måndag 30 juni 2008

C3H6O3

Idag sprutade mjölksyran uppe på Balsberget. Jajamensan.


Ännu en helskön kväll på cykel i skogen på mitt närmaste berg. En dryg timmes ren njutning uppdelat i tre delar.


Den första består av transport till berget via både asfalterade gamla banvallar och makadamförsedda grusvägar. Den avslutas med fem minuters uppförskörning till Balsbergsvägens högsta punkt. Vid det laget brukar man vara hyggligt uppvärmd.


Den andra delen är en kuperad teknikkörning på skogsstigar (gula löpspåret). På den slingan finns det ett parti som är rejält brant uppför. Det partiet har jag aldrig lyckats bestiga på cykel. Men idag var det nära. Det var bara de initiala 10-20 metrarna jag blev tvungen att bestiga gåendes. Problemet med den första biten är att det dels är riktigt jädra brant, dels svänger det i två tvära svängar vilket får en att lätt tappa balansen. Och fastspänd i cykeln är det ingen skön känsla. Men, som sagt. På en av de lägre växlarna klättrade jag sedan resten av "branten" sittandes på cykeln. Väl uppe frustade jag som en brunstig tjur.




Då hade jag så mycket syra i de smala benen att jag trodde jag skulle drunkna inombords. Kanske något överdrivet, men ändå. Ni fattar...


Sista delen av turen inleds med en rejäl utförskörning. Tjoho. Här gäller det att hålla i hatten. Och styret. Sedan planar det ut och man kämpar sig hemåt samma väg som man kom. Idag i ganska rejäl sid/motvind.


Inga vildsvin, grävlingar eller rådjur idag. Dock en rottweilervalp som dess husse turligt nog höll koll på när jag kom farande. Jag gillar inte löst springade hundar, har jag sagt det?


Tid: 63 minuter
Puls: 160/187

lördag 28 juni 2008

På tå på Lingenäset

Tre kilometer. Lugnt och fint. På framfoten. På mjukt underlag i skogspartiet på Lingenäset. Räknandes steg för att uppskatta min stegfrekvens vid framfotslöpning. 164 i 5:40-tempo. En bra bit högre än min normala hälisättningsfrekvens i samma tempo, ca 150. Löpstegstankarna inspirerade av Medeldists och Fredrikas intressanta inlägg.


Tempot medvetet lågt. Tålamod, tålamod! Träffar min förebild (och överman) vad gäller glassigt tempo på min nedvarvningspromenad från skogspartiet. Respect!




Pumpen fick jobba mer än jag trodde den skulle behöva göra. Var det månne på grund av den högre kadensen? Eller den momentana löpovanan? Äsch! Egentligt egalt.


Inga känningar av benhinnorna under rundan! Inga alls! Nästan för bra för att vara sant...




Fortsätter lycklig min vandring hemåt över fälten i den vindstilla junikvällen. Njuter av vartenda steg jag tar och av varenda fluga jag viftar bort. Ler. Stort.


Sträcka: 3 km (+ 5 km promenad)
Tid: 17 min 29 sek
Puls: 164

torsdag 26 juni 2008

Hög på naturupplevelser

Ett skånskt berg, en bergsguide och tre MTBs. I kvällningen med lågt stående sol. Slingrande skogsvägar, studsande rådjur, galopperande vildsvinsflockar, flaxande tranor. Skönt flyt på cyklingen. Skön runda. Kontrollerad andning. Dock högre puls än brukligt (pga den forna förkylningen?). Känner mig hög på livet. Hög på den vackra skogen och det vackra berget. Vilken kväll!


Tid: 1tim35min
Puls: 153/188

onsdag 25 juni 2008

Nya upptäckter

Tänk vad mycket det finns att upptäcka "där ute". Alldeles nyss upptäckte jag att det finns en ortopedmedicinsk klinik i vår lilla stad. Mitt i centrum, på andra våningen i ett över 100 år gammalt vackert hus ligger den. Där jobbar en gammal bekant, leg sjukgymn Mr O, som jag förärade med ett besök för ett par dagar sedan. Anledningen var att få (ytterligare) konsultation angående mitt problem med smärtor i vänster underben.


För ett par år sedan skulle jag inte kunna namnge eller peka ut en enda massage-, sjukgymnast-, naprapat- eller kiropraktorklinik i stan. Nu, sedan jag förälskat mig i löpningen och fått smaka på lite beska löparskador, upptäcker jag hela tiden nya...


På den senaste i raden av upptäckter gick vi under mitt besök häromdagen igenom min skadehistoria i lugn och ro. Fötter och ben genomgick sedan en grundlig undersökning där det drogs, trycktes och slets en del. Enligt Mr O såg han inget "onormalt" varken vad gäller fotställning eller fotisättning. Han kunde heller inte hitta några speciella svagheter i extremiteterna som potentiellt skulle kunna vara orsak till mina besvär.


Slutsatserna från Mr O var att det med allra största sannolikhet rört sig om en klassisk överansträngning som lett till en rejäl inflammation som jag inte tagit hand om förrän den bitit sig fast på allvar i benhinnan. Vidare konstaterade vi gemensamt att mina försök att komma tillbaka till löpningen gjorts lite för tidigt innan kroppen var riktigt redo, vilket lett till att kroppen haft svårt att i lugn och ro få bukt med inflammationen.


Den verkar nu dock (äntligen) ha gett med sig. Ömheten är helt borta då Benet är i vila. Skulle den återkomma så ville Mr O prova akupunktur på mig. Något han praktiserat med stor framgång på många av sina inflammerade patienter.


Under besöket beslutades att jag ska:


  • Sluta med Diklofenak (som jag nu tryckt i mig av och till i snart tre månader)
  • Börja jogga försiktigt i slutet av veckan. Max 3 km till att börja med.
  • Springa "otejpad".
  • Låta kroppen vila minst ett dygn mellan löppassen.
  • Öka väldigt försiktigt i både mängd och intensitet.
  • Ta det försikigt med stretchingen, speciellt före passen, men även efter.
  • Fortsätta med alternativ träning.
  • Återkomma med kontinuerliga rapporter om progressen till Mr O.


Även om de flesta av punkterna inte är speciellt revolutionerande (förutom punkten om stretching kanske), så känns det riktigt bra att ha någon mer än jag själv som har "koll" på min väg ur den här trista skadeperioden.


Så fort jag känner mig helt fri från förkylningen, så är det jag som tassar ut i det gröna igen.... Vågar jag skriva TJOHOO!?

söndag 22 juni 2008

Bonnaförkylning

Sitter och snörvlar, hostar och nyser. Snoken rinner och ögonen är glansiga. Har drabbats av en riktig "bonnaförkylning" vilket känns lite surt.


Tittar längtansfullt ut mot fältet och drömmer mig bort till fartlekarnas och distanspassens land. Regnet som slår mot rutan begränsar sikten och grumlar mina tankar. Atjoo! Jag längtar tills jag kan börja löpträna på riktigt igen. Jag längtar till semestern.


Jag har bestämt mig för att testa lite barfotalöpning snart eftersom jag tror att det kan vara skonsamt för mina irriterade benhinnor. Jag vill förresten prova det nu. Precis nu! Jag vill inte nysa mer, inte snyta mig fler gånger.


Tänk vad härligt gnällig man kan bli för en sketen förkylnings skull.

Blåsig midsomrig glassrunda


Dagen efter midsommarafton som bestod av laddning av kolhydrater i alla dess former, både fasta och framförallt flytande, gled fotografen och jag ut på en glassig cykeltur i ett blåsigt Hässleholm. Vårt mål var att leta upp en teknisk MTB-bana som enligt uppgift skulle ligga vid Magle våtmark i närheten av Tormestorp. Planen var att vi där skulle köra "ett par varv" för att sedan rulla hemåt i medvinden.


Vi lyckades hitta omnämnd bana men "ett par varv" kunde vi ju glömma. Midsommaraftonens alkoholintag gjorde att det kändes tyngre än vanligt att klättra uppför på cykeln. Pumpen fick jobba ordentligt. Efter knappt ett varv tyckte vi att det var dags att köra lite slätförs igen. Om banan kan sägas att den var riktigt rolig och riktigt teknisk. Jag är dock glad att jag höll mig kvar på cykeln då jag knixade mig uppför, ty mängden stenar i spåret var läskigt stor. Värre än på stigarna på "mitt" Balsberg.


Tid: 1h26min
Puls: 121/183

onsdag 18 juni 2008

Balsberget taget bakifrån

Gårdagens träning bestod av en liten rekognoseringsrunda på cykeln. Jag gav mig i kvällningen av mot Balsberget, men istället för att köra ända bort till foten vek jag av mot Råbelövssjön och följde denna på västersidan upp förbi Tomarp. Där stack jag ytterligare lite västerut upp mot en höjd. Jag hade nämligen fått tips om schyssta stigar i det området. Efter lite klättrande kände jag dock att detta nog inte var den stig som tipsaren menat. Vid ett omkullvält träd tvärs över den led där jag for fram vände jag och rullade ner mot Tomarps gård igen. Sagolikt vackra trakter man rör sig i.


På min väg tillbaka söderut längs sjön så reagerade jag på ett vägnamn vid en grus-T-korsning. Ett vägnamn jag sett och lagt på minnet då jag var ute på en tidigare runda med den nya hojen. Den bör leda upp mot själva berget, tänkte jag. Jag vek in på den och mycket riktigt började jag känna igen mig efter ett tag. En brant stigning uppenbarade sig och ledde mig upp till "påfartsvägens högsta punkt". Men denna gång bakifrån, så att säga. Det var härligt att få klättra lite så att pumpen fick något att jobba med.


Sista biten hem cyklades i en underbar begynnande solnedgång. Då jag kommit till den asfalterade gamla banvallen söder om Balsby såg jag min egen skugga i åkern på östra sidan cykelvägen. Coolt, tänkte jag, och fiskade upp mobilen. Det är nåt magiskt med sommarkvällar.


video


Tid: 1h20min
Puls: 139/182

tisdag 17 juni 2008

Utlåtande

Idag låg det ett intressant brev och väntade på mig i brevlådan. Ett röntgenutlåtande, minsann... Det var rysligt raskt marscherat. Det var ju mindre än en vecka sedan jag var och röntgade vänsterskånken.




Utdrag ur brevtexten: "...visade bild som vid benhinneinflammation. Om kvarstående besvär är du välkommen hit..."


Jaha. Det var det. Således ingen stressfraktur. Skönt! Benhinneinflammation, alltså. Precis som sjukgymnast U var övertygad om för halvannan månad sedan. Hur ser man det på en röntgen, förresten? Jaja, vem är jag att ifrågasätta?


Så vad göra? Fortsätta med löpvila, diklofenak och alternativträning? Hur länge? Tills jag är helt bra igen? Och sen då? Hur undviker man att åka på det igen? Vattenlöpning med Wet vest vore nog riktigt bra i nuläget. Fler goda idéer? Anyone?

söndag 15 juni 2008

Växlande stressfraktur

Gav mig ikväll ut på en social cykeltur. Fotografen, jag själv och mr R avrundade firandet av mina döttrars födelsedagar med att ge oss iväg på våra MTBs för att leka av oss lite uppe på Balsberget. Vi förenade helt enkelt nytta med nöje. Först jordgubbstårta, sedan hard core MTB-körning. Plus minus noll. Perfekt!


För att vi inte skulle irra bort oss i skogen bestämde vi oss väl uppe på påfartsvägens högsta punkt att köra samma runda som jag tagit de senaste gångerna jag varit där. Det sista som sades innan vi gav oss iväg var: Får någon problem, skrik!


Det dröjde ungefär två minuter tills jag hörde mitt namn ropas ut i skogen. Jag vände och rullade tillbaka nerför den nyss bestigna steniga stigen. Väl nere ser jag mr R med en cykelkedja i handen. Vid närmare besiktning upptäcker jag att hela bakväxeln har knäckts rakt av. Ett utmatttningsbrott. En stressfraktur. Det är alltså inte bara långlöpare som drabbas av denna åkomma. Bevisligen även gamla MTB-cyklar.


Ett telefonsamtal till mrs R och sedan mot bilparkeringen. När mr R blivit upplockad fortsatte jag och fotografen att utforska kullen. Nästa anhalt: utsiktsplatsen. En rejäl körning uppför tog oss till en helt sagolik utsikt. Det är något alldeles otroligt vad vackert det är. Man är så lyckligt lottad!



Fotografen plåtad av mig med en Sony Ericsson W890i


Hemfärden inleddes med en hiskelig fartupplevelse nerför berget. Jag kunde inte rå för att släppa på lite extra och känna fartvinden susa i öronen och låta det killa rejält i maggropen. Det är som att bli barn på nytt.


Sträcka: 25 km (enligt fotografens cykeldator)

fredag 13 juni 2008

Tänk vad mycket som hinns med...

...under sju kilometers löpning. De förvuxna rädisorna och den gamla utplockade spenaten dras upp, resten av landet rensas på ogräs och lukas. Ny spenat sås och hela landet vattnas. Allt detta samtidigt som den långe lubbar omkring på fältet.




Joggen var nykommen och behaglig. Lugnt tempo. Skönt väder. Skogen hade bytt kostym och var nu klädd i vita hundkex. Ramslöken var borta. Något hög puls för det lugna tempot. Kanske inte så konstigt när man tänker efter, eller? Jag får ju ingen som helst kontinuitet i löpningen pga av den satans benhinneinflammationen som inte vill ge sig. Den var närvarande idag också. Dock inte så pass att det störde alltför mycket, men jag vet att det kommer att kännas i morgon.




Nåja, trädgårdslandet blev åtminstone lukat och ny spenat sådd.


Sträcka: 7 km
Tempo: 5:30
Puls: 163

Överhopp på Balsberget

Tog min nya cykel på en ny tur igår. Målet var en något längre busrunda på Balsberget, minst en halvtimme på själv berget. Sagt och gjort. Efter avnjuten Spenat-middag gjord på egenodlad spenat(!) for jag iväg på hojen. Möttes av ett sagolikt väder. Lätt bris, strålande sol från en ljusblå himmel. Lite svalt i luften, friskt och härligt.


19 minuter efter jag lämnat hemmet var jag framme vid foten av kullen och klättringen tog sin början. Drygt fem minuter senare var jag uppe på toppen med tungan släpande i marken. Den stigningen är (fortfarande) sjukt jobbig.


Jag tog sedan och utforskade för mig nya delar av området på och kring Balsberget. Vägarna tog mig genom granskogar och kalhyggen och ett tag visste jag inte riktigt var jag befann mig. Jag bestämde mig för att vända och fara tillbaka mot toppen. Jag saktade ner och skulle göra en U-sväng på den relativt smala grusvägen. För ett ögonblick tappade jag lite av balansen och reaktionsmässigt ville jag sträcka ut ett av benen för att återfå den tappade balansen. Ojfan, jag sitter ju fast. Pang. Där låg jag och såg dum ut... Upp igen och tillbaka mot toppen. På vägen dig lyckas jag även med att "tappa" framskärmen. Rätt som det var kom den farande mot huvudet. Det visade sig att fästet inte tålde de grenar och stenar och annat som följer med däcket upp och slår i skärmen. Det blir nog till att köra utan framskärm, alternativt ett stänkskydd under ramen istället.


Som väntat så började växlarna krångla lite efter en del tuffa buskörningar i skogen. Det blev en hel del kugg-överhopp i uppförsbackarna vilket var sanslöst irriterande. Inte nog med att jag var trött som en lase, jag var samtidigt tvungen att vara beredd på att rätt som det var, så släppte kedjan från kuggarna och tramporna gjorde ett halvt frivarv. Arrghh! Men jag var som sagt beredd på det. Då jag hämtade hojen var det nämligen det sista grabbarna på DeGaVi sa till mig. "Kom hit då du varit ute och kört ett par rundor så skall vi justera växlar och annat till dig". Det har jag gjort idag. Hoppas att växlarna skall kännas perfekta tills nästa gång jag skall ge mig ut. Mest troligt redan i morgon.


Det är farligt roligt att köra MTB.


Tid: 76 min
Puls: 150/186

måndag 9 juni 2008

Skitskoj med ny hoj

Äntligen har jag fått tummarna loss att göra det som jag pratat om en längre tid, nämligen köpa mig en ny cykel. Det blev en mountainbike nere hos grabbarna på DeGaVi som bygger ihop cykeln helt efter kundens behov. Ramen, Caprine, importerar de från Ungern, växlar och bromsar och dylikt är på min cykel Shimano Deore.




När jag hämtade ut den kände jag mig som 11, 12 år igen och fick flashbacks från det tillfälle då jag skulle få min allra första splitternya cykel. Den gången en vit 6-växlad DBS med "bockastyre". Idag som sagt en "egenkomponerad" MTB. Jag passade också på att köpa riktiga cykelskor för att få ut så mycket som möjligt av träningen som kommer att utföras på/med cykeln.




Efter middagen kunde jag inte hålla mig längre utan var tvungen att svida om till cykelutstyrsel och ge mig ut med riktning Balsberget. Så gött att få svettas lite igen. Det var faktiskt ett tag sedan. Och så ofattbart kul att fara omkring uppe på berget. Upp och ner, hit och dit. Helt ensam så när som på en grävling som kom lufsandes mot mig då jag gled fram på ett av de flackare och lugnare partierna. Som tur var lufsade han/hon tillbaka samma väg som den kom. Pust. Hade den attackerat hade det kanske inte varit så mycket kvar av vänsterbenet att röntga på onsdag. De kan visst vara hyfsat aggresiva de där rackarna.




En helt suverän kväll med min nya träningspolare. Cykeln och jag skall förhoppningsvis komma bra överens och ha riktigt kul tillsammans i sommar och höst mellan löprundorna.


Tid: 56 minuter
Puls: 160/185

söndag 8 juni 2008

Ödets löprelaterade nycker

Ponera att du är en man som föddes ungefär samtidigt som Armstrong & co landade på månen. Föreställ dig vidare att du började löpträna så smått för ungefär två år sedan. Då skulle följande historia kanske kunna vara din.


Du bor i en mindre stad i södra Sverige där du förlägger majoriteten av dina löpturer. För drygt ett år sedan börjar du även blogga om dina träningstillfällen och löprundor. Du springer, svettas och bloggar utan att ha några direkta läsare. Detta pågår ett tag, tills du en dag vid ett "google moment" hittar några intressanta löprelaterade fakta i en annan blog. En blog som berättar ungefär samma historia som din egen. Det handlar om att ta tag i sitt liv, om att hitta löpningen, om att förälska sig i den.


Denna blog länkar till andra liknande bloggar. Du börjar intresserat att läsa om hur andra löpare kämpar på runt om i landet, mestadels i och kring huvudstaden. Du börjar kommentera andras inlägg. Du ställer lite frågor, peppar de som känner sig nere och ger till lite hurrarop när du tycker att någon sagt eller gjort nåt som var lite extra värt att uppmärksamma. Du får i och med detta beteende fler läsare till din egen blog. Fler som kommenterar, stöttar och ger dig nya insikter i löparvärlden.


En dag läser du ett annorlunda inlägg på en av de bloggar du följer. Inlägget är ingen vanlig löptursredogörelse, utan i själva verket en inbjudan. En inbjudan till en fest. En post-marathon-fest. Du som inte tänkt att springa det omnämnda marathon anser trots detta att en sådan inbjudan kan man inte tacka nej till, så du bestämmer dig för att tacka "ja" och bokar omgående tågbiljetter till storstaden.


Väl på festen, ungefär tre månader senare, träffar du en hel del, genom de olika bloggarna, välbekanta signaturer. Känslan är till en början högst virtuell, men efter hand börjar du få ihop stora delar av det ganska stora löpbloggpusslet. Du upptäcker också att det även glider omkring en del icke-bloggande individer på festen. De flesta av dessa visar sig tillhöra en södermalmsk löparklubb. Du stiftar nya bekantskaper och finner att dessa "linneaner", som du tycker dig höra att de själva kallar sig, också är mycket trevliga människor.


Strax innan du måste bege dig inåt stan för att hinna med sista tåget mot studentstaden i nordväst språkas du vid med två av dessa "linneaner". Helsköna typer. En visar sig vara bror med en av bloggarna och en visar sig vara ett kvinnligt löpfenomen som trots sin väldigt korta löpkarriär sopat marathonbanan med festens övriga deltagare. "Brodern" frågar om du inte skulle vara intresserad av att börja träna med deras klubb. Du tackar för erbjudandet men avböjer samtidigt artigt med den enkla förklaringen att det skulle vara alldeles för tidsödande och kostsamt att ta sig de 110 milen tur och retur för varje träningspass. Du försöker alltså dig på att vara lite rolig. Du vet inte om det riktigt lyckas.


Dagen efter den sannerligen trevliga festen far du medelst tåg mot hemstaden. Tåget får problem med bromsarna och blir rejält försenat. Du känner dig ordentligt stressad eftersom du har ett relativt tight schema framför dig. Du skall ju hem, packa om din väska, försöka sova ett par timmar och sedan sätta dig på ett nytt tåg som skall ta dig till en Gästgifvaregård i nordvästra Skåne där det skall ges en ledarskapsutbildning på vilken du är en av deltagarna.


Sista biten till gården åks i Taxi. Taxin stannar på den singelförsedda gårdsplanen. Chauffören stiger ut, överräcker din nyss ompackade väska, får betalt och säger adjö. Du stiger in i den dörr där det står "Reception" skrivet på en skylt ovanför. Du tar sikte mot receptionsdisken och möts på vägen dit av ett ansikte. Ett mycket bekant ansikte. Men, det kan det väl ändå inte vara?


Du fångar blicken och får fram nånting i stil med: Ursäkta, men är inte du den linneanska "brodern"? Svaret blir "jo". Det följs sedan upp med en motfråga: Var inte du på en post-marathonfest för ungefär 36 timmar sedan? Jo, säger du. Du känner dig fullständigt förbryllad, men förmår dig ändå att ställa ytterligare en fråga: Skall du gå ledarskaputbildning? Javisst, får du till svar.


Du inser hur förbannat liten världen är. Och du skakar på huvudet ditt gång på gång på gång och skrattar åt ödets löprelaterade nycker. Du spenderar sedan dagarna fyra med denne linnean och har det ytterst trivsamt. Du bestämmer dig under dessa dagar för att skriva ett inlägg om det hela. Och i det inlägget så vill du tacka för det trevliga sällskapet på utbildningen och för de eminenta rehabtipsen. Så det gör du nu.


Tack, tack! Och skål.


fredag 6 juni 2008

SM 2008 genom en betraktares kameraöga


Allan vid 9k


Efter en hektisk utbildningsvecka på ett Gästgifveri i nordvästra Skåne med inslag av ödets fullständigt osannolika löprelaterade nycker har jag nu äntligen fått möjlighet att flytta bilderna från kameran till iMacen till ett Picasa web gallery. Enjoy!



Karin vid 30k



Niklas vid 30k

måndag 2 juni 2008

Hjältar och Hjältinnor

I en trädgård på Stora Essingen kan man se dem. Hjältarna. Och hjältinnorna. Och jag befinner mig mitt ibland dem. Klädda i svarta tröjor med blått tryck som informerar betraktaren om bragden de nyss utfört stapplar de omkring och utsöndrar någon slags trött och sliten men fullständigt magisk energi.


Vissa av dem lägger sig på en dagen till ära mitt på gräset ditställd massagebänk där de avnjuter en uppmjukande benmuskelknådning. Andra syns plaskande i en på släp monterad badtunna med vatten uppeldat till 45 grader. De mumsar Snickers och smågodis, dricker kolhydratsrika maltdrycker. En grill tänds och det grillas mängder med kött, korv, och halloumi. Pastasallader och såser sätts fram. Det äts. Njuts. Mellan tuggorna och klunkarna diskuteras det krampkänningar, bensmärtor, kilometertider, värme, leda, positiva och negativa splits, officiella placeringar, framgångar och besvikelser.


Jag lyssnar, frågar, fascineras, uppryms, imponeras och inspireras. Jag bestämmer mig där och då. Nästa år skall jag också stappla omkring som en hjälte. Nästa år skall jag också ta mig an Stockholm Marathon.

söndag 1 juni 2008

Det är något magiskt med Marathon

Lördagen gick i Marathon-magins tecken. Landade i "stan" strax innan 12. Direkt på stationen började de första marathontecknena visa sig. Löpare som anlände från när och fjärran. Ombytta. Fokuserade. Kanske lite nervösa?


Hann med att både shoppa en del och käka lunch innan jag och min kära hustru begav oss från city ner mot Slussen. Stannade utanför Tullhus 2 där vi hade bra koll på löparna som kom uppifrån Kungsträdgården längs Skeppsbron.


Alltid lika fascinerande att se tätklungan susa förbi i ett ofattbart 3-minuterstempo. Hur gör de? Minst lika fascinerande att sedan se motionärerna streta på längs den 42 kilometer långa asfaltsbanan. Där vi stod såg vi löparna passera två gånger, dels vid 9, dels vid 30 kilometer. Det var lite andra ansiktsutrryck som mötte oss då löparna passerade på andra varvet. Många såg rejält trötta ut. Vissa gick, vissa stannade för att stretcha. Andra tuffade på i ett betydligt makligare tempo än då de passerade vid 9. Men det fanns undantag. Karin var ett sådant. Negativ split. 3.30.35.


Det är imponerande. Men, bara att fullfölja är imponerande. 42 k är långt. 42 k i pressande värme kan nog kännas oändligt långt. Marathon är långt. Coolt.