lördag 29 december 2012

En vecka

Satt precis vid matbordet och diskuterade kommande lopp med fru, svåger och svägerska. Samma svåger och svägerska som vi huserat hos under de fyra senaste Stockholm Marathon-helgerna.

Kom in på både NYCM och Boston och frågan ställdes vad som händer med de som var anmälda till årets NYCM och hur svårt det kommer att bli att få en plats till nästa år. Pratade kvaltider, lotterier och förtur för de som blev blåsta (no pun intended...) på konfekten i år.

Vad gäller kvaltiderna fick vi ganska snabbt reda på vad som gäller och det verkar som att man skruvat upp kraven rejält i NYCM. Hugade direktkvalificeringsspekulanter i min åldersklass ska till 2014 års lopp ha en registrerad tid på 2:58:00 för att kvala in. Jisses.

Bostons kvaltider var dock klart mer humana. Och vid lite eftertanke klart uppnåeliga. Och vid ytterligare lite eftertanke för 2014 redan uppnådda!?. - "Va? Är det sant?"
- "Ja, titta här. Kvalificeringstiderna som ska användas för 2014 års anmälan ska ha gjorts på eller efter 22 September 2012 och vilken ålderskategori i tabellen man ska titta på bestäms av den potentielle deltagarens ålder på själva tävlingsdagen."



- "Så, mina 3:23:33 i Berlin den 30 September måste ju vara klart godkända då jag år 2014 ju faktiskt är 45! Härligt! Semestern för 2014 är härmed bokad. Vi drar till Boston! Yihaaa!"
- "Har du koll på exakt vilket datum som loppet går?"
- "Ehh, va? Datum? Jaså. Jo, det brukar väl vara någon gång på våren.... I april. Eller maj, kanske. Ja, just det... 45 fyller jag ju faktiskt inte förrän den 28:e. April. Ojfan. Måste kolla."



- "NEEEJ! Alltid tredje måndagen i April. Kan du fatta? En vecka på fel sida. En sketen vecka. Det är ju helt sanslöst! Gick inte mor över tiden en dryg vecka med mig förresten? Kan man inte hävda det i ansökan?... Eller? Mög."

Pure love i Vattenriket

Elva och en halv kilometer i duggregn under vitgråa skyar på kända och fantastiskt vackra vägar. Ett pass så skönt att det är konstigt att något sådant kan vara både helt lagligt och helt gratis.



Har som jag nämnt tidigare på grund av en fjantskada i tån/foten inte kunnat spendera så mycket tid med löpningen under hösten som jag velat och sörjt detta faktum en hel del. Men nu är hon tillbaka och vi får vara tillsammans igen; löpningen och jag. Och vi verkar vara mer kära än någonsin!

söndag 23 december 2012

En schweizare i Kristianstad?

Idag öppnade (äntligen!) anmälan till Swiss Alpine 2013. Såg mailet, kastade mig på tangentbordet och drog iväg en anmälan till K78. I upphetsningen missade jag dock att ändra "Nationality" från det förvalda Switzerland till det i mitt fall mer korrekta Sweden, så nu är jag visst anmäld som Schweizare. Ich, ein Schweizer? Ja, warum nicht? :-)



Har nu skrivit till Swiss Alpine och bett dem ändra. Så att det inte blir några Missverständnisse...

Läkt?

Har frestat på tån/foten vid tre olika tillfällen den gångna veckan och lagt nästan 30 kilometer is/snö/asfaltlöpning till löpardagboken. Och det verkar faktiskt som att den skada som gäckat mig och mitt löpande sedan Berlin marathon nu är läkt. Är så fantastisk glad för detta faktum. En riktigt galet underbar julklapp!



God Jul på er alla!

lördag 15 december 2012

Benet testar foten

Efter en vecka som inleddes med ymnigt snöfall och sedan följdes av sub-arktiska vintertemperaturer slog plötsligt tövädret till vilket förvandlade stigarna och vägarna till hala, slaskiga, buliga och moddiga dito.

Efter en dryg månad av löp-avhållsamhet utomhus orsakat av en bråkande fot, i sin tur orsakad av en stukad (halvknäckt?) tå, var det idag dags att springa igen. Det hade jag bestämt redan i början av veckan. Innan jag visste hur underlaget skulle se ut.

Men sagt är sagt och bestämt är bestämt. Strax efter klockan ett denna 2-gradiga lördag snörade jag därför på mig mina dubbade X-talon 212 och gav mig ut i den isiga och snöiga sörjan. Kände hur kroppen spratt till i ett rent lyckorus och hur fötterna och skorna med lite skräckblandad förtjusning fick jobba ganska ordentligt med underlaget redan från början.

Efter 2,5 kilometer svängde jag åter förbi huset och smet faktiskt in genom dörren. I rädsla att jag gått ut lite för hårt och frestat lite för mycket. Eller gjorde jag inte det? Återstår att se.

fredag 30 november 2012

Ingmarinspiration

Gött trött har jag nu landat i en X2000-fåtölj. Veckan som gått har varit en mosaik bestående av nya spännande möten, gamla bekantskaper, intensiva dagar, brinnande energi, inspirerande kursledare, gratis gym, lackande svett, märkliga omorganisationer, amerikansk IPA, strilande regn, blöt snö, kittlande stress, härliga skratt och celebert besök på jobbet.

Det sistnämnda utgjordes av ingen mindre än Ingmarie som vi bjudit in för att låta sprida sin energi, löpglädje, kunskap och inspiration till ett relativt brokigt gäng med alla möjliga sorter samlade; löpglada, löpnyfikna, löptokiga...



Det blev två härliga timmar som formligen sprang iväg och hade det inte varit att andra jobbrelaterade events "tvingande" ut mig ur konferensrummet hade jag kunnat sitta där än.



För att riktigt få gotta ner sig i skönt löparsnack är ju så förbannat härligt och ett litet tröstande substitut för den uteblivna egna löpningen orsakat av den skadade högertån/foten som verkar ta ordentligt lång tid på sig att läka ut.

Tackar och bockar för den inspirerande kvällen och för de nyttiga tipsen angående krånglande tår!

söndag 25 november 2012

8 Monate...

Sitter storögt och med halvöppen mun och kollar in den korta videon från förra årets Swiss Alpine som ligger på förstasidan på deras webplats. Två minuter och tretioåtta sekunder fyllda med fullkomligt magiska bilder. Bilder som får min mage att skutta och pirra och mina ögon att lätt fuktas samtidigt som en smått irriterande känsla av en osäkerhet kommer krypande.



Finns det verkligen en möjlighet att jag ska vara redo att vara med i detta fantastiska lopp om blott åtta månader? Det känns just nu som en utopi att jag, som på grund av en idiotisk skada i en av tårna i högerfoten inte har kunnat springa med någon reda sedan Berlinmaran, ska kunna vara med och kriga de 79 kilometrarna i de magiskt vackra och, för en Kristianstadsbo, ofattbart branta schweiziska alperna runt Davos.



Sitter och drömmer om loppet, läser om loppet, kollar in den brutala banprofilen. Pirret tilltar i styrka. Och så bestämmer jag mig.

Det är klart som fan att det finns en möjlighet. Självklart! Första steget i satsningen är att verkligen ta tag i den skada som just nu gäckar mig. Bli färdig att söka professionell hjälp som kan ge mig råd hur jag bör agera. Få bättre styr på alternativträningen. Hitta luckor i schemat för att förutom köra crosstrainer och rodd på gymet även få in både vattenlöpning och styrketräning. Och när foten och tån läkt börja bygga sakta men säkert. Gräva fram recept och gamla kostnoteringar för att åter komma på banan vad gäller bra mat som ger rätt energi och som håller insulinet på en jämnare nivå.

Om en vecka öppnar anmälan. Och då är det jag som hänger på låset.

Swiss 2013: Hier komme ich!

fredag 16 november 2012

Miraklet i Berlin

Hela loppet var egentligen ganska märkligt. Mestadels på grund av att det fokus som brukar infinna sig inför ett stort lopp denna gång nästan helt uteblev. Jag hade liksom inte klivit in i den där marathonbubblan utan blev lite lojt hängande strax utanför entrén. Har under de veckor som gått efter loppet ställt mig frågan "varför?" vid ett par tillfällen utan att ha kommit fram till något självklart svar. För jag vill inte tro att det har att göra med att detta var mitt sjätte marathonlopp i mitt löpande liv och att det skulle innebära att jag nu är så pass rutinerad att det inte längre är nödvändigt att fokusera. Jag vill heller inte tro att det har att göra med att jag åkte till Berlin tillsammans med min älskade hustru som själv inte skulle springa utan hänga med som härligt sällskap på denna förlängda weekendtrip och på tävlingsdagen utgöra min alldeles privata och mycket framemotsedda hejarklack. Kanske var det en kombination av ovanstående. Eller kanske något helt annat. Men faktum kvarstår; Fokuset på det 42 195 meter långa loppet som låg i en mycket närstående framtid hade nästan helt uteblivit.

Klockan är strax efter åtta när jag efter en rejäl frukost i den rejäla matsalen på det rejäla hotellet börjar knalla mot Brandenburger Tor i den kyliga septembermorgonen. Staden håller på att vakna och det pågår fortfarande förberedelser inför det som ska dra igång om en knapp timme. Fler och fler löparklädda människor sammanstrålar och snart är vi framme vid den Brandenburgska gaten, Tiergarten och det riessen-grossa startområde som dagen till ära är minutiöst inhängnat av tyskt kvalitetsstängsel. Kontrollen vid inpassagen till detta område genomförs precis som i fjol med oklanderlig precision och noggrannhet.

Rör mig hemtamt på området och hittar direkt till min klädinlämningsplats i myllret av människor. Den lite kittlande nervositet som vid det här laget brukar ha infunnit sig lyser idag med sin frånvaro. Hittar en oanvänd Berlin Marathon-"sopsäck" liggandes på marken och drar den över huvet likt så många andra gjort för att behålla kroppsvärmen så gott det bara går nu när överdragskläderna räckts över till funktionärerna. Vandrar i skock bort mot startfållorna och gör några vätskereglerande stopp på den ganska långa vägen dit. Kommer in i E-fållan med knappt tio minuter till start och börjar så smått titta efter Jensen som sagt att han skulle stå nära E-ingången så att vi skulle kunna önska varandra lycka till innan startskottet bränns av. Får syn på honom utanför fållan där han befinner sig av den enkla anledningen att han precis anlänt området. Springandes från en taxi som han blivit tvungen att ta eftersom han missade bussen från sitt hotell, att Metro-automaten inte tagit 20-Euro-sedlar samt att han inte haft någon växel på sig. Jo, låter ungefär som den Jensen man de senaste åren lärt känna :-)



Han tränger sig in i fållan och strax står vi på vänstersidan och inväntar att klockan ska slå 09.00. Redan efter någon minut börjar nedräkningen på maxad volym i högtalarsystemet och när skottet hörs släpps de tusentals ballongerna mot skyn och de tusentals löparna mot Siegessäule längs 17.Juni-gatan. Det är igång och jag är med. Trots att jag knappt riktigt greppat det. 42,2 kilometer att springa. I en fart som förhoppningsvis kommer att ta mig runt banan på strax under tre och en halv timme. Naturfenomenet Jensen har större och mer ambitiösa planer än så. 3:10 som sluttid, vilket innebär en km-tid på 4:30. Han frågar om jag vill haka på i det tempot och i samma stund som jag artigt, men relativt bestämt tackar nej, piper han iväg och blir det sista jag ser av honom denna svala, klara och fantastiskt vackra 30:e septemberdag.

När startmattan passeras håller jag redan ett hyggligt tempo och det känns faktiskt ganska lätt att springa. Min Garmin visar som vanligt nuförtiden enbart tiden jag varit ute i hela fönstret. Därför har jag lite dålig koll på det exakta tempot men får redan efter en kilometer reda på att jag håller nästan exakt tänkt tempo som alltså är 5 min/km. Det pratas en hel del runt mig. Folk från när och fjärran som springer tillsammans, med klubbtröjorna på med flaggor som visar varifrån de kommer. Det borde ju jag också ha, tänker jag. Ett blågult kors fastsytt på den orangea Lonesome Runners-tröjan skulle ju faktiskt vara riktigt trevligt en dag som denna i detta myller av människor i olika storlekar, olika färger och med olika språk. Att befinna sig så här mitt i ett större sammanhang som kretsar kring ett gemensamt intresse och som leder till ett gemensamt geografiskt mål, fast med lika många ambitionsmål som det finns deltagare är något oerhört inspirerande och glädjebringande. Tänk att få vara med i detta. Mitt i detta. Att få vara en av dessa hjältar (för att använda det ord jag använde på den beryktade post-marathon-festen på Stora Essingen för 4 år sedan) i ett av världens största marathonlopp i en av Europas största städer. Ja, jävlar! Det är ju minst sagt fantastiskt när man tänker på det på det viset.

Anyway, tillbaka till själva löpandet. Det rullar på och jag passerar en hel del, från i fjol, kända landmärken. Bland annat hotellet som jag då bodde på uppe vid U-bahn-station Turmstrasse och den kyrka som ligger några hundra meter längre ner längs Alt Moabit. Kyrkan vars klockor ringer högljutt då vi passerar. Antar att klockan är 09.30 och att det alltid ringer vid denna tid på söndagar i just denna kyrka. Vi passerar 5-mattan och det är nu bara en halvmil tills jag ska börja spana efter fru. Min fru. Som enligt överenskommelse ska stå och vifta med en svensk flagga någonstans mellan nio- och tioskylten.

Det flyter på och tempot ligger fortfarande ungefär där jag tänkt. Kanske lite snabbare, men vad gör väl det. Målet för detta marathon är att, till skillnad från då jag var här senast, kunna njuta av loppet, stämningen och löpningen som sådan. Tidsmässigt hoppas jag på en tid under 3.30, och om det inte skulle funka så borde jag åtminstone kunna knipa några minuter från fjolårets extremt smärtsamma 3.38.35.

Milpasseringen närmar sig och jag lägger mig i högerspår som överenskommet och sätter på Maria-radarn. Prydligt uppställda likt en oändlig rad av solglasögonprydda skyltdockor kantar de spanande människorna den nu soldränkta banan. Jag höjer koncentrationen ett snäpp och scannar av vartenda ett av de ansikte jag susar (nåja) förbi. Och DÄR står hon. Den svenska flaggan som hon håller i sin hand far upp i vinden i samma ögonblick som våra blickar möts, ett tjoande läte utstöts och en hög femma utdelas. Och allt detta under bara några enstaka sekunder. Sekunder som innehåller ett extremt koncentrat av motivations- och glädjeenergi.

Laddad till tusen fortsätter jag bort mot Alexanderplatz, den stora rondellen (Strausberger Platz?) och vidare ner mot Neukölln och Kreuzberg. Jag trippar relativt lätt och har bra koll på tempot. Ett tempo som just i detta läge skulle leda till en riktigt fin tid. Nästa landmärke runt denna bana, som känns överraskande obekant trots att jag faktiskt sprungit den en gång förr, är vid halvmarapasseringen. Då har jag nämligen en ny date, om än med samma underbara människa. Kilometrarna dit går som en dans. Inga känningar någonstans, inget direkt motstånd och bra koll på andning och tempo.

Efter 20-mattan har klivits över och jag på min klocka sett att jag ligger typ 3 minuter "före" 3.30-tidtabellen så börjar jag återigen min spaning. Vi har inte bestämt någon exakt rendez-vous-plats så det gäller att vara beredd, så vi inte missar varandra. Det får inte hända. Jag behöver den här injektionen, det känner jag nu. Och precis innan 21-skylten får jag syn på min egen privata påhejerska i sin röda jacka. Vi ler mot varandra och det känns riktigt gott. Strax därefter rusar Jensens kone en bit ut i banan och tjoar och viftar. Vad kul!

Med denna milstolpe bakom mig försöker jag nu spä på den energiboost jag precis fått injicerad genom att fylla huvudet med lite schysst musik. Jag kränger på mig hörlurarna jag har haft hängande kring halsen fulla med musik redan från start. Ett skönt gung letar sig in genom hörselgångarna och just nu mår jag alldeles, alldeles förträffligt. Även om jag börjar förnimma känslan om att det är långt kvar och att jag kanske håller ett lite för högt tempo för att kunna hålla det hela vägen runt. Jag slår dessa tankar ur hågen och försöker verkligen njuta av löpningen, stämningen, publiken, vädret, staden. Det är som sagt en helt fantastisk känsla att få vara med. Och att känna att kroppen svarar då jag ber den att trampa på.

Någonstans strax efter 25 serveras det Gel. Perfekt timing för min del, som lyckades tappa den gelförpackning jag haft med mig från start (note to self: Kom på en fiffig gel-transports-utrustning till nästa mara). Jag roffar åt mig två förpackningar (en i varje smak) och hoppas att de ska hjälpa mig och mina ben att komma ur en begynnande känsla av stumhet. Dock låter jag mig icke förivras vad gäller inmundigandet av själva gelen. Det väntar jag med till det serveras vatten. Misstaget att krama ur gelpåsen direkt gjorde jag i fjol och det gör jag helst inte om. En stor klistrig gelklump i munnen utan möjlighet till munsköljning är en ganska obekväm känsla då man börjar bli trött och lite torr i munnen.

Som jag hoppats hjälper gelen mig att få tillbaka stinget och bli av med den lilla känsla av stumhet som så sakta kommit krypande. Och nu har jag bara en siffra som snurrar i huvet och dansar runt tillsammans med tonerna från diverse favoriter; 37. Vid 37 är det nämligen dags att få göra den tredje och för denna rundan sista high-5 med frun. Jag vill vara där nu! Jag vill visa henne att jag fortfarande är med och att jag fortfarande håller farten uppe. Att jag är tacksam som fan att hon hängt med och i detta myller av folk, spanar efter och sedan står och skriker och gapar på mig. Jag vill vara där nu! NU! Men det är en bit kvar. Fyra kilometer för att vara exakt. Fan. Det är ju långt kvar. Nästan tjugo minuter, ju. Avståndet mellan skyltarna, som jag för övrigt tycker har en förbannat dum färg eftersom de flyter ihop med påbudsskyltarna som finns överallt. Speciellt nu när det börjar bli lite mosigt där uppe, växer för varje kilometer och de börjar verkligen kännas nu.

Det hela känns lite dimmigt och jag försöker skruva upp volymen på musiken i iPoden för att bedöva tankarna som kommer farande. "Sakta ner! Du är trött", skriker en del av hjärnan. "I helvete heller! Har jag lyckats hålla detta tempo i snart 3 timmar så vore det väl fasen om jag ska sabba det nu bara för att jag är lite trött!", skriker en annan del. "SAKTA NER!". "NEJ!". "JO!". Och mitt i allt detta surr trippar jag fram. Försöker tänka på armföringen och överdriver pendlingen emellanåt då jag inbillat mig att det hjälper att hålla upp farten. Snart inte långt kvar till 37. Kom igen. Kom igen!

Plötsligt ser jag något i ögonvrån. Jag vänder snabbt huvudet åt höger och ser fru Benet och fru Jensen hoppa, skutta, skrika och vifta som ett gäng uppspelta cheerleaders som precis avslutat en av sina inövade nummer och nu improviserar och sprattlar av sig överskottsenergin. Jag lyfter på handen och vinkar lite slött. Och tänker: Är jag redan vid 37? Svaret är nej. Jag har precis passerat 36 och känner mig lurad på en hel kilometer. Nu är det ju hela 6,2 kvar till mål!! Det skulle ju bara vara en halvmil kvar efter att jag passerat hejarklacken. Skit också. Sex kilometer. Det är ju SKITLÅNGT! Och jag börjar bli trött nu. Riktigt. Förbannat. Trött. Varför gör jag det här? Varför plågar jag mig på detta vis? Vad är det jag vill uppnå? Varför ska jag alltid må så här i slutet av varje lopp. "SAKTA NER! DU ÄR TRÖTT!". "NEJ! Jag ska fan hålla i det här. Hålla tempot och komma in under 3.24!". "SKIT I DET. DU ÄR TRÖTT! SAKTA NER!". "NEJ!". "JO!". "NEJ!!".

Så där håller vi på. Jag och mina två hjärnhalvor. Eller om det är två olika delar av samma halva, det låter jag vara osagt. Men, det är ett förbannat tjat och jag längtar nu riktigt mycket till det hela är över! Jag känner att jag får kämpa ordentligt mycket för att bibehålla farten. Det bränner lite under fötterna, men jag har inte ont någonstans. Inte som i fjol då bägge (under)benen fullständigt vrålskrek av smärta.

Äntrar Stadtmitte, springer förbi hotellet där vi bor och inser att det nu inte är alls långt kvar. Inte långt till att få låta benen vila, till att få en sjätte marathonmedalj till samlingen, till att få slippa det illamående som nu är alltför påtagligt för att det ska kännas bekvämt, till att få ha detta bakom mig, till att helt enkelt bara få stanna. Jag springer som i ett töcken och uppfattar inte riktigt det som händer runt mig och i de allt tjockare publikleden längs banan. Jag förnimmer en allt tätare stämning, men är inte kapabel att riktigt kunna insupa den. Inte långt kvar nu, inte alls långt kvar. Brandenburger Tor i fjärran. En syn lika vacker som efterlängtad. Och där bakom, långt, långt där bakom, målmattan.



Måste fixa det, måste orka hålla i hela vägen. Kom igen, andas, andas och håll igång benen. Slutet närmar sig och en titt på klockan säger mig att jag verkar ha lyckats att hålla tempot även andra halvan och kommer att göra en riktigt fenomenalt jävla bra sluttid. In i kaklet, hela vägen nu!

Korsar mållinjen med ett vrål och stannar vacklande och knäpper av klockan på nya personbästa med ungefär fyra minuter; 3.23.33 samtidigt som en funktionär suger tag i mig och frågar hur jag mår.

Jag tackar honom för den förtjänstfulla hjälpinsatsen och ber honom varje gång han frågar om han kan släppa att hålla en stund till. Yrseln avtar sakta och jag påbörjar Golgatavandringen bort mot påsutlämningen och Erdingertälten. Vaggar fram, nöjd som få, med min medalj runt halsen och det erhållna, blåa plastskynket över axlarna. Hämtar min klädpåse, hugger en öl, slår mig ner på gräset, skålar med grannen på filten bredvid och mår riktigt, riktigt, riktigt bra!



Prost!

söndag 30 september 2012

Jämn, jämnare, Berlin 2012

Fick till en riktigt fin tid här i Berlin idag. Hemligheten hette kanske "jämnt tempo", vad vet jag? Det jag vet är dock att tempot på de 10 olika registrerade delsträckorna enbart spretade med 8 sek/km från den snabbaste (4:46 - den sista) till den långsammaste (4:54 - den näst sista).



Ett förbannat bra lopp på många sätt, men mer om det en annan dag. Jetzt ein bisschen schlafen gehen. I morgon är det ett nytt marathon - sightseeing & shopping! :-)

måndag 17 september 2012

Backig avkoppling

Camp de Mar, Mallorca. Svenskfritt, myggfritt och stressfritt. Däremot nersölat med backiga vägar och stigar vart man än skulle. Helt perfekt för någon som sannerligen behöver vänja sin kropp att använda bergsbestigarmusklerna.




Fick till fyra pass under veckan. Hade egentligen hoppats på något fler, men lata morgnar, trötta ben och andra, mer familjerelaterade aktiviteter gjorde att fyra stycken blev precis lagom. Ett av passen gjordes dessutom med frun. Vi hade suttit på stranden och spanat upp på ett vakttorn längst uppe på en av de omringande topparna och sa till varandra att "dit upp måste vi en morgon". På tisdagen ställdes klockan på sju och de framlagda löparkläderna drogs på. Lite frukt och vatten och vi var iväg.



Möttes av "brutala" (med en Kristianstadbos ögon) backar och färdades 126 höjdmeter uppför berget mot tornet. Mjölksyran slog till med full kraft och luften tog fullständigt slut denna varma, sköna och stilla morgon! Men upp kom vi. Och ner med!




Semester is da shit!

lördag 28 juli 2012

Bröllopsdag #16

04.00. Kliver ur sängen och det för årstiden något för varma täcket. Kaffe, ett par mackor. På med X-talon-pjucken och löparstassen. Och en jacka då det i den arla timmen är lite kyligt i luften. In i bilen tillsammans med hustrun. Ner mot Åhus. För att möta solen på dess väg upp över horisonten. Och för att påbörja firandet av vår 16-åriga bröllopsdag. Initiativet och idén är genial. Och den kommer från min kära fru.




Anländer samtidigt som den rödskimrande solen precis kravlat sig upp ovanför vattenytan. Lägger våra prylar i den vita sanden och ger oss av norrut på en vass- och gräsbeklädd stig precis ovanför strandlinjen. Ljuset är magiskt. Ljudet likaså. Kvittrande fåglar, råmande kor, dykande tärnor. Och så gräset och vassen som slickar skor och underben och svalkar fötterna med hjälp av morgondagget.





Tempot är lågt. Vi stannar emellanåt och tittar, plåtar, njuter. Och hälsar på en och annan nyfiken kviga. Färden går in i tallskog och tempot ökar något. Dyker på ett stort blåbärsris i vår väg och en andra frukost inleds. Tassar vidare och vänder efter att varit ute i tre kvart. Passerar vildhallonbuskar och fyller ytterligare på energidepåerna. Skiljs sedan åt och jag studsar fram i mitt eget tempot på tillbakavägen. Tillbaka till "vår" strand.






Av med svettiga kläder och en stilla promenad ut i ett svalkande hav.



Mycket bättre än så här blir det inte.

onsdag 25 juli 2012

Motivationshöjande träningsläger

Årets sommarstugevecka i Åhus är till ända. Den efterlängtade vistelsen spenderades i år iklädd antingen cykelhjälm, löpartights, gummistövlar eller värmefilt.



Kallt och regnigt. Men perfekt för träning! Det blev till slut inte mindre än åtta pass, antalsmässigt fördelat lika mellan MTB och löpning, vissa med skor andra utan. Och dessutom lite coreträning på den mossmjuka gräsmattan som omringar stugan.


Här var det soligt och härligt, men kyligt i luften och isande kallt i buktens vatten


Och första morgonen var solen framme. Då blev det barfotalöpning på de mjuka, sköna och tallbarrsbeströdda stigarna





Jag verkar faktiskt med hjälp av veckans övningar (bland annat på cykeln, tack för tipset alla ni!) kravlat mig upp ur den tillfälliga(?) motivationsdippshålan. Ser fram emot många fler underbara sommarpass som kan förläggas lite närhelst på dygnet. Semester är något man borde ha mer av!

torsdag 12 juli 2012

Dipp

Dipp i orken, dipp i motivationen. Dipp i drivet, "snabbheten" och flåset. Känner ideligen behov av att stanna och hämta andan trots att tempot är högst moderat. Plågas av tankar av att det är långt kvar och att jag tycker att det är segt. Varifrån kommer de tankarna? Och varför nu? De har ju inte funnits hos mig på mycket länge. Har försökt råda bot på det genom yttre stimuli såsom betande kossor, vackra ängar och svalkande nakenbad. Men motståndet verkar finnas där ändå. Varför?

Löpningen är ju min vän. Har någonting hänt i vår relation? Är det något jag gjort? Eller sagt? Önskar verkligen att vad det än är, så går det att lösa. Och det snart. Nu är det ju alldeles strax dags för semester då vi får chansen att spendera många sköna och euforiska, men även reflekterande och avslappnande, timmar tillsammans. Låtom dessa kommande timmar bringa mycken glädje och låtom nuvarande dipp vara på väg mot sitt slut!

måndag 9 juli 2012

Söndag med semesterkänsla

20k ner till ängarna, sanden, stranden. Av med svettiga kläder, i havet i bara mässingen. Kristallklart vatten. Lagom svalkande. Livet är gott!

söndag 8 juli 2012

Akut semesterbehov

Det börjar bli dags. Dags att varva ner. Dags att förbereda kroppen för den årliga återhämtningen. Senaste tiden har det varit smått hysteriskt på jobbet. Eller senaste tiden och senaste tiden... Beror på vilket tidsperspektiv man diskuterar. Att byta jobb är alltid jobbigt. Och att byta till en vilt främmande branch med en det-här-borde-vi-fixa-lista som i mitt tycke nått närmast astronomiska proportioner är än jobbigare.



Men, om sex dagar är det alltså dags. Dags för en månad med lata, intensiva njutardagar förhoppningsvis späckade med många nya upptäckter i löparskorna. En månad för att förbereda kroppen för kommande utmaningar; Berlin marathon, en förmodat intensiv jobbhöst, och.... den STORA utmaningen 384 dagar bort!... :-)

fredag 22 juni 2012

På plan

Når halvårspassagen med ett par dagar till godo. Ska kanske kunna bli de där 2000 i år ändå...

fredag 8 juni 2012

The way I wanna live

"This, this is the way, this is the way I wanna live, I'm going through changes. This is the way I wanna live!"

Dees röst strömmar med full volym rakt in i huvudet, bildar synliga ord som rullar likt horisontella rulltexter förbi i mitt medvetande med bokstäver stora som hockeyklubbor. "..the way I wanna live!". Så jävla sant. Precis så här vill jag leva. Precis det här vill jag göra. Trots att det pissar ner, är kallt utav bara helvete och jag har 24 kilometer kvar av tungt fysiskt arbete framför mig.

Jag är mitt uppe i mitt fjärde Stockholm marathon. Och jag har precis passerat 18-skylten och i samma sekund krängt på mig de hörlurar som jag har haft hängande runt halsen sedan jag ställde mig i startfållan markerad med ett stort 'C' för 90 minuter sedan.

Totos "Hold the line" är på väg att avslutas. E-types "This is the way" tar vid. En Eurodisco-slagdänga från 1994 som jag egentligen inte har någon direkt relation till. Men i takt med att låten drar igång skruvas farten upp och det liksom pirrar i hela kroppen. Jag känner en oerhört stark vilja att bara skrika, sjunga och skratta högt. För att få ut det som bubblar. Samtidigt känner jag hur lyckotårar väller upp och jag både fattar och inte fattar varför. Jag är så fruktansvärt lycklig mitt i det vansinne som jag just nu genomlider. Ett marathon i ett väder så vältajmat uselt att man kan tro att det är någon med rejäl makt som ville jävlas ordentligt med det långlöpande folket. Igen. (Minns alltför tydligt snöchocken i Täby). Men inget väder i världen kan just i detta nu stoppa det lyckorus som i takt med regndropparna sköljer över och rakt igenom mig.

De första arton har förflutit relativt fort och har sprungits i ett tempo något högre än det från början var tänkt. Arton kilometer med följande highlights:

  • Familjens traditionsenliga avvinkning från gräsvallen vid KMH

  • Den lite gnälliga högerhälsenans tystnande efter någon kilometer

  • Känslan av lätthet i kroppen och insikten om att, trots att jag springer 10-15 sekunder snabbare än planerat, så känns det riktigt bra

  • Allan Montans uppmuntrande ord vid passage av Linneaklackens högkvarter

  • Det grönklädda grogg-gängets glada tillrop skålandes i GT på Söder Mälarstrand

  • Föräldrarnas och deras resesällskaps ivriga påhejning (och lyckade mottagande av mitt "Jag är hungrig, köp Snickers för leverans vid Humlegården"-meddelande) vid påfarten upp till Västerbron

  • Känslan av bra kraft på bron trots stormbyar och ett jävla regnande

  • Maria Vindruvas pepp i början av Norr Mälarstrand som får mig att spricka upp i ett brett leende och samtidigt vifta som en tok med bägge armarna rakt upp i luften likt en adrenalinstinn Jonas Gardell

  • Sambatjejernas uppvisning i Stadshussvängen

  • Den reella energi-injektionen kommandes från de imaginärna påhejarna Tor på Torsgatan och Bureborn som ett hack i ledet i Dextrosolsvängen in på Odengatan

  • Insikten att jag fortfarande håller bra fart då jag passerar 15-mattan i slutet av Odengatan

  • Snickersleverans och påhejning från föräldrar, svärföräldrar, svåger och fru vid Humlegården

  • Hejarop från Barnmorske-Karin som stod och skrek sig både hes och febersjuk på Valhallavägen

  • Samt den lite komiska situation som uppstod då jag strax efter Karin-passagen fick en bit av en Snickersjordnöt i halsen och hostade något förtvivlat varvid mina närmaste medlöpare fjärmade sig då de förmodligen trodde att jag var på väg att vomera...




Svänger vänster ut på Ladugårdsgärdet och det bubblande lyckoruset klingar så sakteliga av. Men känner mig fortfarande glad, stark och fast besluten att försöka hålla det hyggliga tempo som jag enligt klockan bevisligen fortfarande gör.

Passerar 20-mattan med typ 3 minuters marginal till de 1.40 som innebär en fart med 3.30 som sluttid. Viker in på Greve von Essens väg och möts av en obarmhärtig motvind. En väg som jag och Carina promenerade för halvannan vecka sedan en vindstilla och ljummen kväll efter att ha svettats i Milspåret. Idag är det allt annat än ljummet och vindstilla. Tänker på det Marie berättade igår om att vinden inte känns alls lika stark om man håller sig i en klunga, men tycker att klungan rör sig för sakta framåt och väljer att lägga mig i vänsterfil och med egen kraft tugga mig framåt. Mantrat att "Det är det här jag vill göra och det liv jag vill leva" upprepas inne i huvudet blandat med att "någon gång tar ju eländet slut". Och mycket riktigt. Vi korsar efter fem förbannat slitiga minutrar halvmaramattan och sedan byter banan väderstreck. Hugger en saltgurka i flykten och förärar sedan OMX med ett nödvändigt stopp för att justera vätskebalansen.

Ser på något sjukt sett fram emot de lugna, sköna och lätt böljande Djurgårdsvägarna. Tycker att de ger mig en viss ro i löpningen och att de små backarna får löpsteget att varieras vilket känns skönt för de nu rätt så slitna benen. Ser tillbaka på 2009 då jag med en chockartad ovisshet möttes av kuperingarna på just dessa vägar. Då tog de helt musten och modet ur mig. Nu är de som sagt mina kompisar som hjälper mig framåt mot målet.

Målet, ja. Hur långt är det kvar? Kan jag verkligen hålla detta sub-5:00/km tempo hela vägen? Eller kommer motvinden på Söder Mälarstrand i kombination med den efterföljande bron knäcka mig? Hur känner jag mig? Ska jag kanske slå av lite på takten för att spara lite kraft? Äh, det får fan bli som det blir. Jag kör på i denna farten och spricker det så spricker det. Inte mer med det.

Då Djurgårdsbron passeras och vi viker in på Strandvägen var den tänkta planen att, precis som i fjol, kränga av hörlurarna och ta emot publikens jubel och all den sköna marathonatmosfär som staden bjuder på. Men så blir det inte i år. Jag behöver musiken. För att kunna fokusera, för att glömma regnet, kylan och den envisa vinden. Tar sikte på vätskedepån vid Nybroplan och får både en mugg sportdryck och en härlig överraskning i form av en tjoande fru och en viftande svärmor. Fick senare också reda på att föräldrarna stått på andra sidan vägen och hoat, men det missades tyvärr helt.

Börjar nu på allvar längta efter 30-mattan. Varför just den vet jag inte riktigt. Kanske ser jag 3-milspassagen som en viktig milstolpe i ett marathonlopp. En punkt där jag kan lägga det som redan gjorts helt bakom mig för att sedan samla mental kraft och styrka för att rå på det som väntar.

Mattan utanför Zum Franziskaner klivs över. Fortfarande fin marginal till att komma in på Stadion under 3.30. Ner i Slussentunneln och ut på den långa Söder Mältarstrand som nu erbjuder en än starkare motvind än senast vi var här. Försöker hålla uppe frekvensen och bortse från vädret. "This is the way I wanna live!".

Snart framme vid bron och det grön-regn-klädda grogg-gänget har nu verkligen fått upp värmen och står och vaggar och sjunger i regnet. Jag skrattar, gör tummen upp och tar sats mot det som alla fruktar; Västerbron. Kan egentligen inte riktigt fatta varför. Visst, det är lång seg backe uppför, men sen kommer ju en fin lagom sluttande utförslöpa som plåster på såren. Idag kan jag dock förstå att folk gnäller lite. Vinden är brutal och kyler ner mina plaskblöta kläder och handskar.

Är vansinnigt glad över att vara över Riddarfjärden och riktigt njuter (jo, faktiskt) av Norr Mälarstrand som erbjuder platt löpning med vind i ryggen. Framme vid Stadshuset drar jag i mig en mugg cola, ger tummen upp till Sambatjejerna som fortfarande håller igång och tar sikte på nästa milstolpe; slutet av Torsgatan. Kommer jag bara dit så är det "lugnt". Vattenpölarna vid Tegelbacken har blivit ordentligt mycket större nu och jag får tvärnita för överraskande girar från framförvarande löpare vid ett par tillfällen.

Passerar Centralen, Clarion Sign Hotel och är snart uppe på den sega Torsgatan. Vet nu att Bonniershuset INTE står i slutet av gatan och behöver således inte bli besviken när jag passerar det och inser att det är en bit kvar till Odengatan. Hugger lite Dextrosol innan jag svänger höger och känner en känsla av eufori stiga i kroppen. Samtidigt som det börja hugga oroväckande i vänster baksida lår. "Nej, nej, nej. Inte nu. Inte här. Du skulle bara våga!".

Börjar kännas nära nu. Stretar på i regnet och kylan och tappar för ett ögonblick känseln i högerfoten. Börjar bli riktigt trött men intalar mig själv att försöka hålla frekvensen uppe. Då ska nog tempot räcka till det som jag inte riktigt trodde på i morse när jag satt och stirrade ut på de vajande ekarna genom ett regnpiskat fönster.

40-mattan närmar sig och jag känner mig så otrolig glad och nöjd, trött men stark. Bara två kvar till stadion nu. Ingenting. Ingenting! Ner på Sturegatan och Karlavägen. Sliter nu av mig hörlurarna och hör speakerns pepp, folkets jubel och ser Stadion där i fjärran. Alltid en lika fantastiskt skön syn. Håller i den sista biten och springer längs med Stadions fantastisk vackra stenmurar.

Kommer in genom Sofiaporten och njuter av varje steg på de röda vackra löparbanorna. Tittar upp mot publiken för att se om jag för syn på någon jag känner, men utan resultat. Jag förstår om de mina lämnat regnet och kylan och sökt skydd någonstans inomhus.



Korsar mållinjen innan det stora uret hunnit nå till 3.30 vilket känns helt fantastiskt (3.27.22). Är så förbannat glad att vara klar och skriker ut min glädje. Gratulerar löparna omkring mig, får min fjärde Stockholmmarathon-medalj, en nyöppnad vattenflaska och påbörjar Golgatavandringen ner mot ÖIP.

Tar mig nerför de fruktade trapporna relativt smärtfritt, lämnar in chip och får den vackert gula och extremt efterlängtade finishertröjan. Precis då tar den RIKTIGA utmaningen vid.



Kylan kryper på mig och är fullständigt obarmhärtig. Min kropp börjar skaka och jag kan efter ett tag inte längre kontrollera mina tentakler och börjar känna paniken stiga. Måste ha klädpåsen. Fort som fan. Och sedan byta om till torra kläder. Skakningarna blir värre och värre och det hela är fullkomligt galet. Kommer in i det stora omklädningstältet som är helt överfyllt av frusna löpare som försöker byta om trots stelfrusna fingrar och skakande kroppar. Till slut lyckas jag med klädbytet vilket får klassas som dagens största bedrift och kan ta mig mot tunnelbanan, hotellrummet och en överdrivet lång och varm dusch.

Min fjärde Stockholmsmara är till ända och jag kan inget annat säga, trots ett fruktansvärt uselt väder, att jag älskar det av hela mitt hjärta och längtar redan tills nästa år.

söndag 3 juni 2012

3.27.22

Tjohoo! Ja, det här var ju riktigt, riktigt kul! Trots kylan, vätan och vinden.



I går morse när jag vaknade och tittade ut genom fönstret var jag dock inte speciellt sugen på att ge mig ut och kriga i 42 kilometer. Inte alls, för att vara ärlig. Men, allt det där förändrades när jag samtidigt som klockan slog 12 väl rullade igång där på Lidingövägen.

Mer senare...

fredag 1 juni 2012

Glömde sydvästen

Alltid är det något man glömmer packa ner inför ett lopp. Inför TEC var det vaselinet. Inför maran i morgon är det sydvästen... Hur fan klär man sig för att springa ett marathon i ett väder som enligt prognoserna innefattar låga temperaturer, ihållande hällregn och 10-15 sekundmeter?



Frågan är om min plan att vara orange i morgon kommer att fungera. Får se vad som sker. I vilket fall kommer morgondagens lopp att bli ytterligare en mycket intressant löp- och väderrelaterad erfarenhet.



Tycker för övrigt också förbannat synd om de som i morgon tänkt titta på loppet och heja fram sina respektive.

Nåja, inte mycket att göra åt. Dags för lite tapetklisterintag. Skål!

torsdag 31 maj 2012

Bra studs i Göteborg

Göteborgsvarvet. Sveriges, och kanske världens(?) största halvmarathon-event. Ett lopp jag sprungit förut. Tre gånger för att vara exakt. Ett lopp som väcker både positiva och negativa minnen till liv. Ett lopp med mycket folk, både på och vid sidan av banan. Ett lopp jag i år springer främst för att min kära hustru ska springa det. I sitt livs första halvmara.

Anländer Göteborg vid 11. Hittar stället vi ska bo på, parkerar bilen och knallar ner genom Slottsparken och startområdet. En promenad på styvt två kilometer som skulle komma att promenera ytterligare ett par gånger under dagen. Förberedelserna är i full gång och har väl varit så under hela veckan. Kön till nummerlappsuthämtningen är lång och en i sällskapet som ska starta i tredje startgrupp börjar bli smått stressad. Jag, som ska starta i åttan, börjar också känna att tiden början rinna iväg. Måste ju hinna käka också. Och byta om.

Väl inne i Frölandaborgen går det, precis som vanligt, väldigt smidigt. Tar våra kuvert, smiter ut ur fållan innan mäss-entrén och traskar tillbaka till bilen, vandrarhemmet, vår medhavda mat och våra löparkläder. Käkar, funderar på klädsel, tar beslut, byter om. Nummerlapp på. Lycka-till-pussar utbytta.

Drar solo iväg ner mot startområdet. Ska dra iväg 14.15. Frun inte förrän 15.40. Bär en svart sopsäck över mig för att hålla värmen i den lite isiga vinden. Möter "ormen" av löpare inne i Slottsskogen. Bestämmer mig för att gå runt istället för "rakt igenom" och hamnar på så sätt uppe på en av backarna i parken. Vid Barnens Zoo. Får upp pulsen fint i bergsbestigning och blir härligt blöt om fötterna då jag i nedstigandet kliver rakt in i ett av det tidigare regnet skapat sankt parti. Perfekt start.

Sliter av mig sopsäcken, bestiger ytterligare en topp innan jag kommer ut på mer känd mark och promenerar i mina blöta och lite leriga Asics Tarther längs startfållan bort mot rondellen som tar mig upp till startgrupp 8s samlingsplats. Blir igenkänd av grannen hemifrån som står i sjuan i sin röda, granna Salomon Trail Tour-tischa. Lycka till och kör hårt!

Ett sista litet besök i skogen bredvid samlingsplatsen för vätskebalansering och sedan in i trängseln. En trängsel som man sedan skulle befinna sig i ända fram till mål. Känner mig hur lugn som helst. Och varför skulle jag inte göra det? Har ju gjort detta ett antal gånger förr. Och i år har jag absolut inga tankar på att springa på en viss tid eller på en viss plan. Bara hänga med och se hur kroppen mår. Tänkt marathon-tempo (5 min/km) blir nog lagom, men kroppen får som sagt bestämma.

Tänker desto mer på frun och hur hon ska uppleva det hela. Kommer själv ihåg vilken mäktig och märklig känsla som infann sig då jag stod här för första gången. Kommer säkert att gå skitbra för henne. Hon är ju lugnet självt.

Exakt klockan 14.15 släpps vi iväg och tempot som gruppen hamnar i är näst intill helt perfekt för min del. Strtax under 5:00 och jag blir förvånad att grupp 8 kör på så pass fort ändå. Får en riktigt behaglig start och känner mig oerhört lätt i kroppen. Backen efter 2-skylten studsar jag uppför liggandes i vänsterfil ute i gräskanten. Transporten genom Majorna fram till Älvsborgsbron går som en dans. Bokstavligen. Det är en speciell dans i 3/4 takt med två snabba fram och en långsam tillbaka. Färden är ryckig och anledningen stavas "en jävla massa folk". Men det är det som är en del av charmen med Varvet. En salig blandning på folk. Som alla just har ett och samma mål; löparbanorna på Slottsskogsvallen, men med helt olika förutsättningar, träningsmängd och ambitioner.

Precis innan jag når brofästet och ska påbörja den första rejäla klättringen får jag syn på två kändisar som står och njuter i den värmande Majsolen. Mor och far har letat sig upp till Götet och viftar nu för allt vad de är värda. Det är första gången jag haft någon supporter längs Varvetbanan. Och det är välkommet. Alltid lika inspirerande och kul med folk man känner som tjoar längs vägen.

Bron är idag en liten munsbit. Går bra uppför och riktigt fort nerför. Väl över på Hisingesidan får jag lite flashbacks från i förrfjol då det precis här, vid sex kilometer började ta emot utan bara h-e. Det gör inte idag. Inte ett dugg. Rullar på fint och håller kanske 4.35-4.40-tempo. Utan någon vidare ansträngning. Är faktiskt lite förvånad själv att det känns så lätt. Lätt och roligt.

Strax efter 7 får jag syn på ryggen av en klubbkompis. En "Lonesome Runner" glider fram i folkmassan. Jag tar sikte och precis när jag är ifatt hör jag en bekant röst alldeles till vänster om mig. En gammal Sony-kollega. Som utbrister de ord som jag låst blicken på den senaste minuten. "Lonesome Runners" på klingande nordöst-Skånska. Vad är oddsen? Blir en trevlig liten pratstund. Både med min gamle kollega och LR-löparen. Efter lite ordväxlingar säger jag något i stil med: "Nä, nu tar vi det här" och höjer tempot en aning. Ex-kollegan frågar: "Ska du öka nu?" och jag säger "Ja, jag tänkte försöka det" varpå han kontrar med "Ja, du ska väl springa två varv din jädra dåre!".

Vet inte om han hört om Ultrabravaderna eller nåt, men rätt kul var det. Men idag blir det inga två varv. Ett är alldeles tillräckligt en lördag som denna. Tre veckor innan Stockholm marathon som får anses vara lite mer av en milstolpe för året.



Löpningen rullar på och kilometer efter kilometer passeras. Fortfarande med en känsla av lätthet i kroppen och gladhet i sinnet. Götaälvsbron gömmer sig lite, men dyker upp och jag bestämmer mig för att köra på rätt bra både uppför och nerför då jag känner mig både stark och lätt. Lägger mig i vänsterfil och matar på. Mina långsammare medlöpare är ganska så disciplinerade och håller vänsterfilen fri. Andningen blir tyngre och tyngre men jag trampar på utan att tappa alltför mycket fart. Då vi når krönet och det börjar gå nerför släpper jag helt på bromsen och rullar ner i ett "hiskeligt" tempo. Passerar hundratals, jag kanske uppåt tusen löpare på bron och den efterföljande spiralen. Åtminstone känns det så. SÅ KUL DET HÄR! Så här skulle det alltid känts att springa!

Jagar på mot Avenyn och väl där dränks jag i folkets jubel. Perfekt väder för folk att stå längs banan och heja, tjoa och tjimma. Kanske inte riktigt direkt till mig, men ändå. Får syn på en mycket bekant rygg och kutar ifatt grannen som jag hälsat på i startfållan. Knackar honom på axeln och får kontakt. Föreslår att vi kör på tillsammans sista biten, men får reda på att krafterna börjar sina rejält hos honom. Tar farväl och siktar mot Poseidon och en svalkande tvättsvamp!

Rundar Havsguden och rullar ner i motsatt riktning. Glider in på Vasagatan och kryssar mig fram. Springer om löpare efter löpare som tröttnat. Tror faktiskt att jag just nu i just denna delen av löparormen som ringlar genom stan är den som har mest krafter kvar. En fantastiskt skön känsla.



Strax innan 19-skylten får jag uppleva ett skönt blues-gung av ett gäng herrar som verkar ha lirat ihop under många, många år. Deras sköna feeling letar sig in i mitt löpande medvetande och jag tycker just nu att livet verkligen är på topp. En känsla som ytterligare förstärks då jag hör mitt namn ropas med viss frenesi och får syn på mor och far som står på andra sidan gatan och vinkar glatt. Vad kul.

Sista biten som under mina tidigare Varv har känts rejält sega känns idag bara inspirerande och sköna, om än ansträngande då 4:35-tempot nu börjat kännas av i kroppen. Speciellt i nedre delen av höger underben. Det är inte direkt hälsenan (som brukar spökar lite av an) utan en bit bredvid. Inget som direkt hindrar mig och min löpning, men som ändå ger ett litet obehag som skulle kunna ge upphov till lite oro. Kanske är det resultatet av dagens "snabba" löpning under längre tid. Något min kropp inte är direkt van vid. Har ju faktiskt inte sprungit speciellt många fartpass den senaste tiden, undantaget Humlestafetten för en vecka sedan.

Uppförsbacken precis innan mål kommer faktiskt som en liten överraskning. Förmodligen har jag varit så trött de andra gångerna att jag inte lagt detta motlut på minnet. Eller så är det (ännu) ett tecken på att jag börjar bli "gammal" och minnet lite suddigare. Vem vet? Försöker trycka på med det jag har kvar i benen den sista biten och studsar in på Slottsskogsvallen med en fantastisk känsla i kroppen. Inte direkt bubblande glädje över att ha "fixat" någon speciell tid eller så, utan mer än underbar känsla av harmoni som jag bara har upplevt sedan jag började med löpningen.



Kostar på mig att flirta lite med Marathonfoto-fotografen som sitter med sin kamera längs upploppet och glider strax därefter över mållinjen på en tid som faktiskt är ett par minuter snabbare än jag någonsin presterat på 21.1k. Höll ett snittempo på 4:39 och fick den officiella tiden 1.38.14. Tänker faktiskt inte så mycket på det utan funderar mer över varför löparbanorna verkar "asfalterade". Var inte de röda då jag var här senast? Nu är de svarta. Och lite ledsna. Synd, tycker jag.

Funderar också på min älskade fru som vid det här laget bör ha kommit ett par kilometer ut på banan. Hoppas verkligen hon har det bra. Får en medalj runt halsen, en banan och ett kexchoklad i näven. Hämtar en mugg med vatten och ställer mig i kaffe-kön för en gratis kopp Gevalia. En kopp jag ger upp ganska snabbt då kön rör sig alltför långsamt. Trycker i mig den erhållna energin och börjar småjogga genom parken mot vandrarhemmet.



Väl där, tar jag en lång skön dusch, byter om och möter upp med föräldrarna för att sedan gemensamt ge oss ut på stan, hitta en bra position någonstans i publikledet och där få syn på och heja fram frun. Hamnar vid 18-skylten på Vasagatan. Kommer i god tid innan jag beräknat att hon skulle vara där. Väntan känns lång och spänningen stiger för varje minut. Hur mår hon? Hur har det gått hittills? Vi står tysta och spanar och letar i den förbipasserande folkmassan. Så plötsligt dyker hon upp på bortre sidan av vägen. Jag skriker och hon får direkt syn på mig och spricker upp i det mest fantastiska leende jag sett på länge. Så härligt! -"BARA TRE KVAR NU! KÖR HÅRT!", gapar jag och ser henne försvinna uppför gatan. Tjoho, vad kul!

Strax därpå dyker ännu en kändis upp på banan. Carina kommer ångandes med ett fokus som jag sällan skådat. Verkar vara en schysst tid på gång där. Härligt! Heja, heja!

Traskar tillbaka mot vandrarhemmet. Stannar på en uteservering. Beställer öl till mig och mina supersupportrar, tillika föräldrar. Dricker i skönt sällskap den kalla och efterlängtade lagern i solen och tycker att livet är precis så där fantastiskt härligt som det bara kan vara med löparendorfinerna och dopaminerna rusande runt i systemet.

Vilket smile hon presenterade. Fan vad härligt!

torsdag 24 maj 2012

Spontant milspår

Uppe i Stockholm på jobb. Får reda på av Carina att det är en 10k-tävling på Djurgården onsdag kväll... Hmmm? Och jag som tänkt springa en social snack-glass-runda. Ja, vad fasen. Kul att träffa lite folk man känner innan och efter i alla fall.

Buss 69 till Djurgårdsbrunn. Springer på Carina precis vid busshållplatsen där jag och en hel bunke andra löparklädda människor kliver av. Efteranmäler mig och sätter mig i gräset för att montera nummerlapp, chip och sedan softa en stund.



Lite snabb uppvärmning med löpskolning (tack Carina!) och sedan dags för start. En banan, ett snickers och lite vatten är det som utgjort energiintaget sedan lunch. Räcker det tro? Undrar hur det här ska gå? Backigt? Vet ej. Trångt? Förmodligen. Drygt tusen pers i startfållan. Varmt? Ja, ganska. Bra träning inför StM om 1½ vecka om inget annat.

Som förväntat ganska ryckigt och trångt första kilometern. Sedan släpper det och jag gör samma misstag som jag gjort vid ett par andra millopp där det varit lite bökigt och gått lite långsammare i starten; kilometer två springs alldeles för fort. Och sedan är man nästan redo att kasta in handduken. I åtta kilometer!

Känner mig även idag rätt färdig redan efter två, men biter ihop och försöker hålla i. Min Garmin ligger kvar på hotellrummet så jag har ingen direkt koll på farten. Försöker bara hålla ett jämnt och så högt tempo som kroppen min förmår (med det faktum att det är ganska långt kvar malandes i bakhuvudet).

Varvning. Dricka. Ligger till vänster där det bara serveras blått slisk. Powerade, tror jag. Sveper i mig en rejäl klunk i farten. Får sedan stanna efter typ 100 meter och rapa ut den luft som följt med. Lyckas hålla det till en rap, men känner att det lätt skulle kunnat bli mer. Fem kvar nu och in i ett töcken. Försöker hitta en bra rytm i andningen.

Kommer upp jämsides med en tjej som jag även såg precis i början av loppet. Hon ser stark ut och håller ett högt fint steg. Blir att vi följs åt. Samma rytm, samma tempo. I nerförsbackarna glider jag förbi med mina långa ben. Då det planar ut eller går lite uppför kommer hon ifatt.

Springer över Djurgårdsbron och har nu bara 2,5 kvar. Så skönt att vara på väg "hem" mot mål. Fortfarande helt i takt med tjejen som verkar (till skillnad från mig själv) ha detta helt under kontroll. Hon kollar sin Garmin då och då och jag får för mig att hon har en 100%-ig plan och ser säkert detta som en strukturerad uppladdning inför maran om 10 dagar. Själv kämpar jag för överlevnad.

Efter 9-skylten som så äntligen passeras släpper hon plötsligt lite. Jag håller dock i och snart är hon bakom mig. Vet inte hur långt. Vet inte heller riktigt vad som hände men är säker på att jag lär se henne igen innan vi passerar mållinjen. Och mycket riktigt. Då den sista lilla bron vid Djurgårdsbrunns passeras alldeles strax innan mål-"rakan" tassar hon förbi och jag säger (sluddrar): "Jag visste det. Du ser sjukt stark ut! :-)". Har inga som helst ambitioner att försöka kontra utan kämpar för att hålla mig upprätt hela vägen in. Knappar in någon meter på henne och är väl inte mer än tre-fyra meter bakom när jag kliver över den så sjukt efterlängtade målmattan.

Bör ha kommit in på en tid strax under 44 minuter (43.41). Välter i mig det som bjuds. Banan, mer blått slisk och vatten. Mängder med vatten. Återhämtar mig rätt snabbt och tycker, precis som alltid direkt efter målgång oavsett hur jävligt det varit där ute, att "det här var ju riktigt kul". Sjukt, men sant!

Resultat

söndag 6 maj 2012

Humlestafetten

I frisörstolen för någon månad sedan blir jag tillfrågad av mannen som håller i saxen om jag skulle vilja ställa upp i salongens stafettlag i årets upplaga av Humlestafetten i Bromölla. Visst! Låter ju kanon. Vilken sträcka? En av de "långa", dvs första på 7.8, den fjärde på 7.5 eller den sjunde och näst sista på 8.2. Första låter bra eftersom jag har en del annat på programmet just den 5:e maj då loppet ska gå av stapeln.

Anländer Bromölla i god tid innan 11 då starten går. Tvekar lite angående klädsel. Sol, men ganska kyligt i den relativt starka vinden. Blir till slut långa tights och en StM-tischa som jag, då jag träffar lagledaren och de andra vid nummerlappsuthämtningen, får byta mot lagtröjan som består av en svart Fruit-of-the-Loom-bomulls-tröja med salongsnamnet "Anderssons" tryckt på ryggen. Springa i bomullströja? Det var ett tag sedan, men ska säkerligen gå fint. Det är ju inte så långt. Får dessutom byta den tänkta kepsen till ett kalas-nice och med tröjan matchande pannband! Snyggt! :-)



Stafettpinnen erhålls, starten närmar sig. Springer på lite bekanta då jag småjoggar runt torget för att försöka väcka liv i de något stela benen.

Startar iPoden, kränger på lurarna, ser startern resa startpistolen, läser hans läppar då han räknar ner och står och inväntar knallen. Precis innan startern når 'ett!' och kramar hanen briserar en annan stor KANON som något rullat fram utan min vetskap. Blir rädd så jag blir helt gelé i benen och har nästan svårt att komma iväg med de andra som likt en hjord antiloper fullkomligt rusar iväg. Fan vad jag är lättskrämd.

Hamnar direkt i ett tempo som är lite för högt för min kapacitet. Klockan visar 3:55 min/km och jag försöker lugna mig en smula och slappna av i löpningen. Känns ganska så bra och innan jag vet ordet av passerar jag 2-skylten. Trampar på och börjar nu känna att det tar emot. Kollar inte mer på klockan utan försöker bara hålla en jämn fart. Passerar en del löpare som tog i lite för mycket i början. Den gamla 80-talssynthen och 90-talsdancemusiken strömmar in i huvudet. Vet inte varför det blev just den spellistan idag, men det känns ok.

Hugger en mugg med vatten i flykten då jag passerar vattenbordet efter att halva sträckan är gjord. Dricker inget utan sköljer bara den nu förbaskat torra munnen. Trampar vidare i solen och känner att jag börjar bli rejält trött. Någonstans runt sex kilometer kommer en stigning som tar musten ur de smala benen. Jag känner hur tempot sjunker och överväger vid ett kort ögonblick till och med att stanna och börja gå!?! Förmodligen ultrafasonerna som spelar min hjärna ett spratt.

Jag håller mig springande och närmar mig killen i röd tröja som legat framför mig under en bra stund. Då vi når krönet glider jag sakta, sakta förbi honom och längtar verkligen till detta är över. Ett par hundra meter senare ser jag samma kille först i ögonvrån och sedan klart och tydligt glida förbi lika retligt som jag nyss gled förbi honom. Säger något i stil med "Starkt jobbat!" till honom (och menar det verkligen) och lägger mig en bit bakom. Då jag strax därpå skymtar en större folksamling och inser att vi är väldigt nära första växlingen får jag nya krafter och lägger in en spurt och passerar på nytt mannen i rött.

Överräcker pinnen till min lagkamrat, vacklar ut ur fållan och sätter mig på huk och spottar och tar igen mig en stund. Tittar på klockan och läser 32.03. På 7,8. Vad blir det för fart? 4:07! Jisses! Och jag som mest lufsat runt i 6 - 6:30-tempo på sistone. Kanske har Maffetone en poäng ändå med sitt "Want speed? Slow down!"...

En riktigt urladdning på ett riktigt roligt arrangemang. Om lagledar-Peter blev så pass nöjd med min insats att han skulle be mig ställa upp för Anderssons fler gånger, så blir svaret utan tvekan ett rungande 'JA'!

Resultat

onsdag 2 maj 2012

Smakar fågel

Årets Ultra-magiska Ultra-event med sveriges skönaste Ultra-människor komponerat av allas vår Ultra-Fredrika är till ända. 4 dagar magi i ett landskap och en natur så vacker att mitt torftiga ordförråd inte räcker till att försöka göra det hela någon rättvisa.

För att ändå på något sätt försöka förmedla all den skönhet, all den glädje och all den goda mat vi fått uppleva så publicerar jag, istället för en alltför lång berättelse som få ändå skulle orkat sig igenom, ett album med bilder tagna under helgen som gått. En helg som jag aldrig ska glömma. En helg som sannerligen smakade fågel!

TSGUE 2012

fredag 27 april 2012

Centrepiece



Isberget har anlänt. Pryder nu sin plats centrerat på spiselkransen utstrålandes en aura av 'achievement'. Snyggare glasskulptur har jag då aldrig sett, än mindre ägt...