min älskvärda äkta hälft.

Så, istället för tåget till Kastrup tog jag bussen ner till Brösarp för att därifrån fortsätta norrut från vårens Skanör-Brösarps-Ultra på egen hand. Denna gång med slutdestination Sölvesborg. Och de närmaste två dagarna blev helt perfekta och jag saknade inte Paris en endaste liten stund… Honest....

För vad är Gare du Nord mot Brösarps station?

Och vad är Seine mot Helge å?

Paris vackra damer mot Tosteberga ängars skönheter?

Eiffeltornet mot en 3G-mast i Nymölla?

Eller trestjärniga franska krogar mot pittoreska, små lokala etablissemang?

Vänsterdelen av bilderna lånades från följande platser:

Gare du Nord: http://comps.fotosearch.com/bigcomps/WTD/WTD365/PSF00187.jpg
Seine: http://farm7.static.flickr.com/6111/6307636382_9c6bd8afbc.jpg
Crazy horse: http://www.julesmoretti.com/wp-content/uploads/2010/01/rtr23zpa.jpeg
Eiffel: http://farm4.static.flickr.com/3127/2630035553_dbd8666162.jpg
Taillevent: http://bewitchingkitchen.files.wordpress.com/2010/03/taillevent1.jpg

Blodfattigt höstlöp

2011-10-07T11:27:00.001+02:00

Mitt-på-dagen-löpning en vardag har under de senaste åren varit begränsat till tisdagslunchlöpningarna i Lund. Men den här veckan har jag kunnat springa närhelst på dagarna jag önskat. Åtnjuter nämligen lite genom åren på-hög-staplade semesterdagar. Dagar som jag antingen tar ut nu eller inte alls. Min anställning i Lund upphör nämligen på måndag. Och nästa börjar måndagen därefter. Således nya tider, nya utmaningar!

Förutom löpning har veckan ägnats åt diverse praktiska övningar såsom tandläkarbesök, kretsloppsparksbesök, bil-fix och, för första gången i mitt liv, blodgivning. Något jag egentligen tänkt göra i en herrans massa år, men aldrig blivit färdig till. I somras knatade jag förbi en blodbuss uppställd utanför en av kontorsbyggnaderna i Lund, bestämde mig där och då att nu var det dags. Fick proven tagna, blev godkänd i besiktningen, och i tisdags var det alltså dags för premiärlämning. Vana sköterskor tog hand om mig, mina vener och mitt blod. Blev till och med bjuden på fika efter att de 450 millilitrarna var överlämnade. Trevligt. Hamnade vid samma fikabord som ett känt ansikte (från "min" brädgård) och började nästan genast snacka löpning, träningsprogram och Göteborgsvarv. Han var nämligen anmäld till sitt livs första lopp den 12/5 nästa år och hade en hel del frågor då han, via överhörning av mitt samtal med en sköterska om marathonlöpning och järn-tillskott, förstått med vad jag spenderade min fritid.

Gårdagseftermiddagen spenderades i Bockatorpet, där för övrigt Salomons Trail Tour gick av stapeln för halvannan månad sedan. Möttes då jag klev ur bilen av ett blåsigt, regnigt och helt underbart höstväder. Mina älskade trailskor, Inov8 X-talon 212, satt på fötterna och jag såg riktigt mycket fram emot en och halv timmes trippande på brandgula höstlöv, över rötter och stenar och i djupa vattenpölar. Drog iväg i "normalt" tempo och tyckte det ländes lite tungt. En koll på min Garmin indikerade att pumpen fick jobba på bra mycket mer än normalt i rådande fart. Att vara fattig på röda blodkroppar känns som att vara riktigt ur form. Jag undrar hur länge jag kommer att uppleva det så? Och undrar om det rentav kan vara "dumt" att träna innan tillräckligt mycket av det lämnade blodet är ersatt... Någon som har erfarenhet?

Trots den något högre belastningen än det från början var tänkt, var eftermiddagen i regnet till absolut största belåtenhet. Frihetskänslan var total och inte ens lösspringande rotweilers som ägaren inte riktigt lyckades få tag på innan de kom fram till mig (ståendes i givakt med händerna uppdragna) för att "hälsa" kunde få mig ur balans. Mitt-på-dagen-löpning en vardag slår på något sätt det mesta!

Dunceor: Plågsamma Berlin

2011-10-04T10:34:00.007+02:00

Efter ha lyckats ignorera i drygt 6 veckor att jag strax ska springa ett marathon igen så var det ändå dags. Jag skulle bara göra ett kort besök i huvudstaden då jag hade bokat rätt sent och därför fått rätt dåliga flygbiljetter.

Lördagen började med att jag åkte till København och hängde på Illum & Magasin och tittade på fina möbler med en vän. Efter fått lite pepp där flög jag till Schönenfeldt.

Jag hade bokat ett hotell rakt under Tiergarten för att ha närma till starten på söndagen. Efter (av misstag) plankat på S-bahn lyckades jag hitta mitt hotell, kasta in mina grejer för att sedan gå och möta upp Benet och några andra. Efter ätit en kanongod men liten tallrik pasta på en restaurang med den mest förvirrade servitören någonsin i Berlins gaykvarter så var det en tidig kväll.

Nästa dag vaknade jag tidigt, åt en ordentlig hotellfrukost och förberedde mig inför loppet. Fortfarande känns det som vilken dags som helst och min tanken var att bara ta mig igenom loppet så får vi se vad som händer.

Efter promenerat till startområdet och varit lite optimistisk i min tidsplanering och efter insett att det var helt omöjligt att hitta så gav jag upp möjligheten att möta upp Benet och de andra innan starten. Jag lunkade i lugn och ro mot Startgrupp E och sen av en ren händelse så ser jag Benet stå där. Efter ett kort pepptalk så gick starten men Benet vek av för göra ett snabbt toabesök.

Nu var loppet igång. Planen sen tidigare hade hela tiden varit att gå emot sub3:30 och jag tyckte att det var lika bra att försöka hålla den och rasar det så rasar det. Efter inte ha sprungit en meter på drygt 10 dagar så var benen fräscha och sugna så det skulle bli intressant och se vad den dåliga uppladdningen skulle påverka mig.

Första km rullade på och jag la mig direkt i runt 5:00-tempo, helt enligt plan. Det kändes inte tungt och jag fick trampa lite på bromsen för inte lägga mig i högre fart.

Vädret var fint och det kändes att det skulle bli varmt de senare delarna av loppet, precis som det var 2009 när jag sprang Berlin förra gången. Detta gjorde att jag bestämde mig för att dricka på alla vätskekontroller och se till och hålla vätskan på en bra nivå. Jag har kört en hel del långpass helt utan vätska hela sommaren och känner att min kropp brukar klara det bra men det är lite "train low, compete high" så hoppades på att detta skulle hjälpa mig.

Första milen klockar in på 49:55 på min klocka, ganska exakt enligt plan. Dock så märker jag att jag ligger lite fel med min klocka och mattorna som ger en viss skillnad. Officiella tiden för 10km är 50:23 så låg några sekunder efter.

Jag sprang och väntade på när kraschen skulle komma för jag var rätt tveksam till om detta skulle gå. Jag tänker lite så att om jag kör på och ligger ok och får kraschen rätt sent så kan jag jogga det sista in.

Vid 15km kände jag lite smärta i knävecket, samma knäveck som jag hade stora problem med för drygt 3 år sen. Eftersom jag hade en hel del problem med det sist så blev jag lite orolig men jag sprang på och tänkte jag ignorerar det.

Det rullade på och kändes bra, de flesta km-tiderna låg runt 4:52-5:00 med någon enstaka över. Vid 20km så kändes det allt för bra och helt plötsligt kom en km på 4:38. Halvmaran passerades på drygt 1:45:54 (1:44:xx på min klocka) och jag låg helt enligt plan vilket skrämde mig lite.

Allting kändes bra och jag drack på varje station och när jag kom till 28-29km kände jag att det måste ju ta slut någon gång och jag valde att stega ner något i tempo. Nu hade det onda i knävecket gått bort och benen kändes helt ok. Nu låg tempot snarare på 5:05-5:07. Vid 32km kändes det fortfarande helt ok och jag tänkte då att nu är det bara en mil kvar. En mil jag för två månader sedan klarade på 42:30, så fort kommer det inte att gå idag. Jag låg fortfarande bra till vid 32km men att jag skulle kunna öka och klara sub3:30 hade jag väl börjat inse inte skulle gå. Frågan är hur mycket skulle jag tappa på sista milen.

Sen vid 34km kom väggen. Plötsligt gjorde allting ont, knävecket smärtade igen, under ena foten smärtade det och det bara dunkade i mina vader. Det jag intala mig var att jag får inte gå och det är bättre att jogga i dåligt tempo än att gå. Vid 36km övertalade jag mig själv att det var ok att gå drygt 10m vid vattenstationerna vilket jag inte ens hade gjort tidigare.

Nu var det fruktansvärt plågsamt och jag var bara trött på alla människor runt omkring. Irriterad på dem att de skulle se hur ont jag hade och hur långsamt jag nu sprang. Jag blev omsprungen av en hel del löpare runt 36-40km då jag låg i ett lägre tempo än de flesta runt mig. Tempot höll sig mellan 5:36 och 5:50. Den sämsta km blev 41km som klockades på 5:54. Kraschen var fullkomlig och det gick så långsamt tyckte jag. Så här i efterhand är jag nöjd med 5:54 tempo för det kändes som jag joggade i 7:00-tempo. Vid 41km skylten hade jag bestämt mig att då skulle allting ges så 300-400m innan så promenera jag drygt 50m för att få ner pulsen och sen när 41km kom så öste jag på med allt jag hade.

Jag kommer in på Unter DEn Linden och jag vet att det är lite mer än en km kvar. Jag drar på och försöker springa så fort jag kan. Benen vill inte riktigt vara med men jag ignorerar all smärta och bara trycker på. Jag springer på och bakom mig hör jag plötsligt en man som skriker och jag tittar bak och ser hur han helt kollapsar med kramp i båda sina ben. Jag ser samtidigt en sjukvårdare som springer emot honom så jag väljer att ignorera det och springa på.

Jag kommer längre upp och en kommentarer påstår att det nu "bara är 500m kvar" och jag försöker springa mer. Allting känns så enormt långt bort och avlägset. Jag klockar 42km och den går i 5:04-tempo åtminstone.

Nu hade jag lärt mig från 2009 att först kommer en matta med 42km och sedan kommer målet. Det gäller att inte tappa fokusen utan att ösa på det sista in. Jag ger verkligen allt och jag springer förbi en hel del på upploppet medan jag känner hur benen knappt håller mig. Klockan står på 3:37 och jag satsar allt.

Till slut är det över, jag kommer in och jag känner att min ena arm har domnat bort och jag är enormt trött. Jag går lite lugnt framåt för att få min medalj. Min tanke är och hitta bort till där Benet och jag har avtalat att träffas. Jag inser jag glömt stänga av min klocka så jag vet inte i det läget vad den exakta tiden är men jag vet den är något på 3:37:xx.

Jag väntar några minuter och sen ser jag Benet komma linkande och jag går fram och säger "Det ser bra ut" till honom och får ett väldigt trött leende tillbaka.

Vi sätter oss ner och dricker två Erdinger i det fina vädret medan vi diskuterar loppet och känslan. Efter mött upp Benets arbetskamrat så väljer jag att dra mig hemåt.

Dagen fortsätter med att jag åker och möter en vän, hamnar på en Biergarten, dricker öl till kl 24:00, åker S-Bahn hem till hotellet och är hemma 1:30, går upp kl 04:00 fortfarande lite smärre berusad och åker till flygplatsen.

Direkt efter kändes det som jag inte skulle springa fler men nu kommer funderingarna igen och antagligen vill jag ha revansch på loppet och se vad jag kan göra för tid med bättre uppladdning.

Berlin - en riktigt lyckad målmiss

2011-10-03T22:00:00.002+02:00

Med ett vrål av lycka passerar jag den sjukt efterlängtade mållinjen på ett jublande Stockholm Stadion. Min klocka visar på 3.34-nånting och den avslutande ruschen fick mig tydligen att lyckas gå under 3.35. Jag känner mig trött, törstig och lycklig. Och fortfarande stark. Och inser där och då att nästa marathonmål måste ju bli sub-3.30. Nästa marathon. Berlin marathon.

Alarmet ljuder. 04.00. Sätter mig direkt upp i sängen. Känner efter. Obeskrivligt trött. Och tung i huvudet. Sträcker mig vant efter näsduksförpackningen på nattduksbordet. Tömmer bihålorna för tusende gången den senaste veckan. Fan. Gör vid mig, käkar en stadig frukost och får skjuts av min älskade hustru till tåget. Allt med? Skor, Tävlingsdress, Garmin, Pass, Resorb, Nässpray, Näsdukar? Jo. Kastrup nästa.

Anländer Berlin tre kvart efter det att planet lämnat CPH. Har träffat på en trevlig danska på flyget som nu undervisar mig i konsten att köpa rätt biljett till S/U-bahn. Har själv inte tagit mig tid att ta reda på vad som gäller. De senaste veckorna har varit minst sagt überintensiva. Och den energi som eventuellt blivit över har spenderats på att försöka bli kvitt förkylningen som dock visat sig vara osedvanligt segdragen. Sätter mig på ett tåg som enligt min nya bekantskap ska ta mig hela vägen fram till den station som ligger närmast mitt hotell. Visar sig vara helt fel och blir "avslängd" på en ändstation långt ifrån min tänkta destination. Dags att börja engagera hjärnan. Hittar ganska snabbt rätt och står snart i receptionen för att checka in. En snabb vända in på rummet och sedan ut på stan. Mot Brandenburger Tor och start/målområdet för lite rekning.

Förberedelsearbetet för årets stora idrottshändelse i Tysklands huvudstad är i full gång. Jag flanerar längs 17. Juni-gatan och insuper, tillsammans med hundratals andra löparturister, atmosfären och ser med snorig försiktighet fram emot söndagens begivenheter. Framme vid den mäktiga porten på den före detta östra sidan av staden slår jag mig ner vid ett bord och ger mig på en del av den lokala menyn; En Krakauer och en Erdinger (Alkoholfrei...). Jojo. Tyskarna kan det där med korv.

Börjar fundera på var jag hämtar ut startnumret och ser mig omkring runt startområdet utan att få syn på något som skulle kunna utgöra det Expo jag efterlyser. Fiskar upp papprena ur väskan och inser att jag ska ta mig till gamla flygplatsen för att finna det jag söker. Gör så och möts ute på Tempelhof av en gigantisk utställning väldigt präglad av de stora sponsorerna BMW, Adidas och Erdinger. Letar mig fram bland hundratals utställare och hittar till slut nummer-, chip- och tröjutdelningen i hangaren längst in i komplexet. Irrar runt en del, snackar med Adidaspersonalen, försöker hitta ett par Adizero Adios i min storlek utan resultat. Avslutar besöket med en vegetarisk Flammkuche och ytterligare en alkoholfri öl innan det blir dags för hemfärd och sänggång. Spenderar alldeles för mycket tid med datorn i knäet och offrar en del av den så efterlängtade och välbehövliga sömnen. Snyter mig slutligen en sista gång för dagen, tar ytterligare en dusch nässpray, sluter ögonen och försöker somna.

Lördagen inleds med en sagolik frukost på hotellet. Under denna högtidsstund får jag ett sms av Carina som låter berätta att hon och hela SpringTime-gänget är på väg till frukostjoggen. Ska jag med? Eh? Har jag missat något nu igen? Tydligen. Skulle nog tagit mig tid att läsa på lite om kringevenemangen, men det är ju så dags nu. Inser snabbt att jag inte kommer att hinna. Vet inte om jag "vågar" heller. Snoken rinner med oförändrat tryck. Dock i stort sett genomskinligt vilket måste vara positivt. Avslutar dagens första mål, gör mig reda för lite kombinerad sightseeing och koordinering, ty idag är det tänkt att jag ska sammanstråla med inte mindre än fyra pågar som anländer Berlin från olika håll.

Börjar med att ta mig ut till Olympiastadion där frukostjoggen som Carina tipsat tydligen ska äga rum. Möts av en stor, mångspårig, men samtidigt väldigt öde station då jag kliver av S-bahn. En promenad på några hundra meter tar mig fram till arenan och jag tycker mig kunna känna en mäktig, men kall historievind svepa igenom mig då jag står och glor på det imponerande bygget. Går fram mot ingången där jag möts av mätta och glada löpare som är på väg därifrån. Får tyvärr inte komma in på området av de trevliga men väldigt bestämda vakterna. Jaja, får bli till en annan gång.

Resten av dagen spenderas på Berlins gator, på café, i tunnelbanan och ute på mässan tillsammans med nyanlända vänner. Sköter också en textbaserad korrespondens med Carina via sms där det bestäms att vi ska mötas på en italienare för en gemensam middag. Sagt och gjort. Fem skåningar och två Stockholmstjejer, Carina och Marie, slår sig ner vid ett utomhusbord hos smått förvirrade italienska servitörer. Det blir pasta för hela gänget. Denna "trolldeg" som i olika former ska förbereda oss för morgondagens utmaning. Ja, jäklar! I morgon är det alltså dags. Och jag som inte tagit ett enda löpsteg de senaste elva dagarna. Däremot snutet mig. Konstant. Produktionen fortsätter och jag får ursäkta mig ett par gånger för att inte behöva se ut som en dagisunge med en klassisk "11" under kranen vid bordet.

Middagen fortgår under riktigt trevliga former och smått oundvikligt börjas det pratas om målsättningar. Jag gillar det inte. Att prata målsättningar inför lopp, alltså. Har aldrig gjort det. Och allra minst nu då jag inte ens vet om jag kan springa över huvud taget. Vill få alla att förstå att jag inte har något mål. Längre. Tidigare var det sub-3.30. Men nu. Nä. Målgång, kanske. Om kroppen tillåter... Hmmmm. Usch, ja. Hur ska det här gå?

Strax efter halv sex på "race day"-morgonen står jag i hotellduschen och frågar mig hur jag mår. Faktiskt något bättre trots ännu en natt av alltför dålig sömn och frekventa toalettbesök. På frukosten blir det vitt bröd, skinka och marmelad, samt kaffe, juice och vatten. Inga konstigheter för att hålla sig vän med magen. Tejpning, vaselinförberedelser och sedan tävlingsdräkt på.

Promenerar bort mot starten där en rendez-vous med Dunceor är tänkt att ske tre kvart innan start. Inser då jag ser mängden löpare som köar för att komma in på området att den planen kommer att spricka. Kommer till slut innanför grindarna, lämnar in påsen, drar på mig den på mässan erhållna gröna sopsäcken och kliver in i fållan för startgrupp E. Spanar efter min E-gruppskumpan utan resultat. Hittar däremot en refug att kliva upp på som gör mig ett par huvud längre än alla andra. Lyckas i och med detta lilla trick få Dunceor att få syn på mig. Skönt. Gör upp lite efter-lopp-planer och står sedan och inväntar startskottet och det stora röda-ballongsläppet. Känner mig lite lätt bedövad. Av osäkerhet angående form och friskhet. Av en sömnskuld som börjar bli riktigt tung. Samt av alla tankar på om jag verkligen gör rätt som ändå springer trots den envisa förkylningen som gästat min kropp i nästan tio dagar. Speakerns uppmaning till löparna att inte springa om man är sjuk ringer i mina öron och gör mig än mer dimmig.

PANG! Starten går. Jag och Dunceor rör oss med myrsteg framåt. Pissnödig. Ajdå. Kastar mig ut ur den rörliga ormen av löpare och uträttar mina behov i närmaste buske. Tillbaka igen. Nu utan (känt) sällskap. Börjar jogga så smått. En jogg som snart övergår i löpning. Löpning i riktning mot den mäktiga guldängeln Siegessäule. Och mot min fjärde marathonmedalj.

Speakerns röst ekar fortfarande inne i huvudet. "Känner ni er dåliga, får tryck över bröstet, avbryt genast och uppsök läkare!". Jo, det lovar jag mig själv. Och min familj. Springer och känner efter under de första fem-sex kilometrarna, men får beskedet av kroppen att det fungerar faktiskt riktigt bra. Det (nu helt genomskinliga) snor som fortfarande vill ut ur bihålorna forslar jag bort lite diskret med hjälp av handen som jag sedan torkar torr på nederdelen av tröjan. "Rallarsnytningar" är inte att tänka på i den rådande trängseln.

Efter en första mil på 51 minuter låter jag mig nu släppas fritt och mina funderingar på huruvida jag borde göra detta eller ej suddas mer och mer ut. Jag börjar nu kunna njuta av loppet. Av stämningen och av det faktum att jag faktiskt är i gång. I ganska skapligt tempo. Kilometer efter kilometer passeras och det känns förvånansvärt lätt. Vädret är fantastiskt och publiken längs banan är glad och till mycket stor del röd, vit och dansk. Några få, enstaka, stackars svenska flaggor lyckas jag se och varje gång springer jag fram mot bäraren av den blå-gula fanan och skriker något i stil med "HEJA SVERIGE!" för att få dem att fortsätta vifta och heja fram andra svenskar som behöver stöd.

Tempot har ramlat under 5:00 per kilometer och just nu går det riktigt bra. Samtidigt har jag en liten gnagande känsla att jag inte borde köra på så pass "hårt" eftersom det med allra största sannolikhet kommer att straffa sig senare. Jag har ju faktiskt precis gått igenom en period där kroppen varit fullt sysselsatt med virusbekämpning istället för vila och välbehövlig marathonuppladdning.

Lugnar ner tempot något fram mot halvmarepasseringen men trampar ändå över 21,1-mattan på en tid som är nästan en minut snabbare än i Stockholm i våras; 1.46,29. Rullar vidare bort mot 25 och håller ungefär samma fart som löparna omkring mig, vilket känns skönt. Trots mycket folk upplever jag ingen direkt trängsel.

Saknar min familj där jag springer i min anonymitet. Känner att jag snart skulle behöva någon av mina närmaste i publiken som kan ge mig en slängpuss, en high-five eller ett extremt energi-injicerande "HEJA PAPPA!!!". Försöker rita mig bilden från Stockholms gator i huvudet och låter mattorna som passeras var femte kilometer utgöra min kommunikationskanal till de där hemma. Vill att de ska se att det rullar på fint och att jag, så här långt, håller.

Passerar 25 och nu börjar det för första gången kännas lite tungt. Och det är på tok för tidigt att få sådana känslor. I Stockholm kom dessa känslor ungefär tio kilometer senare och det är väl lite mer normalt. Men, det var då och nu är nu. Inget att göra. Bara att försöka hålla i så gott det går. Vaderna protesterar och ber mig att försöka ändra löpsteget en aning så belastningen på dem minskar. Hmmm? Ok. Inte det lättaste men låt mig göra mitt bästa.

Ännu mer protester från vaderna och så äntligen så får jag syn på trettiomattan där framme någonstans och jag, just nu med en icke nersköljd gel-klump i munnen, springer trånande efter den. Bara tolv kvar nu. Kom igen för fan. Det här fixar du. Bara att bita ihop. Ja, ja, ja!

Eller nej. Nu är det inte roligt längre. Inte alls. Ångesten kryper på i synkad takt med ett lätt illamående. Vaderna skriker, tempot sjunker och jag vill inget annat än att stanna. Inte ens det faktum att jag faktiskt kan vara med och verkligen deltaga i loppet och faktiskt till och med kan springa i ett relativt hyggligt tempo ger mig någon vidare tröst eller sporrar mig att vilja fortsätta. 35-mattan känns så ofattbart avlägsen och är så ofattbart efterlängtad att jag inte har ord att beskriva det med.

Jag äter vid varje energidepå, jag dricker vid varje vätskekontroll men känner ändå att jag inte riktigt har den energi som krävs för att hålla tempot och humöret uppe. Jag krigar och krigar, men börjar mer och mer misströsta och faller in i negativa tankespiraler och börjar fråga mig själv varför i helvete jag håller på med sådant här. Vaderna skriker och jag känner att mitt löpsteg är allt annat än vackert för tillfället. Ligger i vänsterfil och hör mitt namn (som kan skådas på nummerlappen) ropas ett par gånger och konstaterar att det är ett dåligt tecken. Det måste helt enkelt se helt jävla sjukt jobbigt ut.

Har fått ett mantra på hjärnan som jag nu upprepar för mig själv gång på gång på gång; "If I can just keep myself from walking, I'll be fine!". Av någon anledning på engelska. Om och om igen. Samtidigt som jag så äntligen passerar 35 börjar jag hallucinera om 40-mattan. "If I can just...". Blundar en stund. Öppnar sedan snabbt ögonen och stirrar rakt fram. Försöker tänka på löpsteget, men smärtan i vaderna hindrar mig från att ta lätta steg och för att få något resultat ur "lyft, lyft, lyft"-sången. Springer tungt och ångestladdat. Njuter inte ett enda dugg av att vara på Berlins gator kantat av tusentals jublande människor. Bryr mig inte. Orkar inte. Bara springa. Ett steg till. Ett till. Ett till. "If I can just keep myself from walking...".

40-mattan passeras och sista femman har gått på 27min23s, således ungefär 5:30-tempo. På något sätt bättre än jag fruktade. Nu bara 2,2 kvar. 2,2 sketna kilometer. Ingenting. Ingenting! Börjar nästan gråta bara jag tänker på mållinjen. Vill inget hellre än att vara framme. Är detta förresten "Unter den Linden"? Nej. Banan svänger igen. Detta då? Nej? Fan. Hur långt kan det vara kvar nu? 2,1? Pressar på och försöker hålla upp den lilla fart som är kvar. Ett steg i taget. Kom igen. Kom igen. Varmt nu. Svettas floder. Banan gör en ny sväng. Kan det vara? Ja, det måste vara så! Träden längs vägen. Tjocka led med jublande publik. Rödvita flaggor. Röd/svart/gula flaggor. Alla skriker och hejar. Jag hör de knappt. Ser dem inte. Ser ingenting. Förutom porten där långt framme. Porten vid Brandenburger Tor. Äntligen. Äntligen!

Springer igenom porten och sträcker armarna i luften. Minns i samma stund att målet ligger ytterligare 500 meter bort. Blir nästan förtvivlad. Försöker mig på ett futtigt försök att få en sista dos energi från publiken genom att vifta lite med de långa armarna. Resulterar i en något förhöjd publikvolym och en irriterad medlöpare som får min högerschimpansarm i nyllet. Bryr mig inte. Lite, lite kvar nu. Hör något om "Weltrekord" från PA-systemet och ser siffror på taket på en parkerad BMW precis innan mål. 2.03.38. Jisses! Och DÄR korsar jag matta 1 och DÄR matta 2 i målområdet. Jag är framme. Jag får stanna. Jag är klar! JAAAAA! Knäpper av klockan och läser 3.38.nånting. O MEIN GOTT vad skönt att få vara i mål!

Känner mig yr, stel och törstig som en ökennomad. Får köa till medaljutlämningen och det dröjer säkert tio minuter i hettan innan jag får mig ett glas vatten till livs. Stapplar på ordentligt stela ben fram längs fållorna. Folk överallt. Haltar bort mot påsutlämningen och hör en bekant röst då jag precis ska få ut min påse. "Ser ju bra ut!". Dunceor-Kalles glada och sarkastiska stämma får mig att skina upp i ett leende, det första på flera timmar, och jag replikerar med "Detsamma! Hur gick det?". "3.37-nånting...". "Grattis!! Då slog du den gamle (mig) med ungefär en minut". Jag ser på Kalle att han blir glad och han får ur sig "Börjar ju bli en ful vana det där med att komma före Benet. Först Salomon Trail och nu Berlin Marathon!". Det är du väl värd unge man, tänker jag. Jag är den förste att gratulera. Och idag hade jag inte mycket mer att ge. Närmare bestämt INGET mer att ge....

Får senare även tag på övriga i den manliga Skånekvintetten och spenderar tillsammans med dessa härliga pågar en god stund på en gräsplätt vid Erdingertälten hinkandes alkoholfri öl. Visar sig att de gjort fina resultat allihopa. Jonas (debutant 1) på 3.29, Jocke (debutant 2) på 3.51 och Robin på 4.05. Riktigt bra! Riktigt kul!

Ligger och kisar i den gassande solen med medaljen runt halsen och känner mig så sjukt färdig. Men glad, stolt och överlycklig att det till slut verkligen gick att genomföra detta mitt fjärde marathon. Det som skulle bli mitt första under 3.30, men som istället blev en riktigt lyckad 3.30-miss.

Prost, tack och hej. Ja, nu leker livet för mej!

3.38.35 - Jawohl!

2011-09-25T17:09:00.002+02:00

Och fantastiskt glad att vara i mål. Det var tungt. Och snoret rann. Men det gick! Och det är jag ganz überglücklish för!!

Alcúdia

2011-09-21T20:41:00.000+02:00

Det är trångt. Jag zick-zackar mig fram. Har koll på var jag sätter fötterna. Vill inte gärna sätta krokben för någon. Inklusive mig själv. Det är varmt. Solen är obarmhärtig. Jag drar ner kepsskärmen ytterligare en bit för att undkomma de brännande strålarna så gott det går. Jag svettas. Floder. Och jag lider.

INTE!

Efter en vecka i Alcúdia kan jag konstatera följande:

Jag älskar semester. Verkligen älskar det. Mycket på grund av den avslappnade attityd till livet som både jag och mina närmaste omedelbart lägger oss till med då det står "Ledig!" i kalendern. Inga måsten. Ingen morgonstress. Inga krav. Inga bestämda tider. Inga möten. Vilket dessutom ger en friheten att förlägga löppassen lite som det passar på dygnet. Fantastiskt!
Löparboomen håller i sig och verkar till och med att tillta i styrka. Antalet löpare som jag mötte under mina morgonrundor längs stranden, strandpromenaden och trottoarerna är oräkneliga. Semesterfirande (företrädelsevis) svenska och danska (förmodade) småbarnsföräldrar som tagit sig ur hotellsängen och knutit på löparskorna innan solen hunnit upp över horisonten syntes överallt. Då jag var i Nice över midsommar reagerade jag på och förvånades över mängden löpare jag mötte längs havet. Den densiteten är nu slagen med råge.
Magen är inte riktigt i samma normalt så fina balans som på hemmaplan. Efter mina genomförda semesterpass är jag nästan i stånd att kunna skriva en guidebok om standarden på receptionstoaletterna på hotellen längs Playa de Alcúdia.
Värmen tar på krafterna. Detta visste jag givetvis redan innan, men det blir alltid lika smärtsamt uppenbart då man ger sig ut i temperaturer som ligger 10-15 grader över det man är van vid. Svetten forsar och ger svid i de redan morgongrusiga ögonen.
Alkoholhaltiga drycker är ett stort hot för en marathonladdande svensk på socialt semesteruppdrag tillsammans med jubilerande svärfar och hela dennes härliga familj. Att konstant tacka nej till rosén och San Miguelen som bjöds visade sig inte vara något gångbart alternativ. Kände dock någon sorts dåligt samvete gentemot marathonmannen i mig varje gång jag öppnade en ny öl men tröstade mig lite tafatt med att världens bästa långdistansare har starkt majsöl som en viktig del av deras diet.
Virusfönstret står på vid gavel när man "kopplar av" samtidigt som man kör på rätt hårt fysiskt. Också ett välkänt faktum. Dock har man klarat sig under många tillfällen tidigare. Så ej under denna sköna semestervecka. Vaknar en morgon med smått irriterade slemhinnor. Vill tro att det har med gårdagens snorkling att göra och lyssnar inte på hypokondrikern i mig som viskar att det säkert är något elakt virus som gett sig på mig så här dryga veckan innan Berlin. Ger mig iväg på ett tempopass innan viskningarna blir för intensiva. Känner uppåt dagen att det förmodligen var rätt dumt gjort och parkerar mig dagen efter, sista dagen på semestern, i sängen medans övriga i sällskapet ännu en dag njuter av sol och bad på den magnifika stranden, som för övrigt befinner sig lite drygt 20 meter från lägenhetsterassen.

Nu, fem dagar efter hemkomst är jag på benen igen, men varken snoken eller halsen är helt fria från det slem som verkar ha bestämt sig för att göra sig ordentligt hemmastatt hos Benet. Det som återstår för mig är egentligen bara att vänta och se vad som sker fram till söndag klockan 09.00 då starten går. Antingen är jag med på "riktigt" och satsar på att göra en schysst tid. Eller, så är jag med lite på "låtsas" och joggar runt banan för att få se Berlin från mina Asics och glatt få vinka till den tyska publiken. Eller, i värsta fall, får jag agera påhejare till alla de jag känner som också bestämt sig för att förgylla den tyska huvudstaden med sin närvaro. Vi får se, vi får se...

Är det förkylt?

2011-09-18T10:30:00.000+02:00

Skriver följande inlägg liggandes i sängen med nattduksbordet belamrat med spanska medikament, svenskt vatten och mjuka näsdukar. Den kinesiska häxbrygden är slut och jag får nu följaktligen förlita mig till mer gängse bota-förkylning-metoder.

En förkylning som jag lyckades dra på mig de sista dagarna under förra veckans fantastiskt sköna vistelse på ljuvliga Mallorca. En förkylning som får mina stresshormoner att sättas i rörelse. En förkylning som äventyrar höstens stora löprelaterade event; Berlin marathon om exakt en vecka.

Kommer följande sex dagar räcka för att bli kvitt det virus som nu härjar i min kropp? Är det tillrådigt att så tätt inpå en infektion utsätta sig för en så pass fysiskt krävande ansträngning som ett marathonlopp? Finns det någon chans att jag ska kunna deltaga i mitt första utanför-Sverige-lopp den 25:e september? Eller är det helt förkylt?

Livet springer

2011-09-09T12:39:00.002+02:00

Just nu springer livet mitt i ett rasande tempo. Det är jobb, familj, marathonuppladdning, semesterresor, möten och hemmasysslor som svischar förbi likt svepande, rörelseoskarpa färgbilder. Och jag försöker hänga med så gott jag kan.

De senaste veckorna har jag mitt i allt detta ändå lyckats få ihop 60-65 löpta veckokilometer i träningsdagboken vilket känns skönt. Dock har en del av passen fått göras på smått udda tider på dygnet vilket gör att uppladdningen ibland kan kännas lite "forcerad", ostrukturerad och med avsaknad av riktig kvalitet.

Bloggandet har också fått stå tillbaka den senaste tiden. Något som jag kan tycka är riktigt förbannat synd, men inspirationen har liksom inte riktigt "fått plats".

Veckan som kommer springer livet dessutom på bortaplan, närmare bestämt på Mallorca. Ett ställe så gott som något för finputsningen på formen inför Berlins 38:e marathon.

På återseende! Eller Hasta la Vista som man visst säger där nere...

Asfaltsbarn på glid

2011-08-21T12:11:00.008+02:00

Salomon kommer till byn! Hurra! Hurra! Alla barn skuttar omkring och jublar. Heja, heja. Trail! Wow! Vad kul det ska bli!

Ett av barnen funderar på vad det där med "Trail" egentligen innebär. Backar? Förmodligen. Stockar, stenar, rötter, gärdsgårdar? Mycket troligt. Hmmm. Kan man springa där med "vanliga" skor? Barnet minns smått ångestfyllt en korp-orientering för några år sedan. Ett litet äventyr som slutade med DNF, svullen fot och lång konvalescens.

Nya skor beställs och efter en lång väntan dyker de så äntligen upp precis dagen innan D. De sitter som gjutna på fötterna och nu kan inget gå fel. Eller?

Efterlängtade Inov8 X-talon 212

Det har blivit lördag och klockan närmar sig 16.15. Ungefär 100 personer har samlats bakom startlinjen till den 11.6 kilometer långa banan. En bana som varken kartstuderats eller provsprungits varför det känns svårt att veta hur pass fort det bör gå. 10, 9, 8..., 2, 1 VISSLING i en pipa. Verkar vara en Kristianstadspryl det där.

Som den asfalts- och grusvägslöpare jag är så känns det allt lite speciellt att springa på stig där stenar och rötter likt minor på ett krigsfält utgör potentiella dödsfällor. Tycker inte om att ligga för tätt i rygg på någon eftersom jag då har dålig koll på underlaget. Skapar ett lucka på ungefär 10 meter och börjar känna mig relativt trygg i mina nya fina Inov8 X-talon 212. Men pulsen är hög och benen känns märkligt tunga. Hur fort går det här egentligen? En titt på klockan. 5:18. Måste vara fel. Ytterligare en blick en stund senare. 5:40. Nämen, vafan? Någonting är vajsing med klockan för det här är minst 4:30-fart.

Hittar min position och har Dunceor och urstarka Maria inom synhåll, kanske 15-20 meter bort. Det är tungt. Småstigar, småbackar, lera och rötter. Sedan plötsligt en namngiven stigning, "Fläskabacken". Å fy fan. Håller min position men får betala med skyhög puls. Försöker återhämta mig på vägen nerför, men tar det försiktigt så att inget händer. Rätt som det är styr de rödvita snitslarna ut oss rakt i spenaten. Garanterat orienterare som lagt banan. Benen känns ännu tyngre och andingen börjar nu bli bekymmersamt tung med tanke på att jag inte avverkat mer än en tredjedel av loppet.

Då vi närmar oss namngiven backe nummer två ser jag hur en tjej trampar fel och kryper ihop. Jag slinker förbi och tänker (högt?): "Stackars j-vel" och pressar vidare upp mot stigningen. Skanskabacken är hyfsat lång och suger ytterligare lite must ur de långe benen. Jag ligger inte mer än sju, åtta meter bakom Dunceor och Maria på vägen upp men känner att avståndet är bra mycket längre än så då de verkar starka och jag mer eller mindre är redo att kapitulera trots att vi inte sprungit mer än halva sträckan.

Fortsättningen utvecklas till en kamp. En kamp för att hålla min placering och inte tappa för mycket fart. Löpningen görs nu i ett stönande töcken och jag kan inte njuta ett dugg trots fantastisk natur och en varierande och egentligen förbannat rolig bana. Ansträngningen är helt enkelt för hög. Pumpen går på övervarv och min ovana att springa i terräng, och framförallt kuperad sådan, straffar mig och mina ben ganska ordentligt.

Precis innan loppet fick vi höra att stigningarna skulle komma efter typ fem och åtta kilometer. Stigningen vid fem, Skanskabacken, är avklarad och jag ser föga fram emot det som komma skall vid åtta. Och det som möter mig gör mig i stunden än mer uppgiven. Ett "inferno" av uppförs- och nerförsbackar, lämpligen döpt till "Berg- och dalbanan" av de fyndiga arrangörerna, vecklar ut sig i min väg. De är varken särskilt långa eller särskilt branta, men de är många till antalet och trots att jag verkligen försöker klä på mig Superman-kostymen får jag redan vid andra eller tredje backen (kommer inte riktigt ihåg då syret vid det här laget inte verkade prioritera varken det logiska eller minnescentrat i hjärnan) växla ner från "löpning" till rask gång under själva bestigningarna.

Jag stånkar mig uppför med långa kliv och får några uppmuntrande ord av den IS Göta-löpare som jag nu hamnat bredvid. Han trippar upp för backarna medans jag kliver. Jag förlorar inte speciellt mycket tid, men är mentalt smått knäckt. Jag har helt enkelt inte de förberedelser som krävs för en sådan här bana. Dunceor och Maria är nu långt utom synhåll och jag har helt släppt tanken på dem.

Efter en god stund i berg- och dalbanan och en ordenlig snubbling, som turligt nog inte blev värre än skitiga handflator, hör jag så till slut speaker-rösten vid målområdet. Jag kommer ut på gräsplanen som utgör "spurtområdet". Hör mitt namn och mitt klubbnamn (för oss klubblösa - Lonesome Runners) och är så fantastiskt glad att det är över. Får en medalj av en söt liten funktionärstjej då jag passerar mållinjen. Tackar, bockar och stönar. IS-Göta-löparen som kommit in en 10-15 sekunder före mig vänder sig mot mig och säger något i stil med; "Du var mig en jädra kämpe". Och jag är faktiskt benägen att hålla med. För kämpa var det jag fick göra. Njutningen under löpningen uteblev nästan helt, vilket var förbannat synd på ett så pass trevligt arrangemang och spännande trailbana.

Inför nästa år ska jag ha förberett mig mycket bättre för att även jag, precis som både Dunceor och Maria och säkerligen många andra, ska kunna ha det riktigt roligt bland rötter, stenar och slingrande berg- och dalbanor!

Till slut blev det en 26:e plats med 53.26 på de 11.6 kilometrarna. Absolut inget att skämmas över, men då njutningen uteblir är Benet aldrig riktigt tillfreds.

Spik i foten?

2011-08-13T11:25:00.004+02:00

Eller på foten. Eller... Ja, det är ju ingen riktig spik jag yrar om. Mer en känsla som kanske skulle kunna liknas vid en spik i foten. Inslagen uppifrån. Rakt ner i vristen. Vetefan vad som hänt men jag antar att det har med mitt förra inlägg att göra. Om att jag skulle ha nått en ny "nivå" i min löpning. Att skriva, och publicera, ett sådant inlägg är ju att be om problem. Åtminstone om man som jag fått skrockfullhet med bröstmjölken.

Dock skulle det inte förvåna mig om det är alltför många och långa pass i mina älskade, tunna racerskor som jag nu får pynta för. Men jag vet inte. Det kan kanske vara något helt annat.

Som tur är så känns det faktiskt inte så värst mycket då jag verkligen springer utan smärtan och stelheten kommer när jag är kall. Så frågan är; Kan jag fortsätta springa, eller är det löpvila och alternativ träning som gäller så här sex veckor innan Berlin? Ja, säg det den som vet...

Ny nivå?

2011-07-29T13:58:00.003+02:00

Trots den överhängande risken att jag i och med detta inlägg skriver under min egen "nästa skada"-dom känner jag att jag behöver reda ut dessa tankar genom att här få pränta ner dem.

Det känns på något sätt som att min löpning tagit ett kliv framåt. Eller uppåt. En känsla som började infinna sig efter mitt livs andra millopp, årets upplaga av Startskottet.

Ett lopp där jag, högst förvånande för mig själv, lyckades hålla en snittfart på 4:13 min/km. I hela 10 km. Ett tempo som jag tidigare knappt orkat hålla då jag försökt mig på tusingar eller andra (längre) intervaller.

Igår gav jag mig ut för att köra ett tröskelpass om tio kilometer. Enligt mitt träningsprogram (som är anpassat för att försöka göra 3:30 på maran) så skulle jag hålla ett tempo på 4:45 - 5:05. Dock bestämde jag mig för att springa på puls. Runt 170 (80% intensitet) borde, åtminstone enligt Karvonen, vara ganska lagom.

Med ganska dåliga förberedelse vad gällde energi- och vätskeintag drog jag ut i duggregnet och landade efter en kilometers uppvärmning på drygt 4:30-tempo vilket jag sedan höll hela vägen. Pulsen klättrade (givetvis) stadigt och närmade sig 180 mot slutet. Snittet hamnade under de tio tröskel-kilometrarna på 169 och sluttiden på 45.40. Och jag kände mig helt ok.

Således milen på (nästan) 45 med halvtaskiga förberedelser och endast 80% intensitet. Hmmm? Kan det vara så att jag, med hjälp av någon slags avslappnad kontinuitet och mängder av glädjelöpningspass, mer eller mindre ovetandes lyckats ta min löpning till en ny nivå? Om så är fallet är det ju rätt coolt. Och förbannat kul.

Ett blött miniultra mot solen i Kivik

2011-07-15T09:10:00.012+02:00

Semester. Sommarstuga i Åhus. Närhet till havet. Och vita stränder. Fantastiskt härligt. Om vädret tillåter. Men det gör det inte alltid.

Just nu hällregn och styv kuling. Tallarna vajar majestätiskt utanför köksfönstret. Regnet piskar på rutorna. Hur spendera denna dag? Ett långpass, kanske? Hur långt kan det vara till Kivik? Gmaps pedometer säger 38. Men då med löpning även på de större vägarna, vilket inte är så kul. Nåja, navigeringen ska nog inte utgöra något större problem. Ha havet på vänstersidan och du springer åt rätt håll.

Laddar ordentligt med nybakade fullkornsbullar och kaffe. Fyller sedan löparryggsäcken med dricka, lite godis och en banan. Tar även på vätskebältet för att lättare komma åt drickan under löpning. Hade varit bra med en CamelBak eller liknande. Måste få tummarna loss och kolla upp vad som skulle kunna passa.

Vinkar adjö till barnen som sitter uppkrupna under en filt i soffan tittandes på TV och kliver, tillsammans med frun, ut i tallskogen och det minst sagt intressanta vädret. Vinden ligger dock på från nordost vilket gör att regnet kommer snett bakifrån. Ett faktum som känns som en stor vinst i sammanhanget. Temperaturen på nederbörden är klart acceptabel och min klädsel; t-shirt och korta tights känns helt rätt.

Får en avskedspuss av mitt sällskap efter fem sprungna kilometer och fortsätter själv över bron till Äspet. Parkerar mig i ett behagligt Benet-ultra-tempo på runt 6 min/km. Känner mig uppsluppen, lätt och glad där jag färdas söderut med regnet och iPoden skvalandes "MarathonTalk" som enda sällskap. Det är en otrolig frihetskänsla att transportera sig till fots.

Bestämmer mig att ta en Snickers och bananpaus då jag avverkat halva sträckan, vilket jag just nu tror är 19 kilometer. Då jag passerar Furuboda-anläggningen springer jag ner mot stranden för att få en skymt av havet och för att ta den där "halva sträckan gjord"-pausen. Möter ett dånande hav och en piskande vind. Skogen en bit upp från havet har gett mig lä, men här nere är det inget som stoppar kulingen. Jag börjar frysa i de genomblöta kläderna och jag gömmer mig bakom en sanddyn där jag glupskt sätter i mig banan och choklad. Det har börjat gå rejäla vågor och dånet från havet ger mig lite obehag. Ett mörkt dånande hav är något som fanns i mina mardrömmar som liten och det verkar på något sätt sitta i.

Tar mig tillbaka till den asfalterade Furubodavägen och fortsätter min färd söderut. Springer genom mången skogar och förbi mången fritidshus. Slås av hur underbart lugnt och fridfullt här är och hur fantastiskt det är att få se på allt det vackra som lugnt passerar i 10 kilometer i timmen.

Då jag når Juleboda och Ravlunda skjutfält tar vid möts jag av en återvändsgrändsskylt i sydlig riktning och jag bestämmer mig för att följa vägen västerut, från havet för att förhoppningsvis hitta en väg i nord-sydlig riktning en bit längre upp från stranden. Det visar sig finnas många vägar, men ingen som verkar "pålitlig". Jag följer därför den asfaltsväg som leder mig ända upp till Maglehem. Där hittar jag en cykelled på en nedlagd banvall med riktning Brösarp. Viker in på denna och njuter av naturen runt mig.

Fullkornsbullarna gör sig plötsligt väldigt mycket påminda då jag fridfullt trippar fram på den gräsbevuxna cykelleden. Ett snabbt skutt ett par meter in i skogen och lättnaden som följer är stor.

Efter ett antal kilometer på cykelleden kommer en skylt som ser ut att vara något som jag bör följa, "Ravlunda skjutfält/Dammåkra". Ligger inte det väldigt nära Haväng? Hmmm? Jo, visst gör det det. Sagt och gjort. Styr kosan uppför de breda grusvägarna. Pulsen går upp rejält då lutningen blir större och större och jag tar fasta på det tips som Cecilia gav mig på vår Gourmet-Ultra-löpning. Blir det för jobbigt att springa uppför så växla ner till rask promenad. Sagt och gjort. Med raska steg bestiger jag de första backarna jag sett sedan starten i Åhus. Lyckas hålla en fart på 7:30 min/km med hjälp av de långe benen och det känns riktigt fint.

Då jag passerar militäranläggningen ser jag Havängsskylten och känner mig glad att jag snart är framme. Har redan drygt 36k på klockan och inser att de 38 jag trodde jag skulle springa inte ska räcka på långa vägar. Det blir nog minst ett marathon.

Nere vid Haväng börjar det spricka upp något, men är fortfarande lite blåsigt och vågorna går höga. Omgivningen är bedövande vacker och den glädje som väller upp inombords är svår att beskriva. Följer en vandringsled ner mot Vitemölle by och, trots att mina ben börjar bli riktigt trötta, njuter jag för varje meter jag färdas även om stegen som måste tas i lös sand känns tyngre och tyngre. Solen har nu letat sig fram och gör upplevelsen än ljusare. De vitkalkade husen i Vitemölle och Kivik gnistrar och lockar.

Marathondistansen passeras mitt inne i Vitemölle by och nu är jag nära målet.

Ytterligare halvannan kilometer längs Tittutvägen kommer jag fram till Kivik där jag nästan meddetsamma får syn på familjen som sitter i den nu gassande solen och äter glass. Vilken härlig syn! Frun har också tagit med torra kläder och skor, de kvarvarande frukostbullarna spetsade med i Kivik nyinköpt rökt lax och en kall öl.

Livet blir inte mycket bättre än så här.

Dunceor: Mitt Startskott

2011-07-13T13:01:00.001+02:00

Eftersom jag har valt att inte blogga mer men att jag vid vissa väl valda tillfällen vill berätta om en upplevelse så kommer historien här på min kollega Benets blogg istället.

I början på veckan så frågade jag Benet om han kanske var sugen på Startskottet i Kristianstad. Jag visste att han hade sprungit det året innan och jag har länge velat springa 10km då mitt PB borde ha uppdaterats för flera år sen (det är 49:xx från Trelleborgsloppet 2008) och jag har ej sprungit några 10km lopp efter det.

Jag och Benet möttes upp på Lund station efter jobb då vi båda jobbar i Lund. En tågresa till Kristianstad där vi fick tid och lägga upp strategin för loppet. Benet var rätt defensiv och vill satsa på sub45 medan jag (som vanligt) var kaxig och sa 42.

Vi bytte om och tog oss in till stan. Benet hade varnat för att det var inget individuell tidtagning utan det gällde att stå långt fram så man inte tappade någon tid.

Startskottet gick inte utan istället blåstes det i en visselpipa och sen var vi igång. Planen var att ligga runt 4:13-4:15 även om jag kände att det kanske inte riktigt skulle gå. Oftast så brukar man ju rusa i början och jag var rädd för det så jag tänkte jag tar det lite lugnare men ändå ramlade första kilometern in på 4:14 exakt enligt plan. Första kilometern bestod rätt mycket av att springa förbi folk och hitta sin plats i loppet. Andra kilometer så tänkte jag att då får man bromsa men istället blev det näst-snabbaste på 4:08. Efter detta kom den långsammaste kilometern på 4:29. Efter detta rullade det på tills vid 4km då Benet helt oväntat kommer susande förbi. Min första tanke är att nu har jag börjat springa långsammare men istället går han förbi i bra fart. Jag följer med i drygt 200m innan jag inser att detta är inte en fart jag kommer orka hålla. Jag faller tillbaka och sen resten av loppet ligger jag 100-200m bakom.

Vid första varvet kändes det helt ok men sen vid 5,5km kommer första dippen. Jag förbannar att jag har valt och springa detta loppet och jag vill mest hem och fis-jogga i 5:40-tempo igen istället för ligga och pressa mig. Dock så har jag lyckats hitta en klunga på 4-5 killar som ligger rätt stabilt i 4:20 tempo och jag bestämmer mig för att inte släppa dem. Jag springer om dem och de springer om mig lite då och då eftersom jag inte springer i så jämnt tempo. Jag hade sagt innan loppet att jag inte tänkte dricka något då det inte borde behövs på 10km men vid vattnet vid 7km så tar jag en mugg och häller det mesta över mig.

Nu är det bara att slå på pannbenet och ta de sista kilometrarna innan mål. Planen om en längre spurt kom också men jag insåg att det inte skulle gå och öka tempot sista utan det får bli när det var drygt 500m kvar. Under hela loppet så släpade min klocka efter och jag hade vett och kolla vad klockan stod på när jag sprang förbi 9km skylten. Då stod den på 8,83km och låg ungefär 150-170m fel. Så tanken var att när det var 500m kvar så ösa på allt vad jag hade.

Efter ett par skarpa svänga i slutet innan man kom upp på rak sträckan in till mål så ser jag målet längre fram så nu är det bara och trycka på allt vad jag är värd. Jag drar förbi 5-6 pers på raksträckan och håller på att springa in i en funktionär som helt plötsligt har fått för sig att gå mitt i gatan. Jag har ingen koll på klockan men jag har förstått att det är en bra tid och jag kommer in i mål, ser Benet och sen sätter mig ner då jag knappt kan andas. Jag toppar på 186 i puls (188 är min uppmätta maxpuls) sista kilometern och det känns.

Min egna klocka har stannat på 42:29 (som sedan blir 42:30 officiell tid).

Ren hård fakta hittas här:
http://connect.garmin.com/activity/97804808

Det gav helt klart ett sug efter att få springa fler 10km lopp och minst ett till ska hinnas med i år. Det hade varit skoj att göra sub40 men tvivlar på att det är görbart i år. Antagligen blir det målet för nästa år.

Jag och Benet hann även diskutera lite framtida lopp utöver Berlin Marathon som vi båda ska springa och förhoppningsvis blir det mer lopp innan Berlin i slutet av september.

Semesterstartskottet

2011-07-09T09:18:00.008+02:00

Fotsulorna hälsar på det daggvåta gräset under sin färd bort mot trädgårdslandet där några salladsblad ska få ge sitt liv till förmån för hemmansägarens frukostsmörgåsar.

En hemmansägare som ser ut att vara lite lätt stel i sin kropp idag. Han går lite sämre än vanligt och verkar ta sig för och lätt massera vänster knäveck då han återvänder till köket med sin grönsaksfångst i ena handen.

Förklaringen verkar vara löprelaterad. Det sprangs ju nämligen lopp igår. Tio platta och fina kilometer i alldeles utmärkt väder i staden där han bor. Ett lopp som även i år drogs igång med en visselpipa trots att namnet på hela evenemanget, STARTSKOTTET, borde ge arrangörerna någon ”hint” om att de kanske bör tänka om och enligt mig överväga alternativen startpistol, knallskott eller varför inte en fullpumpad artilleribrisad.

Vem vet, kanske har någon av de ansvariga en skotträdd hund i sin närhet och tycker att en visselpipa både är fullt tillräckligt och även innehåller en hel del humor.

Loppet kom i alla fall igång med visselpipans hjälp och i år hade vår trädgårdslandsinnehavare Benet varit klok nog att ta en position långt fram i ledet. Han hamnade därför ganska omgående i ett, för honom, relativt högt och bra tempo, till skillnad från i fjol då han var helt stationär under första halvminuten.

Hans kumpan, Karl S, i löparkretsar även känd som Dunceor, satte av i en ännu högre fart och var utom synhåll redan efter det att första kilometern var avklarad. En kilometer som till stora delar gick längs stadens kanal på en cykelväg bredvid gatan med det passande namnet ”Kanalgatan”.

Andningen uppfattades från början vara behagligt kontrollerad trots att det visade sig att pulsen nästan per omgående parkerat sig i den översta zonen. Det såg ut att vara riktigt roligt att springa och som att kroppen verkade vilja vara med redan från start.

Två varv skulle avklaras för tiokilometersdeltagarna, något som kan tyckas vara mentalt grymt påfrestande. Det muttrades också någonting i den riktningen dagarna innan loppet. Förmodligen tänktes det på fjolårets sjukt varma tillställning då vårt Ben var på vippen att kasta sig in i målfållan i ren utmattning redan efter första varvet.

I år verkade det inte alls vara lika illa ställt. Visst såg han sammanbiten och fokuserat lite butter ut, men de långe benen föreföll pigga. Han fick sig lite spontana hejarop längs stadens välfyllda gator, både av sina föräldrar, men även av andra bekanta som dagen till ära råkade stå bland publiken. Han uppmärksammade deras glada tillrop med ganska diskreta gester som en lätt vinkning eller en enkel nick med det kepslösa huvudet. Några high-fives hanns eller orkades inte med.

Precis innan varvning kom han ikapp Dunceor och gled förbi. Något i stil med ”Nu verkar han ha kommit igång!?” hördes från den omsprungne som sedan kom att ligga alldeles strax bakom under resterande kilometrar.

Kilometrar som med största sannolikhet var klart jobbigare på andra varvet än på det första. Det såg ut som att de flesta löpare, i synnerhet vår Benet, nu hade det hyggligt kämpigt där ute. Men konstigt nog verkade tempot ändå att hållas någorlunda konstant.

Spurten på en av stadens kullerstensbelagda gågator såg dessutom ut att gå i en ännu högre fart än vad som tidigare bjudits på. Med en hastig titt på klockan då vår svartklädde, långstrumpade, 194 centimeter långe löpare passerade mållinjen vid Stora Torg, kunde det konstateras att det här minsann sattes personbästa. Och det med råge. 42.14. Ja, det var som tusan.

De nu sköljda salladsbladen får utgöra basen på morgonens skinksmörgåsar som precis alldeles nu avnjuts tillsammans med ett glas Zoegas av en stolt, glad och nu även semesterfirande Benet som med ett leende konstaterar att ”sämre start kunde man få på sin sommarledighet”.

God morgon!

Stockholm Marathon III

2011-07-04T09:05:00.013+02:00

Av olika anledningar har jag inte blivit färdig att redogöra för mina upplevelser under årets upplaga av Stockholm marathon, för övrigt det 33:e i ordningen och mitt tredje. Detta helt fantastiska lopp som springs mitt inne i en huvudstad som är helt avstängd för trafik under stora delar av dagen. Och eftersom dagarna och veckorna gått sedan jag sprang de 42195 magiska metrarna, och endorfin-nivåerna så smått börjat lämna kroppen och nu snart är tillbaka på normala nivåer, så hade jag nästan bestämt mig för att låta historien förbli blott ett icke nedskrivet minne. Men så hände något. Häromdagen på tåget satt jag och fördrev tiden genom att bläddra bakåt i bloggen och läsa om, och verkligen återuppleva, mina två tidigare marathonlopp, från 2009 och 2010. Två berättelser om två lopp som jag aldrig vill glömma och som jag vill kunna återuppleva fler gånger. Och plötsligt kändes det lika självklart som viktigt att även plita ner storyn om nummer tre. Håll till godo.

Lämnar startfållan inte mindre än två gånger för att få rätt på vätskebalansen. Andra gången lämnar jag också Nix och Johan som tidigare kommit fram och påmint mig om mitt egentliga ursprung som skåning då jag glatt viftade ikapp med resten av svenskarna på speakerns traditionella uppmaning. Alltid lika kul att träffa någon man känner, om än ytligt, strax innan start. Ger den där extra kicken och påminnelsen om att det som komma skall är något stort som kommer att upplevas av riktigt många människor. Samtidigt. Och förmodligen på väldigt många olika sätt. Efter andra besöket i buskarna längs Lidingövägen står jag ”själv”. ”Tre minuter kvar till start!” ekar det från PA-anläggningen. Jag känner mig relativt lugn, trots min övertygelse att jag bär på något elakartat virus som kommer att fälla mig inom de närmaste timmarna. Språkas lite lätt vid med en dam som tycker att det blåser kallt.

”En minut kvar till start!”. Jaha. Då är det dags. Undrar om det blir någon Champagnegalopp i år. Det hoppas jag verkligen. Det piggar alltid upp. ”PANG!”. Startpistolen ljuder och röken från pipmynningen stiger upp mot den något molnbeslöjade skyn där långt framme någonstans. Står långt bak i startgrupp C och har ett antal tusen människor mellan mig och startlinjen. Lämmeltåget börjar röra sig så smått framåt och jag känner mig fortfarande helt lugn. Nästan lite ”bedövad” i huvudet. Kan det vara alla sjukdomstankar som får mitt sinne att vara mindre öppet än brukligt? Ingen champagnegalopp. Och för att vara helt ärlig, så kommer jag faktiskt inte håg vad som skickas genom PA-anläggningen då jag någon minut efter startskottet passerar de pipande mattorna rakt under START-banderollen.

Det jag däremot mer än tydligt kommer ihåg är hur hela familjen; fru, barn, svåger, svägerska, barnkusiner och inneboende studentska, står och hejar, viftar och tjoar på slänten vid Kungliga Musikhögskolan. Jag ler, myser och njuter för stunden. Om det bara inte varit för det där viruset så hade livet varit på absoluta toppen just här och nu!

Tittar då och då på klockan och ser att jag håller ett något snabbare tempo än det planerade 5:20. Det är på något sett ”svårt” att springa saktare i den delen av klungan jag befinner mig. Alla verkar vara inställda på en sluttid på mellan 3.30 och 3.40 med tanke på det tempo som hålls. Jag bestämmer mig för att haka på ett tag och se hur det känns.

Utanför Sveriges Televisions högkvarter passerar jag dagens första ”kändis”; Meteorolog Pia Hultgren står med sin pointer och manar på de löpare som passerar. Tycker det ser ut som att hon gärna varit med bland de löpande istället för att stå bredvid och heja på. Minns den korta ”Jag är löpare”-artikel från senaste RW och tycker att det är riktigt roligt att hon nu står och tjoar på oss. När jag passerar henne spricker jag upp i ett (helt ärligt) leende och utbrister ”Hej Pia!” och får ett ”Nej men HEJ!” tillbaka. Lite kul. Svänger in på Strandvägen och känner mig hur pigg som helst. Njuter av att det är så mycket folk som står och hejar och tittar. Känner mig glad och uppsluppen och otroligt lätt i kroppen. Är noga med att inte dra på för mycket utan hålla mig till min plan att gå ut någotsånär försiktigt och verkligen lyssna på kroppen.

Efter att jag precis passerat 5k-mattan på Skeppsbron får jag syn på en gammal kollega, tillika engelsman, som står precis innan Slussentunneln. Får mig ett ”Ey Thomas!!!” till livs och jag ger honom en high five som tack. Fantastiskt kul att han, den mest sport-ointresserade människan på denna jord, letat sig ner till folksamlingen för att få en skymt av sin gamla Kista-polare. Vidare ner i tunneln och livet leker. Nu har jag också börjat fatta att jag faktiskt inte har blivit drabbat av ett (halv)dödligt virus utan faktiskt är fullt frisk. Trots att både äldsta dottern, och döttrarnas lillkusin bär på en elakartad vårförkylning.

Denna insikt ger mig ännu mer energi och jag tar mig på lätta ben hela långa Söder Mälarstrand ner mot den av många så fruktade Västerbron där jag glatt vinkar och spontant hälsar på TV-kändis nr 2 för dagen, Malin Cederbladh som spelar Oves ”Anette” i Solsidan. Hon verkade inte alls så enerverande och ”farlig” i verkligheten... Och detsamma tycker jag gäller för den annalkande bron. Den är faktiskt inte så där hemsk som många säger. Åtminstone inte i den farten jag för tillfället håller (typ 5:10). Visst är det fysiskt klart jobbigare att springa uppför än på platten, men man vet ju om det och anpassar farten lite efter det. Och är man som jag utrustad med långa ben så går nerförslöpningen som tåget. Bara att rulla på och hoppas att knän och framsidan av låren håller.

När jag efter bron passerar Sambatjejerna och sedan glider in på Norr Mälarstrand blir det Funrun-Mary-scanning för hela slanten. Håller mestadels koll på min vänstersida eftersom jag fått för mig att det är där hon ska stå. Meter efter meter passerar, men ingen ”match” från identifieringsutrustningen. Lite snopen efter att ha missat den framemotsedda energiinjektionen konstaterar jag att jag under letandet avverkat nästan två kilometer till och har nu bara 32 kvar till den där åtråvärda finishertröjan. Än så länge inte tillstymmelse till trötthet utan bara ren och skär löpglädje.

Nu rullar det bara på och jag fortsätter att njuta av löpningen och stämningen. Jag trippar uppför Torsgatan och när jag tar högerkurvan tuggandes på en erhållen Dextrosoltablett spricker jag upp i ett leende då jag tänker på vad Bureborn meddelade mig inför maran i fjol när jag undrade var hon skulle stå och heja: ”Kolla efter ’hacket’ i ledet då du glider in på Odengatan”. Haha! Fortfarande lika roligt när jag tänker på det!

Nu närmar sig Humlegården med stormsteg och där är det dags för nästa ”glädjesup”. Hela familjen med fru, barn, inneboende, svåger, svägerska, deras barn samt mina föräldrar har samlats och står nu och väntar på nummer 1328. Där är han! Och där är DE! Upp med händerna i luften. Hallå allihopa! High five till hela gänget. Det här är livet! Här har man sprungit nästan precis 16 kilometer, i relativt hyggligt tempo, och känner sig fortfarande lång, snygg och lätt (som MarathonMia tycker att man ska känna sig när man springer - något jag för övrigt helt håller med om!). Strax efter står Malin Ewerlöf och hänger på sin hoj språkandes med en (förmodad) polare.
-”Tjenare Malin!”
-”Hej!”
Japp. Jag vet. Förbannat bonnigt att hälsa på kändisar så där, men har man inte tillräckligt med bekanta i stan får man ju taga vad som bjuds för att få sig ett par extra energiboostande ”Hej!” till livs... Eller?

Nåväl, slinga nummer två (av tre) har nu inletts och vid 18-skylten överräcker jag och mottager den present jag lovat mig själv redan vid start. Bon Scott, AC/DC, Back In Black. Som följs av Sex Pistols ”Problems”, Yazoos ”Don’t go!” och Deep Purples ”Highway star”. Och en hel del andra låtar som gör mig glad och som får både tiden och kilometrarna att fullkomligt försvinna. Jag springer Djurgårdsslingan som i trans och rätt som det är så är jag utanför Skansen, Gröna Lund och sedan uppe på Djurgårdsbron. Här åker hörlurarna av och jag kutar längs Strandvägen på något tröttare ben än vad jag gjorde för drygt två timmar sedan då jag var här senast.

På ett sätt känns det som att det är nu som loppet verkligen börjar. Tempot ligger väl på typ 5:07 i snitt sedan start vid det här laget och frågan är om jag ska orka hålla det hela vägen in på ben som lär blir tröttare och tröttare för varje kilometer. Vad skulle det i så fall innebära för sluttid? Ärligt talat så tänker jag inte så mycket på det sättet utan mer på hur stor marginal jag har samlat på mig till de 3.45 som kändes som ett rimligt mål för en förmodat virusinfekterad Benet som strax innan loppet insett att han noterat alldeles för få kvalitetspass i träningsdagboken.

Det är tjockt med folk vid Kungsträdgården. Mer nu än vid första varvet och det är ju alltid kul. Jag springer i min egen bubbla och förnimmer bara svagt vad som skriks och hojtas runt mig. Jag har sikte på den smått magiska 30-skylten på Skeppsbron och vill bara passera den mattan på en hygglig tid så att familjen och andra som följer mig via SMS och internet kan få kvitto på att det fortfarande fungerar. Pipet som ljuder från tidtagningsutrustningen närmar sig och det är som ljuv musik i mina öron. Ner i Slussentunneln med händerna klappandes över huvudet på speakerns uppmaning. Jag är fortfarande stark. Och håller fortfarande ett hyggligt tempo.

Tankarna går helt plötsligt till 2009 då jag precis här då jag gled ner i tunneln tänkte extremt negativa tankar. Om att det var "omöjligt" att hålla typ 5-tempo på en hel mara, om att jag helst av allt bara ville lägga mig ner i den svala tunneln och självdö, efter det att jag kastat upp allt sliskigt skit jag hällt i mig på vägen. Ända tills jag fick syn på Z (eller rättare sagt tills hon fick syn på mig ståendes på bron). Då väcktes jag ur mitt negativa mantra och tyckte livet ändå var värt att leva trots den ofattbara tröttheten. 2009 var det sjukt tungt.

Z, ja. Denna underbara människa som nu, precis just nu, själv springer detta lopp på Stockholms fantastiskt vackra gator. Ett faktum som jag nästan är säker på att hon inte i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig för ett år sedan. Z, som jag via telefon, mail och sociala medier lite sporadiskt försökt coacha och mentalt peppa under vintern. Hoppas verkligen hon har det bra var än hon befinner sig där ute på banan!

Söder Mälarstrand flyter på utan några större problem. Buljongståndet som tornar upp sig efter ungefär hälften av vägen får klara sig utan mitt besök även i år och jag närmar mig nu bron för en andra bestigning. Även den flyter på fint. Både uppför, men speciellt nerför då jag släpper på allt jag har och rullar ner i en jävla fart med hjälp av de långe benen. Jag känner att framsidan av bägge låren har det slitigt, men väljer att ignorera det och bara köra på.

På Norr Mälarstrand hamnar jag bakom en tjej, som jag av någon anledning lägger lite extra märke till. Kanske är det hennes avslappnade och vackra löpstil som fascinerar. Eller är det att hon och jag håller exakt samma ”nu är det bara att tugga på”-tempo som gör att jag håller extra koll på henne där hon springer bara någon meter framför mig. På ett nästan komiskt sätt har vi precis samma rytm hela den vackra vägen norr om Riddarfjärden. Framme vid Stadshuset bjuds det på Cola, men både jag och min ledsagare väljer att avstå och fortsätter istället med ett oförtrutet malande på klistrig asfalt mot Tegelbacken över Stadshusbron. När bron väl är passerad börjar det att gå nerför och nu låter jag återigen benen rulla på utan att dra i handbromsen. Jag rullar lätt förbi ett stort antal löpare, inklusive min tempo-soulmate och det blir faktiskt det sista jag ser av henne.

Nu inleds den långa sega uppförslöpningen. Först förbi Centralen, där mina föräldrar helt plötsligt dyker upp på högerflanken. Vinkandes och klappandes. Vad kul! Det trodde jag inte. Jag förväntade mig inte att se någon jag (verkligen) känner förrän på Stadion. Och någon kilometer senare är det dags för nästa glada överraskning. Tor, som i löparkretsar är mer känd som jumper, står, lämpligt nog, nästan mitt på Torsgatan och hejar på lite i avskildhet. Han är lätt att känna igen där han står i sin "röa o granna" tröja. Jag byter fil, springer fram och ger honom en rejäl high-five för det enormt uppskattade stödet. Dessa två möten var precis vad jag behövde för att motivera mig att hålla tempot uppe trots att jag vid här laget är rätt sliten.

Odengatan innebär sedan bara en sak. Håll tempot uppe, även om det nu verkligen börjar kännas i benen. Det är bara att försöka glömma dem och istället fokusera på andningen och bara mala på. När vi svänger höger in på Sturegatan börjar jag fatta att det här kommer att bli en sluttid långt över förväntan. Precis som jag gjorde i fjol. Hmmm? Är det en trend som vi ser här? Ställer jag kanske för låga ”krav” på mig själv. Eller är jag helt enkelt i bättre form än jag vågat hoppats på? Trots den lite halvtaskiga uppladdningen i stort sett helt fri från både backträning och intervall-dito.

Det där får jag väl försöka analysera lite djupare en vacker dag men just nu är det Stadion som hägrar. Stadion och sub-3.35.

Sista knycken in genom tegelporten på bortre långsidan känns så ofattbart skön att få göra. Jag liksom ”tränger” mig fram i porten för att inte riskera att förlora någon tid alls och sedan sätter jag in den allra sista stöten. Springer de sista 300 inne på löparbanorna i absolut maxtempo och hör, då jag tar kurvan på kortsidan, ett underbart vrålande från de mina. Då jag tittar upp står hela gänget och gastar, vinkar, skrattar och vrålar. Jag vinkar lite snabbt tillbaka och störtar sedan mot mållinjen.

Kör vid målpassagen denna gång inte den klassiska ”händerna rakt upp i luften”-gesten utan knyter högernäven framför mig, böjer mig lätt framåt och vrålar något i stil med ”FAN VA GOTT!!”. För det var det verkligen. Hela vägen. Alla 42,2. Alla tre timmar, 34 minuter och 38 sekunder.

Och jag har sagt det förr och jag vet att jag kommer att säga det igen; Löpning ÄR livet! Inget tvivel om den saken!

Skulle jag klä i badmössa?

2011-06-28T20:43:00.014+02:00

Klockan visar 04.55 när ”dags-att-stiga-upp”-hymnen ljuder från telefonen. Muntorrheten påminner mig om att det dracks lite vin inne i Monaco igår kväll. Nåja. Det får vara som det är med den saken. Smyger upp ur sängen och stänger till dörren för att inte väcka resten av familjen. Dricker ett stort glas vatten och klär på mig de redan framlagda löparkläderna. Går så snabbt på sommaren. Älskar det! Packar ner badbyxor, handduk, extra tröja och torra kallingar i en ryggsäck och trippar ut i den dunkla, men redan varma och sköna söndagsmorgonen här på den franska rivieran.

Koden till grinden har bytts under natten och jag får inte rätt på de minnesfragment av den nya som ligger omkringslängda uppe på hjärnkontoret. Blir tvungen att springa tillbaka till receptionen och får där som tur är tag på en nattvakt som överräcker en liten lapp med den nya koden. Siffrorna var desamma som jag provat, men de två sista hade jag vänt ordningen på. Mög. Klockan går och starten närmar sig.

Känner mig lite småstressad. Vet att jag har nio kilometer till mitt mål och hade tänkt att hålla ett riktigt lugnt och behagligt tempo, typ 6:00, men på grund av kod-strulet ligger jag på lite hårdare och landar på drygt fem minuter per kilometer istället. Jag vill ju inte missa start-tutan. Och jag vill ha så pass gott om tid att jag kan hitta en schysst plats att stå på för att på relativt nära håll se sardinstimmet ge sig iväg. Har ju ingen aning om hur mycket folk som kommer att stå och titta. Vet ju inte ens hur många som kommer att vara med och tävla. Kan det vara 1000? Eller 2000?

Löpningen går fint. Lugnt och skönt på vägarna. Solen går upp så sakteliga och jag börja se tecken på att något är på gång i stan då jag närmar mig Promenade des Anglais västerifrån. En polisbil med tända saftblandare agerar eskort för en lastbil fullastad med koner som ställs ut på gatans ena tre-filiga körfält. En stund senare drar en kortége av mc-poliser förbi. Hur många var de? 50? 100? Trafikinformationsskyltarna visar vad som är på gång idag och berättar att ”la Promenade” kommer att vara helt avstängd längre fram.

Möter, trots den arla timmen, en ansenlig mängd löpare. Något jag även upplevde både igår och i förrgår då jag sprang längs kusten västerut från Saint Laurent du Var. En enorm kontrast mot exempelvis Wroclaw, Polen där jag fick en känsla av att folk såg mig som en alien som kommit bort från moderskeppet som landat utanför stan och nu irrade planlöst över gator och torg för att desperat försöka hitta tillbaka. Här, längs vattnet på den franska Rivieran, känner jag mig som en del i ett större löparsammanhang. Som om jag är med i ett spontanlopp med hundratals deltagare som pågår från tidig morgon till sen kväll.

Snart framme nu och jag hör dunkande musik och en speaker som på upphetsad franska, varvad med ”fransk” engelska verkar försöka få igång den fest som alldeles strax ska dra igång. Vattnet ligger blankt och stämningen som verkar råda känns till och med så här på avstånd smått magisk.

Efter 45 minuter är jag på plats. Smått svettig glider jag in i start/mål-området och försöker bilda mig en uppfattning om var jag bör stå för att bäst kunna se det som står för dörren. Det är ganska mycket folk i området, men inte så mycket att det är problem att komma fram. Ställer mig först uppe på vägen där jag får en bra överblick av stranden, men känner att jag inte kommer tillräckligt nära för att kunna insupa lite av den spända förväntan (nervositet?) som säkerligen råder hos deltagarna.

Tar därför en av trapporna ner till stenstranden och hamnar alldeles intill staketet som separerar deltagarna från publiken. Fascineras av mängden neoprenklädda människor med likadana badmössor (blåa för killarna, rosa för tjejerna). Försöker ”se” vad de olika deltagarna tänker men lyckas inte. De ser överlag förvånansvärt avspända ut. Klockan närmar sig 06.30, musiken dundrar på, speakern gör allt för att få igång både publik och tävlingsdeltagare, men badmössorna på stranden är relativt sammanbitna. De behöver givetvis spara på varenda kalori de kan. De har mellan 8,5 och 16 timmar av extremt hårt fysiskt arbete framför sig. De ska, alla 2500, ge sig iväg på något som garanterat kommer att bli ett bestående minne för resten av deras liv.

Då start-tutan ljuder rusar ”IronMan France”-deltagarna ut i vattnet och påbörjar den 3,8 kilometer långa vattenfärden. Havet fullkomligt kokar av vevande armar och sparkande ben. Det är svårt att urskilja individer i stimmet av simmare och jag tänker på hur det skulle kännas att själv befinna sig mitt i detta extremitetsfäktande inferno. Förhoppningsvis hade jag varit så pass förberedd att paniken inte blivit så stor som den är just nu i min fantasi.

Letar mig upp från stranden när de sista deltagarna äntrat vattnet och letar upp ett morgonöppet café för intagande av en äkta fransk frukost; kaffe, juice och croissant. Skippade dock ciggen som enligt uppgift annars ingår i den normala frukostdieten. Flanerar runt området och får en skymt av ledaren, en belgare, som kommer springandes upp ur vattnet efter drygt 50 minuters frenetiskt simmande. Han håller sprintfart bort mot cykeln vilken han i nästa ögonblick far iväg på i en sinnessjuk hastighet. Strax efter kommer tre av hans huvudkonkurrenter som också håller ett rent ut sagt ofattbart tempo. 18 mil i de Provencalska bergen väntar. Innan den avslutande marathonlöpningen tar vid. 42195 meter som kommer att springas som fyra stycken tur- och returslingor västerut längs Promenade des Anglais i stekande mitt-på-dagen-solsken. Have fun boys and girls!

Själv drar jag mig en bit bort för ett efterlängtat morgondopp innan jag löpandes ger mig hemåt med en fundering som inte riktigt vill släppa: ”Man kanske skulle skaffa sig en riktig hoj. Och badmössa”.

Lille ko

2011-06-12T13:42:00.006+02:00

Nynnar på den gamla kära Riedel/Lindgren-barnvisan när jag närmar mig den vita spetshornade kon. Hon har, till skillnad från kon i Idas visa som verkade stå uppe på en bro, parkerat sig under en dito av en för mig helt okänd anledning. Kanske söker hon skugga, kanske är hon bara allmänt nyfiken om hur det ser ut på andra sidan...

Oavsett vilket blockerar hon nu den tilltänkta fortsatta vägen för mig på ett suveränt skönt söndagslångpass. Ett pass som inleddes med 6,7 km kuperad sällskapslöpning uppe i Bockatorpet och sedan följdes av 17,5 km solitär 6-minuterslunk hemåt i det fantastiska vädret. Efter lite försiktig övertalning glider hon ut i ån och låter mig passera, Livet är fan allt riktigt bra Musigt ibland.

En marathonhypokondrikers bekännelser

2011-06-01T19:25:00.008+02:00

Onsdag. Hem från jobbet i vanlig tid. Käk. In-i-bilen-pack. Iväg. 65 "sköna" mil framför oss. Rullar på fint men äldsta dottern verkar lite hängig. Trött? Eller på väg att bli förkyld? Och då kommer nysningen. Och en till. Och en till. Duschar fullproppade av illvilliga vårförkylningsvirus skickas bakifrån fram mot mig i förarsätet. Känner hur de gör allt för att leta sig in i näsa och hals och jag bestämmer mig för att timingen inte kunde varit sämre. Den, nuförtiden oftast passive, hypokondrikern i mig vaknar till liv och tankarna börjar fara runt i takt med att kilometer efter kilometer avverkas på E4:n norrut. Om jag blir smittad nu, onsdag kväll, när bryter då förkylningen ut? I morgon? Eller inte förrän på fredag? Om den skulle bryta ut i morgon, vad har jag för chanser att kurera mig till på lördag 11.30? Och vilken kureringsmetod borde vara den bästa? Vad tog jag med mig i väskan och necessären egentligen? Echinagard? Kinesisk ingefärs-häxbrygd? Hmmm? Så vitt jag kommer ihåg ingetdera. Jaha... Det var det marathonloppet...

Timmarna går och förberedelserna för loppet fortsätter inne i min egen lilla marathonbubbla. Min svågers yngste solstråle till grabb har ett gott öga till mig och vill gärna brottas, busa och ha det skoj då vi träffas. Denna gång gör jag dock allt för att undkomma våra lekar då han också är bärare av något virus som gett honom en härligt rinnande kran och rosslande hosta. Detta är helt f**king kört!

Det har blivit fredag och jag åker in till stan och börjar med att hämta ut nummerlappen och strosa omkring på Expot som i år är väldigt präglat av marans nya huvudsponsor. Fastnar i "anmälan-till-nästa-års-marathon"-bås och fyller i en blankett, lättar på lädret och får en "Jag tränar inför Stockholm Marathon 2012"-T-shirt. Ovanför hyllorna där träningströjorna ligger hänger vissa exemplar på skyltdock-torsos. Där hänger också en av årets "Finisher"-tröjor. Lysande klarblå. Vacker och åtråvärd. Så himla synd att jag förmodligen inte kommer att ha möjligheten att få känna känslan att dra en sådan på mig. Börjar jag inte kännas lite varm? Och fan vad det killar i halsen...

Kvällen kommer och jag bestämmer träff med Therese på pastapartyt efter att ha spankulerat runt i Stockholm tillsammans med mina kära föräldrar som också är på plats i huvudstaden. Regnet vräker ner då jag kommer upp ur underjorden vid Stadion och jag skyler en stund för att undkomma den värsta skuren jag sett på länge. Jag behöver ju liksom inte göra det ännu lättare för virusen att få grepp om mig genom att kyla ner mig och gå omkring blöt och kall resten av kvällen.

Får via telefon tag på min date som i pastakön sprungit på både Leif och Håkan och bildat en Ultratrio som nu står och skyler under ett annat tält inne på ÖIP. En kort promenad över konstgräsplanen och trion blir en kvartett. Tjena, tjena. Handslag och kindkramar. -Hur är läget? -Jag känner mig förkyld. Ett unisont tillbakaryggande från de andra. Vi skrattar lite åt eländet och referenserna till Moliére och hans välkända hypokondriker "Argan" haglar ikapp med regnet. Fantastiskt kul att ses och tankarna på en hals som alldeles strax ska tjockna skingras för ett ögonblick.

Det börjar dra lite i kaffetarmen och vi lämnar ÖIP och tar sikte mot ett café. Landar efter lite planlöst irrande på Wienerkonditoriet på Biblioteksgatan. Cappucino och kärleksmums. Måste tillhöra en av de bättre uppladdningarna inför ett 42-kilometerslopp. Smakar fantastiskt och stämningen är hög. Och jag är varm. Är ni andra också det? Eller är det nu det börjar? Visar sig att jag inte är ensam om att svettas på caféets övervåning. Ett bra tecken. Hoppas jag.

Smyger hem till det lånade hotellrummet efter lite gemensam ostkakejakt på Konsum tillsammans med Håkan. Tar det lugnt och varvar ner med "Trädgårdfredag" tillsammans med föräldrarna. Känns som evigheter sedan jag satt och kollade på TV. Och speciellt med mor och far. Känner då klockan passerat halv elva att det snart är dags att tänka på refrängen. Kan ju om inget annat ge kroppen en chans att med hjälp av rejält med sömn samla krafter för att bekämpa de små jävlarna som nu garanterat håller på att montera ner hälsan bit för bit.

Vaknar av mig själv tidigt, kring sju-snåret, och blir tvungen att stiga upp direkt då gårdagskvällens vätskeladdning gör sig påmint. På toaletten en trappa upp i det spännande huset som utgör hotellet bankar hjärtat hårdare än någonsin. 12 trappsteg och jag känner mig så här andfådd. Det här är verkligen kört. På med kaffe och fram med frukost. Jag kör på som om inget hänt. Föräldrarna behöver ju inte också stressas upp. Får ett sms under frukosten. Från en kär gammal vän. Efterfrågar startnummer. Och sluttid i fjol. Jag svarar. Och är noga med att påpeka att de 3.40 jag gjorde i fjol förmodligen inte kommer att varken mötas eller överträffas. Tränat lite dåligt. Och är nog lite förkyld. Är jag verkligen det? Eller sa jag det för att jag vet att jag snart kommer att bli det? Kanske mitt under loppet? Vet inte. I vilket fall som helst så tyckte min kompis att jag nog borde tänka mig noga för. Ett marathonlopp med en infektion i kroppen kan ju faktiskt vara förödande. Ja, rentav livsfarligt. Skit.

På tunnelbanan från Zinken träffar jag på en hel flock med vita nummerbeklädda kassar. Och löpare bärandes dessa på ryggen. Och vid Slussen dyker ett mycket bekant ansikte upp. Leif!? Vilket sammanträffande. -Tjeeenare Leif!, hojtar jag. -Jag har nog fasen lite feber, blir svaret. -Nä? utbirster jag och börjar själv känna mig varm och märklig. -Jo, konstaterar Leif. Skumt.

Springer på Rebecka och Duracell-Karin direkt vid ankomst ÖIP. Karin studsar högre än vanligt och ser ut att vara i storform och Rebecka berättar att hon precis blivit botad från en dunderförkylning av en kvinnlig, kinesisk akupunkturguru. Låter ju helt otroligt! Var hittar man en sån när man behöver en som bäst?

Vidare ner mot omklädningstälten. Att ha sällskap av någon man känner innan ett marathonlopp är guld värt. Man har någon att prata av sig med i alla logistikfrågor, vilket i mitt fall känns oerhört värdefullt och alldeles nödvändigt. Ett bollplank, helt enkelt. Ska jag ha Gel med mig? Kan man verkligen stå här och Vaselinpreparera? Ska jag köra med eller utan keps? Långa eller korta ärmar? Man vet egentligen svaret på alla dessa frågor själv, men det känns tryggt på något sätt att få ställa dem högt.

Vi skiljs åt. Starten närmar sig. Än har halsen inte tjocknat. Kan jag verkligen ha klarat mig? Nä, det låter ju alltför otroligt för att vara sant. Står "ensam" i startfållan i Grupp C. Vinkar energiskt då speakern uppmanar att ge sig till känna om man är svensk. Får då en klapp på axeln och en påminnelse om att jag faktiskt är dansk. Eller i varje fall halvdansk. Nix och Johan är på plats. Linnea-triatleterna informerar om sin plan. De har bestämt sig för att köra maran som ett träningspass. Låter ju sunt. Själv har jag som plan att försöka överleva. Tänker på sms:et jag fick ett par timmar tidigare. Är det verkligen värt det? Jaja, jag får väl kliva av om jag skulle bli dålig. Inte mer med det.

Starten går. Och vi börjar gå. Och ganska snart, snabbare än i fjol då jag stod i grupp D, går promenaden över i löpning. 5:20-tempo är beställt och det är där jag hamnar till en början. Känner mig glad. Och lätt. Men fortfarande smått orolig. Efter ett par kilometer börjar jag känna mig riktigt varm. I huvudet....

Och det är ju inte så jävla konstigt. Jag springer ju. Springer som om jag aldrig gjort något annat. Springer och studsar som en kalv på grönbete. Springer med ett stort leende på läpparna. Springer och vinkar åt publiken. Springer. Och njuter. Den inbillade sjuke får fan ge sig nu! Det här kommer att gå bra. Det här kommer att bli helt fantastiskt. Det här kommer att vara den dagen då hypokondrikern i mig får ett stort rött kort upptryck i nosen och en uppmaning om att lämna banan. Raus du kranken Krattler! För här ska det springas. Ett helt marathon. I tre timmar, trettiofyra minuter och trettioåtta helsköna sekunder! Halleluja!

Foto: Maria Bengtsson

3.34.38

2011-05-29T08:03:00.005+02:00

Och det kan jag tacka mina fötter, mina ben, min stora kärlek till löpningen, min fantastiska familj som var helt suveräna supportrar längs banan, Tor på Torsgatan, alla hejarop via SMS och på FB, Bon Scott, Johnny Rotten och alla andra som bar mig fram längs Stockholms gator för. Lyfter på kepsen och tackar och bockar! Helt fantastiskt kul!

Lånat från StockholmMarathon.se

Den 2 Juni 2012 är det dags igen! Det är redan bokat.

Oaslöpning i mittens rike

2011-05-26T17:23:00.008+02:00

En nio timmars lång flygresa med kraftig turbolens vid landning är avklarad. Så även en lång promenad på skinande marmor på världes tredje största sammanhängande taktäckta yta; Beijing Capital International Airport. Passkontroll, immigrationsstämplar, transittåg och bagageutlämning. Allting flyter på fint och då vi sitter i minibussen på väg till hotellet känner jag att detta kommer att bli en bra vecka. Utbildning av kollegor och externa konsultbolag står på programmet. En del sightseeing. Kanske lite shopping. Och så löpning! Snabbskorna är nerpackade och jag sitter och funderar på och planerar hur, var och när jag ska springa. Och vilken sorts pass. Det är ju faktiskt bara 14 dagar till dagen D. Eller kanske det borde kallas dagen M? M1 i så fall. M2 ligger längre fram. I höst. September. Men nu i maj är det M1 som står för dörren. I Stockholm. Gud vad jag längtar.

Får tag i en karta på hotellet och letar efter lämpliga platser. Valet faller i stort sett meddetsamma på parken som ligger en knapp halvmil söder om hotellet, Chao Yang park. Det blir bra. Men det får bli i morgon bitti. För nu ska det ätas Kinamat (eller kort och gott 'mat' som det väl heter här). I mängder. Och så tyckte jag mig höra någon i sällskapet yra något om pärlor. Hong Qiao Pearl Market således.

Stiger upp 07.00 på söndagen och kliver ut i ett redan för en svensk för årstiden grymt varmt och skönt väder. Shorts, T-shirt, keps, lätta skor. Tar höger längs en bred och ganska trafikerad väg. Kommer fram till korsningen (eller myllret av vägar kors och tvärs i flera plan) och undrar hur i hela fridens namn jag ska kunna ta mig över till andra sidan. Hittar till slut en "kulvert" som verkar användas av cyklister och mopedister, men även av en och annan taxi. Och nu även en vinterblek, lång och lite vilsen svensk löpare.

Hittar upp ur underjorden och följer ett vattendrag österut. Möter en del hundvallande människor som verkar ha kanalbrinken som en etapp på sin standardrunda med jycken. Min uppenbarelse får en del att vakna ur sin vardagliga hundpromenadsslummer. Upp från kanalen med sikte på nästa kanal en bit söderut. Den visar sig vara torrlagt och dessutom är vägen ner till dess parallella promenadstråk avspärrad. In bland hyreshus och vidare ut på en väg som förhoppnings leder mig mot parken. Hittar en gångbro över fjärde ringvägen och därifrån är det inte långt till en av parkens östra ingångar.

Springer igenom det som verkar vara någon slags säkerthetskontrollhus och de första människor jag stöter på är ett gäng andra förmodat lokala löpare som är ute på en gemensam söndagsträning. Ni-hau, vinkevink och "big smiles". Jag skrattar för mig själv och mina kinesiska löparkollegors ärliga leenden gör mig alldeles varm inombords.

Parken visar sig vara rejält stor. Jag utforskar dock enbart en liten del idag och tänker att jag tar resten på veckans kommande pass. Innan jag lämnar den via den norra entrén hittar jag en översiktskarta som jag betraktar en stund. Ja, hit måste jag definitivt återvända.

Veckan rullar på och det tullas ordentligt på sömnkontot. Har en ovana att vakna mitt i natten och vara hur pigg som helst trots att jag gått och lagt mig "sent" (23-snåret) och vid det tillfället varit fullständigt färdig och verkligen redo för sängen. Denna ovana i kombination med mycket jobb och tidiga löppass tär på den gamle kroppen. Men den ångar på ändå. Avbetalningen kommer att göras efter hemkomst. Med ränta. Så brukar det vara.

Ytterligare två pass hinns med under min knappa vecka i världsstaden i mittens rike. Alltid på morgonen. Alltid ner till och runt i Chao Yang park. Den tredje dagen bestämmer jag mig för att ta en rejäl sväng i parken och utforska de delar som ännu inte hunnits med. Studsar för tredje gången på ett antal dagar förbi luckan vid det lilla entréhuset då ett huvud plötsligt sticks ut och ropar mig tillbaka. Det visar sig att det visst kostar 5 RMB (= 5 SEK) att bevista grönområdet. Oj fan, tänker jag och känner mig rakt igenom kriminell. Fiskar upp en femma ur den trånga shortsfickan och får en finfin biljet för besväret.

Besöket är klart värt de fem kronorna och jag springer på det ena intressanta efter det andra. OS-arenan för beachvolleyboll, fotbollsplaner, pingisbord i långa rader, utegym, sjöar, nöjesfält, kanaler, vackra broar och andra fina byggnader. Känner mig lätt och lycklig när jag yrar omkring på de välstädade vägarna och stigarna och vill knappt lämna oasen. Men frukosten lockar och skamgränsen för när man kan glida in på kontoret börjar närma sig.

Tänker under mina löpturer faktiskt inte så mycket på det som komma skall under nästa helg. Springer enbart för att det är skönt. Ibland långsamt och utforskande, ibland med lite snärt i steget och fartvind i kepsen. Rakt igenom behagligt varmt väder och livet känns enkelt. Hit vill jag igen. Helt klart. Lika klart som en blom-te-termos i en Bejingtaxis bagageutrymme.

Spontan snabbis

2011-05-22T17:05:00.003+02:00

Med ett hårt belastat sömnkonto och alldeles för få timmar i sängen natten som gick satt jag och funderade på om jag överhuvud taget skulle ge mig på en löprunda idag. Kanske hade varit bättre att helt och hållet strunta i det och enbart fokusera på vila och sömn. Men så tänkte jag på att Ramslöken med alla säkerhet står i full blom nere i skogspartiet vid sjön. Och att ett lugnt pass med härligt sällskap oftast piggar upp mer än tröttar ut. Så jag och frun drog ut i det fina vädret med riktning Lingenäset, Lugnt, lugnt tempo. Vackra vyer. En underbar sol från en knallblå himmel. Lätta skor på fötterna och efter bara några hundra meter ett sinne lätt som en utblommad maskros.

Mina aningar besannades vad gäller ramslöken. Skogen var ett vitt hav av bollformade blommor och doften av lök låg tung då vi färdades på de supersköna stigarna. Ett par pulshöjande ryck för att få igång fruns andning lite och dessa fartökningar i kombination med att mäster Sz visst rekommenderat en kortare snabbdistans i helgen samt det blogginlägg Bureborn skrev igår tände något i mig. Då vi kommit ut ur skogspartiet vinkade jag min bättre hälft farväl och lade mig i ett 4:40-tempo med avsikt att ligga där i en halvmil.

Farten ökades något vid nästa kilometer och det var fantastisk skönt att låta benen gå. Så glad att jag verkligen gav mig ut. De fem kilometrarna klarades av och klockan stannade på 22.20. Ingen superspeed, men med tanke på omständigheterna är Benet nöjd. Och otroligt glad att han verkligen gav sig iväg.

Sömnlös temperaturtillvänjning

2011-05-21T06:16:00.006+02:00

Om det blir varmt på årets Stockholm maraton om exakt en (1!? oj...) vecka har jag gjort vad jag kunnat för att förbereda mig genom att de senaste sex dagarna, med sammanlagt tre löptillfällen om totalt 38 kilometer, spenderat min tid i ett 25-30-gradigt Beijing. En fantastisk resa på många sätt som bjöd på mycket av det mesta. Dock inte sömn. Vilket får vågskålen innehållande dåliga uppladdningsfaktorer att tynga ner. Jetlag är något som drabbar mig i stort sett varje gång jag korsar de sex eller sju tidszonerna österut. Och det blir inte bättre med åldern vill jag lova.

Har för övrigt riktigt dålig koll hur det går för övriga i bloggosfären och facebookvärlden. Kina är väl ett av de sämre länderna att sitta i när det gäller att försöka hålla sig up-to-date genom dessa sociala media. Har en del inlägg att både läsa och skriva. Samt en massa timmars sömn att ta igen. Godnatt!

Ren magi - dag 3

2011-05-05T17:49:00.014+02:00

Vaknar med fötterna hängandes ut över kortändan av sängen. Fötter som känns förvånansvärt pigga och inte har tillstymmelse till skavsår eller nagelont. Klockan visar på en halvtimme tidigare än igår. Något som är planerat för att kunna vara nere till frukosten redan 07.30. Är, trots den rejäla middagen kvällen innan, sjukt hungrig. Kör samma rutin som i Skanör; snabb dusch (som på detta etablisemang befinner sig i korridoren, alternativt en trappa ner bredvid bastun), påklädning och fördelning av pinaler mellan ryggsäck att transporteras medelst bil respektive av mig själv.

Ramlar ner i matsalen och hugger in. Buffén håller långt ifrån den klass som den frukost Skanör presenterade, men det är väl bara att gilla läget och äta av det som bjuds. Tycker synd om vår glutenintoleranta Vegan-Ultra-mamma som har ett riktigt magert utbud att välja bland. Märkligt att krögaren inte kunde ha tänkt till lite vad gäller att tillfredsställa alla, oavsett allergier och preferenser vad gäller animaliska produkter.

Liselott kommer ner strax efter mig och Leif och hon låter inte speciellt pigg. Rosslar som en storrökare och klagar över ont i halsen. Jag beger mig genast upp på rummet för att hämta lite specialpulver för att "bota" eller i varje fall lena just ont i halsen. Tog, för säkerhets skull och för att jag själv kände mig lite små-risig i torsdags/fredags, med mig lite kinesisk mirakel-ingefärssoppa i NesCafé-liknande form. ”Blanda ut i varmt vatten och drick!”. Liselott ser länge tveksam ut och grinar illa då häxbrygden passerar halsen. Men erkänner att det lenar. Dock är det givetvis kört för henne att springa idag. Inte en chans.

Ytterligare ett par av deltagarna bestämmer sig för att skippa Skivarp-Brösarp-etappen. Det planeras istället lite kortare (och naturskönare) löpning runt Brösarpstrakten efter det att billedes ha färdats till nästa Gästgifveri.

Själv är jag helt inriktad på att springa. Dock velar jag lite vad gäller sträckning. Vi har nämligen två olika rutter att välja på. Originalrutten som ligger i folks GPS-klockor på drygt 57k och som innehåller en 20 kilometers löpning på den smala och ganska hårt trafikerade väg 19 eller en något längre väg på cirka 64k genom klart mer omväxlande natur. En rutt som min kompis orienterar-HP fixat till oss. In i det sista ”hattar” jag fram och tillbaka vad jag egentligen vill, men bestämmer mig till slut för att köra på originalet tillsammans med Zingo, Cecila, Barbro och Therese. Maria R och Stefan ska också springa denna rutt, men i sitt eget (klart mycket högre) tempo. Leif och Håkan ger sig på alternativrutten då den ser klart mer inbjudande för de både som inte fixar allför monotont ”malande” på spikraka landvägar.

Efter lite fotografering och klargörande om vem som ska göra vad drar de tre grupperna iväg. Precis som igår så dröjer det inte länge förrän Maria R i sina FiveFingers och Stefan i sina snabbpjuck fösvinner likt två antiloper i horisonten. I min grupp lägger vi oss i ett behagligt 6:30-tempo och det känns riktigt gött att vara igång. Lite stel i höfter, knän och nacke(!?) men inte ont någonstans och inte tillstymmelse till skav. Underbart!

Springer och tänker på allt och ingenting och det är faktiskt riktigt tyst i gruppen under långa stunder. Vet inte vad de andra funderar på, men själv är jag bara upprymd och lycklig över att få vara ute i det fantastiskt vackra, om än lite kyliga och blåsiga, förstamajvädret. Så småningom kommer dock snacket igång och jag och Therese diskuterar bland annat prästyrket och om huruvida det är vanligt att präster någon gång börjar tvivla på det som de predikar varje söndag och om det sker att präster lämnar in prästrocken och säger upp sig. Eller om de, för att få lite variation i deras vardag, skjuter in egenskrivna texter vid evangelieläsningen på söndagarna.

Efter 7,5k är det kissepaus och Håkan och Leif kommer trippandes och ansluter till gruppen. Therese har precis innan stoppet börjat klaga över smärtor i hälen som strålar mot hålfoten... Ajdå. Låter i mina (icke medicinutbildade) löparöron som om det skulle kunna röra sig om ”plantar fascit”. Hon bestämmer sig för att efter pausen vika av ner mot Svarte för att där ta sig med pågatåget till Ystad och sedan vidare därfrån. Nog ett klokt val. Dumt att riskera att få långvariga men med tanke på att det ligger både göteborgsvarv och stockholmsmaror i närtid för hennes del.

Efter lite förvirring om vem som skall springa vart blir det ändå till slut som så att Leif och Håkan fortsätter på alternativrutten med avsikt att efter nån timme eller så fixa skjuts resterande väg. Jag, Zingo och mega-ultra-damerna Cecilia och Barbro kör på enligt originalkartan med första planerade stopp i Tomelilla och Therese styr som sagt kosan söderut mot Svarte.

Tempot ställs återigen in på drygt 6:30 och vi kommer efter ett litet tag till Marsvinholms slott. Fascineras över hur pass bra skick alla byggnader på slottsområdet håller. Måste kosta en halv förmögenhet att sköta om det fastighetsbeståndet. En del bilder tas innan vi fortsätter.

Det blir en hel del prat om Ultralöpning i allmänhet och vissa Ultralopp i synnerhet, bland annat de som nyligen genomförts av mina medlöpare. Får reda på att både Zingo och Barbro sprungit TEC 100 miles i Täby för tre veckor sedan, där 62-åriga Barbro till och med tagit hem ett silverbältesspänne och en femteplats med sina finfina 22.33, att Cecilia först vunnit 50-kilometersklassen i TEC och sedan, bara en vecka senare, smällt till med en femteplats på Sveriges första nationella mästerskap i 100 km. Och mitt bland dessa Ultrafenomen springer jag. Och känner mig stark. Det är en lite märklig, men sannerligen härlig känsla.

Längtan efter mat börjar bli allvarlig då trippmätaren visar 25 km. Jag tar av mig ryggsäcken i löpsteget och rotar fram en banan som jag trycker ner på tvären. Den mättar för stunden och kommer förhoppningsvis att ta mig pigg och glad hela vägen till första bästa matställe i Tomelilla. Efter en kort löpning på den väg som vi senare under dagen ska få bekanta oss mycket mer med (19) så kommer vi till "min" (Benets) stad ”Bene(t)stad”.

Ett kort fotostopp och sedan in på den vägbit som leder till mat. Är nu riktigt hungrig, vilket får mig att höja tempot, rynka pannan och böja ner huvudet. Samt utstöta en och annan svordom. ”Det var ju satan vad det ska blåsa, och hur jävla långt kan fyra kilometer vara egentligen?”

Väl inne i byn/staden hugger jag första bästa människa och ”kräver” vägbeskrivning till närmaste Pizzeria. Här ska svullas! Tjejen ser först lite chockad ut men lugnar sig när Barbro, Cecilia och Zingo, vilka alla tre har en mycket gladare uppsyn än jag, ansluter. Givetvis är den första Pizzerian stängd och jag börjar trava mot nästa då Barbro hittar ett café som håller öppet. Serverar de något ätbart!? Ja! OK, KÖR PÅ DET!

Mega-räkmacka, blåbärsmuffins, lättöl, kaffe och Finska pinnar (on the house) trycks ner i den Bengtssonska halsen och mitt humör stiger i takt med blodsockret. Vi har en riktigt trevlig lunch tillsammans på det som visst är Hasse och Tages museums-café. Personalen är hjälpsam och serviceminded även om jag tror att Barbro tyckte att det tog lite väl lång tid att slänga ihop den där Brie-smörgåsen hon beställt. Vem vet, kanske hade Barbro också lite tjall med blodsockret?

Det diskuterades ännu mera löpning vid bordet. Rune Larsson kom på tal. Och från Rune var steget inte långt till Monte Gordo. Ett ställe där de andra varit. Och Zingo, den turgubben, hade till och med lyckats knipa en gratisresa dit via en tävling på jogg. En av instruktörerna på just denna resa hade varit Evy Palm. En människa som sport-ointresserade Zingo aldrig tidigare hört talas om vilket fullständigt chockar senioren i vårt lunchsällskap. Jag ler brett, när annars så väna Barbro nästan spänner ögonen i Zingo och ger honom lite bannor för att inte ha bättre koll på våra svenska löparikoner. Haha, vilket skönt gäng vi är!

När den andra baljan kaffe är sänkt fyller vi på vätskeflaskor och CamelBaks, lämnar caféet och styr färden norrut. Vi är överens om att Tomelilla centrum var charmigt, men att det industriområde vi passerar på vår väg ut inte lika så. Då vi närmar oss väg 19 igen har vi fyra bildat två grupper. I den främre springer jag strax bakom Cecilia som håller ett precis lagom tempo. Längdskillnaden på oss är en knapp halvmeter så att ligga bakom henne är absolut ingen fara för sikten. Vi viker höger ut på riksvägen som går från Ystad till Kristianstad via bland annat Brösarp. Första mentala boj på denna oändligt trista, relativt smala och hyfsat trafikerade väg är Skåne Tranås där det finns en chokladfabrik som jag är lite sugen på att besöka. När vi väl kommer dit vill jag dock inte stanna då jag tycker att vi tuffar på alldeles förträffligt.

Efter ytterligare en bit i motvinden på väg 19 kommer ett lätt obehagligt illamående över mig. Jag rapar lite luft och det kör ordentligt i magen. Hm? Vad är det nu? Försöker tänka bort det, men det är ju inte så lätt. Funderar på om jag kanske bör stanna, men så länge det inte blir värre funkar det nog. Då stannar plötsligt Cecilia, vänder sig om och ser lite blek ut om nosen. ”Jag tror jag behöver stanna till och kanske promenera ett tag...”. Åh fasen? Mår du också lite tjyvtjockt? Jo, så är det. Ah! Räkorna? Eller äggen? Eller kanske den feta, goda majonäsen? Jag har lite Cola kvar i ryggan som jag skakar kolsyran ur och sedan delar med min medlöperska, tillika SM 5:a på 100k. Kan fortfarande inte fatta att jag springer med henne!! Vi promenerar en stund och Barbro kommer ifatt. Zingo käkar glass och är något längre bak.

En kilometer senare vänder sig Cecilia om och frågar om det funkar för mig att börja springa igen. Ja, för min del är det helt ok. Avslagen-cola-tricket fungerade alldeles förträffligt.

Nu är det bara att "mala på" som gäller. Vi pratar inte så mycket längre utan har vårt fokus på den kalla öl som väntar i baren på Brösarps Gästis. Vinden ligger nu på från norr och vi har alltså fortfarande motvind. Tempot ökas och vi springer de sista sex, sju kilometrarna i 6:00-tempo. Trafiken är konstant men det går mestadels fint eftersom vi ser den mötande trafiken och kan anpassa vår position efter denna. Det är inte mycket att spela på. Vägrenen är smal, ett par decimeter kanske, och bredvid finns det en ungefär lika bred grussträng innan diket tar vid. En liten incident får vi dock vara med om. Vid ett kort samtal oss emellan har jag tagit ett steg ut i vägbanan för att lättare höra vad Cecilia säger i den konstant susande motvinden. Ingen mötande trafik, så det är lugnt. Tills en omkörande silverfärgad BMW blåser om i drygt hundra knyck bakifrån så att det fladdrar till i vindjackan. Jädrar vad rädd jag blir och jag är övertygad om att jag kastar ur mig nåt högljutt som skulle kostat mig en 50-lapp om ungarna hört på.

Strax innan väg 19 och väg 9 möts finns det en liten genväg in till Brösarps by. En väg som inte är tillåten för bilar att ta. Men för löpare går det alldeles utmärkt. Det går rejält nerför och både jag och Cecilia känner nu att vi bara är minuter från en immande kall öl på helgens tredje Gästgifveri. Det är med glada miner och på lätta fötter vi studsar fram på Brösarps byaväg och då vi står utanför restaurangen blir det både en high-five och en stor kram. Det här gjorde vi bra. Och nu ska det firas!

Klockan är kvart i fem och vi har 5 härliga kvart att spendera på vår spontana ”after-run” i Brösarps Gästgifvarpub tillsammans med de flesta andra deltagarna. Maria R, som förmodligen redan varit i mål en timme eller två har redan lämnat då hon var tvungen att ta sig hem från eventet på söndagen. Men annars är vi alla samlade. En del har varit och sprungit på östsidan vid Brösarps backar och Haväng och det är inte utan jag tänker att det hade varit otroligt kul att få springa där också. Väg 19 har ju sina begränsningar vad gäller rofylld naturskönhet. Ett underbart kakofoni utbryter och det skrattas, skojas och återhämtas med diverse maltdrycker.

Kvällen fortsätter i samma goda stämning och det är lätt att trivas med sådana här underbara, levnadsglada och positiva människor. Middagen som serveras är i absolut toppklass och serveras i en takt som enligt mig är alldeles perfekt. Inga timmeslånga pauser mellan rätterna som i Skanör utan alldeles precis lagom.

Efter middagen är det dags att omgruppera för mer samkväm. Vi transporterar oss inte så långt, 57.7 kilometer får räcka för en dag, utan glider ner på bänkarna i puben igen. Efter en kort stund blir vi ”utkastade” från bardelen och får således ta ett skutt till andra sidan den gamla, vackra grönmålade skjutdörrsväggen. Snackar först konsultbranchen med snabbfotade Kent och hamnar senare bredvid Maria W/Mary/funrun eller vad hon egentligen kallas hemma på gatan i stan där hon bor. Jag kallar henne rätt och slätt Maria och hoppas att det är ok. Vi landar snart i riktigt intressanta och inspirerande samtal. jogg(.se), blogg, barn, jobb, drömmar och andra funderingar. Håkan fyller i och både leder vissa och kryddar andra samtal. Tiden försvinner och vattenkaraffen fylls på om och om igen...

Zingo slår sig ner och Ultrasnacket tar vid. Det Zingo inte vet om Ultraevenemang är nog inte värt att veta. Det namedroppas friskt och den ena tävlingen efter den andra kommer på tal. Jag får också frågan vid ett flertal tillfällen vilka tävlingar jag kommer att springa då jag nu förlorat Ultraoskulden och öppnat Ultradörren på vid gavel. Jag har faktiskt inte riktigt tänkt på det, men känner när vi sitter där och drömmer att Swiss Alpine är något jag gärna skulle göra någon gång. Och så Jättelångt. De där hembakade kanelbullarna i arrangörerens mammas trädgård låter bara för goda för att missas.

Vi lämnar baren med ett visst sting av vemod. Är det slut nu? Blir det inte mer av allt detta fantastiska och magiska? Jodå, visst blir det väl det. Om inget annat så nästa år. Och vi har ju faktiskt en hel måltid till att se fram emot; Brösarps frukostbuffé.

Ren magi - dag 2

2011-05-03T18:56:00.010+02:00

Telefonens alarmsignal låter inte alls lika elak som den brukar göra en vanlig vardag då den nu väcker mig och Leif i vår schyssta Skanörsvit. Märkligt det där. Att samma signal kan låta så annorlunda beroende på var och när den ljuder. Eller kanske inte? Nåväl. Snabb dusch för att snabbare kunna gnugga gruset ur ögonen. Ett par hjärtliga garv åt Leifs fyndigheter hinns med innan det är dags att skrida ner i paviljongen. Hänger utsvultna på låset tillsammans med Barbro, Cecilia, Maria R, Liselotte, Carina och Maria W och då klockan slår exakt åtta skickar vi in Leif i köket för att uppmärksamma personalen om läget. Och framför allt om tiden. Skön snubbe!

Dörren flyger upp och frukosten som möter oss kan beskrivas med ett enda ord; Fantastisk! Maria R, Håkan och Liselott vid bordet. Förväntansfulla, glada och pratsamma. Och Håkans putsade Ystadskånska och perfekta timing påminner mig väldigt mycket om Johan Glans, vilket jag delger den glade utflyttade skåningen vid mitt bord. Reaktionen vittnar om att jag inte är den förste som påpekar detta faktum.

Efter frukost blir det en halvstirrig kvart i rummet för att bestämma vad som ska med i väskan som ska transporteras med bil respektive löpar-ryggan, vilka kroppsdelar som ska smörjas in och hur mycket godis/vätska som beräknas behövas samt vilka löparkläder som ska bäras på kroppen och vilka som ner i ryggan. Planering och logistik är, som jag tidigare klargjort, inte riktigt min pryl. Men till slut känns det som att vi har hyfsat koll på läget och lämnar vårt fina rum och packar in varsin väska i Saras och Kents Mini Cooper.

Frukostvärdinnan störtar ut ur Gästgifveriet då vi precis utanför detsamma förbereder oss och våra klockor för avfärd. Hon yrar något om en oreglerad skuld för en kopp kaffe eller något ditåt. Vi betalar henne kollektivt genom att fylla hennes famn med mobiltelefoner och kameror för att föreviga hela gänget innan avfärd. En av dessa bilder hamnar också i Sydsvenskan för hela världen att beskåda. Kul! Tack för det Cecilia!

Maria R, hennes FiveFingers och snabb-Stefan tar täten och är efter bara efter en liten stund utom synhåll. Jag lägger mig ganska långt bak i ledet för att försöka att inte skymma utsikten för övriga. Något jag ändå lyckas med. Blir uppmärksammad av Therese som fyrar av en skön kommentar som tar mig tillbaka till 80-talet och dåtidens biografer med dålig lutning på golvet... :-)

Bredvid mig i bakre ledet hamnar Carina, och vi verkar ha oerhört mycket att säga varandra, som om vi var mycket goda vänner som inte träffats på ett bra tag. Efter någon kilometer känner Carina att de 50 miles hon avverkade i Täby några veckor tidigare samt all löpning från träningslägret i Italien helgen som gick gör sig påminda och hon vill sänka tempot en aning. Ingen fara för min del. Jag är en hejare på att springa soft :-)

Intressanta diskussioner och berättelser avlöser varandra och tiden fullkomligt flyger. Vi lånar toalett hos några trevliga asiater som förbereder sin restaurang för lunchservering, vi kommer ner mot stranden och det gröna gräset, den vita sanden, den blåa himlen och vårt trippande utgör en palett av livsglädje som endast löpare kan förstå. Vi målar i sinnet våra egna tavlor där vi springer genom pil-alléer, förbi pittoreska vitkalkade hus och små badhytter. Någon nyfiken hemmansägare undrar om vi är på väg mot Trelleborg. När han får reda på att slutdestinationen är Skivarp viftar han raskt iväg oss med en underförstådd uppmaning att ”skau nij enna ti Skivarp haur ni ente tijd o steå häor o tragga me maj”.

Vi har på ett naturligt sätt delats upp i fyra grupper som närmar oss Trelleborg. Jag och Carina är i grupp nummer tre och då vi kommer in i Trelleborg centrum börjar Carina telefonledes att försöka samla ihop den utspridda skocken av löpare. Det visar sig att vi är först in i centrum. Den stora gruppen hade irrat runt lite och förlängt sin rutt med någon kilometer.

Rätt som det är hamnar vi mitt i Sydkustloppet, som startat bara några minuter innan vi ankommer stan. Det visar sig också att Maria R och Stefan kommit till starten precis innan loppet skulle inledas och sprang med i loppet alla 21.1 kilometrarna. Hade de dessutom varit registrerade ger jag mig på att man hittat deras namn högt upp i resultatlistorna :-)

Själv följer vi loppet från åskådarplats utanför stadens McDonald's och Kent, som ansluter efter att ha vinkat av Maria W och Sara vid bussen tillbaka till Skanör, tyckte det var dags att mätta magen med lite ”slabbmat”. Då vi står i kön kommer resten av gänget och jag störtar ut och ropar in dem till att förstöra sina löparkroppar med lite onyttig fast-food. Alla följer lydigt med och vi ”avnjuter” lunchen ihop.

Vägen ut ur Trelleborg blir lite knölig och vi zick-zackar lite innan vi, med hjälp av karta och klockor, hittar rätt kurs och snart är vi ute på vägar som vi ska lära oss att känna igen. På var sida om dessa hittar vi åkrar, åkrar och åkrar. Och rakt framifrån en östanvind envis som synden. Då och då dyker en liten by innehållande en vitkalkad kyrka med ärgat koppartak upp. Vi fortsätter springa genom vissa, promenerar genom andra.

I Klagstorp hittar vi första affären sedan Trelleborg. Perssons livs. Dags att öka Klagstorpshandlarens dagsomsättning med ett par hundra procent. Kanske om vi varit där 20 minuter tidigare, men nu möts vi av en stängd dörr och en neslig ”Stängt”-skylt. Dessutom är två av deltagarna, Liselotte och Therese, i akut behov att lätta på trycket. Räddningen visar sig vara närmare än man vågat tro. Mittemot Perssons livs, på Nils Perssons väg, sitter två snubbar och målar staket. En fråga senare är båda toalettaspiranterna inne i huset innanför nämnda staket. Och när de kommer ut vankas det frukt! Bananer, äpplen och päron. Snacka om service! Tackar och bockar till den snälla damen i huset med det rödmålade staketet!

Vidare mot Skivarp. Återigen åkrar. landsvägar, pittoreska små hus och vind, vind, vind. Hela tiden emot.

Therese börjar bli trött och verkar även ha lite ont i magen. Gratisäpplet som spökar? Vem vet? I vilket fall finns det inte en chans att någon ska behöva promenera ensam mot målet och vår trav övergår synkroniserat i gång. Vår promenad är supertrevlig och tiden försvinner när vi passerar Skånetypiska, bildsköna hus och Therese drömmer sig bort och kan definitivt se sig själv påta i en kryddplantering i en av de charmiga trädgårdarna. Efter att vi tryckt i oss av det sista i energiväg vi hittar i våra ryggor är resten av löparna ifatt oss. Vad!? Var kommer de ifrån? De hade återigen tagit en liten extratur och inte blint ”lyssnat” till klockan. Vi hakar på och börjar springa igen. Nästa stopp Skivarp!

Jag tar täten och hoppas att jag ska kunna hjälpa de bakomvarande genom att ta det mesta av den envisa motvinden. Men den verkar inte bry sig utan besvärar alla minst lika mycket, oavsett var i gåsaledet man ligger. Cecilia går om lägger sig först och Therese släpper lite och nu har jag istället Liselotte stånkandes i hälarna. Verkar som att hon också är rätt sugen på att komma fram, och när vi ser skylten skiner vi upp och tar fram kamerorna. En sketen kilometer kvar till en sjukt efterlängtad och förhoppningsvis riktigt kall öl.

Väl framme vid Skivarps Gästgifveri firar jag, Maria R och Therese längdrekord! 53 kilometer för mig, 55 för Therese, som var med i gruppen som irrade runt i förorterna innan Trelleborg och något längre för Maria som tog en alternativ rutt i och med Sydkustloppet. I mitt fall består firandet i en Fuller’s ESB, en imperialistisk 25-centiliters restaurang-CocaCola samt en skål jordnötter. Och en otroligt trevlig stund i solen tillsammans med övriga Gästgifverilöpare. Jag mår så bra som det bara är möjligt och historierna och skratten avlöser varandra. Positivismen går nästan att ta på och hade det inte varit för den lite kyliga vinden hade jag kunnat sitta i den där trädgårdsstolen ännu.

Den efterföljande duschen är dock inte en av mitt livs skönaste. Vattnet är kallt och jag ojar mig en hel del innan jag lyckas skölja bort tillräckligt med tvål och schampo från min skakande löparkropp.

Ombyte och sedan entré i salen där kvällens trerätters serveras. Stämningen är från början uppsluppen och alla är på plats, inklusive Ultramamman själv, som tyvärr varit tvungen att fara iväg på jobb tidigare under dagen. Middagen, bestående av Sillatallrik, dansk fläskstek samt mullbärsparfait, och därtill hörande Mullbärshistoria levererad av krögaren själv, avnjuts och alla verkar trivas då det pratas och skrattas i ett konstant sorl.

Innan klockan blivit allför mycket letar jag mig upp till vårt rum bakom en av de speglade Gabondörrarna på övervåningen och kryper ner. Denna gång på vänstersidan. En present för längdrekordet från min Farstapolare. Tackar för det! Gonatt, gonatt och låtom benen få tillräcklig vila för ytterligare 57k i morgon!

Ren magi - dag 1

2011-05-02T15:29:00.006+02:00

Det är vinter. Kallt, snöigt och mörkt. Du ser plötsligt en inbjudan på det sociala media du brukar besöka. Det handlar om löpning. Och mat. Och Skåne. Och vår. Du reagerar instinktivt. Kastar dig på tangentbordet och reserverar en plats till någonting som du egentligt inte vet vad det ska bli av, men samtidigt är fullständigt övertygad om att kommer att bli något utöver det vanliga. Något upphöjt. Något magiskt.

Månaderna går. Du ägnar det kommande evenemangen en tanke då och då och nämner det även för den omgivning som visar intresse för upplägget kring din löpsäsong 2011. Ett kombinerat mat och löpäventyr? Jaha? Vad spännande!... Sannerligen.

Dagen är här. Klockan är slagen. Det är dags att förvandla tankar, funderingar och förväntningar till verklighet. Min verklighet. Hoppar av Skanörbussen, tillsammans med Maria Rydlund som nyligen fått tag i en av de eftertraktade restplatserna, och promenerar sista biten till det första Gästgifveriet på resan. Stöter, innan vi ens är framme, ihop med en av alla de okända ansiktena som kommer att utgöra en del av sällskapet. Åsa har också tagit sig bussledes från Malmö till Skanör och verkar, precis som jag och Maria, se fram emot mötet, middagen och den förestående löpningen.

Springer efter incheckning ihop med ett par, via bloggar och andra forum, kända ansikten; Carina och Maria "funrun". Vad kul! Fler personer som ser ut att vara en del av löpskaran börjar samlas och efter ett tag dyker även kalasets initiativtagare, tillika allas vår Ultramamma, Fredrika upp i sällskap med Löpbandsdrottningen Sara och hennes snabbfotade "grabb" Kent. Det beställs öl och stämningen är uppsluppen och skön även om det vid enstaka tillfällen känns lite trevande. Vilket inte är så konstigt. Många av oss har jag aldrig hört talas om varandra förut, ännu mindre träffats på riktigt.

Lyxmiddagen inleds och äntligen ska den allt mer tilltagande hungern få stillas. Det visar sig dock vara si och så med kvantiteten vad gäller maten. Inte helt optimalt om man tänker på det förestående fysiskt ganska krävande äventyret. Kvaliteten däremot finns det absolut inget att klaga på. Inte från min sida i alla fall. Hade jag dock inte tålt gluten och råkat ut för det min bordsdam gjorde, en huvudrättstallrik laddad med bland annat matvete, hade jag kanske inte varit lika nöjd. Tyckte riktigt synd om Fredrika som fick något besviket och kanske lite skrämt i blicken, då hon insåg att kocken missat hennes noggranna instruktioner vad gäller ätbart respektive icke-ätbart för en gluten-intolerant vegan.

Samtalen är livliga och fyllda av skratt, frågor och svar. Den gemesamma nämnaren i många av konversationerna är (givetvis) löprelaterade och det visar sig snart att det bara är jag, och min reskamrat och den ende som jag känner sedan tidigare; Maria, som är Ultra-virgins. De övriga i sällskapet är meriterade. Och i många fall grymt meriterade. Jag hör om deras deltagande med fina resultat i TEC 100 miles, Western States 100 miles, Swiss Alpine, Lapplandsultran, Jättelångt, SM i 100 km, 6-timmars, GAX, 24-timmars, 48-timmars, ... och jag tänker för mig själv: -"Å Herrej-vlar!! Hur ska detta gå?!"

Middagen lider (efter en hyfsad marathontid på knappt fyra timmar) mot sitt slut och det är dags att knoppa in och ladda för morgondagens löputmaning tillsammans med alla dessa löparstorheter. Det är med en lite skräckblandad fötjusning jag tar mig upp till mitt och min room-mate Leif's finfina minisvit och högerdelen av en dubbelsäng. Egentligen är jag, precis som min nyvunne söder-kis-polare, vänstersängare, men högersidan ser just nu faktiskt inte alls dum ut heller. Dessutom kommer vi överens om att vi "byter sida" då vi anländer Skivarp.

Ett glas resorb och en tandborstning senare somnar jag och drömmer om hur jag på lätta fötter och med ett konstant leende glider lätt, lätt över den Skånska slätten...

Allergisk?

2011-04-29T15:44:00.003+02:00

Nu är det dags. Äntligen! Femton personer, tre gästgiverier, elva rätter och (minst) elva mils löpning. Gullfots idé är på väg att realiseras. Jag har sett fram emot denna dag ända sedan jag läste, och blixtsnabbt svarade på, inlägget på Facebook i vintras och nu är den alltså här!

Och jag känner mig hängig... Började känna det igår. På självaste födelsedagen. Små typiska tecken som varnade om att ett av mitt livs mest feltajmade förkylningar var på väg att göra entré.

Hela dagen har jag konsumerat den ena kinesiska häxbrygden efter den andra för att få symptomen att försvagas och förhoppningsvis helt ge upp och vika hädan.

Jag nämnde läget för lite folk på jobbet som jag hade chatkonversationer med. Två av dem nämnde björk. Pollen, alltså. Kan det vara så? Att jag blivit allergisk på äldre dar. Och ska jag i sådana fall se det som något positivt? Att det inte skulle röra sig om virus utan plötslig (och kronisk?) överkänslighet mot björkpollen. Jag vet inte. Vet ingenting... Mer än att jag så sjukt gärna vill kunna genomföra min Ultradebut i helgen som kommer.

Håll tummarna. Det tänker jag göra.

35 på en onsdag

2011-04-13T21:37:00.012+02:00

En onsdag kan börja på många sätt. Normalt börjar den med uppstigning klockan sex, dusch, påklädning, snabb grötfrukost med kaffe och juice, tio minuters cykling till stationen, en knapp timmes tågresa, ytterligare femton minuters cykling, forcerande av tre trappor och påslagning av en alldeles för seg dator.

Denna började något annorlunda. Och fortsatte definitivt annorlunda.

Efter intagen frukost med scrambled eggs, finfina mackor och kaffe, läsning om sig själv och sin nattgäst i den lokala blaskan, påfyllning av vatten och lite snacks i ryggsäcken och tejpning av min skavsårsdrabbade löparkompis rygg så gav jag och Sverigelöparen Andrew oss av på etapp 3 i hans fenomenalt spännande resa upp genom landet. Långpass en onsdag förmiddag. Sweet! Med celebert sällskap. Even sweeter!

Familjen vinkade av oss och "off we went". Fick stanna redan efter hundra meter då stelheten i baksidan på Sverigelöparens hårt ansatta ben blev för svår. Lätt stretch på stället och sedan iväg igen. Jisses. Hur ska det här gå?

Det visade sig gå hur bra som helst. Stelheten släppte i samma takt som vi kom in den ena intressanta diskussionen efter den andra. Det handlade om böcker, språk, kulturer, dialekter, Stockholm, hockey, martial arts, IKEA, geografi och rabiata hundar. Men framförallt handlade det om löpning och allt som hör löpningen till. Ett ämne som verkar kunna diskuteras i all oändlighet utan att tömmas ut helt och hållet.

Vi följde den för länge sedan nedlagda järnvägen i syd/nordlig riktning mot Balsby, Österslöv och Arkelstorp och höll ett tempo lågt nog för att inte slita för mycket på Andrews ben, ungefär 7 min/km.

Då vi närmade oss Arkelstorp övergick underlaget återigen till asfalt och vi kunde känna byns puls. Eller inte. Framme vid ICA-butiken utbytte vi de sista orden och vinkade varandra farväl. 32,5k kvar för Andrew till Lönsboda. 17,5k kvar för mig då jag planerat att ta samma väg tillbaka.

På min väg hemåt tänkte jag mycket på det jag precis varit med om och hur inspirerande det är med excentriker som verkligen tar steget. Jag undrar om jag någonsin kommer att ge mig på något liknande och i så fall hur det skulle vara upplagt. Funderade även på det i jämförelse lilla äventyr som för min och 19 andras del påbörjas om ett par, tre veckor och började verkligen att längta!

Fylld av energi ökade jag tempot och innan jag visste ordet av stod jag ute på altanen och stretchade. Alldeles tyst och stilla. 35 kilometer i benen. En onsdag. Och klockan har inte ens slagit 12. Halleluja.

Halv åtta hos mig

2011-04-12T19:57:00.010+02:00

Sitter och käkar slowfoodköttgryta med ris och diskuterar löpning och livet och allt däremellan tillsammans med familjen, vår inneboende kinesiska och vår, dagen till ära, temporärt inneboende, svensktalande australiske Sverigelöpare.

Innan middagen hade jag varit och mött upp honom vid SRs lokalredaktion där han precis blivit intervjuad och lotsat honom genom vår lilla stad till hemmets lugna vrå. Det var för övrigt kilometer 70 till 74 får Andrews del idag.

Andrew är en skön kis. En modest man med ett varmt hjärta och ett härligt smajl. Att hysa in honom här över en natt var ett självklart val. Ett projekt som hans bara måste supportas. Hans resa, som han precis alltså påbörjat, är något som verkligen lockar tanken och något som jag själv gärna skulle göra om jag haft en kropp som tålt belastningen.

Inför morgondagens etapp bunkrade vi upp med diverse livsmedel som vi hittade i den lokala ICA-butiken. Att det snart är påsk såg Andrew som något väldigt positivt, då påskgodisägg är den ultimata löparmaten. Åtminstone för en australiensare.

Akut sax

2011-03-26T09:17:00.003+01:00

Note to self: Se till att alltid ombesörja toalettbestyren innan morgonlöpningen tar vid.

Detta glömdes nämligen i morse. Vilket ledde till ytterligare en fekaliehistoria att läggas till arkiven. Och tvingade Benet till att praktsera något han inte gjort sedan mellanstadiet. Höjdhopp medelst saxstil. Då över en svart och vit stålribba på stadens idrottsplats. Denna gång över en elektrifierad stängselståltråd för att nå en dunge med någorlunda insynsskydd.

Ett högst intressant inslag på ett för övrigt underbart lördagsmorgonpass i ett alldeles fantastiskt vårväder!

Ultra-Benet adopterar

2011-03-25T07:31:00.005+01:00

Benet is going Ultra. Något jag skrev om för ett tag sedan. Och det börjar verkligen närma sig. Sista helgen i April är det dags för mig och 18 andra att, under ledning av UltraSchmultra förpassa oss mellan tre av Skånes många Gästgifverier och njuta av både god löpning, gott sällskap och god mat. För övrigt mitt första Ultraevent. Ska bli fantastiskt kul!

Som uppvärmning, eller kanske som en del i Ultratillvänjningen, ska jag två veckor innan det beger sig för egen del i Sydskåne, bekanta mig med en riktig hard core Ultralöpare; ingen mindre än den australiske "Sverigelöparen" Andrew vars projekt jag hörde talas om först igår då jag läste Maria Wibergs reportage om honom på jogg.se.

Bestämde mig direkt för att erbjuda honom en "adoption" under en dag på hans färd genom vårt avlånga land. Ska bli fantastiskt kul det också. Undrar förresten om han är sugen på en gemensam löprunda ute på fältet i kvällningen?... eller inte.. :-)

Galärslaven fri

2011-03-15T23:35:00.004+01:00

Han har skådats på sin plats vid årorna ett par veckor nu. Den lätt rödskäggiga galärslaven som inte verkar få nog av sitt gungande fram och tillbaka, sitt dragande med armar och rygg och sitt obehagligt frustande och stånkande.

Men idag var han borta. Lyste med sin frånvaro likt en skolkande sjundeklassare.

Något senare i kvällningen dök han upp. I löparmundering. På en av stadens cykelleder. Gåendes. Och sedermera även springandes! Kan roddare verkligen springa? Har inte de vadproblem, de där? Tydligen inte. För visst sprang han? O ja! Hur länge? Ganska exakt tjugo minuter om min klocka går rätt. Tjugo? Det var som ... Ja, jag kan inte mer än hålla med. Som ...

Gubbe?

2011-03-06T09:15:00.004+01:00

Gubbe? Jag? Vid 42 års ålder? Ja, så är det kanske... Kanske är det så ungarna här på gatan ser på mig. En gubbe. En lång, lite konstig farbror som brukar komma förbistudsande utanför köksfönstret iklädd spandaxtights och toppluva. Jo, så kan det nog vara...

Men, det var ett tag sedan nu. Som gubben studsade förbi några fönster eller dörrar eller hus eller träd, allltså. Gubben har hållit sig inomhus på sistone. Antingen på sitt kontor eller inne i sitt hus. Eller på ett av stadens gyminrättningar. Där slitandes på en roddmaskin eller svettandes i en sådan där märklig Crosstrainermaskin. Tittar man i gubbens träningsdagbok för februari och mars är det en sannerligen sorglig syn för en påstådd långdistansare med två marathon och ett ultraevent på schemat för året.

Anledningen till det magra resultatet de senaste veckorna verkar nu vara utrett. Det stavas helt enkelt G-u-b-b-e. Med bräckliga vader. Åtminstone tror jag det då jag läser om symptom för fenomenet 'gubbvad'. Det stämmer in alltför väl för att kunna ignoreras. Bureborn var inne på detta redan för någon vecka sedan, men då ville gubben i mig inte riktigt lyssna.

Han har dessutom känt sig hängig och raspig i rören sedan i torsdags, så just nu är det smått klent med löplyckan. Måtte gubbjäveln resa sig och komma igen och det väldigt snart!

Avbruten

2011-02-23T20:55:00.004+01:00

Att abrupt behöva avbryta en trevlig aktivitet är aldrig speciellt kul. Snarare förbannat irriterande. Nåt jävelskap är det i högervaden. Det blev jag ju varse på fredagens bussiga pass. Det var fem dagar sedan. Fem dagar under vilka jag har masserat, stretchat och för övrigt vilat vaden. Dessutom har jag knaprat en karta Ibumetin om det nu skulle vara inflammation av något slag.

Idag var det dags för ett test. Lugn, lugn löpning i den mörka, snöyrande kvällen. Jag "vågade" inte springa riktigt som vanligt utan landade mer på hälen till en början för att successivt övergå mer och mer till mitt vanliga löpsteg. Kändes fint.

Efter nästan precis två kilometer "brände" det dock till ordentligt i vaden och varje steg steg därefter innebar ett distinkt obehag. Nähä, här var det helt klart inte färdigläkt. Stannade, vände om och traskade hem. Med svansen mellan benen. Verkar helt enkelt som att Benet ska vara skadad på vintern/våren.

Nåja, det kunde varit värre. Bra mycket värre. Tänker på de stackare som ligger begravda under rasmassorna i Christchurch. Och på folket i Tripoli som under demonstrationer på gatorna kallblodigt skjuts ihjäl.... Ja, vad är en trilskande vad i sammanhanget...

5 under 20

2011-02-19T13:04:00.004+01:00

En halvmil i 4-tempo? Really?
Jajamen!

På roddmaskinen, alltså. Eller, tja; 4 x 1250 meter i 4 min/km-tempo för att vara helt korrekt. Med ungefär en minuts drickapaus-vila mellan repetitionerna.

Rodden var en av huvudattraktionerna på dagens gympass som även bestod i 20 minuter på cykel, vara de mittersta tio med rejält motstånd, magövningar av olika slag, ryggresningar och excentriska tåhävningar. Skippade tyngre lyft med rädsla för att axeln inte läkt ut helt. Det är inte lätt att vara gammal och bräcklig.

Fem kilometer under tjugo, löpandes, är en fart-milstolpe som jag hoppas kunna passera någon gång. Kanske redan i år? Jo, kanske det. Ibland överraskar man ju till och med sig själv...

18k med sting

2011-02-18T11:51:00.005+01:00

Vaknade en knapp timme senare än normalt en vardag. En lyx man kan och kanske bör unna sig på sin fridag. Ingen dusch. Löparstället på. Upp med ungarna. Rejäl frukost. Skjuts till skolan och sedan vidare in till stan. Parkeringshus. Buss 551 till Åhus. Radiopsykologen i lurarna. 27-åriga Anna har sjukt svårt att bestämma sig. Hmmm. Kunde varit jag känns det som ibland.

Avhopp mittemot vattentornet. Klockan sätts igång. Min färd tillbaka mot stan inleds. Springer i riktning sommarstugan för att få springa första biten på grus i den underbara tallskogen ute på fältet. Vinden ligger rakt emot. Är rädd att jag ska ha klätt mig för tunt upptill. Nedtill har jag helgarderat. Windstopper-kallingar och Windstopper-tights.

Efter 3-4 kilometer hugger det till i högervaden. Långt ner. Kanske i själva muskelfästet. Smärtan är inte olidlig, men högst irriterande. Får byta löpsteg och börja landa mer på hälen för att inte anstränga vaden lika mycket som vid mitt normala framfotssteg. Känns lite bättre, men ovant. Tankarna på hur otroligt ogärna jag vill åka på någon skitskada far runt i huvet, samtidigt som Filip och Fredrik dragit igång sin podcast och snackar om att folk borde ha fler "perioder" i sina liv och vad som krävs för att det ska räknas som en äkta period som är en tydlig nog att få bli ett kapitel i ens memoarer. Jag beundrar deras svada och skrattar högt när framförallt Filip låter sin sjuka hjärna formulera ofattbart politiskt inkorrekta uttalanden.

Mitt audiala sällskap får mig att för några ögonblick släppa tankarna på ännu en skadeperiod, men stinget i högran finns där för varje steg jag tar.

Efter en timme och tre kvart är jag tillbaka vid bilen. Det känns lite i höfterna på grund av det ovana löpsteget. Smyger inom Apoteket som ligger precis bredvid den parkering jag valt och köper på mig en låda Ibumetin. Nu ska det knapras. Och stretchas. Och duschas. Och läkas.

Sälsk backträning

2011-02-09T17:19:00.005+01:00

Kom så äntligen ut på ett löppass. -7 på termometern. Knarrande snö under Racer-pjucken. Nedsläntrandes skidlärare som det nickades och hälsades på i denna arla morgonstund. Letade mig uppåt en av alla backar. Gatunamn som Isvägen och Hemfjällsvägen fladdrade förbi på min löpning uppför. För en skåning från Sveriges plattaste stad känns höjdskillnaderna enorma och pulsen är hög trots det moderata tempot.

Sprang förbi kända Sälenska landmärken som "Lammet & Grisen", Bügelhof och Sälenstugan. Vände om och trippade skönt nerför. Kom tillbaka in i stugvärmen drygt 40 minuter efter start. Lycklig efter en härlig genomkörare. En dusch, frukost och ett mycket välbehövligt toalettbesök senare var jag uppe i Lindvallens breda, välpreparerade och lagom lutande pister.

Livet är gott.

Det går utför

2011-02-08T19:28:00.003+01:00

Löpningen går lite trögt just nu. Bättre går det i pisten. Har en härlig vecka i Lindvallen med hela familjen. Framsida lår får sitt till livs. Ska även försöka få till något löppass innan frukost någon morgon. Frågan är bara om det finns nån vettig löpväg så jag slipper vara ute bland de galna skidturisterna och deras skitiga bilar...

Foto:B Melin

ichi-ni-san

2011-02-05T14:26:00.004+01:00

Yngsta dottern har börjat träna Shotokan Karate och jag har förflyttats 25 år bakåt i tiden. Räkneorden sitter kvar i långtidsminnet. Så ock de japanska namnen på och utförandet av olika sparkar, slag och kata.

Något säger mig att jag snart inte kan hålla mig borta från egen träning i Dojon längre. Ett löpningskomplement som heter duga. Hajime! Ichi-Ni-San-Kiai! Yame...

Bar mark och rostiga rör

2011-02-04T09:22:00.003+01:00

Den snö som täckt min del av landet sedan i slutet av November är nu snart ett minne blott. Endast ett par nedsmutsade ishögar återstår och vägarna ligger nu i stort sett helt frilagda, om än lite grusiga. Redo att tas i bruk av snötrötta löpare och cyklister.

För min del får framfarten på dessa gator och stigar dock vänta en aning. Ett lite rostigt svalj de senaste dagarna och en nära förestående skidresa utgör anledningen. Men de snöfria vägarna häromkring kommer förhoppningsvis att bestå och jag ser fram emot att få möta dem efter fjällbesöket.

Någon som vet om det finns bra löpmöjligheter i ett vintrigt Sälen förresten?

I/O balans

2011-01-29T15:07:00.002+01:00

Den ingrediens i min träning som jag faktiskt tycker är "svårast" är kosten. Jag tycker nämligen att jag blir "fetare" ju mer jag tränar? Inbillning? Vet ej. Vikten har ökat något, men det kan bero på att jag börjat besöka gymet lite mer frekvent. Men ändå. Jag tycker att den ring som omger midjan blir större. Eller i alla fall inte minskar i omfång, Balans i Input/Output efterlyses!

De basala reglerna och fallgroparna tror jag mig känna till. Raffinerat socker = BAD. Chips = BAD. Öl = BAD. Linser, bönor, grönsaker, frukt = GOOD.

Men hur mycket ska man äta? Vad är bäst att äta? Och när? Just nu försöker jag köra efter principen mer kolhydrater på morgonen än på kvällen. Och sallad till varje måltid. Men det känns inte riktigt som att det "räcker". Ska man väga maten? Räkna ut kaloriinnehåll? Följa en viss fördelning på proteiner/fett/kolhydrater? Hur mycket ska man vältra i sig efter en uttömmande långpass? Riskerar man ibland att trycka i sig för mycket? Blir man kanske lurad av kroppen att smälla i sig för mycket och fel saker? Är det kanske framförallt törstig man är? Är kolhydrater farliga? Har vi i västvärlden blivit lurade under årtionden vad gäller grynets och pastans förträfflighet? Är det farligt att steka i riktigt smör. Och ha riktigt smör på grovmackorna. Eller är det rent av bra?

Hjälp?!

iobalans

2011-01-28T10:17:00.006+01:00

Fredag. Fridag. Ahhhhhh. Härligt!

Utan tvivel veckans absolut bästa dag. Just denna fredagen inleddes med, efter att jag lämnat barnen på skolan, ett lättare distanspass runt staden. Knappt en och en halv mil på lätta fötter i lätta skor med ett till synes fjäderlätt och fullkomligt obekymrat sinne.

Efter fem löpta kilometer spelas det plötsligt en, för den automatiskt skapade spellistan, lite udda låt på ipoden; "Empty Room" med Bromölla- (eller förlåt: Edenryd)-tösen Sanna Nielsen. Tonerna från pianot/flygeln i låtens inledning är som rena, klara, små iskorn som pickar försiktigt på mina trumhinnor och skapar en skön harmoni hela vägen in till hörselcentrum i mitt mössbeklädda huvud. "Sitting here alone with my memories, Staring at a picture of you and me...".

Bilden lånad härifrån

En melodifestivalsschlagerlåt som jag egentligen aldrig "textlyssnat" på. Men idag var det som att orden i sången skrevs med kristallklara bokstäver i skarpaste fokus och med god kontrast rakt på näthinnan. Helt plötsligt känner jag hur det börjar tränga fram en tår eller två i ögonvrån. Och trots att det låg en lätt bris emot då jag gled fram grusvägen på väg mot Hammarsjön, tror jag faktiskt inte att det kan förklara det som hände. Det som för ett ögonblick gjorde min värld oklar och suddig och min själ att börja känna sig både ynklig och vemodig.

Vad hände egentligen? Varför reagerade jag så på en gammal slagdänga? Varför så känslig? Är jag helt ur balans eller vad? Trots min underbara familj, mitt fina hus, min fantastiskt njutbara löpning och mina goa vänner. Jag har ju allt jag kan önska mig!

Det ska inte vara så här! Och definitivt inte på min "heliga" fridag? Då ska ju allting skimra i ljusa färger och lyckan ska vara på topp. Det är ju helt fel att tänka mörka tankar eller känna sig nedstämd på veckans lyxdag. Ungefär lika illa som att utgjuta "blod på sin födelsedag". Som var fallet för Lotta. På den bråkiga Krukmakargatan.

Dock tror att jag att det är just den lediga dagen som är problemet. Eller, nej. Det som är problemet är det som den lediga dagen tar ledigt från. Det är nämligen där obalanserna existerar. Åtminstone upplever jag det så. Det är där den ena obalansen efter den andra radas upp. Det är där harmonin har så infernaliskt svårt att infinna sig. Trots idoga försök från min sida. Och detta under snart två års tid. Hmmm? Dags att byta taktik?

Rullande tristess

2011-01-18T22:11:00.005+01:00

Ett möte på jobbet lyckades komma emellan mig och dagens lunchlöpning som skulle sprungits tillsammans med Dunceor och två kollegor som sedan ett tag tillbaka tillhör den inre kretsen av tisdagslunchlöpare. Möten ska inte få komma emellan! Det har jag ju bestämt en gång för alla. Besviket fick jag dock konstatera att idag skulle jag bli tvungen att göra ett undantag. Aldrig kul...

Kvällens gympass inleddes med sedvanlig uppvärmning för att få igång kroppen och förbereda den på den förestående brutala behandlingen. Då jag som sagt inte fått de tänkta kilometrrna i kroppen tidigare under dagen bestämde jag mig att jag minsann skulle köra lunchpasset på bandet. Sagt och gjort. 6,8 kilometer plastband skulle alltså få rulla fram under mig samtidigt som jag skulle lyfta på endera ena, endera andra foten och utföra en simulerad löprörelse. Kanon.

Men... Herrejävlar vad trist det är att springa på löpband! Helt sjukt obeskrivligt trist. Så jag ska inte ens försöka. Men jag tror nästan jag hellre skulle rullat stenar uppför branta berg i Hades ett oändligt antal gånger än att springa fler pass på det där bandet. Åtminstone om det, som idag, ska göras iklädd alldeles för varma överdragsbyxor och utan musik eller något annat trevligt i öronen.

Den oerhörda tristessen fick mig att verkligen längta efter att få plågas i de kommande planerade utfallen, situpsen och ryggövningarna. Och när det äntligen var färdigsprunget tog jag mig planenligt igenom resten av gympasset med ett svettigt leende på läpparna och en rysligt genomblöt marathonfinishertröja.

11 rätter, 11 mil

2011-01-16T17:25:00.007+01:00

Kom precis hem från veckans långpass. Idag lite längre. Idag lite mer fokus. Jaha? Nåt speciellt?

Jojomen. Allas vår ultrababe, aka Fredrika Gullfot, har nämligen gjort det igen. Bokat ett ultraevent värt namnet. Denna gång tvärs över det vackra Skånska landskapet. 110 sköna kilometer ska avverkas i det som hon valt att kalla ”The Skånska Gästgifverigårdar Ultra Experience”. Vilket även innefattar 11 gourmeträtter fördelat på tre olika värdshus.

Ingen är gladare än jag för detta. Upplägget påminner faktiskt en del om den planerade ”tvärs över Skåne”-löpningen som förvandlades till en Skåneledscykling för min del förra året. Skillnaden är dock tydlig. Detta är arrangerat av en människa som fullständigt vibrerar av proffsighet och handlingskraft. Ja, det här kan bara bli bra.

Dessutom tror (nej, vet) jag att jag inte är ensam om dessa åsikter då det inte tog mer än ett par dagar efter det att gruppen och det tillhörande evenemanget skapades på Facebook förrän alla 20 platser var bokade.

Benet is about to go Ultra. Och jag gillar det! Skarpt!

Kristianstad - Lund 1 - 0

2011-01-11T21:14:00.002+01:00

Åtminstone vad gäller plogning och sandning av cykelstigar.

Var ute på ett vanligt tisdagslunchpass i Lund idag tillsammans med Dunceor och herr M-A. Som vanligt mycket trevligt och det flöt på fint i ett 5:20-tempo till en början. Men mot slutet blev det värre. Både med underlaget och, som en följd av detta, även tempot. Vissa partier tassade vi försiktigt, försiktigt, i absolut tystnad koncentrerade till tusen över fullständigt glashala, lite knaggliga isbanor. Ett litet felsteg och det hade varit ortopeden nästa. Helt galet.

I söndags var jag ute på årets första fartlek på Kristianstads cykelstigar och då såg det helt annorlunda ut. Åtta kilometer underbar barmark. Way to go C4 Teknik! Det är nästan så att man är lite stolt över att vara Kristianstadsbo!

Ett problem att axla

2011-01-09T11:24:00.005+01:00

Det är ju en förbannad tur att man inte springer med axeln!

I nästan precis en vecka har jag gått omkring med bara en fungerande axel, den högra. Axeln på motsatt sida gav upp helt i söndags kväll då jag fångade lillasyster i ett så kallat "kramkast". En övning där utövaren spontant kastar sig handlöst uppåt/framåt med förhoppningen att mottagande part fångar vederbörande i luften för att avsluta det hela med en kärvänlig far/dotterkram. Ett cirkusnummer som visade sig vara sista droppen i den bägare som efter hand fyllts på under de senaste veckornas gympass då jag känt att något varit "på gång" i denna komplexa led.

Att springa med en ömmande axel fungerar som tur är, men är inte helt bekymmersfritt. Under fredagens långpass fick jag till exempel jämmerligt ont efter en timmes löpning och fick springa resterande timme med en svängande och en rakt hängande arm.

Ett besök hos gymmets sjukgymnast ska se till att göras nästa vecka. Innan dess ska det springas på töande, glashala vägar. Med broddar på. Inget bra att halka då endast 50% av armarna finns där att ta emot.

Coolt slut, isig start

2011-01-01T14:41:00.010+01:00

Jaha. Då har det alltså gått ett helt år sedan förra årsskiftet. Helt galet. Och även om jag inte är den som uppehåller mig alltför länge i det förgångna utan gärna försöker leva i nuet och, om det skall blickas, hellre gör det framåt än bakåt, skadar det nog inte att kosta på sig en hastig tillbakatitt på året som gick.

Det började fint med mycket löpning i ett vintrigt Skåne. På ömsom snöiga, isiga och barskrapade vägar flöt jag fram och lyckades klämma in en hel del veckokilometer trots ett tröstlöst, tidsödande pendlande med den så kallade SkåneEXPRESS-bussen. Express, my ass. Men, det är en helt annan story.

På nämnda buss fick jag dock tid till mycket eftertanke och kontemplation. Och det var även på denna buss som jag smidde planerna på ett somrigt löpäventyr tvärs över mitt landskap mol allena. Det som sedan fick göras om till en längre cykeltur över stock och sten då högerfoten/hälsenan inte riktigt ville vara med under sommaren och hösten.

Då snön så äntligen försvann i slutet av mars inleddes sista fasen i uppladdningen till det som skulle bli löpårets absoluta höjdpunkt; Stockholm Marathon. Ett lopp som närmast kan beskrivas som euforiskt. I stort sett hela vägen från start till mål. Helt sjukt, om man tänker efter. Det ska väl inte vara så på ett marathon! Eller?

Som en liten parantes i denna tillbakablick bör kanske också nämnas att jag två veckor innan marathonloppet i huvudstaden sprang ett varv i Göteborg i ett väder som skulle kunna klassas som en akut och rejäl värmebölja. Sanslöst varmt, tungt och jävligt. Och inget speciellt att minnas.

Efter den positiva urladdningen i Stockholm tog jag det relativt piano och myslöpte mest hela sommaren. Förutom en mil i Kristianstad i början av juli då jag tryckte på för allt jag hade i sommarvärmen. Det var dags för andra upplagan av "Startskottet" vilket jag inte ville missa. För övrigt mitt första millopp någonsin. Och precis så sjukt jobbigt som jag föreställt mig. Och den tryckande värmen gjorde inte saken bättre.

Loppet var för övrigt också startskottet på en fyra veckor lång sommarsemester som till stor del spenderades i fantastiskt vackra Åhus, där jag och min kära hustru sprang många sköna rundor i den underbara tallskogen och på de öppna fälten och där vi avslutade de flesta passen med ett dopp i det förvånansvärt varma vattnet i Hanöbukten. Löpsommaren "avslutades" med ännu ett besök i vår underbart vackra huvudstad. Jag och frun åkte upp för att möta upp med fruns bror och sedan tillsammans ta oss an Midnattsloppet. En premiär i löploppssammanhang för de båda syskonen, som med den bravur tog sig runt de tio kilometrarna på Södermalm i den tropiska sommarnatten.

Då hösten gjorde sitt intåg och jobbet återigen inletts efter den sköna och välbehövliga semestern återupptog jag tisdagslunchlöpningarna i Lund med bland andra Dunceor och började även att fundera på mer detaljer runt kust-till-kust-äventyret med min MTB. Ett äventyr där jag inte nådde hela vägen över, men som ändå var en riktigt härlig upplevelse!

Det femte loppet jag planerat att springa under året, Bromölla halvmarathon, ställde jag in av samma anledning som tvingade mig att använda stålhästen i stället för apostlahästarna då Malmö - Haväng skulle avverkas; en trilskande hälsena. Dock var jag närvarande vid evenemanget och lyckades under loppets gång föreviga alla halvmaredeltagare.

2010 var även året då jag fick in gymbesök som en mer regelbunden del av min träning. Jag är skyldig min bror ett tack för att jag faktiskt lyckats fortsätta med det som jag vet är lika nyttigt som nödvändigt. Jag tror inte att jag på egen hand skulle kunna motivera mig till så pass regelbundna besök som det faktiskt blev. Mycket fokus läggs på mage, rygg och vader. Men även bröst, armar och axlar ses över för att få en vettig balans i kroppen.

Fjolårets sista löpevenemang genomförde jag igår tillsammans med åtta andra löpglada vänner i ett av mig via Facebook spontan-arrangerat Sylvesterlopp på cykelstigar i och runt vår lilla stad. En rakt igenom positiv löpning om tolv kilometer med perfekt väder, härligt sällskap och lugnt och skönt tempo. Det känns faktiskt som att detta skulle kunna vara första upplagan av en årligt återkommande lokal löptradition! Riktigt coolt! Med de kilometrarna stannade trippmätaren för året på 1412,8. Inte så mycket som jag hoppades på i början av året, men ändå tillräckligt för att hålla lyckan och endorfinnivåerna på trevligt höga nivåer.

Natten till första dagen på det nya året regnade det och en del av den snö som legat sedan i slutet av November har smält bort. Och då temperaturen kröp under nollan igen orsakade regnet också en djävulsk ishalka på både uppfart, bilvägar och cykelstigar häromkring. Således en isig start på ett år som jag hoppas och tror kommer att bjuda på mycket spännande upptåg, löpningar och äventyr.

2011. Jag är redo.

Bin Ich ein Berliner?

2010-12-18T23:12:00.011+01:00

Ja, det vet man nog inte förrän man varit där.

Och nu har jag ju faktiskt gett mig en fin anledning att åka dit. Har nämligen precis anmält mig till 38:e upplagan av ett, enligt uppgift, välorganiserat och sjukligt flackt marathon. Ett lopp som ger mig en ordentlig anledning att hålla igång löpträningen på allvar även efter Stockholm den 28/5.

Ser fram emot ett härligt, löpande 2011!

...och jepp, jag vet att jag borde skippat 'ein':et i rubriken. Men då hade det ju inte låtit lika bra...och inte lika Kennediskt

Insnöad

2010-12-16T21:33:00.008+01:00

Det snöar idag. Det har det gjort i stort sett konstant sedan jag vaknade. Ett sånt där typiskt Skånesnöande. Fint, fint snö som viner, yr och ryker och som lägger sig i drivor och ställer till besvär för såväl bilister, cyklister och tågresenärer som löpare.

Har varit ledig idag och hade (givetvis) löpning som en given aktivitet på schemat. Stod och betraktade vädret en bra stund i förmiddags. Inifrån huset. Såg hur det ven, yrde och rök av snö därute. Lyckades av någon anledning inte förmå mig uppbringa den kritiska massa av motivation som krävts för att byta om och ge mig ut på det tänkta 10k-passet. Även om jag vet att det skulle känts både härligt "hard core" och alldeles underbart att genomföra ett grispass i full snöstorm. Det gick bara inte. Kanske hade gårdagens firmafest i Malmö Arena också något med saken att göra, men vädret var definitivt den mest avgörande faktorn till varför jag inte lyckades få ändan ur vagnen och ta mig ut.

Hade tänkt skriva: "Jävla skitvinter!", men väljer att inte göra det. För, som Jessica Gedin så pricksäkert uttryckte det i ett Spanaravsnitt för ett par veckor sedan: "Vintern gör ju bara vad den är bra på!". Och sedan är det upp till oss att anpassa oss och hitta lösningar utefter rådande förutsättningar. Idag anpassade jag alltså mig genom att ställa in. Sitter just nu i skamvrån och skriver det här...

I väntans tider

2010-12-03T15:33:00.007+01:00

Blir för någon månad sedan ordentligt sko-shopping-sugen. Triggad och inspirerad av diverse blogginlägg, artiklar och lite löparskosnack på jobbet. Tänkte på mina älskade röda DS Racers som börjat falla sönder. Skulle sitta riktigt fint med ett nytt par av dessa favoriter.

Ett samtal med en kollega om de förmånliga priserna på skor i engelska butiker får mig att börja leta mig ut på lite olika engelska sport-sites. Efter lite sökande hittar jag ett par finfina vita och gula DS Racer VII i min storlek. Säljs av GalaxySports via eBay. £45 plus frakt. Det är ju sanslöst billigt med tanke på att ett par nya Racers på RS gör ett mer än dubbelt så stort hål i plånboken. Så, efter att ha slagit bort de lite smått obehagliga tankarna om otrohet gentemot min lokala Runner's Store trycker jag på "Buy now"-knappen, matar in Paypal-uppgifterna och sätter mig och väntar. Och väntar. Och väntar. Och väntar.

Efter två veckor börjar jag bli lite smått sur och kontaktar säljaren. Får besked om att skorna skickades samma dag som betalningen registrerades vilket var dagen efter beställningen. Jag ombeds kolla efter paketet på mitt lokal postutlämningsställe, vilket är samma som min lokala ICA-butik. Tyvärr skickades skorna med "standard service" vilket betyder att det inte finns något kolli-id. Kontrollen på posten/ICA ger noll och intet.

Fler mail till säljaren. Ingen respons. Efter ytterligare en vecka skrivs det till eBay. Nu börjar jag tröttna rejält. Skorna är borta och jag vill ha mina £55 tillbaka. Typiskt mig. Så fort jag tror mig kunna göra ett klipp så slutar det med att jag blir "blåst". £55 är billigt för ett par DS Racers men dyrt som f-a-n för ingenting.

En månad efter att jag betalt för skorna och eBay som svar på mitt mail uppmanat mig att återigen ta kontakt med säljaren för att försöka lösa problemet, skriver jag ytterligare ett mail till GalaxySports där jag (fortfarande) vänligt men förbannat bestämt kräver ett par nya skor eller pengarna tillbaka.

Då jag samma dag kommer hem från jobbet och går igenom posten ramlar det ur högen av glättiga reklambroschyrer en post-avi som likt ett höstlöv seglar ner på köksgolvet. Paket att avhämta. Det var som...

Svänger genast ner till ICA och hämtar ut något som är misstänkt likt en skokartong. Jajamensan. Där är de ju! Ha! Paketet är förutom den ursprungliga etiketten med min adress fyllt med andra stickers i olika färger på främmande språk. Vilket får ses som en rimlig förklaring till den något långsamma postgången.

Samma dag får jag ett telefonsamtal från GalaxySports där säljaren beklagar det inträffade och erbjuder mig att gå in på deras sida och välja ut ett par nya skor som han lovar ska skickas med en spårbar försändelse. När jag förklarar att vi precis hamnat i en win/win-situation tackar han för min ärlighet och önskar mig en fortsatt trevlig kväll på ett typiskt engelskt artigt manér.

Dagen efter paketets ankomst tar jag mig en skön tur på snöiga stigar. Och inser att dessa fenomenala skor verkligen var, likt en iskall Carlsberg, "worth waiting for"...

Redan vinter?

2010-11-24T22:10:00.003+01:00

Snön har kommit. Vintern är här. Gav mig ut på en runda på ömsom snöbelagda, ömsom renskrapade asfaltscykelstigar i eftermiddags. Till min stora förvåning fanns den svävande lätta känslan från i söndags kvar i kroppen. Så fantastiskt skönt.

Hade inte bestämt mig för något speciellt tempo utan skulle låta kroppen få bestämma. Snålblåsten försökte få mig ur balans, men jag lät den inte komma åt mig. Skapade min egen lilla bubbla att springa i med hjälp av solglasögon, hörlurar och långt nerdragen toppluva. Som en sköld mot virvlande snöflingor och isande vindar.

Stegen var lätta och mina Asics Tarther trippade varsamt på det något nyckfulla underlaget. Tempot stegrades efter varje kilometer och landade på strax under 4:30 under den sista. Det känns som att jag är tillbaka på banan på något sätt. Som att jag är förberedd att ta itu med det stundande marathonprogrammet. Och inget ska få stoppa mig. Speciellt inte vädret.

Vintern är kommen. Och vinterlöpningen med den. Och jag verkar ta det med ro. För vad mer finns det att göra?

Svävande söndag

2010-11-22T16:10:00.008+01:00

Åkte de tio kilometrarna upp till vackra Bockatorpet igår förmiddag i hällande regn. Parkerade bilen på det genomblöta gruset, drog ner kepsen och tog på löparvantarna. Knäppte igång klockan och gav mig av ut på stigen kantat av gulmarkerade stolpar.

Benen kändes otroligt lätta redan från början och känslan av att jag svävade fram infann sig ganska snart. Vilket var oerhört lägligt eftersom det var rejält blött och lerigt på många av småstigarna. Dessutom hade skogsarbetare fällt ett antal träd över stigen den sista biten.

Men det gick alltså ofattbart lätt. 15,3 kilometer har nog aldrig upplevts kortare. Möjligtvis med undantag av årets Stockholm Marathon som, vilket tidigare nämnts, sprangs i ett smått euforiskt lyckorus.

Så, trots tunga moln och ihållande regn i mitten av en av årets mörktråkigaste månader, var gårdagen en fullkomligt makalöst skön söndag innehållande en lagom dos terränglöpning när den är som allra bäst.

En löpares uppväxt?

2010-11-19T19:56:00.004+01:00

I veckan gjorde jag något jag tänkt att jag skulle göra under ganska lång tid. Jag läste, eller nej, jag lyssnade på Jonas Gardells roman "En komikers uppväxt". Det var Jonas själv som läste.

Helvete vilken ångest som växte fram i mig då han på sitt karakteristiska sätt förtäljde sin extremt pricksäkra berättelse. Trots att jag själv inte blev mobbad som barn (tack och lov) fick han mig att slå psykologiska volter av igenkänning och i sinnet med långa kliv förflytta mig tillbaka till mellanstadietiden i mitten/slutet av sjuttiotalet. Bilder från min egen barndom tog bit för bit form. Lukter, ljud och känslor började framträda och ställde gång på gång frågan om vad det är som kan göra människan som varelse så oerhört beräknande elak och jävlig.

Har hon så stort behov att få ur sig sina egna frustrationer att hon utan någon som helst tvekan, eftertanke eller konsekvensanalys låter det gå ut över andra, oftast "svagare" individer?

En tanke som slog mig vid ett antal tillfällen då jag på tåget satt förvriden i mental smärta till ljudet av Gardells fängslande berättarröst, var om den hierarkiska strukturen i klassrummet och på skolgården sett annorlunda ut om Juha, Tomas och Jenny varit löpare i den lokala friidrottsklubben? Skulle löpning som huvudsaklig fritidsaktivitet kunnat ge dessa tre barn/ungdomar den inre styrka som krävts för att stå upp mot det tuffa, jämnåriga etablissemanget i medelklassförorten? Eller hade det kanske inte spelat någon roll? Var (Är?) det kanske alltid (de duktiga) fotbollskillarna och de tuffa, sminkade och tidigt utvecklade tjejerna som stod högst i rang?

Själv har jag upplevt att löpningen gett mig en inre frid och en extra styrka som säkerligen även påverkat hur andra människor uppfattar mig. Eftersom jag dessutom började sent i livet med denna underbara syssla kan jag också tydligt se att den harmoni jag för det mesta upplever nuförtiden är starkt kopplad till min nya hobby och förändrade livsstil.

Jag önskar att jag, eller någon annan, skulle kunna förmedla denna styrka, inre frid och harmoni till alla de barn som idag upplever det som Juha, Tomas och Jenny behövde uppleva under sin tuffa uppväxt i ett av Sveriges alla helvetiskt förortsidylliska "paradis". Och vore löpningen en lösning på dessa problem måste mitt nya mål i livet vara att bli löparmissionär på heltid...

Benet plåtar

2010-11-14T14:49:00.009+01:00

Bromölla halvmarathon 2010. DNS.

Det har varit bestämt sedan länge. Att jag inte skulle starta, alltså. Löpningen har nämligen gått lite på halvfart i stort sett hela sommaren och hösten och jag har inte kunnat träna med någon riktig reda.

Så, istället för att springa skulle jag idag agera hejarklack till en kollega som tog sig upp till Bromölla från Lundatrakten. Jag tog med kameran för att, som en extratjänst, ta lite bilder samtidigt som jag tjoade på honom längs vägkanten.

Bild efter bild togs då löparna drog förbi och då slutaren började bli ordentligt varm insåg jag att jag helt plötsligt förvandlats till (in)officiell Bromöllahalvmarefotograf.

Jag hade bilen med mig och kunde därför stå vid ett antal platser längs banan för att plåta och mana på. Vid fjärde, sjunde, elfte och sjuttonde kilometern samt i mål förevigade jag de flesta av deltagarna i ett (som vanligt) supertrevligt arrangemang. Resultatet av dagsverket hittar ni här.

Det spratt en hel del i de långa benen när jag såg hur den ene efter den andre kom in i ett fint flyt och fick till ett kalaslopp på den hyfsat lättsprungna banan i det ultimata löparvädret. Sju grader varmt, mulet och i stort sett helt vindstilla. Hoppas verkligen att jag kan vara med nästa år.

Idag fick jag nöja mig med en mörk kvällsrunda över drygt åtta kilometer. Ett pass där det med överdriven tydlighet (som väntat) konstaterades att det för tillfället inte finns mycket till tävlingsfart i de Bengtssonska benen. Men vad gör det? Det är ju långt kvar till 28 maj.

Uppdatering 2010-11-15: Glömde ju att skriva att kollegan J gjorde en finfin insats i loppet och landade med god marginal under 1.45; 1.43.53. GRATTIS!

Urblåst

2010-11-05T12:05:00.004+01:00

Både i knoppen och i kroppen. I knoppen på grund av mycket skit på, och alldeles för mycket tankar kring, jobbet. I kroppen på grund av tio kilometers löpning på ett höstblåsigt Näsby fält. En löpning där det kändes som att någon satt blymanchetter runt mina anklar. Fick jobba alldeles för hårt för det 5:20-tempo jag planerat.

Men, det vore faktiskt riktigt dumt att klaga. För löpningen var ändå både skön och vacker där den ringlade sig fram på en brungul matta gjord av nedfallna, lersmutsiga löv. Dessutom var den ju faktiskt överhuvudtaget genomförbar. Inga hälsenor eller andra krämpor som satte stopp. Och så kunde den förläggas till klockan 11 på förmiddagen. En vardag. Helt utan dåligt samvete. Deltidsbeslutet är nog ett av mina bättre på senaste tiden.

Skrock

2010-10-29T09:15:00.002+02:00

Det känns som att det går på rätt håll med hälsenan. Mindre och mindre stel. Inte mycket känningar under passen.

Och genom att skriva det här, så har jag nu med stor sannolikhet sett till att den trenden kommer att vända. Enligt samma princip som att ett oplanerat längre träningsavbrott kommer som ett brev på posten kort efter att ett träningsprogram färdigställts och offentliggjorts.

Skrockfull? Jag? Pyttsan.

Fyra grader...

2010-10-21T21:48:00.003+02:00

...regn och blåst. Som upplagt för ett löppass för den där Benet.

Och ja, se på fan! Där kommer ju den långe trippande. Ser inte ut att gå speciellt fort. Men han haltar i varje fall inte. Verkar ju faktiskt som att hans hälseneproblem lagt sig. Verkar också som att han ska ta den nio kilometer långa ”inom stan via Härlövs Ängaleden”-rundan. Den är riktigt underbart trist. Speciellt en sådan här beckmörk kväll i piskande regn och motvind. Härligt! Sådana pass är rena terapin. Rensar bort de flesta bekymmer och det kan nog behövas emellanåt har jag förstått.

Ser man på. Nu ser det minsann ut som att han fått upp lite fart under de vita skorna också. Är det månne ett par Asics Tarther han har på fötterna? Ja, det kan det nog vara. Ser ut att behålla farten då han rundar McDonalds och styr kosan mot Tivoliparken. Ser nästan ut som att han kommit in i ett riktigt bra flyt. Regnet verkar inte alls bekomma honom längre. Musiken, som jag förmodar strömmar in i öronen via det headset jag kan skymta under den svarta toppluvan, bidrar säkert till den fartfyllda harmoni som nu fullkomligt strålar ut genom lagrena av funktionsmaterial.

Ser honom trippa på i lite varierande fart på kända cykelvägar. Avslutar på den väg han cyklar två gånger dagligen på väg till och från stadens tågstation. Just i detta nu alldeles genomblöt. Närmar sig hemmet och sänker farten något den sista biten. Stannar på husets uppfart. Lutar sig mot bilen och sträcker ut vaderna. Kan det vara ett led i hälsene-rehaben tro? Kliver in i huset och ropar ett glatt ”Hallå!”. Stänger dörren efter sig. Jag hör låset vridas om inifrån. Tittar på min klocka. 45 minuter. Nåja. Inte så pissigt.

Kul att han verkar vara igång igen.

Målbilder

2010-10-09T12:21:00.009+02:00

Det finns målbilder. Och så finns det målbilder. De förra i form av förevigade ögonblick av dåtida triumfer. De senare som ledstjärnor vilka kanske leder oss mot nya triumfer i framtid. Att blicka tillbaka på de lopp som genomförts genom åren fyller mig med en härlig blandning av känslor. Mestadels positiva. Ty att korsa mållinjen i ett fysiskt krävande lopp som funnits i fokus under en lång tid i ens medvetande, ens vardag och ens liv är en fantastisk upplevelse som inte går att göras rättvisa genom att i ord beskrivas. Det är en av de saker som måste praktiseras för att kunna förstås.

Vad framtiden har i sitt sköte är det ju ingen som kan veta. Även om det finns människor här på jorden som påstår motsatsen och för en nättare summa kan förtälja den som så önskar allt som ska ske framöver och på så sätt spoliera eventuella överraskningar eller sätta ordentliga griller i huvudet på spådomsoffret.

Vad framtiden ska generera för nya triumfer är det ju då, enligt mig, följdaktligen heller ingen som vet. Däremot kan ju var och en projicera bilder av drömscenarion för sitt inre och utifrån dessa sätta upp delmål och strategier för att sedan nå just dit när tiden är inne. Målbilder, alltså.

Min vision vad gäller mitt löpande liv är att kunna hålla på i många år till. Jag ser mig, med lätta skor på fötterna och i en skadefri kropp, trippa fram på kända grusvägar i hemmastaden, på barrbeströdda sandjordsstigar i Åhus, över broarna i vår fantastiska huvudstad, längs de enorma gräsytorna i Central Park i NYC, på delar av de tusenåriga murarna i och runt Beijing och på vägar över svart vulkanaska på Hawaii. Som fyrtiotvååring, femtioåring, sextioåring och (varför inte?) som sjuttioåring.

Mitt främsta delmål, som egentligen är ett kontiuerligt mål, är att hitta en bra balans i min träning så att jag kan hålla mig skadefri. Så att jag kan springa långt, långt utan smärta, utan oro för att något i kroppen ska gå sönder eller börja krångla. Det är något som jag värdesätter väldigt högt. Högst.

Andra, mer konkreta delmål handlar om olika lopp. Och då, oundvikligen, även om "dröm"-tider på dessa lopp. Tider som jag försöker hålla så realistiska som möjligt för att känna att det finns en rimlig chans att nå med disciplinerad, hård och fokuserad träning. Lägger jag ribban alltför högt, så är det något i min pragmatiska (och ibland alltför realistiska) natur, som får mig att tappa modet och intresset, istället för att bli galet inspirerad och supertaggad. Vi människor är olika. Sannerligen.

Loppen som jag just nu har i planeringskalendern för 2011 är två till antalet och 42195 meter vardera till distansen. Det handlar om ASICS Stockholm Marathon i slutet av maj och real,- Berlin Marathon i slutet av september. Målet för Stockholm är att få till ett lika roligt, skönt och underbart lopp som i år. Något jag är rädd för kan bli svårt med tanke på den ofattbart och odelat positiva upplevelse årets marathon var. Målet för Berlin är att lyckas med det som sedan länge varit en dröm; Att kunna springa ett marathon på en tid understigande tre och en halv timme. En tid som jag under Stockholmsmaran 2009 ansåg (eller insåg?) vara utopisk då jag fullständigt tog slut redan då jag närmade mig Söder Mälarstrand på varv två, men som under årets upplaga av samma lopp faktiskt började te sig som rimligt och definitivt uppnåeligt.

Jag kommer snart att ha träningsschemat för höst och vinter redo för både offentlig publicering och praktisk exekvering. Tills dess kör jag på med mina styrkepass på gymet, mina excentriska tåhävningar och stretchövningar samt mina kortare löprundor för att komma tillbaka från hälseneproblemträsket. Och laddar för framtiden genom att ibland titta tillbaka och minnas med hjälp av historiska målbilder.

En och en cykel

2010-10-02T22:41:00.024+02:00

En välbekant signal ljuder. Slår upp ögonen direkt. Det är mörkt. Det enda ljuset som bryter det annars nästan kompakta dunklet kommer från den iPod som idogt spelar alarmsignalen. En titt på klockan. 04.30. Ok, lika bra att stiga upp direkt. En snooze vid den här tiden på dygnet skulle äventyra hela projektet.

Frukost. Kaffe. Och förberedning av en nätt liten matsäck att ta med i löparryggsäcken.

Originalplanen att ta bilen förändras efter lite eftertanke. Smidigare för alla parter om jag tar tåget. Ut i dimman med cykeln strax efter klockan sex. Mot stationen. En väg jag cyklat 100-tals (om inte 1000-tals) gånger. Idag mörkt och dimmigt. Men varmt. Säkert 14-15 grader redan.

Tåget i tid. Ganska tomt. Vilket var bra med tanke på att cykeln upptar tre, fyra platser i den ”öppna” vagnen på Öresundståget. I Malmö kl 07.35. Regn. Mög. Inte vad jag räknat med. Känner direkt att nuvarande klädsel är för ambitiös. Rullar ner mot Suellsbron och stannar för en bild och klädavskalning.

Lämnar Malmö hamns vatten bakom mig 07.50 och duschar ryggen med hjälp av cykelhjulen på regntunga Malmövägar. Inte speciellt skönt. Men, skönt att vara igång. 10 timmar innan det börjar mörkna. Kommer jag att hinna över på den tiden?

Siktar mot Videdal där etapp 18 på Nord-Syd-leden tar vid. I Rosengård blir jag tvungen att avvika från den tänkta vägen då cykelförbud råder. Känslan av att vara lite vilse infinner sig för första, man absolut inte sista, gången under dagen.

Jag har turen att hamna på en gata vars namn jag känner igen från min tidigare studie av kartan och vilsenheten avtar i takt med att jag närmar mig Skåneledens påfart. När jag väl svänger höger in på Videdals Allé börjar de orangea markeringarna synas på lyktstolparna. Jag är på banan. Nu är det bara att hålla sig här så ska det säkert gå fint.

Hamnar bakom två övriga cyklister som är utrustade ungefär som jag själv. På ryggen på den manliga delen av paret läser jag "Malmö Terrängcyklister". Så trevligt. Ligger och smyger lite bakom tills de får syn på mig och vi inleder genast en avslappnad och trevlig pratstund om cykling, löpning, Kristianstad och Lake Tahoe i en märklig blandning. De är på väg mot en lördagscykling med klubben, men när de får höra talas om mina planer att via Skåneleden ta mig hela vägen till andra sidan Skåne ser jag att något klickar till i dem och jag får för mig att de gärna hängt på om de inte hade haft andra planer.

Det känns tryggt att ha följe med någon som kört denna sträcka förr och vet var leden går. Då vi skiljs åt och jag på egen hand tar mig den sista biten på första etappen kommer den lilla, men högst irriterande, osäkerheten angående orienteringen tillbaka. Trots att det fullständigt kryllar av brandgula markeringar på träd och stolpar. Då en grusstig leder fram till en bilväg i Torup ser jag en cykelskylt och en klar och tydlig pil till höger. Jag svänger ut höger på asfalten och drar på i nedförsbacken. Nere i backen inser jag att jag inte sett en markering på ett bra tag. Faktiskt inte en enda sedan jag lämnade grusstigen. Fan. Skulle jag tagit vänster i alla fall? Men varför påbjöd cykelskylten högersväng. Något är snett. Bäst att stanna.

Kartan upp ur ryggsäcken. Telefon med GPS fram. Var är jag? Vart går leden? Vart ska jag? Bestämmer mig för att strunta i att ge mig uppför Torupsbacken som jag precis så skönt rullat ner för och istället försöka gena och komma på leden lite längre fram. Sagt och gjort. Projekt hitta tillbaka till brandgula streck var inledd. Kommer in på en grusväg som leder fram till en av alla vackra Skånelängor. För att där abrupt ta slut. Rullar förbi huset och ut på en fälad med frodigt gräs. Så pass frodigt att jag nästan drömde om att för en stund få vara en ko och få stanna och tugga, tugga, tugga.

En nätt nedtrampad "stig" ringlar fram över ängarna och jag följer denna med en stigande ångest i kroppen om att snart behöva stanna och vända helt om. Men, efter att korsat ett antal av dessa ängar och samtidigt avlossat ett antal svordomar som ett sätt att ventilera min frustration ramlar jag ner på en ny grusväg som leder mig rakt på den markerade leden igen och etapp två är därmed officiellt inledd.

Sedan fortsätter mitt cykeläventyr i ungefär samma stil. Det går finfint emellanåt. Jag har full koll på vart leden går. Markeringarna är enkla att se, för att helt plötsligt, speciellt i någon nedförsbacke, försvinna. Vilket får mig att vid ett antal tillfällen behöva avbryta en skön nerförskörning, vända cykeln, börja trampa uppför och scanna efter stigen där leden viker in.

Jag cyklar på alla tänkbara underlag; grus, asfalt, sand, lera, grov makadam, singel, gräs, lövbeströdda skogsstigar. Jag njuter av friheten och känslan av att få genomföra detta helt själv. Det som dock förstör känslan en aning är tankarna på att de felkörningar som görs minskar chansen att hinna ta sig över till andra sidan innan mörkret faller. Tankar som förstärks varje gång jag blir tvungen att stanna och ta upp kartan. Den grövsta felkörningen jag gör är när jag kommer in på en "blindtarm" på Skåneleden. Jag kör längs en smal landsväg kantat av orangemålade stolpar och befinner mig helt plötsligt bredvid ett fält av asfaltsbelagda banor och flygplan. Sturup? Vad f-a-n gör jag vid Sturups flygplats? Upp med kartan igen och inser mitt misstag. Bara att vända om. Igen.

Efter detta går navigeringen bättre och jag kommer in i ett skönt flytt. Har en planerad rendezvous med familjen i Snogeholm, och ringer och meddelar frun att jag förmodligen kommer att anlända Snogeholm tidigare än beräknat. Strax därefter kommer jag till Romeleåsens golfklubb. För övrigt den fjärde golfklubben jag passerar, eller som här, kör igenom. De orangea färgklickarna leder mig längs grusvägarna på golfbaneområdet bort till en (brant) stegtrappa över ett taggtrådsförsett staket. Hoppar av min cykel. Hälsar på två förbipasserande, golfande seniorer som tittar på mig och min leriga uppsyn och sedan intresserat följer mig i den uppgift som jag inleder.

Cykeln på ryggen och uppför de såphala trästeges-stegen. Balanssinnet sätts på hårt prov. Lyckas i ett stycke, och med cykeln fortfarande balanserande på en av mina klena axlar, komma ner på andra sidan för att där mötas av ännu en typ av natur. Stenar, stenar och stenar. Blandat med lite gräs och en och annan enedunge. Inte lättcyklat. Alls. På vissa ställen helt omöjligt att cykla. Jag leder, bär, puttar på, och vid vissa staketövergångar, kastar cykeln som nu mest är till besvär.

Tänker på det meddelande jag gav frun och bestämmer mig för att ringa igen. Beskedet hon får är att med nuvarande hastighet lär det dröja innan jag är i Snogeholm. Och jag börjar tvivla på om jag ska hinna dit innan skymning.

Romeleås-sträckan (Etapp 19) på leden är 12 km och betecknas på den officiella kartan som lätt till medelsvår. Jag vet inte hur många av dessa tolv kilometer jag cyklar respektive går, men det känns som att det går väldigt, väldigt långsamt. Jag börjar också bli trött i ryggen, samtidigt som växlarna börjar strula. Förmodligen på grund av ett okontrollerat (men som tur är ofarligt) fall som trycker till framväxeln och skevar till något.

Då jag äntligen kommer till Simontorp som markerar avslutningen på Romeleåsen-sträckan är jag båda hungrig och trött och känner mig lite stressad. Jag drar på genom Blentarp och Sövde och tar nu ordentligt sikte på Snogeholm och den efterlängtade lunchen som familjen dukat upp. Den medhavda lilla matsäcken är sedan länge uppäten och energin börjar ta helt slut.

Att få se yngsta dottern studsandes springa emot mig och välkomna mig då jag kommer rullande längs Snogeholmssjön får mig att le stort och känna mig otroligt levande.

Äldsta dottern och frun står och väntar på parkeringen och vi slår följe bort mot det uppdukade bordet. En fantastisk lunch intas och värken i ryggen börjar ge sig. Kaffet efter maten sitter precis där det skall och jag känner mig redo för att fortsätta min färd. Jag har nu nått knappt 2/3 av den tänkta sträckan och är taggad som fasen att ge mig på den sista tredjedelen.

Jag knäpper skorna i clipsen och ger mig av norrut. Innerst inne vet jag att jag inte kommer att klara att cykla hela vägen till Haväng. Det är helt enkelt får kort om tid för det. Dessutom kommer jag ihåg att näst-sista sträckan, Verkasjön - Vantalängan, betecknas som "svår" i Skåneledskartan. Och med tanke på att Romeleåsenetappen enbart klassades som "halvsvår" förstår jag att det kommer att vara näst intill omöjligt att ta sig fram där med cykel.

När jag efter en dryg timme når Vanstad är ryggen helt färdig. Jag stannar och lägger mig i gräset och stretchar ut musklerna. Uppförsbackarna är nu en ren pina och motivationen börjar tryta. Dock börjar jag få bättre och bättre rutin på att hålla koll på sträckningen, vilket gör att jag tycker det är riktigt synd att jag börjar ta slut fysiskt. Jag slår en signal till familjen och bestämmer träff med dem i Lövestad, fem kilometer bort. Jag cyklar sista biten på landsväg. En obehaglig upplevelse då bilarna som passerar mig håller 90km/h och därutöver på den otroligt smala asfaltsvägen med absolut obefintlig vägren.

Väl framme i Lövestad By svänger jag höger upp mot kyrkan. Ställer cykeln. Lägger mig ner i gräset och stretchar på nytt ut ryggen. Drygt åtta timmar har gått sedan jag lämnade Suellsbron i Malmö.

Jag har fått uppleva en stor del av Skåne och inser att mitt landskap är allt annat än platt, att rådjur och fasaner är extremt lättskrämda djur, att Skåneledens medelsvåra etapper är praktiskt taget omöjliga att genomföra på cykel och att jag älskar fysiska utmaningar. Nästa år kommer jag att försöka korsa igen. Men då ska jag hitta alternativa vägar på de svårforcerade delarna. Jag ska även ta mer vara på den fantastiska naturen eftersom jag nästa gång förhoppningsvis kan slappna av mer vad gäller att hålla koll på sträckningen.

Någon gång vill jag även kunna springa denna sträcka. Det var ju faktiskt det som var meningen från början. Och att få avverka dessa 130 vansinnigt vackra kilometer helt till fots kommer att bli fruktansvärt coolt! Men det blir då ett helt annat äventyr.

Sikta mot Haväng...

2010-09-27T18:49:00.005+02:00

..och landa vid kyrkan i Lövestad By. Höll alltså inte hela vägen. Av olika anledningar. Mer inom kort... Stay tuned.

Dags att pumpa däcken

2010-09-24T14:06:00.007+02:00

Updated 2010-09-25 05.06: Slight change of plans. I'm going environmental och tar tåget istället. 06.23 mot Malmö C. Nu kör vi!

I morgon drar jag till Malmö. Med bil. Med cykel på. Bilen parkeras någonstans vid vattnet. Torson kanske. Ja, varför inte?! Cykeln plockas av cykelhållaren. Jag kränger på mig hjälmen, brillorna och SPD-skorna. Slänger ryggsäcken på ryggen, klickar i skorna i tramporna och styr kosan österut med slutmål Haväng, Österlen. Längs ett antal Skåneledsetapper. Med förhoppningar om att hinna fram innan mörkret infinner sig. Wish me luck!

Vit vecka

2010-09-17T17:13:00.002+02:00

Löpfritt. Löpstiltje. Inte ett enda löppass. På en hel vecka. Och inte någon annan direkt form av snorfysisk aktivitet heller. Om man inte räknar cykelturerna till och från stationen, det vill säga. Och inte mycket till rehabträning heller. Bara lite ynka tåhävningar. Skämmes. Ta mej fan. Men det finns kanske någon förklaring. Eller? Jo, förvisso.

Anledning 1: En förbannat trist och kinkig och allmänt bråkig hälsena.

Anledning 2: Sightseeing i Tokyo, lång hem-flygresa, 25-årsjubileumsfest. Dessutom en hel del jobb och försenade tåg vilket resulterat i allmän håglöshet mellan varven.

Nu får det bli ändring på det. Om en vecka ska nämligen Skåne korsas. På cykel.

Bland paraplyer och toalettduschar

2010-09-08T16:15:00.005+02:00

Tokyo är stort. Sjukt stort. Stort, varmt, fuktigt och lite galet. Har än så länge bara sett en liten, liten bråkdel av den förmodade "galenskapen". Joggat, jobbat, sushi-at, druckit samt fått känna på svansen av en förbidragande tyfon. Och fått uppleva en tvättäkta japansk toalettdusch.....!?

Har inte hunnit med mycket mer. Och ändå "skolkade" jag från jobbet och smet ut vid 20-tiden för att få i mig lite kvällsmat. Kände därefter inte för att gå tillbaka till kontoret. Mina japanska kollegor, som säkert fortfarande sitter kvar i det oändliga kontorshavet, tycker säkert jag är en riktig "slacker".

Måste ju ladda, ju. 5,5k rekogniseringsrunda i 5:40-tempo i morse. Längre löpning i morgon bitti. Förhoppningsvis utan sällskap av regn, tyfoner och sju miljoner paraplyer på trottoarerna.

Natti.

Nippon calling

2010-09-06T09:28:00.004+02:00

Det börjar på allvar dra ihop sig för avfärd mot Japan och Tokyo. Känner att förberedelserna kunde varit bättre. Men har haft ett lite körigt schema på sistone. Kom precis tillbaka från det årliga golfäventyret, detta år i härliga Danmark, och packar i skrivande stund om väskorna utan att veta riktigt vad jag bör ta med mig.

Har heller inte lyckats klämma in en seriös google-rekning av goda löprutter i miljonstaden. Det får vänta tills jag är där. Och det är jag snart. Väldigt snart.

Sayōnara!

Plan B

2010-08-28T13:09:00.005+02:00

Det börjar närma sig springa-långt-helgen. En månad kvar. Det börjar tyvärr även att kännas som att sannolikheten att jag ska kunna fullfölja min plan att på tre dagar springa tvärs över Skåne blir mindre och mindre. Mest med tanke på en ömmande hälsena. Känner att det är dumt att chansa. Risken att hälsenan ska flippa ut helt efter 3 dagars näst intill "konstant" belastning är överhängande.

En alternativ plan är att ta MTBn och cykla samma sträcka. På en dag. Har just nu cykeln inne på service för att justera växlar och bromsar, samt fixa till styret som jag inte varit 100% nöjd med tidigare.

Det trevligaste hade givetvis varit att verkligen kunna springa, men MTBn känns som ett bra alternativ. Dessutom skulle jag faktiskt kunna kombinera de två. Med lite assistans av fru och bil.

Vejby Strand - Åhus, 117k

Exakt rutt har jag inte heller bestämt än. Sitter och leker lite med gmaps pedometer och har lite olika alternativ. Ett alternativ är Vejby Strand - Åhus via småvägar (och inte längs huvudvägarna som bilden ovan visar).

Känns det hela lite ostrukturerat? Tja, kanske det. Även om jag själv hellre skulle vilja använda benämningen "flexibelt". Jaja, vi får se vad som händer den fjärde helgen i september.

Nakna reflektioner

2010-08-26T20:52:00.011+02:00

Herr Colting höll hov i Malmö i går. Mycket trevligt. Jag och min gode löparvän Dunceor hade redan långt innan sommaren bestämt oss för att deltaga på, och även anmält oss till, seminariet som Colting valt att kalla 'den nakna löparen'. Dunceor har på sin blog förtjänstfullt beskrivit vad som avhandlades på seminariet så jag tänkte inte att jag skulle upprepa samma information. Det vore slöseri med er dyrbara tid, kära läsare och bloggosfärsvänner.

Ett par personliga reflektioner tänkte jag dock kosta på mig.

Jag trivdes verkligen på seminariet, trots att min hjärna kändes inlindad i fetvadd och det stack och killade oavbrutet i min irriterade hals. Typiskt att åka på en "skolstartsförkylning" lagom till den mycket framemotsedda clinicen. Tyckte att Jonas från början fick till en avslappnad och skön stämning bland de 40 deltagarna.

Den praktiska delen som genomfördes i halv orkan var inspirerande och bra. Den fick mig att inse att jag är redan inne på "rätt" spår vad gäller "naturlig" löpteknik ty det kändes absolut naturligt att tassa omkring utan skor. En befriande och behaglig känsla.

Ett par saker som jag tar med mig från teoridelen är dels hans budskap om vikten av löpglädje och skillnaden mellan hälsa och fitness samt balans mellan dessa två begrepp, dels om hur noga man bör vara med att regelbundet "sköta" sin träning för att kunna träna. Det vill säga, köra en hel del alternativ träning såsom styrka, yoga, stretch och korrektiv träning för att lättare hålla sig skadefri under själva löpträningen. Prehabba mera, helt enkelt. Något man redan vet, men som alltid är värt att påminnas om.

Kostdiskussionerna var också bra, även om jag inte vet hur jag ska förhålla mig till hans idéer om grynförbud, 24-timmarsfasta och att träna på helt tom mage. Jag avvisar inte dessa teorier helt då det verkar fungera alldeles ypperligt för honom. Frågan är om det skulle fungera för mig.

Sista reflektionen har egentligen ingenting med seminariet som sådant att göra utan mer om att jag så gärna skulle vilja hitta en lösning att få mer tid för min egen träning. Hur detta ska gå till är en annan fråga. Som jag hoppas jag ska kunna få återkomma till i en icke alltför avlägsen framtid.

Åhus

2010-08-24T23:39:00.001+02:00

Vi hade pratat om det ända sedan i våras. Att någon gång under sommaren springa ner till Åhus. Frun och jag alltså. Tillsammans. En sträcka på ungefär två mil.

Under semestern i juli spikade vi även ett datum. Det blev 21:e augusti.

Så, i lördags var det alltså dags. Jag hade funderat en del på hur det här skulle fungera, men kände mig inte speciellt "orolig". Hon hade i och för sig aldrig sprungit längre än halva den tänkta distansen, men har en järnvilja då det väl gäller. Utan att vara någon direkt tävlingsmänniska. Och planen var ju dessutom att lägga in två längre (ungefär en kilometer) promenader under färden. Det kändes bara kul och inspirerande. Och förra helgens triumf i Stockholm hade skickat upp hustruns löparsjälvfötroende till absoluta toppnivåer.

Förberedelserna inför äventyret hade inte varit så många. Vi hade dock kört helt alkoholfritt kvällen innan och även gått och lagt oss tidigare än vanligt. Dricka, och lite gott att tugga på hade också inhandlats och packats ner i ryggsäcken som jag lovat bära. Det låg en förväntansfull stämning i farstun när vi på lördagsmorgonen under tystnad knöt på oss skorna.

07.30 gav vi oss iväg. Det var en härligt frisk morgon. Fåglarna kvittrade glatt och vi tassade ner längs Hjärtebackes väg. Jag med en morgonstel hälsena som fick mig att springa som en stelopererad pensionär till en början. Första etappen, och det initiala målet låg sex kilometer bort. Sedan skulle det bli dags för en promenad. Och lite gott att både äta och dricka. Dricka, ja. Det hade det gjorts hela morgonen. Mer av vissa än av andra. Ett faktum som fick oss att göra ett första depåstop redan efter en knapp kilometer. Det är bra. Man ska vara välvätskad.

Löpningen som sedan tog vid liknade till mångt och mycket de löpningar som vi gjort tillsammans det senaste året. Avslappnat, mysigt och trevligt. Tempot idag något lägre än vanligt. Hamnade nog någonstans runt 6:45 i snitt under etapp ett. Som för övrigt avslutas med en hiskeligt trist, rak väg med tillhörande cykelbana. Jag gav frun tipset att dämpa tristessen medelst lite skön musik. Det hjälpte, tyckte hon. Verkligen. Jag krängde också på mig hörlurarna och joggade till tonerna av Depeche Mode's tidiga verk. Nostalgi på hög nivå.

Då promenaden inleddes konstaterades det att det kändes bra. Riktigt bra. Och att vi hade en enorm tur med vädret som visade sig från sin allra bästa sida. Dessutom var vi överens om att tiden och de avverkade kilometrarna liksom bara försvunnit. Trots att tempot hållits kontrollerat och relativt lågt. Så trivseln var utan tvekan på topp.

Etapp två inleddes efter att vi knatat i drygt fem minuter. Målet var nu byn Rinkaby där jag hade lite planer på att vi kanske skulle kunna ta en lite längre paus. Men först skulle Viby passeras och när detta var avklarat tar naturskön löpning vid på cykelbana längs Håslövs ängar. Kan vid vissa tillfällen kanske te sig lite enformigt, men inte idag. Det flöt på bra även om ett det blev ännu ett extra stopp för att få balans i kroppsvätskesystemet.

Då vi närmade oss Rinkaby började tempot att sjunka ganska märkbart. Emellanåt till en nivå där det kändes svårt för mig att få till någon riktig löpning. Jag hamnade därför en bit framför frun och inväntade henne vid byns entré.

- "Hur känns det?"
- "Jo, det är helt ok. Men jag börjar bli stum och är lite rädd att jag ska få kramp".

Inte så konstigt. Vi hade ju nu passerat milen med råge och hade nästan 13 kilometer på klockan. Bra mycket längre än frun någonsin sprungit. Efter lite stretch av framsida lår bestämde vi att vi skulle fortsätta jogga ytterligare en bit och ta stoppet vid kiosken i bortre änden av byn.

Väl där tänkte jag som sagt ta en lite längre paus. Med vatten, energidryck, Snickers och annat gott, men pausen blev bara helt kort. Sedan ville vi vidare. Ville inte riskera att låren skulle stelna till helt.

Fem kilometer kvar. En halv mil. Ingenting. I normala fall. Men på stumma ben kan det kännas som ljusår. Så kändes det åtminstone för mig under Stockholmsmaran 2009.

Tre av dessa fem kilometer springs inne på ett av Skånes militära övningsfält. Öppna fält omgivna av härligt skuggande och underbart doftande talldungar. En natur som jag växt upp med och som jag fullkomligt älskar. Speciellt när jag nu kan få uppleva den utan att behöva asa omkring på varken vapen, hjälm eller stridsbälte.

Det gick sakta genom tallskogen längs Södra Gränsvägen. Och det blev en hel del promenadstopp. Ibland för att plocka ett björnbär eller två i vägkanten. Ibland bara för att benen ville det och frun lydigt gjorde som de sa. Men det sprangs mellan stoppen också. Absolut. Och rätt som det var, befann vi oss på den härliga löpslingan som passerar precis utanför sommarstugan. En liten bit på denna och vi var framme. Framme.

Framme vid sommarstugan. Framme vid ett framdukat bord där både ägg, bacon, nybakat bröd och nybryggt kaffe kunde skådas. Framme vid en ny milstolpe i min frus löparliv. 19,37 kilometer. På knappt två och en halv timme. Vilket underbart sätt att inleda en helg!

Den nakne löparen

2010-08-24T22:29:00.002+02:00

Colting kommer till Malmö i morgon. Skall köra en kombinerad "clinic" och föreläsning. Jag och Dunceor ska med och se vad mannen som gett löpning med bar överkropp och pulsbälte ett namn har att förtälja. "Fyra timmar som kommer att förändra ditt löpsteg för alltid" låter ju onekligen spännande. Är förändringen dessutom till något bättre kan det ju bli riktigt kul!

Dubbelt upp

2010-08-20T22:00:00.003+02:00

En härlig mil-stolpe passerad förra helgen. Gick ju fint. I morgon är det dags för dubbla distansen. Ytterligt ett av de tidigt i våras för året uppställda löprelaterade målen för frun skall alltså om nio timmar uppfyllas. Det får ta den tid det tar. Men till Åhus skall vi. Tillsammans. Till fots.

Neongult äventyr

2010-08-18T21:10:00.012+02:00

Stockholm är underbart. Blir lika glad varje gång jag rullar in i vår huvudstad. Och speciellt exalterad då anledningen till besöket är av löprelaterad art. Och extra speciellt då sällskapet i X2000-vagnen är det bästa tänkbara; min kära hustru. Ärende denna gång: Midnattsloppets 29:e upplaga. Första för mig, frun och svågern. Dessutom första loppet någonsin för de två senare. Som har haft detta lopp som en fjärran milstolpe sedan ett gemensamt beslut i fjol. Upplagt för en äkta "running battle" syskonen emellan alltså.

Själv är jag stel som fan själv i höger hälsena och har haft lite problem av och till sedan i våras. Därför hade jag, som nämnts tidigare, redan innan vi kom upp till Stockholm bestämt att jag inte skulle "springa själv" utan coacha frun under hela varvet, springandes precis framför/bredvid. I hemlighet hade jag också bestämt att hålla farten så att hon skulle landa på en tid under 65, men det berättade jag inte för henne. Hade fått motsatt effekt, då hon gång på gång vänligt men bestämt meddelat att "Jag är inte här för att springa på en viss tid! Jag ska bara vara med och ha trevligt!". Jaja.

Tröjorna hämtades ut hos tjejerna på Stadium och det kändes att nu var det "allvar". Frun fortfarande stencool. "Äh, det är ju bara en mil.". Jag kvävde min vilja att försöka förklara skillnaden mellan ett 10k glasspass på fältet och ett lopp, en "tävling". Hade ändå inte bitit. Beundrar hennes störtsköna inställning.

Dock fanns det definitivt ett fokuserat syfte med resan. Allting kretsade runt det som komma skulle på lördagskvällen, vilket, om inte annat, märktes på vad som dracks på hotellet på fredagskvällen. Istället för den sedvanliga hotellrumsdrycken, Gin&Tonic, handlade det denna gång mer om färskpressad juice, vatten och Resorb.

Ett relaterat fokus handlade om mat. Vad ska vi äta? Hur mycket? När? Frågorna från frun och hennes bror var många och ärligt ställda. Jag, som i sammanhanget sågs som den extremt erfarne löparräven, tillika kostrådgivaren, delgav dem det jag visste. Fick även slänga in ett antal kvalificerade gissningar eftersom just detta lopp ju skulle gå av stapeln vid en för ett lopp mycket ovanlig tid på dygnet; 22.30. Matintaget fördelades jämnt under dagen och den sista måltiden, bestående av en utsökt pastarätt, intogs på en bänk på Norr Mälarstrand tidigt på kvällen.

Fyra timmar kvar till loppet. 30 grader i skuggan. Tropisk värme i storstan. Fantastiskt.

De neongula tröjorna krängdes på inne på det trånga hotellrummet. Det dracks vatten och sportdryck. Och det diskuterades en hel del om huruvida det var smidigt och välorganiserat vid loppets väskinlämning. Ingen aning! Alla var vi rookies i detta sammanhang. Denna förbannade logistik. Som alltid det "svåraste". Ett gemensamt beslut togs. Vi reser lätt. Inga väskor. Inget ombyte. Det blir bra. Ner i tunnelbanan. Mot Zinken.

Anländer Zinkensdamm ett par timmar innan start. De första jag stöter ihop med utanför idrottsplatsen är alltid lika glada Helena och Maria från IF Linnéa. De utgjorde grundbulten i kvällens Linnéaklack och stod och samlade ihop styrkorna. Senare sprang jag även på superhjältinnan MarathonMia och hennes snubbe (Stekaren?). Hur kul som helst! Fick chansen att gratulera Mia till den fullständigt fantastiska insatsen på TransScania. Helt sjukt när man tänker efter. 246 kilometer!! De verkade vara vid riktigt gott mod och önskade både mig, svågern och frun lycka till.

Snart dags. Den neongula massan började leta sig ut från stadion till fållorna på Ringvägen. Vi slank in vid den stora och tydliga "5"-skylten. Kändes som att jag "plankade" då jag istället för ett grönt armband med siffran 5 hade ett blått där det stod 1c. Kändes dock skönt att stå i femman och taktiken var nu helt klar. Men fortfarande höljd i dunkel för min fru som nu leende stod och insöp den sköna stämningen som bara kan infinna sig i en startfålla inför ett stort lopp.

S.A.T.S-tjejerna körde på för fullt till "Eye of the Tiger" och en del av den snart löpande skocken hängde med i boxrörelserna. Dock inte jag. Var rädd för att klämma till någon med mina långa armar. Kentas "Just idag e ja stark" dånade i högtalarna och vi sjöng med i något slags förväntansfullt lyckorus.

Pang. Äntligen igång. Känns gött. Första kilometern försvinner bakom oss innan vi vet ordet av. Sällan har väl 6.27 gått så fort. Vi ökar tempot något. Om vi ska ha någon chans på de i mina planer 65 minutrarna, måste vi nog göra de första (lite enklare) fem på drygt 31. Andra kilometern går på 6.10 och allting flyter på fint. Svänger strax efter 2-skylten ner i Clarion-tunneln och får oss en ny upplevelse till livs. Ett ljus- och ljudspel gör att löpningen i tunneln känns smått overklig.

Mycket folk, men ingen direkt trängsel. Jag och frun ligger tätt ihop och den lilla uppförslöpningen efter tunneln går som en dans. Tredje på 6.06. Sträckan längs vattnet i Norra Hammarbyhamnen är riktigt skön. En sval bris från Årstaviken känns som en skänk från ovan och gör det lättare för löparna, En stooor Bajenflagga vajar längs ena sidan. En av löparna vrålar "Bira, bira, bira!" och Bajenklacken svarar (givetvis) med ett unisont "Bärs, bärs, bärs!" och kampsångerna tar vid vilket får både mig, frun och många andra att spricka upp i ett gemensamt leende och stämningen är på topp.

Fjärde och femte "försvinner" och vi håller ett jämnt och bra tempo; 6.10 respektive 6.12. "Hälften avklarad!" skriker jag och vänder mig mot frun som bara ger ett fokuserat ansiktsuttryck som svar. Härligt, tänker jag. Hon är taggad! Nu börjar det gå uppför och det märks direkt på tempot. Sjätte tar 7 minuter. Det promeneras en hel del upp mot Sofiakyrkan. Helt enligt plan. Dumt att spränga sig. Och det går nästan lika fort att knata. Dessutom hinner man uppleva mer. Fantastisk publik, effektfulla marshaller, och en sagolik Gospelkör då backen är avklarad. Coolt!

Karta över loppet. Lånad från midnattsloppet.com

Vidare upp mot Fjällgatan, nerför Renstiernas gata och så ut på Folkungagatan. Kända kvarter för oss. Här gick vi i stort sett varje dag i ett par års tid då vi boode på Söder. Härligt att vara "tebax himma"! Folket står och hejar och skriker längs gatan. Lagom ljumna vid det här laget och stämningen är på topp. Åttonde kilometern rivs av på 6.13 med allt extra adrenalin i kroppen. Nu bara en tung bit kvar. Högbergsgatan och Mosebacke. "Hur känns det?", frågar jag. En nick till svar och en koncentrerad blick säger mig att här är det minsann inte bara fråga om att "deltaga". Här springs det på gränsen till vad kroppen tål. Härligt!

Rundar Mosebacke torg och spanar efter Linnéaklacken som enligt uppgift ska stå här någonstans. Får inte syn på dem i folkvimlet. 9-skylten passeras och nu är det bara ett läge; Fullt ös. Jag inser att vi kommer att klara 65-minutersmålet med ganska god marginal om vi bara håller det 6-minuterstempo som vi nu fått in. Upploppet på Hornsgatan är långt. Enligt frun fruktansvärt långt. Hehe. Hon kämpar tappert och håller sig precis intill mig hela tiden. Jag ökar så sakteliga takten allt eftersom vi närmar oss banderollen som välkomnar oss i mål. Avslutar i 5:10-tempo och frun ger verkligen allt. Är så slut att hon inte orkar lyfta armarna över huvudet i en segergest då hon korsar mållinjen efter en timme, fyra minuter och tjugofem sekunders löpande.

Tillsammans med en ordentligt trött, men glad och stolt fru vandrar jag, lika glad och stolt, bort mot chip-inlämning, medalj, banan och vattenmottagande. På vägen dit passerar vi en ambulans och fullt med sjukvårdspersonal som verkar göra CPR på en (förmodad) löpare. Ruskigt obehagligt. Stackare!

Vi vandrar vidare ner mot Zinkens IP och slår svågern en signal. Han sitter mitt inne på plan. För trött för att flytta sig. Vi går in på plan och möts av en mycket glad och stolt man som precis genomfört något som ingen skulle ha förknippat med honom (eller hans syster för den delen) för bara något år sedan. En hel mil. PÅ 1.06.00. Det är en överväldigande känsla som infinner sig hos de båda. Kanske lite extra hos frun då hon faktiskt vann den interna syskontävlingen. Med 1.35!

Loppet är över, folk börjar droppa av. Men värmen består. Jag och frun bestämmer oss för att vandra tillbaka till hotellet. En promenad på ungefär en halvtimme i den tropiska natten. Vi trippar på lätta fötter och en bit ner på Hornsgatan tittar hon på mig med glittrande ögon. Och säger: "Fan vad roligt det här var!".

---

En alltigenom fantastisk upplevelse för oss tre. Men mindre roligt för de två stackare som drabbades av stor olycka och avled i samband med loppet. En smått overklig och enormt tragisk händelse. Ett stort trauma för deras anhöriga. Vi skänker dem en stor, tröstande tanke.

Snart packad

2010-08-12T22:22:00.004+02:00

...inför Stockholmsresan och det stundande Midnattsloppet.

Skall bli riktigt trevligt att komma upp till vår kungliga hufvudstad igen. Och fantastiskt roligt att få springa ett lopp tillsammans med min kära hustru. För det har jag nu bestämt mig för att göra. Springa med henne alltså. Alltså inte bara i samma lopp, utan precis bredvid henne hela sträckan. En adept kan nämligen behöva sin coach nära till hands i debuten. Och coachen behöver just nu ta det lite varligt med sin irriterade och stela högra hälsena.

Synes på Södermalm!

Kraftlös jobbstart

2010-08-09T20:39:00.005+02:00

Första dagen på jobbet efter fyra sköna semesterveckor. Kul att återse kollegorna, men surt att många av de surdegar jag lämnat för en månad sedan fortfarande låg på jäsning. Inte mycket bullbak under juli månad inte.

Följdaktligen även första dagen av pendling på ett tag. Tåget försenat både på ner och hemresan. Skoj. Inte. Unnade mig en tröstande glass i solskenet efter hemkomst strax innan klockan sex. Magnum Hasselnöt. Alltför god. Hem. Ingen bil på uppfarten. Frun på vift. Och barnen. Ombyte. Hungrig. Trots glassen. Äta innan eller efter? Äh, efter. Det blir nog bättre.

Fältet tog emot mig med öppna armar, men jag orkade knappt hälsa. Eller njuta. Sommarpratare Peter Andersson malde på i öronen. Försökte lyssna. Men kunde inte uppbringa den kraft som krävts för att göra honom riktig rättvisa som lyssnare. Stapplade fram i ett stolpigt 5-tempo i gassande sol i fantastisk natur. Skönt. Men ändå inte. Kände mig klar efter 7. Klar, färdig och körd.

Hoppas det känns bättre i morgon. Då det äntligen är dags för lite lunchlöpning i Lund igen.

En blick tillbaka

2010-08-07T15:54:00.015+02:00

...och några blickar framåt

De sista timmarna på årets sommarsemester tickar fort nu och jag tar mig tid att blicka tillbaka på de fyra veckor som gått.

Fyra sköna veckor som fyllts av mycket sol, mycket bad, mycken familjetid och trots allt även en del löpning. Semestern inleddes som nämnts i tidigare inlägg med ett stadslopp om 10 kilometer i pressande värme. Ett lopp där jag gav vad jag hade för dagen och som resulterade i en 54:e plats och en tid med god marginal till de 45 minuter som jag haft som mål för milen under lång tid.

Efter det loppet kände jag att de problem jag haft under våren i framför allt höger hälsena började komma tillbaka och jag passade mig noga för att falla i hälsenefällan genom att hålla nere på både antalet pass, längden på passen, men framförallt farten. Istället för att kuta runt ensam i eget tempo spenderades mer och mer tid tillsammans med frun. Något som jag verkligen njöt av. Både av sällskapet, den för mig bekväma farten samt det faktum att jag nu agerade motivator och coach åt någon annan än mig själv.

Min andra semestervecka tillbringades i en liten röd stuga i Åhus i nordöstra Skåne, precis vid havet. Omkring stugan finns det mesta man behöver för ett lyckligt liv. Vacker natur, kritvit sandstrand, ett inbjudande hav, och en härlig löpslinga på den mjuka, sköna sandjorden. I denna slinga spenderade jag och hustrun härlig kvalitetstid i stort sett varje morgon. Första morgonen påmindes jag av de dofter som är så typiska för ett somrigt Åhus men som jag glömt bort under året som gått; solmogna vildsmultron samt torra, för längesedan nedfallna, tallpiggar.

Varje morgonpass avslutades med ett svalkande dopp i det kristallklara vattnet i den långgrunda delen av Hanöbukten vid Östra Sand. Dessa sociala löprundor, sköna bad och efterföljande frukost tillsammans med barnen fick mig att känna mig oerhört levande, balanserad och otvunget lycklig.

Vad gäller löpningen som sådan så har sommarens återhämtningsperiod, fyllt med hustrulöpcoaching, stretching och excentriska tåhävningar samt endast ett par lite längre pass på egen hand, varit lika välbehövlig som skön. Samtidigt som det fått mig att bli lite otålig och även ibland fått mig att känna mig lite mindre som en löpare jämfört med hur jag kände mig direkt efter årets marathon i Stockholm i juni. Mycket med tanke på de fantastiska löparäventyren jag läst om under sommarens semesterveckor; träningsläger i Davos, Swiss Alpine Marathon, och inte minst det otroliga GAX Trans Scania som går av stapeln i skrivande stund. Men sådana svängningar är helt naturliga för mig. Saker och ting går upp och ner. Och det gäller att befinna sig i nuet och njuta av den situation som just nu råder. Samtidigt som man ser helheten i ett större perspektiv och blickar framåt på allt det fantastiska som komma skall.

Närmast på programmet står en resa till Hufvudstaden den 13:e augusti för att tillsammans med fru och svåger springa, eller kanske snarare, uppleva Midnattsloppet den 14:e. Sedan blir det förhoppningsvis 10k i Trelleborg två veckor senare tillsammans med Dunceor. I början av september åker jag österut med jobbet och kommer där att utforska både Tokyo och Beijing från löparskorna, för att sedan i slutet av september försöka göra verklighet av det projekt som jag träffades av på en bussresa för ett antal månader sedan mitt i den smällkalla, skånska vintern. Det lutar åt Ängelholm - Åhus under dagarna tre.

Om kroppen vill och brallorna håller vill säga.

Trögt

2010-07-18T13:28:00.006+02:00

Det går lite trögt med den planerade semesterlöpningen. Anledningen heter irriterad och lite ömmande hälsena. Skit också.

Hoppas verkligen att det släpper snart och att avhållsamheten, massagen och de excentriska tåhävningarna hjälper snart, ty nu kallar de Åhusiska stränderna, tallarna och öppna vackra fälten.

Startvisselpipan

2010-07-10T09:35:00.007+02:00

Sista dagen på jobbet innan semestern. Underbart är bara förnamnet. Dock mycket att göra innan hemfärd. Varför är det alltid så? Att det är 1000 grejer som måste fixas de sista dagarna innan semestern kan få ta vid.

Dessutom tvungen att dra något tidigare än normalt. En löptävling stod på programmet. Startskottet i Kristianstad. 19.00. Nummerlappsuthämtning senast 18.15.

Stress, stress för att hinna. Först buss från jobbet. 1h20min. Promenad genom stan. Cykel. Hem. Dricka. Äta. Byta om. Cykel tillbaka till stan. 18.14. Nummerlappen säkrad. Välbehövligt besök på en av plasthytterna. Lite lätt uppvärmning. Några ruscher. Stelt. Och sjukt varmt. 29 grader i skuggan. Ner i startfållan. Hamnade nånstans i mitten i den 800 person stora folksamlingen.

Och så... PANG!!! STARTSKOTTET! Men, nej. En VISSELPIPA! Men, hallå!?

Ordentligt trångt i starten. Stod nog helt stilla i 20-25 sekunder innan det släppte lite stötvis. Första kilometern extremt ryckig. 4:58. Kände mig lite småstressad och tryckte omedvetet på lite extra på den andra, 4:15. Då framme vid stadens vattentorn. Där stod familjen och skrek. Kul!

De tre följande kilometrarna lika varma som jämna. 4:24.3, 4:24.9, 4:24.9! Jag är nog ganska bra på att hålla ett jämnt tempo...

Varvning. Fett avundsjuk på de som bara sprang 5. Trött, sliten och extremt torr i munnen. 5 kvar. I denna extrema värmen. Fick en liten schackningsperiod och de tre följande gick på 4:30.0, 4:30.3 respektive 4:35.8. Dags att bita ihop. Bara två ynka kvar. Musiken från iPoden gjorde vad den kunde för att få upp farten på mina ben. Slappna av, slappna av tjatade jag på mig själv. Slappna av och låt benen gå av sig själv. Du fixar det här!

Rev av nionde på 4:22 och kände att jag nu hade lite marginal till de 45 jag siktade på. Sista sprangs i ett töcken på en av stadens gågator kantade av mycket folk i festivalläge som manade på oss löpare så gott de kunde. Vacklade in i mål på 44.27 efter en sista kilometer på 4:16. Fick efter målgång syn på en av våra goda grannar som snällt frågade hur det kändes. Var nästan för trött och yr för att svara. Hällde i mig vatten och juice och började sakta men säkert "komma tillbaka" till verkligheten.

Trevligt arrangemang. Nöjd med min insats i hettan. Under 45 och en 54:e plats. Kul! Men.... en visselpipa!?!?

Ursnygg

2010-07-09T07:22:00.003+02:00

Fick en ursnygg tröja med posten häromdagen.

Ser redan fram emot både uppladdningen, Stockholm och själva loppet! Hoppas och tror att det blir minst lika kul som i år!

Spontan halvmara

2010-06-29T22:37:00.008+02:00

En timme tidigare hem från jobbet. Med en tanke som jag burit på under hela varma dagen. Jag vill bada. I havet. Och springa. Långt. Jag vill springa till havet och låta det välkomna mig och glittra mot mig och svalka mig. 21k till havet hemifrån. Det blir bra.

Sällskap med frun från stationen. På cykel. Lika ovanligt som trevligt. Klädombyte. Vätskebältesladdning. Med vatten, hemgjord rabarbersaft och lite cola. iPod laddad med lite skön musik. Banan äts. Vatten dricks. Keps på. Och solbrillor. Och så iväg. En lätt bris svalkar i värmen. Det känns lätt. Lätt, skönt, roligt och bra.

Bra flyt i löpningen hela vägen. Lyckan stiger för varje kilometer. Efter halva sträckan en rejäl tugga på ett i bältesfickan medsmusslat Snickers. Och så lite rabarbersaft. Ljuvligt. Genom Rinkaby och vidare sydöst. Brisen tar i och jag springer i en inte speciellt stark, men konstant närvarande motvind. Jämnt och fint tempo. Precis som det ska vara.

Sista biten i skog. På skjutfältet. Skuggan som tallarna ger är skön. Jag ökar takten och låter benen gå så fort de vill. Landar i ett 4:45-tempo som känns lagom. Flåset ökar. Svetten rinner till. Snart dags för ett dopp. Ah. Längtar.

Passerar sommarstugan och har nu bara en kilometer kvar. Vinkar på grannen, tillika min bortgångna mormors lillebror.

-"Ska ner och bada!"
-"Aha. Jag var där precis! Varmt i vattnet!"
Låter ju fint.

Framme. Vit, finkornig sand. Små, trevliga vågor. Och doften. Av tång, hav och sommar. Paradiset på jorden. Av med paltorna. Och så i. Mormors bror hade rätt. Bra temperatur.

Himmelriket. Mitt i vardagen.

Sträcka: 21.1
Tid: 1.54.33
Tempo: 5:26

Wroclawska kontraster

2010-06-23T19:15:00.007+02:00

Strikt, hård, stasiliknande säkerhetskontrollpersonal på flygplatsen. Varma, glada och välkomnande människor på det besökta
kontoret.

Fantastiskt vackra byggnader runt den centrala marknadsplatsen. Smutsgråa, kommunisttidstypiska betongblock ett stenkast därifrån.

Öltilltugg i form av istersmörgås på stadens centrala mikrobryggeri. Fräsch och nyttig rödbetssallad på restaurangen bredvid.

Högklackade och välsminkade unga damer skyndandes över Rynak, stadens stortorg. Äldre, lugnt vandrande nunnor bland katedralerna på Ostrow Tumski.

Gin&Tonic-drickande i hotellets bar långt in på kvällskvisten. Hälsosamma, befriande löpsteg i arla morgonstund längs den stadsgenomskärande floden Odra.

Jag har sagt det förr och säger det igen: Sightseeing ska göras löpandes.

Plötsligt händer det

2010-06-07T18:34:00.015+02:00

Lördag. 5:e Juni. Marathondag. Det är idag det gäller. Detta är dagen som har varit i fokus under många av de senaste månaderna av mitt liv. Och nu är den här. Och jag ska vara redo. Redo att plåga mig genom 42 asfaltskilometer tillsammans med 20000 andra. Redo att stå emot smärtan då den inträffar. Redo att trycka tillbaka illamåendet som brukar infinna sig då värme och hård fysisk ansträngning attackerar från varsitt håll.

Vid frukostbordet hos svågern går jag igenom planerna för dagen. Speciellt det logistiska, som alltid är en utmaning i sig. Vad ska tas med? När jag ska jag vara där? När ska det ätas? Vad ska ätas? Var/när ska jag träffa kollegorna? Tusen frågor. Få svar. Men det löser sig säkert. Som vanligt.

Kliver upp på perrongen i Knivsta i god tid för 10.19-tåget då jag hör en ekande högtalarröst uttala de ord som absolut inte vill höras just nu. "Olycka i Rotebro. Alla tåg in mot Stockholm inställda". ???. Inte nu igen! För 16 timmar sedan hade jag samma problem då jag skulle ta mig från Stockholm upp till Knivsta. Den gången var det en olycka i Karlberg som stoppade tågtrafiken. Jaha. Vad göra?

Nummerlappsförsedda människor börjar samlas och alternativa planer att ta sig in till Stockholm börjar smidas. En kvinna som är på perrongen för att vinka av sin bror, och inte har något med Stockholm Marathon att göra, erbjuder mig och två andra löpare på stående fot skjuts av sin bror som precis gett sig iväg för att hämta en bil. Sådär bara. Wow! Det tar ett tag innan brodern hämtat bilen, men han kommer till slut. Och vi får skjuts hela vägen till Stockholms Central. Min tro på mänskligheten har tagit ett par rejäla kliv uppåt.

I bilen diskuteras det av ganska naturliga orsaker en hel del löpning i allmänhet och det stundade loppet i synnerhet. Bland annat den nya sträckningen. Något som också diskuterats både avigt och rätt i diverse forum. Precis som så många andra, tycker även jag att det ser riktigt tufft ut med ett 25 kilometer långt andra varv. Men efter ett tags funderande börjar jag se lite annorlunda på det hela och hittar tre, istället för två, varv på banan. Ett första på 18 kilometer inne i stan, ett andra på 10 ute på Gärdet och Djurgården och ett tredje och avslutande på 14 återigen inne i stan. Jag har också redan i förväg bestämt mig för när på dessa tre olika sträckor som musiken, som jag i år tagit med mig, ska användas.

Vad gäller planering av tempot så är jag ganska ödmjuk med den störda uppladdningen och det trista Göteborgsfiaskot färskt i minnet. Under 4 timmar är målet och en tid runt 3.50 är rena drömmen. Jag resonerar lite med mig själv: "Jag öppnar hyfsat konservativt med en första mil på 55 minuter. Det borde funka, och det borde vara ganska lätt". Håller det hela vägen är jag i mål på 3.51, vilket är riktigt bra.

Jag anländer till ÖIP mycket senare än planerat vilket gör att de planerade mötena med övriga bloggare och andra i löparkretsar bekanta individer tyvärr får strykas från schemat. Jag möter dock upp med kollegorna M och J och löser de nödvändiga bestyren såsom väsk- och värdesaksinlämning, chip- och nummerlappsmontering, mat- och dryckintagning samt obligatoriska besök på någon av de hundratals provisoriska toaletterna.

Dags för start. Jag och min gode vän och kollega J i startfållan i grupp D. Linnéacoachen, tillika arbetskollegan, N Montan en bit bort i samma fålla. Tjena, tjena! Lycka till och tummen upp! Alexander Stubb i högtalarna. Ska visst springa tillsammans med sin fru. Kul! Var är herr Bildt och Anna-Maria? Kissnödig. Igen. Tränger mig ut ur fållan. Hittar en urinoar och uträttar mitt ärende. Tillbaka till J. Startskottet går. Champagnegaloppen uteblir. Besvikelse! Vi står fortfarande helt stilla. Efter någon minut börjar vi så sakteligen röra på oss.

Att första kilometern inte går snabbare än 5:47 stressar mig inte nämnvärt. Det går helt enkelt inte att springa mycket fortare från vår position ganska långt bak i startgrupp D. Allt jag läst om vikten att börja lugnt och att de första 17 är väldigt lättsprungna, vilket kan lura många i fällan att ligga på för hårt i början, ekar som ett mantra i huvudet. Jag har stenkoll på klockan och ser till att hålla ett behagligt tempo, men ändå så pass att jag verkligen landar på rätt sida av 55 vid 10-mattan på Norr Mälarstrand. Vädret är perfekt. Soligt och vackert. Lagom varmt.

Mina supporterskaror för dagen, bestående av tre olika konstellationer; min älskade familj tillsammans med svåger med barn, mina härliga föräldrar tillsammans med goda vänner samt för dagen förste bloggpåhejerska Bureborn hade tidigare informerat om deras respektive positioner och när jag nu närmar mig den första av dessa är sinnena på helspänn för att inte missa dem och deras pepp. Denna första pepp-plats är belägen nästan direkt efter starten, vid Kungliga Musikhöskolan, där grupp 1 (familjen+svåger med barn) står på en grässlänt och tjoar, viftar och skriker. Jag spricker upp i ett stort leende, vinkar och känner mig varm, lugn och skön inombords.

Jag och J slår följe ett par kilometer, men jag känner att han tycker att min 5:30-taktik är något konservativ och mesig. Han ökar takten och ganska snart är han utom synhåll. Ett faktum som inte förändrar någonting. Jag har min plan klar för mig och den tänker jag hålla fast vid. När publiken börjar tätna på allvar vid Nybroplan och längs Kungsträdgården får jag dock automatiskt lite extra fart under skorna. Jag blir tvungen att dra i handbromsen vid ett par tillfällen och tackar klockan för att den håller ordning på mig och mitt planerade tempo.

Andra energiinjektionen i form av hurrarop, tjoande och vinkande dyker upp i slutet av Söder Mälarstrand. En sträcka som för övrigt flutit på oerhört lätt. Mina glada och stolta föräldrar och deras sällskap lyfter mig på otroligt lätta ben över Västerbron. Uppförslöpningen är rentav skön med bra flyt i steget och rullandet nerför sker utan någon som helst ansträngning.

Fortsätter på Norr Mälarstrand och passerar 10-mattan på dryga 53. Nästan helt enligt plan. Bara 3 kvar nu till Vasaparken där Bureborn lovat att stå beredd att mana på. Jag viker in på Odengatan efter en trevlig löpning uppför Torsgatan. Jag scannar av publikhavet på högersidan och försöker hitta "hacket" i ledet som enligt henne själv ska avslöja hennes position. Där är hon! Får efter ett tag syn på den glada och entusiastiskt hejande exilnorrländskan. Dock ser hon inte mig så jag blir tvungen att röstvägen ge mig till känna.

-Bureborn?! -Bureborn!! -SOFIA!!!

Så kommer då vinken och leendet som jag tiggt mig till. Skrattar lite för mig själv och fortsätter i mitt 5:15-tempo. Japp, det verkar nästan vara lättare att springa än att vara påhejare. Åtminstone hittills.

Något senare passeras Humlegården och där har familjen lovat att stå. Kilometrarna dit formligen försvinner och nerförslöpan på Odengatan är inget annat än helt underbar. Passar där även på att kyla ner mig ordentligt genom att springa rakt emot en sprutande brandslang som riktas ut mot oss löpare. Blir nästan för blöt och kall. Åtminstone direkt efter kallduschen. Familjen står som de lovat och väntar på mig vid Humlegården. Vi får syn på varandra ungefär samtidigt och skriker ikapp.

Känns så gott att kunna visa upp en pigg kropp för mina fans. Minns då jag och Dunceor passerade familjen vid Skeppsbron efter 9k på maran i fjol. Jag smilade då upp mig ordentligt och försökte se så glad som möjligt, men då var det mer ett spel för galleriet eftersom jag redan då kände att det skulle bli fruktansvärt jobbigt.

Men det var i fjol. I år är i år och jag studsar på lätta ben ut på Gärdet. Samtidigt sätter jag på musiken och låter bland annat AC/DCs "Back in Black" och Timbuktus "Fruktansvärld" hjälpa mig att dämpa den lätta ångest jag har haft inför Djurgårdsmilen. En mil som jag nu knappt märker av. Rätt som det är så är vi nere vid Gröna Lund. Och på Djurgårdsbron tar jag av mig hörlurarna för att insupa atmosfären igen och höra publikens applåder och påmanande kommentarer.

Innan Nybroplan springer jag högst förvånande ihop med kollega M. Under mer normala omständigheter skulle hon vara någonstans på Söder Mälarstrand vid det här laget. Jag frågar hur det är och får till svar att hennes annars så urstarka ben inte alls vill vara med idag. Jag frågar om hon vill hänga på i mitt tempo, men hon viftar iväg mig och säger att jag bara ska köra på och tänka på mig själv.

Jag tuffar på bredvid Kungsan och ner på Skeppsbron. Tittar upp mot slottet och hoppas på att få se Kungen och Drottningen stå och Silviavinka i något fönster. Eller nåt. Men icke. Snålt! Får istället nöja mig med vinkandet från alla förmodat icke-kungliga människor som samlats innan Slussen. Och det är definitivt inte det sämsta för de är riktigt många. Ner i Slussentunneln och ut på Söder Mälarstrand och upp på den provisoriska bron som under första varvet gett upphov till en riktigt obehaglig "snart-kommer-jag-att-komma-i-självsvängning-och-fullständigt-braka-ihop"-känsla. Går bättre denna gången då antalet samtida löpare inte är lika stort.

Hörlurarna krängs på för att hjälpa mig fram längs den långa rakan. Ett parti som jag har riktigt sura minnen av från i fjol. Hoppar över buljongen och är helt plötsligt framme vid Västerbron igen. Går i yttervarv på den branta påfarten och trippar sedan med relativ lätthet över bron i 5:20-tempo och livet leker. Nerför går det undan och jag springer förbi hundratals löpare som nu börjar se lite slitna ut.

Väl nere känner jag någon som knackar mig i ryggen. Det är J. Kom igen, säger jag. Nu är det bara en sju, åtta kvar. "Nä, spring du!" blir svaret. "Mina ben har precis förvandlats till betongpelare. Håll champagnen kall så ses vi på ÖIP!". Stackars sate, tänker jag och kutar vidare. Vid Rålis tar jag av lurarna för att öppna alla sinnen och för tredje gången leta efter familjen i publikhavet. Då våra blickar möts och jag hör deras rop springer jag fram till barnen och ger dem varsin high-five till deras stora glädje. Sjukt kul det här ju.

Vid centralstationen ser jag på nytt föräldrarna. Jag ger tummen upp och känner mig lika pigg som jag försöker förmedla med handtecknet. Torsgatan går sedan som en dans och det dröjer inte länge förrän jag återigen är inne på Odengatan. Där, på samma ställe som på första varvet står bloggpåhejerskan. Och precis som på första varvet har hon blickarna på annat håll. "SOFIA BUREBORN!!!" vrålar jag och vi får ögonkontakt. Jag vinkar och skrattar. Hon vinkar, skrattar och skiner ikapp med solen på den härligt blåa himlen. Hon verkar fortfarande tycka att det är kul att vara påhejerska. Härligt!

Nu är det bara ett par kilometer kvar och jag börjar fatta att jag är på väg mot en kanontid. Precis då börjar det rycka lite oroväckande i baksidan på vänster lår, precis under skinkan. Jag försöker att inte tänka på det och hoppas att krampen ska hålla sig borta. Glider i slutet av Odengatan över 40-mattan och säger till mig själv att nu är det inte mycket att hålla på utan bara att ge det sista. Hoppar över sista vattenkontrollen på Karlavägen och börjar så smått längta efter löparbanorna. Precis i sista vänstersvängen ner mot Valhallavägen hör jag återigen morsans stämma och jag börjar nästan tro att de låtit klonat sig. De är ju överallt! Kul!

En snabb koll på klockan säger mig att jag faktiskt har en liten chans på 3.40, men då gäller det att lägga på ett extra kol sista biten. Det blir en snabb entré in på ljuvliga Stockholm Stadion och fullt ös de sista 300 metrarna på de vackra löparbanorna. Sekunderna rinner fort och strax innan mål inser jag att jag kommer precis att hamna på "fel" sida om 3.40…

Men det spelar absolut ingen roll! För jag gör mitt livs lopp, är fruktansvärt lycklig, sträcker armarna i luften, får min medalj och får ta emot publikens jubel. Hämtar ut den ursnygga och efterlängtade finishertröjan och tackar mig själv, mina supportrar och hela Stockholm för en av de absolut skönaste löpupplevelserna någonsin.

Och på min lite stapplande väg bort mot öl- och korvståndet inne på ÖIP inser jag att jag dessutom lärt mig en väldigt viktig sak vad gäller min löpning och min träning; Trots att det känns tungt och hopplöst emellanåt så är det bara att hänga i och inte deppa eller misströsta. För när du som minst anar det, så bara händer det! 3.40.03! Helt jävla underbart!

3.40.03

2010-06-06T18:29:00.004+02:00

Där satt den! Ett marathonresultat över all förväntan. Ett helt underbart lopp från början till slut. Jag svävar fortfarande omkring i ett skönt, endorfinskt lyckorus. Försöker samla tankarna och kommer att ge en lite mer utförlig beskrivning av mitt livs lopp inom kort. Stay tuned...

Tills dess, resultatet och mellantiderna rakt upp och ner.

En norgehistoria?

2010-06-04T21:30:00.004+02:00

Kollade precis Stockholmsvädret på yr.no. Det här ser ju löjligt bra ut.

Nästan för bra. :-)

26 veckor

2010-06-03T19:29:00.005+02:00

Disclaimer: Baissekänliga läsare varnas för extrem baissning i följande inlägg. Min gode vän Amir fick mig att inse hur negativ jag låter. Angående något som jag verkligen älskar. Tack för perspektivet Amir och du har helt rätt; Det här ska ju bli skitkul!

Sex månader. 182 dagar. Ett halvt år. Kan tyckas vara en lång tid. Till och med som en hel evighet om man är sju, åtta år och väntar på något speciellt, som en födelsedag eller kanske självaste julafton.

Men ett halvår kan också gå otroligt fort. Som under ett sabbatshalvår kombinerat med en drömsemestertillvaro i någon spännande del av världen, kanske? Eller då dagarna fylls av schemalagda aktiviteter i intressanta projekt. Som ett träningsprogram inför ett maraton till exempel.

Jag kan inte fatta att det var hela 26 veckor sedan som jag satt och sneglade på Szalkai's 3.30-program och lät tankarna vandra genom veckorna, passen och årstiderna och kände hur formen kom smygande i takt med backträningen, fartlekarna och de korta intervallerna. Jag minns att jag med mina 1.40.25 i ryggen från Bromölla halvmarathon började drömma om att faktiskt kunna träna mig så pass stark under de kommande månaderna att 3.30 kanske inte skulle te sig så speciellt utopiskt.

Det var då det. Innan resan påbörjades. Nu är jag framme. Bara en liten bit från ändhållplatsen på denna 182 dagar långa färd. Och känslorna har gradvis bytt skepnad. Från hoppfulla och framtidstroende till lite desperata och smått ångestfyllda. Är jag verkligen tillräckligt förberedd? Kommer jag att orka stå emot smärtan och det förmodade illamåendet? Kommer värmen att knäcka mig igen? Kommer det att kännas lika tungt redan från början, precis som det gjorde i fjol. Och som det gjorde i Göteborg för knappt två veckor sidan?

Arrghh! Varför har jag inte kört några backpass i år heller? Jo visst, jag vet! Det är ju givetvis på grund av de illavarlsande hälsene- och fotproblemen under våren. En kanske rimlig förklaring, som dock hjälper föga ute på Djurgården på andra varvet.

Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag kände mig inför förra årets marathonlopp, men jag antar att jag var fylld av en kombination av spänning, förväntan, nervositet och lite lätt ångest. Då tröstade jag mig med att jag inte hade någon press eftersom min uppladdning hade blivit mer än lite störd av mina ischiasproblem. Och att mitt enda mål var att komma runt och få bära den extremt efterlängtade finishertröjan. Det lyckades. Efter 4 timmar, 8 minuter och 55 sekunder.

I år vill jag också så fruktansvärt gärna komma runt. Helst under fyra timmar. Ja, jävlar. Ge mig styrka!

Kommer förresten mest troligt att springa i svart t-shirt, svarta, korta tights, svarta, sexiga kompressionsstrumpor och vit keps. Och med nummer 4812 på bröstet.