Knäppt knä

Jullov! Äntligen!

Tid att vara. Tillgänglig, avslappnad, fokuserad. Tid att träna. I dagsljus. Närsomhelst, varsomhelt. Jo, tjena. Är det inte det ena så är det det andra, som pessimisten säger.

Löpningen har rullat på fint under hösten som gått. Många härliga långlöpningar, en del kvalitetspass, en rolig tävling mitt i alltihopa och trevliga lunchpass på tisdagarna. Det har för det mesta känts bra. Känt mig lätt i kroppen, löpsprallig i benen. Halvmaran i Bromölla gav en indikation om att jag med höstens löpkontinuitet var på rätt spår och inspirationen var efter detta verkligen på topp. Det har helt enkelt nästan gått lite för bra för att man har skolat kunna vara helt tillfreds. För skadan som garanterat legat och lurat runt hörnet och bara inväntat rätt tillfälle skulle väl snart visa sitt fula tryne.

Jag kände det första gången vid Finjasjön runt. Efter 15 löpta kilometer högg det liksom till i vänster knäveck och blev till nån slags låsning som ledde till en smärtkännning som vandrade från senan i knävecket runt till framsidan av knäet. Jag var tvungen att försöka sträcka ut benet ordentligt i farten för att det skulle släppa. Och släppte gjorde det. Ganska omgående också. Vilket ledde till att jag inte tog det på riktigt allvar. Högst tillfälligt och säkerligen helt ofarligt.

Men, så hände det igen, och igen. Och ytterligare ett par gånger. På långpasset för en dryg vecka sedan var jag tvungen att stanna till vid inte mindre än tre tillfällen för att stretcha bort smärtorna i den bakre, yttre senan i vänster knäveck. Efter det passet dröjde sig någon slags ostadighet kvar i knäet och vid långsam böjning av detsamma ståendes på vänsterfoten uppkommer numera en smärta ackompanjerad av en rejäl försvagning vid en speciell vinkel; någonstans mellan 150 och 160 grader.

Vet faktiskt inte alls vad det kan röra sig om. Har hållt mig (någotsånär) borta från löpningen sedan lunchpasset för en vecka sedan (förutom lite transportlöpning till och från gymet i lördags) och känner mig just nu som en icke-löpare, vilket är en högst otrevlig känsla. Får se om jag tar mig ut och provar lyckan på de vita vintervägarna i morgon. Jag hoppas att de skumma känningarna enbart är ett dåligt skämt från löpgudarna. Om inte kan jag ju alltid önska mig ett nytt knä av tomten. Eller i varje fall ett besök hos en sjukgymnast/naprapat.

God Jul på er!

En snabbis mitt på ljusa dan

Det är inte ofta det händer så här års. Att man får chansen att köra ett snabbdistanspass med solen som enda belysning, alltså. Men idag har jag tagit semester, och kunde således även unna mig att efter lunch dra runt på Näsby Fält i de röda favoritskorna.

Tanken var att köra ett medelhårt pass, en mil i 5:00 - 5:15-tempo, men efter första kilometern kände jag att jag ville springa fortare än så. Höll mig runt 4:30 och trampade på ute på grusvägarna och på de något leriga stigarna i skogspartierna. Det var härligt. Frihetskänslan överväldigande. Åtta kilometer senare stannade jag och pustade ut för att sedan jogga hemåt i maklig fart de sista två.

Smidde planer som handlade om att efter nyår gå ner i arbetstid till 80% och spendera fredagarna hemma. Fick nämligen ett brev från Försäkringskassan häromveckan med information och uppmaning om att utnyttja resterande föräldradagar då yngsta dottern fyller åtta år till sommaren vilket innebär att outnyttjade dagar då går förlorade.

Att vara ledig varje fredag skulle innebära att mina träningsveckor skulle kunna se ut som följer:

Lunchpass på tisdagar (8-9k lätt distanspass), styrketräning tisdag kväll. Kvalitetspass på onsdag kväll och dagsljuspass på fredagar (halv- eller heltuffa pass beroende på vecka). Styrketräning på lördagförmiddagarna (löpning till och från gymet) samt långpass på söndagar. Det låter ju faktiskt som en riktigt schysst plan! Eller hur?

Sisten runt är en skit

Söndag. Långpassdag. En runda runt Finjasjön har diskuterats ett tag med löpande kollegor på jobbet. Igår var det dags. Såg fram emot en skön runda på knappa två mil i härligt väder.

Sju personer sammanstrålade utanför metropolen Hässleholm och gav sig iväg runt sjön. I ett "rasande" tempo! Åtminstone för mig. Blev inget vanligt långpass för den långe. Snarare ett ganska tufft tempolopp. I 18,5k. Varav hälften på halvt vattenfyllda småstigar. Kul att få leka med de snabbfotade emellanåt! Mör i benen idag.... :-)

Fobi

Många människor här i världen går omkring och bär på olika slags fobier. En del blir skräckslagna vid åsynen av läskiga småkryp, typ spindlar. Eller ringlande reptiler. Eller av höga höjder, djupt vatten eller små, små bakterier. Vissa här i bloggsfären är också paniskt rädda för klordoftande, ekande simhallar...

Själv har jag en ganska stark fobi mot att vistas runt ljudet av slamrande vikter och frustande, svettiga muskelberg. En klassisk gymfobi alltså. Vilket kanske kan förklara mina spensliga armar och mitt blygsamma bröstomfång.

Idag gick jag dock en tuff mental match och klev rakt ut i den skrämmande världen en bra bit utanför min komfortzon. Min bror, som efter många års uppehåll, är tillbaka i styrketräningskretsar tog nämligen med mig till en av dessa ångestskapande lokaler. Huga, Många skumma maskiner som ska förstås och bemästras, Sannerligen en lite märklig upplevelse.

Jag vet att jag måste bli starkare i bålen för att hålla ischiasen stången för att kunna fortsätta springa så mycket som jag önskar. Och hemmaträning på bollen funkar inte riktigt av olika anledningar. Min ambition är att träna två gånger i veckan framöver och fokusera på att stärka bålen. Första steget är nu att bestämma mig för vilket gym jag ska gynna. Kan nog tyvärr ta sin lilla tid om jag känner mig själv rätt.

Ja jösses. Giv mig styrka!

Stark och svag

Just idag e jag stark, just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag e jag stark, just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
O de e skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan
Den ger lust när den kommer

Kentas skönt skrovliga alkisstämma fyller mitt huvud med dessa ord och de passar så oerhört bra. Senaste tiden på jobbet har för mig varit en psykisk påfrestning utöver det vanliga och den mentala formkurvan har haft en berg-och-dal-bane-profil med mestadels nerförsbackar. Men just idag mår jag bra. Just idag känner jag mig stark. Och det är så skönt att den känslan äntligen är tillbaka.

Dock känns kroppen tung då jag trippar fram på stadens gator i ett hastigt påkommet Maffelikt pass i den, om det inte varit för de skattefinansierade gatlyktornas sken, becksvarta novemberkvällen. I ett makligt långpasstempo färdas jag framåt och andas in den femgradiga friska höstluften. Benen är lite stela och stumma och jag kan inte riktigt förstå varför. Är det månne en höstförkylning på gång? Eller vill kroppen kanske ha en vilovecka av andra anledningar? Vet inte riktigt, men jag ska fråga så fort den har vaknat.

7,67k
46min54sek
145bpm

1.40.25 i Bromölla

Ja, det var som f-n som prosten sa. Det trodde jag knappt själv.

Vaknade med en ganska avig inställning till tävlingslöpning. Varför tävla i löpning? Och varför idag? Hade ju varit så mycket skönare att ta en 21k-runda i lugnt och skönt långpasstempo istället för att fara iväg och springa sig skittrött på en trekantig en-mils-varvs-bana i och utanför lilla Bromölla på gränsen till Blekinge.

Nåja, frukost intogs, en flaska Carboloader blandades, en väska packades. Fotografen kom och hämtade upp ett par timmar innan start och vi gav oss av mot metropolen i nordöst. Mycket funderingar kring klädsel ventilerades under den halva timme vi färdades. Skulle det räcka med en långärmad T-shirt, eller borde man kanske ha en vindjacka också? Alltid svårt det där. Hur mycket man ska bylta på sig alltså. Vill ju inte bli för varm, men vill samtidigt inte springa och frysa.

Då vi hämtat ut våra nummerlappar och godispåsar, kommer kollega M och hon har som vanligt goda klädråd. Långärmad underställströja och funktions-tshirt ovanpå. Långa tights. Och en keps. Perfekt! Sprang även på kollega C som slutligen bestämt sig för att ställa upp. Kul!

11.00 small det i startpistolen. Maran var igång. En kvart senare small det igen. Och nu var det vi halvmarelöpare som släpptes iväg. Lite småtrångt den första biten trots att vi nog inte var fler än 70-80 personer som skulle ta oss runt de två 10.5 kilometersvarven. Min plan för denna tävling har hela tiden varit att försöka hålla 5-tempo rakt igenom. Tempot som jag nu föll in i var något snabbare och jag lät mig fortsätta i denna lite snabbare fart än vad jag från början tänkt.

Kilomterarna rullade på och jag kände mi ganska stark. Musiken som strömmade ut från iPoden rakt in i huvudet hjälpte till att hålla humöret uppe och energin flödande. Energidepåerna fylldes också på genom att familjen tagit sig till Bromölla och stod och hejade längs den annars extremt ödsliga banan. Ett "Heja Pappa" i kör gör säkert en minut eller två på en halvmara. Det är jag övertygad om.

Vid varvningen kände jag mig fortfarande stark. Riktigt stark, faktiskt. Ett par löpare som låg precis framför mig stannade vid vätskekontrollen och avnjöt vätskan i lugn och ro, men att stanna var inget som jag överhuvud taget funderade på. Jag ville fortsätta löpa. Löpa och njuta av flytet, farten och det sköna höstvädret.

Jag drog upp tempot en aning och gav mig ut mot den elfte kilometermarkeringen. Jag plockade den ena platsen efter den andra och fick in ett riktigt skönt flow längs de smala asfaltsvägarna. Fick ytterligare en energiinjektion i form av hejarop från de mina och nu började jag snart fatta att jag skulle göra en tid som vida skulle överträffa mina förväntningar. En fantastisk känsla som jag kommer att ta med mig långt in i den stundande mörka, kalla vintern.

Då jag korsade mållinjen och sträckte armarna i vädret efter en timme, fyrtio minuter och tjugofem sekunders springande blev jag gratulerad av både familjen och även av kollega M som korsat den där vita linjen nästan precis fem minuter tidigare, Hon är oerhört stark. Tre minuter senare kommer kollega C. Härligt jobbat! Något senare kommer fotografen, som gjort en heroisk insats i sin allra första löpning längre än femton kilometer. Hela gänget samlat och glädjen var stor.

Tack Ryssbergets IK för ett riktigt trevligt arrangemang. Tack familjen för ett finfint stöd längs banan. Och tack löpningen för att du lät mig hitta dig den där vårdagen för drygt tre år sedan. Låt oss alltid finnas där för varandra!

Resultatlista

En halva i Bromölla

Nästa helg är det tänkt att köra ett långpass i ett något högre tempo än normalt. Det är nämligen dags att springa ett lopp, Bromölla Halvmarathon. Vet egentligen inte hur det kom sig att jag bestämde mig för detta, men i vilket fall som helst är jag både anmäld och betald sedan ett par veckor tillbaka.

Kollega M, som var min boj i Göteborgsvarvshamnen både i år och i fjol ska också följa med. Hon kommer, om jag känner henne rätt, sikta på 1.30 eller något liknande sanslöst då hon dels definitivt har kapaciteten, dels gillar att springa när temperaturen är i de lägre regionerna. Själv har jag inget direkt tidsmål, men ska försöka hålla 5-tempo så långt det går för att, om det håller hela vägen, landa på 1.45. Det hade varit kul. Fotograf J, som nu kommit igång fint med löpningen, skall också ge sig på de två kvartsmaravarven i Bromölla. Ett faktum som jag verkligen ger tummen upp!

Helgens långpass kommer att bytas ut mot ett medelhårt distanspass. Detta för att inte slita för hårt på den långe kroppen. Känns nästan lite vemodigt att inte "få" springa långt i morgon, men det tar jag igen om en vecka!

Låt det aldrig ta slut

Vissa saker vill man skall fortsätta i all evighet; en riktigt bra bok, en skön semester, en mysig helg, en underbar förälskelse, ett fantastiskt långpass. Idag var en sådan dag. Dagens långlöpning hade något magiskt över sig där den slingrade sig fram i det Nordskånska landskapet fyllt av förföriska och brinnande höstfärger.

De första sex kilometerna sprangs tillsammans med min älskade fru, som också hon fann just dagens pass otroligt behagligt. De resterande femton på egen hand. Sammanlagt således precis en halvmara. På nästan exakt två timmar. Då tog resan slut. Tyvärr. Skulle gärna fortsatt ett bra tag till. Men det får bli till en annan gång.

Lekstuga

Idag byggde jag mig en egen liten lekstuga. Och placerade den över de belysta grusvägarna i en björkskog ett par kilometer hemifrån. Inne i stugan lekte jag. Som om jag jag verkligen längtat efter att få leka. Som om leken var det som saknats i mitt liv den senaste tiden.

Fartleken utvecklades till en stege. 2, 3, 4, 5-minutersrepetitioner. Och så tillbaka till 2 igen. Med halva repetitionstiden som joggvila däremellan. Alldeles precis lagom för att trötta ut en gammal man som jag själv. Nosade rätt ordentligt på mjölksyratröskeln under de snabbare partierna som gick fortare än de gjort andra gånger jag lekt så som jag lekte idag. Och det känns bara så fantastiskt kul!

Detaljerna hittar ni här

Frust

Jobbet suger lite musten ur mig och det känns emellanåt som att energifördelningen mellan jobb och fritid har blivit lite skev på sistone. Jag håller dock igång med min "hålla mig något så när i form"-löpning och det blir tre pass i veckan; lunchlöpning med Dunceor på tisdagen, kvalitetspass på torsdagskvällen och ett långpass på helgen.

Igår var det torsdag. Således dags för kvalitet. Kom hem sent. Var hungrig, trött och allmänt irriterad. Satte mig för att äta och de icke riktigt avslutade diskussionerna på jobbet ringde fortfarande i öronen. Mat. Och vatten. Läxläsning, tandborstning och en mysig, på biblioteket nylånad, godnattsaga; "Fia och Dagisdjuren". Kompis-sovning med sjuåriga T. Ombyte. Och sedan iväg på de regnvåta cykelbanorna upplysta av kommunens gatlyktor.

Dagens mål: Snabbdistans om drygt 8 kilometer. Hur snabbt? Tja, 4:30-4:40 kanske? Gav mig iväg och lät den första kilometern gå något saktare som uppvärmning (5.12). Vek av upp på den ofantligt trista, knappt tre kilometer långa "leden". Motvind. Tryckte på. Började frusta lätt efter halva sträckan. Så äntligen dags att förändra väderstreck. Kändes genast bättre. Lite sidmedvind. Trampade på och kände pulsen stiga.

Dundrade genom Tivoliparken och blev, precis innan parken tog slut, stoppad av ett provisoriskt stängsel. Va fan nu? Snabbt stopp. Hittade en lucka i stängslet. Igenom och vidare. Över järnvägen på cykelbron och fullt fokus hemåt. Trött nu. Samtidigt som frustrationen försvann, nådde frustandet nya höjder. De röda skorna bar mig dock framåt med oförtruten beslutsamhet hela vägen hem. Facit sade 8.4k. På 38.30. Vilket innebär 4:34-tempo. Gott. Det behövde jag.

Tusingar med känningar

Efter dagarna tvenne instängd i ett halvunket konferensrum tillsammans med mitt nuvarande team, längtade jag ut i friheten likt en instängd vildkatt. Ut i den sköna luften, ut i den fortfarande hyggligt ljumma septemberkvällen. Mitt huvud behövde rensas och min kropp stressas.

Jag hade under dagens jobbrelaterade övningar bestämt mig för vilken sorts löpning det skulle bjudas på i kväll och valet föll på tusingar. Närmare bestämt sex stycken tusingar med en minuts joggvila emellan. Hur fort varje tusing skulle springas var jag inte riktigt klar över, men med hjälp av McMillan bestämde jag mig för att försöka ligga strax under 4:30-tempo.

...

En lugn två kilometer lång post-kvällsmats-jogg tar mig ner till de upplysta grusvägarna i den lilla björkskogen öster om stan och jag påbörjar tusing-showen. I ensamt majestät älgar, eller nej, faktiskt pose-trippar jag fram i gatlyktornas gul-orangea sken. Första river jag av på 4:25 och tycker att det känns precis lagom. Andra på 4:28 och jag känner mig fortfarande ganska lätt i den långa kroppen. Det är kul, det känns bra och jag känner en varm känsla växa inom mig. Det här är ju bara så förbaskat gott!

Efter tredje kilometern, som också den går under fyra och en halv minut (4:24) börjar jag få små, små känningar av ischiasen som sakta verkar smyga sig på mig. Jag känner, eller i varje fall tror mig känna, ilningar på baksidan av bägge benen. Nåja, det kan säkert vara så då jag slarvat en hel del med core-träningen de senaste veckorna. Och samtidigt suttit väldigt mycket de senaste dagarna. Känningarna skrämmer mig inte speciellt. Jag vet ju vad det är. Och även hur jag motar bort det. Och mota skall jag göra. För allt vad jag är värd...

Men, först ska tusingpasset slutföras och de tre resterande repetitionerna görs på 4:29, 4:17 och 4:17. Således lite mer tryck de sista två och det är ju alltid inspirerande. Efter två fantastiskt sköna nedvarvningskilometer samt både stretch, sit-ups och en behaglig, förvisso fortfarande ofärgad, dusch sitter man nu här och mår som en prins. Kanske skulle jag dessutom fira denna torsdagskväll med en kall Weizen? Ja, varför inte? Det kan jag nästan tycka att jag är värd! Och Weizen är ju dessutom en av de mer optimala återhämtningsdryckerna. Har jag läst.

Prost!

Naturligt löpsteg

Blir det månne en löpare av dottern också?

In i dimman

Klockan ringer. 6.00. Precis som vanligt en vardag. Upp. På med löparstället. Finsihertröjan ligger överst i högen. Känns bra. Kliver ut. Kallt. Krispigt. Friskt. Ahhh. Startar klockan. Standardrundan. Gruset knastrar under de tunna sulorna på mina röda favoritskor. Fuktigt. Dimmigt.

Tittar ut över ängarna. Magiskt. Trolskt. Fantastiskt. Stegen jag tar är lätta och relativt korta. Det går inte speciellt fort. Och det är skönt. Otroligt skönt. Det är tyst. Eller, är det verkligen det? Nej. Korna råmar. Fåglarna sjunger med oförtruten entusiasm. Det ljusnar fortfarande. Solen börjar värma.

Ner genom skogspartiet. Mycket prassel i vegetationen. Undrar vad det är som rör sig därunder. Tittar utan att se. Trippar vidare. Nattens dåliga sömn verkar inte störa. Känner mig stark. Och glad. Ökar farten något och känner hur svetten börjar pärla sig i pannan.

Ute på grusvägarna igen. Hälsar på tjurarna, korna och kalvarna. Grässträngen på vägen fuktar och kyler skorna. Inget som solen inte torkar. Snart hemma. 6.7 fantastiska morgonkilometer avverkade. På 38 minuter. Inklusive ett par foto-stopp. Lugnt och fint alltså. Och fullständigt, fullständigt sagolikt.

Av hela mitt hjärta

Idag sprang jag. Ja, för första gången på mycket länge så verkligen sprang jag. Sprang genom ett lätt strilande regn. Sprang från alla konstiga, i hjärnan slarvigt ihopknölade jobbekymmer. Sprang på regntunga grusvägar. Sprang på mitt underbara fält. Sprang i mina röda, sköna, underbara skor.

Blev riktigt trött efter knappt sex kilometer. Höll då 4:10-tempo och hade i det läget en puls på 197 slag per minut. Stannade. Frustade. Spottade. Och log. För jag verkligen älskar att springa. Älskar det. Av hela mitt snabbultande hjärta.

Ekorrhjulet äntrat

Frustrerande långa och stressiga dagar. Kaotiskt. Tankegnagande tillvaro. Vilket gör löpningen lidande. Inställda lunchlöp. Avkortade kvällslöp. Ny tjänst. Ekorrhjulet har börjat snurra. Initialt alldeles för fort. En del av hjärnan fortfarande i semesterläge. Balans efterlyses. Måtte den snart infinna sig. Längtar efter ett långpass. Blir inte till helgen. Då är det golf. Hela helgen.

Sommar summarum

En fem veckor lång, välbehövlig och alldeles underbar semester är till ända. En ledighet som inneburit många sköna stunder av ren avkoppling och tid för kontemplation men även en hel del fysiska aktiviteter såsom havsbad, cykelturer och framförallt underbara löppass i de lägre pulsregionerna.

Ja, idéerna om att bygga grund med hjälp av Maffeliknande pass består och utövandet av desamma har varit till mycken glädje under de 37 dagar jag kunnat lalla omkring i shorts och flip-flops.

Sammanlagt har det blivit 19 pass, 184 kilometer och drygt 20 träningstimmar. Av dessa har en hel del gjorts tillsammans med min kära fru som också fått till en fin kontinuitet i sin löpning och på en av våra gemensamma rundor passerat den magiska och för bara några månader sedan utopiska MILstolpen.

Genomsmittspulsen på mina pass hamnade på ett antal slag, närmare bestämt sju, över "Maximum aerobic HR" (140) vilket faktiskt var helt enligt plan. Jag hade nämligen lovat mig själv att inte stressa upp mig om jag skulle överskrida den övre Maffeteoretiska gränsen. Dessutom tror jag att min aeroba tröskelpuls ligger en bra bit över de där 140 och jag är övertygad att jag inte förstör något av min grundträning om jag ligger några slag över Dr Phils åldersrelaterade pulsgräns.

Det har känts både otroligt kul och fantastiskt bra under alla dessa 19 pass och det enda som egentligen stört friden något litet är smärtan i hålfotssenan som funnits där ända sedan triumfen i Stockholm den 30 maj. En liten skitskada som jag har bestämt mig för att den kommer att självläka. Och det väldigt snart.

Parallellt med löpningen så har jag kämpat på med balansplattan och lite core-övningar, mestadels situps och ryggresningar men även en del höftrullningövningar på jättebollen. Styrketräning är fortfarande något jag måste tvinga in i träningsprogrammet och är alltså inget som än så länge kommer helt naturligt. Med största sannolikhet eftersom jag tyvärr tycker det är så förbannat tråkigt.

Tråkigt är också att semestern är slut. Jag skulle mycket väl kunnat tänka mig att vara fri att göra lite som jag vill på tider som passar mig ett tag till, men så blir det alltså inte. Nu är det istället intensiva arbetsdagar, lång pendling och mer strukturerade och planerade löpningar som står på programmet. Planen är att klämma in fyra löppass i veckan under hösten. Mycket mer än så tror jag inte jag hinner med. Men det bör räcka för att stilla min för tillfället konstanta löphunger. Hoppas jag.

Dr Maffetone, I presume

Så har då våra vägar korsats igen. Efter ett längre uppehåll på grund av min otrohet har jag och den galne doktorn med den absoluta pulszonen börjat umgås lite mer frekvent igen. Jag talar givetvis om Dr Phil Maffetone som (något förenklat) påstår sig kunna bevisa att man, genom att förlägga varje löppass i lågpulsträsket, sakta men säkert kommer att förbättra uthålligheten och även farten i kommande marathonlopp.

Veckorna både före och efter min marathondebut har löpmässigt mest handlat om funderingar runt rehabprogram och hur jag skall kunna undvika framtida skador. En sak som jag kommit fram till och faktiskt så smått också börjat praktisera är att varva löpningen med styrketräning, framförallt av bålen. Men när det kommer till själva löpprogrammet så har jag varit mer kluven. Hur skall jag kunna "komma tillbaka" till ett tillstånd där jag känner mig fysiskt redo för ett program innehållande både tuffa tempo-, intervall- och backpass samt riktigt långa, malande långpass? Utan att egentligen haft någon bestämd plan verkar det alltså som att jag nu återigen lutar mig mot Dr Maffetones trygga lågpulsaxel.

De senaste rundorna har nämligen mestadels sprungits tillsammans med frun i ett för henne passande tempo. Ett tempo som sammanfaller med mitt Maffe-dito. Även om det ibland kan kännas som att jag inte får någon ordentlig träning av dessa rundor har de för mig varit oerhört viktiga, både mentalt och fysiskt. De har haft en stor betydelse för min väg tillbaka till kontinuerlig löpning. På land. Och enligt Maffetone själv är det precis så här man bygger en stabil grund.

Dock tror jag inte att jag denna gång kommer att vara lika über-nitisk varken vad gäller pulsen vid löppassen eller vad gäller avhållsamheten från allt vad som skulle kunna klassas som an-aerob aktivitet, typ styrketräning. Men, lugna, Maffeliknande, mitokondriebildande, kapillärgenomblödande och benhinnevänliga pass till allra största del är alltså melodin framöver. För att bygga styrka till vintern då nästa marathonuppladdningsperiod tar vid. Jag längtar redan.

Dr M, shall we?

Som ett visset hundkex

Vaknar i ett sommarvarmt rum utan hjälp av väckarklockans bröl. 8.00. Lördag. Semester. Ahhh! Tittar ut. Klarblå himmel. Ahhh! Underbart! Familjefrukost på uteplatsen. Nybakade bullar. Nybryggt Zoegas. Ahhh!

Tar en titt i kalendern. Två veckor efter midsommar. Vilket betyder att jag nu hållit mig borta från allt vad löprelaterade aktiviteter heter i 14 dagar. Känns som en riktigt lång period. Känner mig knappt som en löpare längre. Har tappat den där sköna känslan som jag har då jag befinner mig mitt i ett träningsprogram och mycket av tankeverksamheten kretsar kring kilometertider, pulszoner och återhämtningsstrategier.

Har sedan tidigare bestämt mig att idag är dagen då det är dags att försiktigt försöka komma tillbaka till mitt löparliv. En stilla upptrappning med löpning, cykling, bålträning och stretching i en balanserad kompott för att förhoppningsvis hålla ytterligare skador och skavanker stången.

Knäpper pulsbandet runt bröstet, knyter på mig skorna som bar mig runt i Stockholm för en dryg månad sedan och ger mig promenerandes iväg mot kända trakter på Näsby fält. En snabb titt på pulsklockan under min promenad talar om för mig att någonting är galet. Är den den 30-gradiga värmen som stressar min kropp? Eller har jag på bara två veckor tappat all den kondition jag byggt upp under de senaste två åren? Eller håller jag kanske på att bli sjuk? Siffrorna skrämmer mig en del, men trots det låter jag efter två kilometer promenaden att övergå i en försiktig jogg.

Kommer in i skogspartiet och det känns skönt att vara hemma igen. Håller ett lågt tempo och tittar runt i skogen för att se vad som hänt sedan jag var här sist. Ramslöken är borta. Och de hundkex som varje år tar över scenen efter löken är också snart borta. De har redan börjat vissna och ser allmänt eländiga ut. Ungefär som min kropp känner sig. Värdena pulsklockan visar mig (~170) är typ 20 slag högre än normalt i det tempo jag håller. Visset. Riktigt visset.

Sporadiska löp

Midsommarfirandet är över. En trevlig och avkopplande tillställning tillsammans med trevliga människor i en sommarstuga i nordvästra Skåne. Själva midsommarafton inledde jag med något i mitt nuvarande liv så ovanligt som en löprunda. Det har enbart blivit ett par enstaka halvmilsrundor de senaste veckorna. I fredags blev det faktiskt en hel mil. I högst blandat väder; sol, värme, blåst, regn, hagel och så lite sol och värme igen. Den första kilometern hade jag rejäla känningar i hålfoten, som fortfarande repar sig efter maran, och även lite obehag av ryggen som spred sig ner i benet. Blev tvungen att stanna på stranden och stretcha ut valda delar av den gamle kroppen. Jag önskar verkligen att jag sluppit skriva de två sista meningarna, men måste samtidigt inse att jag inte är helt kurant och lägga upp min träning därefter.

Livet har varit relativt hektiskt efter triumfen i Stockholm för drygt tre veckor sedan och jag har inte riktigt haft tid att bestämma mig för hur jag skall lägga upp den kombinerade rehab-träningen och den avslappnade springa-och-njuta-utan-krav-eller-stress-eller-för-mycket-tanke-löpningen. Besöket hos naprapaten för en vecka sedan gav mig väl i och för sig ganska positiva besked. Det ser bättre ut i ryggen vad gäller Ischias-problemen, men det kommer att krävas dedikerat rehab-arbete från min sida för att hålla framtida besvär stången. Dessutom, och det är egentligen detta som jag tycker är det riktigt trista, har benhinneproblemet hunnit ifatt mig igen. Smärtan är tillbaka i EXAKT samma punkt som var min akilleshäl förra våren. Den smärta som då tog ett halvår att bli kvitt. Men jag är visare nu än vad jag var då. Vis nog att veta att det är vila som gäller. Löpvila!

Är det verkligen så? Mög!

Zen

Det regnar idag. Efter jobbet gav jag mig direkt ut i trädgården för att passa på att ge den stackars gräsmattan lite välbehövlig gödning. Efter utfört arbete mitt i det strilande regnet dök det plötsligt upp en bild i huvudet mitt. En scen från "Spirit of the Marathon". När en av personerna i filmen, 'Lori', lagar mat tillsammans med pojkvännen och talar om "the Zen runners". Jag stannade upp för ett litet ögonblick, hörde Loris röst igen; "Zen runners..." och styrde sedan kosan mot fältet. Löpandes. Utan klocka, utan pulsband, utan fotsensor. I hällande regn. En halv mil. Frihet. Njutning. Underbart.