lördag 4 maj 2013

Skånsk Ultrakärlek

Valborgshelg. Skåne. Österlen. 131 kilometer. Av kärlek.

Kärlek till löpningen. Till ultran. Till livet självt och till de underbara människorna omkring dig. Till Österlen, naturen, havet, ljuset. Till den fantastiska maten, ölet och vinet. Till det äkta, det genuina. Det vackra, det sköna. Till tidiga morgnar, rodnande solar, värmande bubblor och mjuk frotté. Till slingrande vägar, pittoreska byar, ålabodar, fiskenät, vitsippebäddar och ramslök. Till storslagna vyer. Till skratt och konstanta leenden. Till tallbarrsbeströdda stigar, vit sand och torkad ljung. Till vågornas brus, vindens brutalitet, gräsets doft och stenars magi. Till känslan då varje steg, varje andetag är synkroniserad med andras steg och andetag och du förvandlas till en del av en löpande maskin som känns helt ostoppbar.

Magisk kärlek.

Som stavas T.S.G.U.E.



Fler TSGUE 2013-bilder

söndag 24 mars 2013

NEC 25 miles

Tre veckor till TEC. Idag dags för genrep. I något som fick heta NEC - Näsby (not so) Extreme Challenge 25 miles.

För att få genrepet så lik utmaningen i Täby som möjligt bestämde jag mig för att göra dagens övning till en åttavarvsutmaning. Åtta gånger "Lilla rundan på Näsby fält" á fem kilometer. Med depåstopp i köket hemmavid. Blir ju perfekt.

Började med att baka en omgång Runekakor att ha som bränsle både under dagen och på TEC. Blev riktigt ordentligt misslyckade. För hård knäck (lim) och för mycket havregryn gjorde kakorna fullständigt oanvändbara. Testade någon enstaka men höll på att förlora halva garnityret under testet. De hamnade i "organiskt" och en febril jakt efter något annat sött, gott och energirikt tog vid. Inte det lättaste dessa kakfria dagar - Pasi Salonens 100-dagarsutmaning still running... Lyckades till slut hitta ett paket Ballerinakex som skulle få agera varvningskäk.

Gav mig ut på varv nummer ett med skön musik i lurarna och humöret på topp. Hade klockan på tempovisning per halvmil och hamnade ganska naturligt på 5:30. Första varvet tog slut på noll-time. Vatten och första kexet nere. Nästan exakt en minut. Sedan iväg igen. Frun fixade käk till övriga familjemedlemmar. Mmmm. Såg smarrigt ut. Men det fick vänta ett par-tre timmar till. Varv nummer två lika enkelt och i ungefär exakt samma tempo. Så också varv tre och fyra.

Under det fjärde passade frun på att byta om till löparstass och stod beredd vid nästa varvning. Vi bestämde oss för att denna halvmil hålla 6:00-tempo vilket var ett ganska tufft men definitivt görbart tempo för henne. Gick riktigt bra. Men hon var trött. Vilket inte var så konstigt då hon faktiskt slog PB på "lilla rundan" med finfina 29.50. Great stuff!

Återigen allena tillsammans med den från Spotify skvalande musiken på varv sex och nu var det ju bara tre kvar. Och då kom snön. Ett ymnigt och på vissa ställen horisontellt snöfall mötte mig där ute på vårt vackra fält. Snö! Tjohoo! Härligt! Precis som sig bör på ett EC-event. Och på tal om det; Undrar hur vädret ska bli under TEC-helgen i Täby i år. Och om isen hinner försvinna inne i skogen där uppe i "Norrland". Nåväl, snön som kom idag störde inte något speciellt utan var mer ett lite pikant inslag under eftermiddagens varvslöpning.

Nu näst sista varvningen och Ballerinakexen är slut! WTF? Paketet var ju helt fullt när det hittades för några timmar sedan. Ah! Kidsen. Som också verkar svältfödda på sött dessa späkardagar som mor och far gett sig in i. Jaha. Fick bli ett litet glas cola istället. Och så iväg. Varv nummer 7. Tempot var återigen tillbaka på knappa 5:30 och löpningen flöt på. Gick som tåget, höll jag på att skriva, men det var punktligare än så. Jämnt och fint. Precis som det ska vara. Och snart bara ett ynka varv kvar.

Kändes bra att ge sig ut en åttonde gång och försökte tänka mig in i hur det ska kännas när denna stund kommer om 20 dagar. En fantastiskt skön känsla är det allt, för även om det är aldrig så härligt att få vara där ute och trippa fram med 170-180 steg per minut så är det rätt gott att få stanna, sträcka ut lite och sätta sig ner i lugn och ro med något kallt att dricka och lite varm och god mat på tallriken.

Klockan piper 5.00k för åttonde gången precis utanför ytterdörren och det är slut för idag. 25 miles. 3h44min. Jojo. En palmsöndag att minnas.


Lite välbehövlig stretch efter hemkomst

lördag 23 mars 2013

Sex vita strån

Sex vita strån
I ett nytrimmat skägg

En upptäckt möjliggjord av kombinationen stark belysning och spegel
Och läsglasögon som råkat sitta kvar på näsan vid toalettbesöket

Sneglar mot pincetten
Men väljer att låta bli

För att påminnas om livets gång
Om vår relativt korta tid här på jorden
Och om vikten att ta denna tillvara

Lev livet. Älska livet. Nu. Nu. Nu. Idag. I morgon
Och ta emot det som samtiden och framtiden har att erbjuda
Med den stora famnen och det öppna sinnet

Sex vita strån
Välkomna hit

tisdag 26 februari 2013

Draknästet

En inbjudan dök ner i Facebook-brevlådan. Bålträning. I Malmö. Lördag. Med Heleneholms triatleter under ledning av världens bästa Cykelmygga Katarina. Följt av långpass med Heleneholmslöparna. Låter ju både välbehövligt och alldeles förträffligt trevligt. Hittade en bra lucka i kalendern. Gick och lade mig tidigt på fredagen. Alarmet på 04.45.

Kaffe, gröt, mackor, pack av (stor) väska. Tåg riktning Malmö, Triangeln. En stilla promenad genom Pildammsparken till gamla anrika Malmö Stadion. Ombyte, samling. Glada, varma, välkomnande människor med Katarina i ledarluvan. Av med skorna. Uppvärmning. Stel som aldrig förr. Hälsenorna knakade och knorrade under rephoppningen. Men det skulle visa sig vara nada mot vad som komma skulle. Sju finfina övningar som verkligen blottade mig vad gäller styrka i framförallt höfter och sida mage/rygg. Och definitivt vad gäller kroppskontroll.

Ju mer jag tänkte på det, desto mer kändes det som att jag tagit mig in i ett draknäste. En quest som krävt ett visst mått mod och en hel del övertygelse. Det här med min core-tränings-aversion är någonting som jag bara måste besegra, precis som en drake som jag bara måste ta mig förbi för att nå dit jag siktar!

Och på tal om drake, så var en av dessa sju övningar just "Draken". Ett prov i styrka, balans, kroppskontroll och koordination. Jag tittade mig omkring och var stum av beundran över hur mycket av det sagda som vissa av deltagarna, däribland Sara och givetvis vår eminenta ledare, hade. Själv kände jag mig både naken, vilsen och fruktansvärt stel.



Efter fyra "varv" kämpandes med dessa övningar så kastade jag in handduken, torkade svetten med en annan, och gick för att byta om till min favoritutstyrsel, löparstassen. Det var som att kliva ur en lite obekväm kostym och i en hemtam superman-dräkt. I dessa kläder visste jag var jag hade både mig själv, mina ben och mitt fokus. Den stora väskan och den tjocka vinterjackan tog Sara och Katarina förtjänstfullt hand om och jag kunde ge mig ut på en totalt 18 kilometers tur runt Malmö tillsammans med ett gäng härliga löpare med en massa sköna stories i bagaget.

Då vi återvänder till Stadion tar jag farväl av Heleneholmslöparna med en vink och ett "Vi synes i Schweiz!" och blir sedan guidad in mot stan och Katarinas place av ytterligare en ny bekanskap; Andreas. Efter ett par kilometers löpning viker vi in på en gata i ett kvarter som för mig är så långt från ett främmande, skrämmande draknäste som det bara kan bli. I dessa kvarter bodde nämligen en synnerligen god barndomsvän under ett antal år och här spenderade jag en hel del kvällar och nätter då jag jobbade i Lund för att slippa pendla så förbaskat långt varje dag.

- "Här är det!" utbrister Andreas plötsligt. - "Här??" svarar jag med en förvånad och lätt upphetsad stämma. - "Ja. Åtminstone tror jag det. Jo, visst är det här. Nummer 78. Fjärde våningen.". - "Jisses! Det är ju exakt den porten!".

Av alla portuppgångar i Malmö bor alltså Katarina i ett av de extremt få hus som jag varit inne i i Malmö, och där jag dessutom som sagt spenderat mången dar. Ja, jädrar. What are the odds?! Ännu ett av ödets löprelaterade nycker.



Lunchen som serveras, och samtalen med Katarina och Sara är fantastiskt välsmakande och trevliga och det känns precis som jag varit här många gånger förut. Och det har jag ju i och för sig. Åtminstone nästan.

Sa jag tack förresten?! Inte? Men då gör jag det nu. Tack för en kanonlördag!

måndag 11 februari 2013

Smile - you're out on a long run

Känslan som infinner sig när du tagit de första stegen ut i en lite kylig, frisk och helt vindstilla kväll efter en småstressig och händelserik dag på jobbet, eller kanske (som igår) efter en fantastiskt rolig, spännande och intensiv dag i en idrottshall fylld med 11-åriga Volleytjejer och deras coacher och föräldrar. Och känslan när dessa första steg känns otroligt lätta, naturliga och ja, i stort sett viktlösa. När det obehag som känts i slemhinnor och luftvägar och hotat med förkylningsutbrott under några dagar nu verkar vara som bortblåsta.

Och när den medhavda musiken strömmar in i huvudet under löpningen och genast blandar sig med hjärnans diverse substanser till en harmonisk cocktail av välbefinnande. När de olika artisternas röster bildar ord som du hört hundratals gånger förut men som plötsligt får en djupare innebörd än någonsin förut, när ett trum-komp suger tag i dig och sätter din kropp i trans, när kilometer efter kilometer avverkas i ett tempo som för dig är så behagligt att du känner att du skulle kunna springa i evigheters evighet, när en ny låt dyker upp i spellistan där ett bluesgungande munspel spelar huvudrollen och fötterna bara fortsätter och fortsätter och fortsätter och fortsätter.

Ja, då bara måste jag le. Le, smajla, skratta, lyckovråla. Stort, brett och ärligt. Det går liksom inte att hålla tillbaka. Helt omöjligt. Känslorna blir för stora och mäktiga att hålla inombords. De bara måste ut. Ut för att förklara för mig själv vad som händer, varför jag känner som jag känner. Förklara att jag hittat rätt. Hittat till en plats av total lycka och harmoni. En plats jag vill återvända till om och om och om igen...

onsdag 6 februari 2013

Blitzkrieg

Barnmorske-Karin skrev på Facebook i morse att "Lycka är att vara frisk. Och skadefri." Och det där är ju så sant, så sant och något vi aldrig får glömma. Är man frisk (och skadefri) så blir resten så jävla mycket enklare. Man fixar i stort sett allt eftersom den inre styrkan man får från löpningen hjälper till att bemästra livets prövningar och, vilket är otroligt viktigt, ger kraft och en vilja att öppna upp sina sinnen och bejaka och uppskatta allt det där fina här i livet. Som storslagna vyer, slingrande stigar, pittoreska fiskebyar, böljande fält, givande samtal, inspirerande möten, gnistrande leenden, briljanta idéer, smittande skratt, varma kramar, välsmakande måltider och naturliga, lätt svävande löpsteg...

När man är sjuk eller skadad, eller åtminstone när jag är sjuk eller skadad, så vill jag fortfarande kunna uppskatta allt det där, men har ofta inte förmågan eftersom all energi går åt till att komma tillbaka till det tillstånd där jag vill vara. Det friska. Skadefria.

I skrivande stund känns det som att någon sorts förkylning är på gång att ge sig in i kroppen min. Kände det redan igår kväll då jag ombytt för löpning vankade omkring i hemmet och velade om jag skulle ge mig ut eller inte. Det som stoppade mig var en känsla av bomull, eller kanske mer akkurat fetvadd, i huvudet, spontana nysningar och ett irriterande kill i både näsa och hals. Kom aldrig ut och tror jag gjorde klokt i det. I morse vaknade jag tung som en sumobrottare och hade svårt att ta mig ur sängen. Tog mig till slut till jobbet. Känslan av fetvadd sitter fortfarande kvar.

Har dock bestämt mig för en sak. Jag kommer inte att ge mig utan krig. Och jag tänkte köra en överraskningstaktik. Hugg snabbt, hugg hårt och ge di ikke en chans att ta sig längre in i systemet. Vatten, ingefära, citron och vitamin D ska förhoppningsvis vara en del av seger-receptet som snabbt och lätt ska få ut mig i spåret igen.

torsdag 17 januari 2013

Ett kärt återseende



Och då pratar jag inte om snön. Eller min avbildade nuna. Utan det faktum att bilderna ovan togs klockan 11.52. I tisdags. Således lunchlöpning! Jaouza! Har äntligen blivit färdig att ta upp den rutin som jag under två års tid nere i Lund höll fast vid; ett härlig dagsljuspass varje tisdag klockan 11.15. Då oftast i sällskap med Kalle (aka Dunceor). Och/eller J. Och/eller HP. Nu ett pass mol allena vilket kanske är som sig bör för den Lonesome Runner man tror sig vara.

lördag 5 januari 2013

Inspirerande möten

Höllviken. Tallar, sand, hav, vackra hus. I ett av dessa en löpande husvakt. Och ett par hundar. Icke löpande. Så vitt jag förstod. Kom dit ombytt och redo. Drog iväg med husvakt Ingmarie. Hundarna fick vila.

Underbara samtal, underbara vyer, underbar löpning och underbart att få springa utan smärta i varken tå, fot eller någon annanstans. Asfalt, grus, gräs, sand. Trippar fram. Konstant surrande om väsentligheterna i livet. Stannar ett par på stranden. Överräcker kameran för dokumentation av oss som genomför denna härliga löpning. Studsar vidare.



Anländer huset efter en timme och en kvart. Magen kurrar. En snabb dusch och sedan en välsmakande veggolunch i härligt sällskap. Katarina Cykelmygg och Sara har gjort entré. Lång lunch. Inspirerande samtal. Tackar och bockar. Far hem diagonalt tvärs över landskapet med frid i sinnet och en skön känsla av vänskap och godhet med mig.

Det här gör vi om!

Bokslut 2012

Benets bokslut för löpåret 2012. Håll till godo.

Årets kallaste: Fyra grader, ihållande regn och 19 m/s i byarna. Välkommen till svensk sommar och trettiofjärde upplagan av Stockholm Marathon. Har aldrig frusit så mycket som jag gjorde några minuter efter målgång. Kroppen slutade helt att fungera och jag är fortfarande förvånad att jag till slut lyckades få av mig de blöta kläderna och få på mig torra dito. Den varma duschen på hotellet var nog den dagens höjdpunkt. Jämte det runners high som infann sig vid 18-passeringen och den överraskande sluttiden; 3.27.22 och nytt marathon-PB med över sju minuter.

Årets varmaste: Tänkt som ett lite längre långpass (+30k) några veckor innan Berlin gav jag och herr Åberg oss ut på något som var tänkt att bli en riktig kalaslöpning på en av världens vackraste platser; norrut längs kusten på Österlen från Stenshuvud till Yngsjö. En plötslig värmebölja skruvade dock upp temperaturen till årets absolut högsta i området (32 grader i skuggan) och det slutade med en DNR (did not reach). Blev tvungen att ringa efter frun 5k från målet smått vimmelkantig av den tryckande värmen som jag var helt ovan vid och alldeles för dåligt förberedd på. Puh!

Årets snabbaste: Berlin. Ytterligare ett marathon-PB för året; 3.23.33. Fantastiskt kul!

Årets jämnaste: Berlin. Det skiljde inte mer än 8 sek/km mellan den snabbaste och långsammaste "femman". Kanske var framgångsfaktorn just det extremt jämna tempo som jag lyckades hålla. Verkar ju faktiskt som att farten var helt rätt inställd. Kunde hålla tempot ända in i mål, men hade inte mycket krafter kvar då jag äntligen fick stanna.

Årets längsta och lerigaste: TEC 50 miles. Stefan Mannings redan klassiska is-lervällingsbilder säger det mesta.

Årets mest paradoxala: Att sitta på middagen kvällen innan TEC tillsammans med många andra av deltagarna och känna sig lite halvmesig för att man bara skulle springa "halva" sträckan. 8 mil.

Årets mest romantiska: Fruns idé om att kliva upp mitt i natten på självaste bröllopsdagen, fara ner till stranden för att möta soluppgången och i det rödrosa sommarmorgonljuset tillsammans springa i daggvått gräs ovanför vit sandstrand ger rejält utslag på romantikmetern.

Årets lyxigaste: Fyra fantastiska gästgifverier, fyra fantastiska lyxmiddagar, fyra fantastiska löpdagar med helt fantastiska människor i helt fantastiskt väder och helt fantastisk natur är bara ren och skär lyx. Och stavas TSGUE.

Årets mest spontana: Milspåret. I Stockholm i jobbärende. Hamnade ute vid Djurgårdsbrunn för att träffa Carina som jag tänkt springa en runda med. Fick springa med henne. Och typ tusen till. Stapplade runt de två halvmilsvarven i värmen på typ 43 minuter och knallade sedan med den erhållna gulgröna tröjan över Gärdet i den ljumma försommarkvällen.

Årets smile: Min frus glittrande leende under årets upplaga av Göteborgsvarvet då hon passerade 18-skylten där jag stod och tjoade.

Årets glada överraskning 1: Fruns bokning av vandrarhemmet i Göteborg till nästa års Varv redan vid utcheckningen efter årets lopp.

Årets glada överraskning 2: När två kompisar hemifrån spontanåkte ner till Berlin för att heja fram den långe.

Årets supporters: Jumper som knallade TEC-banan i motsatt riktning och high-fivade och applåderade varje gång vi sågs och alla ni som tog er ut på Stockholms gator för att heja under maran i det helt galet sjuka vädret den 2:a Juni.

Årets service: Den klanderfria insatsen från Linneaner, Maria Vindruva och andra under årets TEC

Årets bästa backträning: Semesterveckan i Camp de Mar med omnejd på Mallorca strax innan Berlin. Backar vart man än skulle. Perfekt för en som annars nästan aldrig tränar löparmusklerna på sluttande plan.

Årets klantigaste: Halkandet på en blöt sten vid ett av baden på Mallorca som resulterade i en ond tå och många veckors ofrivilligt löp-uppehåll

Årets snöpligaste: Född en vecka för sent för att redan ha kvalat in till Boston marathon 2014

Årets sista: Nyårslöpningen. I år för tredje gången i rad. Och lika trevligt och mysigt som alltid!

Årets trippmätare: ...stannade på 1739,8 löpta kilometer. Inte riktigt de 2000 som jag hoppats på. Mycket beroende av den klantiga skadan jag ådrog mig i tån under senare delen av året.

Summa summarum: Ett förbannat härligt löparår som får mig att med stor entusiasm blicka framåt mot 2013 och de härliga utmaningarna som väntar då!

- "Var ställde jag glaset?". "Ah! Där!". SKÅL!