Akut sax

Note to self: Se till att alltid ombesörja toalettbestyren innan morgonlöpningen tar vid.

Detta glömdes nämligen i morse. Vilket ledde till ytterligare en fekaliehistoria att läggas till arkiven. Och tvingade Benet till att praktsera något han inte gjort sedan mellanstadiet. Höjdhopp medelst saxstil. Då över en svart och vit stålribba på stadens idrottsplats. Denna gång över en elektrifierad stängselståltråd för att nå en dunge med någorlunda insynsskydd.

Ett högst intressant inslag på ett för övrigt underbart lördagsmorgonpass i ett alldeles fantastiskt vårväder!

Ultra-Benet adopterar

Benet is going Ultra. Något jag skrev om för ett tag sedan. Och det börjar verkligen närma sig. Sista helgen i April är det dags för mig och 18 andra att, under ledning av UltraSchmultra förpassa oss mellan tre av Skånes många Gästgifverier och njuta av både god löpning, gott sällskap och god mat. För övrigt mitt första Ultraevent. Ska bli fantastiskt kul!

Som uppvärmning, eller kanske som en del i Ultratillvänjningen, ska jag två veckor innan det beger sig för egen del i Sydskåne, bekanta mig med en riktig hard core Ultralöpare; ingen mindre än den australiske "Sverigelöparen" Andrew vars projekt jag hörde talas om först igår då jag läste Maria Wibergs reportage om honom på jogg.se.

Bestämde mig direkt för att erbjuda honom en "adoption" under en dag på hans färd genom vårt avlånga land. Ska bli fantastiskt kul det också. Undrar förresten om han är sugen på en gemensam löprunda ute på fältet i kvällningen?... eller inte.. :-)

Galärslaven fri

Han har skådats på sin plats vid årorna ett par veckor nu. Den lätt rödskäggiga galärslaven som inte verkar få nog av sitt gungande fram och tillbaka, sitt dragande med armar och rygg och sitt obehagligt frustande och stånkande.

Men idag var han borta. Lyste med sin frånvaro likt en skolkande sjundeklassare.

Något senare i kvällningen dök han upp. I löparmundering. På en av stadens cykelleder. Gåendes. Och sedermera även springandes! Kan roddare verkligen springa? Har inte de vadproblem, de där? Tydligen inte. För visst sprang han? O ja! Hur länge? Ganska exakt tjugo minuter om min klocka går rätt. Tjugo? Det var som ... Ja, jag kan inte mer än hålla med. Som ...

Gubbe?

Gubbe? Jag? Vid 42 års ålder? Ja, så är det kanske... Kanske är det så ungarna här på gatan ser på mig. En gubbe. En lång, lite konstig farbror som brukar komma förbistudsande utanför köksfönstret iklädd spandaxtights och toppluva. Jo, så kan det nog vara...

Men, det var ett tag sedan nu. Som gubben studsade förbi några fönster eller dörrar eller hus eller träd, allltså. Gubben har hållit sig inomhus på sistone. Antingen på sitt kontor eller inne i sitt hus. Eller på ett av stadens gyminrättningar. Där slitandes på en roddmaskin eller svettandes i en sådan där märklig Crosstrainermaskin. Tittar man i gubbens träningsdagbok för februari och mars är det en sannerligen sorglig syn för en påstådd långdistansare med två marathon och ett ultraevent på schemat för året.

Anledningen till det magra resultatet de senaste veckorna verkar nu vara utrett. Det stavas helt enkelt G-u-b-b-e. Med bräckliga vader. Åtminstone tror jag det då jag läser om symptom för fenomenet 'gubbvad'. Det stämmer in alltför väl för att kunna ignoreras. Bureborn var inne på detta redan för någon vecka sedan, men då ville gubben i mig inte riktigt lyssna.

Han har dessutom känt sig hängig och raspig i rören sedan i torsdags, så just nu är det smått klent med löplyckan. Måtte gubbjäveln resa sig och komma igen och det väldigt snart!