måndag 30 november 2009

Sisten runt är en skit

Söndag. Långpassdag. En runda runt Finjasjön har diskuterats ett tag med löpande kollegor på jobbet. Igår var det dags. Såg fram emot en skön runda på knappa två mil i härligt väder.


Sju personer sammanstrålade utanför metropolen Hässleholm och gav sig iväg runt sjön. I ett "rasande" tempo! Åtminstone för mig. Blev inget vanligt långpass för den långe. Snarare ett ganska tufft tempolopp. I 18,5k. Varav hälften på halvt vattenfyllda småstigar. Kul att få leka med de snabbfotade emellanåt! Mör i benen idag.... :-)

lördag 21 november 2009

Fobi

Många människor här i världen går omkring och bär på olika slags fobier. En del blir skräckslagna vid åsynen av läskiga småkryp, typ spindlar. Eller ringlande reptiler. Eller av höga höjder, djupt vatten eller små, små bakterier. Vissa här i bloggsfären är också paniskt rädda för klordoftande, ekande simhallar...


Själv har jag en ganska stark fobi mot att vistas runt ljudet av slamrande vikter och frustande, svettiga muskelberg. En klassisk gymfobi alltså. Vilket kanske kan förklara mina spensliga armar och mitt blygsamma bröstomfång.


Idag gick jag dock en tuff mental match och klev rakt ut i den skrämmande världen en bra bit utanför min komfortzon. Min bror, som efter många års uppehåll, är tillbaka i styrketräningskretsar tog nämligen med mig till en av dessa ångestskapande lokaler. Huga, Många skumma maskiner som ska förstås och bemästras, Sannerligen en lite märklig upplevelse.


Jag vet att jag måste bli starkare i bålen för att hålla ischiasen stången för att kunna fortsätta springa så mycket som jag önskar. Och hemmaträning på bollen funkar inte riktigt av olika anledningar. Min ambition är att träna två gånger i veckan framöver och fokusera på att stärka bålen. Första steget är nu att bestämma mig för vilket gym jag ska gynna. Kan nog tyvärr ta sin lilla tid om jag känner mig själv rätt.


Ja jösses. Giv mig styrka!

torsdag 12 november 2009

Stark och svag

Just idag e jag stark, just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag e jag stark, just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
O de e skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan
Den ger lust när den kommer


Kentas skönt skrovliga alkisstämma fyller mitt huvud med dessa ord och de passar så oerhört bra. Senaste tiden på jobbet har för mig varit en psykisk påfrestning utöver det vanliga och den mentala formkurvan har haft en berg-och-dal-bane-profil med mestadels nerförsbackar. Men just idag mår jag bra. Just idag känner jag mig stark. Och det är så skönt att den känslan äntligen är tillbaka.


Dock känns kroppen tung då jag trippar fram på stadens gator i ett hastigt påkommet Maffelikt pass i den, om det inte varit för de skattefinansierade gatlyktornas sken, becksvarta novemberkvällen. I ett makligt långpasstempo färdas jag framåt och andas in den femgradiga friska höstluften. Benen är lite stela och stumma och jag kan inte riktigt förstå varför. Är det månne en höstförkylning på gång? Eller vill kroppen kanske ha en vilovecka av andra anledningar? Vet inte riktigt, men jag ska fråga så fort den har vaknat.


7,67k
46min54sek
145bpm

söndag 1 november 2009

1.40.25 i Bromölla

Ja, det var som f-n som prosten sa. Det trodde jag knappt själv.


Vaknade med en ganska avig inställning till tävlingslöpning. Varför tävla i löpning? Och varför idag? Hade ju varit så mycket skönare att ta en 21k-runda i lugnt och skönt långpasstempo istället för att fara iväg och springa sig skittrött på en trekantig en-mils-varvs-bana i och utanför lilla Bromölla på gränsen till Blekinge.


Nåja, frukost intogs, en flaska Carboloader blandades, en väska packades. Fotografen kom och hämtade upp ett par timmar innan start och vi gav oss av mot metropolen i nordöst. Mycket funderingar kring klädsel ventilerades under den halva timme vi färdades. Skulle det räcka med en långärmad T-shirt, eller borde man kanske ha en vindjacka också? Alltid svårt det där. Hur mycket man ska bylta på sig alltså. Vill ju inte bli för varm, men vill samtidigt inte springa och frysa.


Då vi hämtat ut våra nummerlappar och godispåsar, kommer kollega M och hon har som vanligt goda klädråd. Långärmad underställströja och funktions-tshirt ovanpå. Långa tights. Och en keps. Perfekt! Sprang även på kollega C som slutligen bestämt sig för att ställa upp. Kul!




11.00 small det i startpistolen. Maran var igång. En kvart senare small det igen. Och nu var det vi halvmarelöpare som släpptes iväg. Lite småtrångt den första biten trots att vi nog inte var fler än 70-80 personer som skulle ta oss runt de två 10.5 kilometersvarven. Min plan för denna tävling har hela tiden varit att försöka hålla 5-tempo rakt igenom. Tempot som jag nu föll in i var något snabbare och jag lät mig fortsätta i denna lite snabbare fart än vad jag från början tänkt.




Kilomterarna rullade på och jag kände mi ganska stark. Musiken som strömmade ut från iPoden rakt in i huvudet hjälpte till att hålla humöret uppe och energin flödande. Energidepåerna fylldes också på genom att familjen tagit sig till Bromölla och stod och hejade längs den annars extremt ödsliga banan. Ett "Heja Pappa" i kör gör säkert en minut eller två på en halvmara. Det är jag övertygad om.




Vid varvningen kände jag mig fortfarande stark. Riktigt stark, faktiskt. Ett par löpare som låg precis framför mig stannade vid vätskekontrollen och avnjöt vätskan i lugn och ro, men att stanna var inget som jag överhuvud taget funderade på. Jag ville fortsätta löpa. Löpa och njuta av flytet, farten och det sköna höstvädret.


Jag drog upp tempot en aning och gav mig ut mot den elfte kilometermarkeringen. Jag plockade den ena platsen efter den andra och fick in ett riktigt skönt flow längs de smala asfaltsvägarna. Fick ytterligare en energiinjektion i form av hejarop från de mina och nu började jag snart fatta att jag skulle göra en tid som vida skulle överträffa mina förväntningar. En fantastisk känsla som jag kommer att ta med mig långt in i den stundande mörka, kalla vintern.




Då jag korsade mållinjen och sträckte armarna i vädret efter en timme, fyrtio minuter och tjugofem sekunders springande blev jag gratulerad av både familjen och även av kollega M som korsat den där vita linjen nästan precis fem minuter tidigare, Hon är oerhört stark. Tre minuter senare kommer kollega C. Härligt jobbat! Något senare kommer fotografen, som gjort en heroisk insats i sin allra första löpning längre än femton kilometer. Hela gänget samlat och glädjen var stor.


Tack Ryssbergets IK för ett riktigt trevligt arrangemang. Tack familjen för ett finfint stöd längs banan. Och tack löpningen för att du lät mig hitta dig den där vårdagen för drygt tre år sedan. Låt oss alltid finnas där för varandra!


Resultatlista