söndag 25 januari 2009

Spring

Spring, Frühling, 春天, Vår, ...


Vilken dag! Vilket väder! Fyra grader varmt. I stort sett vindstilla. Tjugo kilometer osprunget långpass framför sig. Total lycka. Grusvägarna på fältet rejält leriga på vissa ställen. Ett säkert vårtecken. Fullt med kvittrande fåglar i träden. Ännu en indikation på att vi går mot varmare tider. Gräset på några förbisprungna fotbollsplaner grönare än vanligt. Det måste vara våren som är i antågande.


Inledde passet tillsammans med frun. Lugnt och skönt. En halvmil i 7-tempo. Sedan vidare på egen hand. Lite asfalt, lite cykelgrusvägar, lite skogsstigar. Perfekt kombination. Tiden flög fram. Ett bra betyg. Ingvar Storm & co höll mig sällskap på en del av resan. Spanartrions framtidskåserier alltid ett trevligt inslag under söndagarnas löprundor.


Knappt två timmar senare hemma igen. Ispåsar på underbenen. Dricka i strupen. Ännu ett härligt pass till ända. Eufori.


Sträcka: 19.3
Tid: 1.56
Tempo: 6:00
Puls: 143/165

lördag 24 januari 2009

Årets första åttahundringar

Sprang 800-ingar idag. Programenligt. Mäster befaller, jag lyder. Passet kan summeras med ett ord: Kul. En något mer fyllig beskrivning skulle kunna innehålla ord som nykommet, inspirerande, jobbigt, roligt, svettigt.


Kristianstads IP utgjorde skådeplats. Ett helt gäng fotbollssnubbar på de kringliggande grusplanerna. Jag ensam på de röda löparbanorna. Som en lång svart stafettpinne färdades jag varv efter varv och läste det som stod skrivet här och där på banorna. "300", "Mile", "4x400", "80", etc. Undrar om det är fler än jag som springer och glor på och läser de på gummimattan påmålande siffrorna då de kör idrottsplatsintervaller?


Givetvis gick jag ut lite för hårt de första 200, precis som förra gången. Förra gången, ja... Jisses, det är ju över ett helt år sedan nu. Tänk vad tiden går. Och tänk vad skönt att vara tillbaka bland intervaller, fartlekar och långpass. Tjoho!


Som högsta uppmätta hastighet under de fem åttahundrametersloppen läser jag i klockans display 3:20 min/km (dvs ett något långsamt marathontempo för Mäster & co. Ger en sluttid på 2h20...!!). Det måste ha varit precis i början av första intervallen för då gick det som sagt på tok för fort. Efter ett tag hittade jag dock en bra rytm. Trippade fram i ca 4:15-tempo under resten av intervallerna. Kändes ganska lagom. Mjölksyreförnimmelse, men aldrig någon direkt stumhet i benen.


Resultat:
1. 3.18 (178/187)
2. 3.23 (179/188)
3. 3.27 (176/187)
4. 3.25 (177/189)
5. 3.19 (178/191)
Snitt: 3.22 (178/188)

söndag 18 januari 2009

Amour

Kärlek. Ren och pur kärlek. Det är precis vad känner för löpningen just nu. En gråmulen och vädermässigt egentligen urtrist januarisöndag utvecklades idag till en riktigt fantastisk löpupplevelse. Ett pass där jag från allra första till absolut sista steget kände mig lätt, lätt och där pulsen höll sig i de lägre regionerna trots att långpassfarten var något högre än brukligt.


Lite synd att jag inte fick dela denna lyckokänsla med någon där ute i Kristianstads vattenrike. Delad glädje är ju dubbel glädje som det heter. Men när jag tänker efter hade nog inte glädjen varit möjlig att dubbla. För idag var glädjen total när jag gled fram över spångar och grusvägar och lät mina tankar flöda fritt.


Idag spelade det ingen roll att världen är inne i den tyngsta recessionen på mången dar, att branchen jag jobbar i är under press, att företaget jag jobbar för i fredags presenterade ett surt bokslut, att vi har ett nytt sparprogram att se fram emot. Allt det där kändes helt enkelt sekundärt under min framfart i den fuktiga Skåneluften. Som om inga dåliga nyheter kunde tränga igenom min lyckobubbla. En skön känsla.


Sträcka: 18.4
Tid: 1.47
Tempo: 5:48
Puls: 147/162

torsdag 8 januari 2009

Snöyrande lunchlöp

Förmiddagens telefonkonferens med kollegorna i Beijing avklarad. Det snöar ute. Rejält. Horisontellt dessutom. Snart lunch. Dags för dagens löpning. Härligt! Jag och J byter om och gör oss redo för 10 km lätt distans.


Jag verkligen gillar övriga kollegors höjda ögonbryn och idiotförklarande blick. SKA NI SPRINGA? NU? I DET HÄR VÄDRET? Javisst. Som om det är det självklaraste saken i världen. Och det är det ju. I min värld.


Springer ner till Hässleholmsgårdens 5,5 km långa kuperade spår. Halt och eländigt på vägen dit. Hårt packad snö i spåren på slingan. Slipper vinden inne i skogen. Skönt! Har flås nog att snacka skit hela vägen. Således perfekt lätt distansfart. Ingen koll på pulsen då klockan är inskickad för batteri- och rembyte. Känns märkligt att inte ha den på armen. Den har ju suttit där de senaste 18 månaderna.


Kommer tillbaka till kontoret 53 minuter och 9,3 kilometer efter det att vi gett oss ut. Lagom varma. Lagom snöblöta. Och mycket lyckliga. Det här är livet.

söndag 4 januari 2009

Kall smog

Vid Mao! Kolla! En etthundranittiofyra centimeter lång och gänglig svensk på Beijings gator så här groteskt tidigt på den kalla mörka morgonkvisten. Vad skall detta betyda? Säkerligen något jävelskap på gång. Släpp hundarna på honom!

Ett helt koppel pekingeser (eller om det var någon annan golvmoppsvariant) var ute efter mina hälsenor alternativt mina vader. Tur jag hade löpsällskap. Stackars J fick agera sköld ett antal gånger. Finns det terapi för hundskräck?


Det började med ett extrainkallat och hastigt bestämt möte på jobbet. Knappt två veckor senare satt jag och fem kollegor, nyvaccinerade och glada, och sippade Bombay & Tonic på en SAS-märkt Airbus med riktning Beijing. I resväskan låg ett par orangea DS Trainers och trängdes med min vinterlöpoutfit och alldeles för mycket andra kläder. Hade jag bara vetat vad jag vet idag skulle resväskan enbart innehållit träningskläderna. I övrigt skulle den vara i stort sett tom. Kläder köper man nämligen lämpligast i det land där de produceras. Det är sjukt billigt. Till och med för oss som inte är kända för att varken vara speciellt roade av eller speciellt bra på att pruta.



Jag och Mao


Det var en intensiv och mycket intressant resa.


I en stad med åsna, sjögurka och friterade ankhuvuden på menyn, med tretton fnissande servitriser på dussinet på restaurangerna, med bastuvarma konferensrum och taxibilar, med ett överflöd av prakt och bladguld i palatsen i den förbjudna delen, med paradgator breda som… Beijings paradgator blir intrycken både många och starka.



Rent och snyggt i Förbjudna Staden


Men trots alla dessa fantastiska människor vi mötte, all utsökt mat vi med pinnar stoppade i oss och alla andra intryck som slog emot oss i 15-miljonerstaden kommer jag ändå att minnas morgonlöprundorna med J allra bäst.



Inför OS-restaurerade målningar på palatsen i Förbjudna Staden


Ty den känsla som infann sig då vi under två på varandra följande arla morgnar lämnade den varma hotellobbyn och ändamålsenligt klädda gav oss ut i den smogkalla Beijingmorgonluften var lika skön som svår att med ord förklara. Trots hotet från de omkringstrykande pekingeserna kände jag mig fullständigt euforisk och sprang mycket sannolikt med ett fånigt leende på läpparna hela vägen längs den gata vi bestämde oss för att hålla oss till för att inte förirra oss i storstan.




Gatan vi gled fram på mötte efter halvannan kilometer en av stadens alla ringleder i en T-korsning. Vi vände tillbaka mot hotellet, men innan dess skuttade vi upp och ner för en gångbrotrappa likt två lekfulla lågstadieelever som under en morgonrast jagade varandra på skolgården. Första morgonen blev det två vändor från hotellet till gångbron vid T-korsningen, andra morgonen tre, vilket motsvarar drygt åtta kilometer.




Ett minne i minnet är när J andra morgonen ramlar ner i lobbyn fullständigt yrvaken tio minuter after avtalad tid. Det visade sig att timmen blivit riktigt sen kvällen innan. Trots det hade han varit förutseende nog att ha satt i SIMet i en telefon med GPS för att ta med denna ut på påföljande morgons löprunda, något vi diskuterat tidigare på dagen. Han hade också plikttroget ställt alarmet på 05.30. Problemet var dock att han glömt att ändra "time zone".


Mitt ”Jag går ner i lobbyn nu”-SMS klockan 05.55 väckte således honom och en kvart senare kommer den mest yrvakne människa jag någonsin skådat i full löparmundering nerramlandes i nämnda lobby. ”Bakfylla har aldrig varit en godtagbar ursäkt” var hans första och enda ord den första kvarten. Jag joggade bredvid. Full av beundran. Den GPS-försedda telefonen glömdes på nattygsbordet.


Att springa på bortaplan har definitivt något magiskt över sig. Jag hoppas innerligt att det ges fler tillfällen inom kort.