torsdag 12 november 2009

Stark och svag

Just idag e jag stark, just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag e jag stark, just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
O de e skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan
Den ger lust när den kommer


Kentas skönt skrovliga alkisstämma fyller mitt huvud med dessa ord och de passar så oerhört bra. Senaste tiden på jobbet har för mig varit en psykisk påfrestning utöver det vanliga och den mentala formkurvan har haft en berg-och-dal-bane-profil med mestadels nerförsbackar. Men just idag mår jag bra. Just idag känner jag mig stark. Och det är så skönt att den känslan äntligen är tillbaka.


Dock känns kroppen tung då jag trippar fram på stadens gator i ett hastigt påkommet Maffelikt pass i den, om det inte varit för de skattefinansierade gatlyktornas sken, becksvarta novemberkvällen. I ett makligt långpasstempo färdas jag framåt och andas in den femgradiga friska höstluften. Benen är lite stela och stumma och jag kan inte riktigt förstå varför. Är det månne en höstförkylning på gång? Eller vill kroppen kanske ha en vilovecka av andra anledningar? Vet inte riktigt, men jag ska fråga så fort den har vaknat.


7,67k
46min54sek
145bpm

6 kommentarer:

Dunceor sa...

Ja jag förstår hur du känner, det är mycket nu och man vill springa men jag undrar också lite om kroppen vill. Haft förkylningssymptom som antagligen bara varit stress. Igår tog jag på mig löparkläderna och sprang 200m och sen gick jag hem igen. Trötthet i kroppen så kändes onödigt att tvinga sig igenom ett pass.

Men vi satsar på tisdag och hoppas saker och ting har lugnat sig och att vi får ett fint lunchpass!

jumper sa...

Att lätthet i sinnet inte motsvaras av samma lätthet i löpsteget, är en erfarhet jag gjort mången gång. Dessbättre inträffar inte sällan också det omvända. En förväntad seg pliktrunda utvecklar sig till ett höjdarpass. Om jag inte hade klocka, kunde man gissa att upplevelsen av lätthet eller seghet i löpningen bara var relativ. Trots många års springande har jag ännu inte hittat nyckeln till gåtans lösning, om sådan ens finns.

Ingmarie sa...

PRECIS som Jumper skriver. Hur många gånger har jag inte längtat efter att springa och passet har blivit ett rejält magplask. och tvärtom när segheten har runnit ur öronen och jag har tvingat mig ut till ett pass som istället blivit som att sväva. Märkligt. Det är som jag brukar säga; kroppen går inte att lita på;-) Fortsätt lufsa fram. Ge inte upp för segheten för jag tror den kan bli motarbetad och bortskuffad med lugna, fina behagliga lufsrundor. Gärna i skogen på mjuka stigar utan en endaste km-markering. Strunta i farten! Får du sen sällskap är det bara att gratulera!

Benet sa...

Dunceor: Trist att höra att du blev tvungen att avbryta. Hur känns det idag? Kunde du genomföra laktat-testet?
Tuesday it is!

Jumper: Sannerligen en liten löparlivsgåta det där. Under denna höst har jag varit förskonad från seghetskänsla på löppassen. Jag har tvärtom varit oerhört pigg och taggad och skuttande lycklig då jag fått springa. Trots (eller på grund av??) att jag som sagt i mitt parallella icke-löpande liv haft det ganska tungt rent mentalt. Tills igår. Då rådde alltså det omvända...

Ingmarie: Tack för dina inspirerande ord, men det är ingen fara på taket vad gäller löp-inspirationen. Ett segt pass spelar mindre roll. Då är det värre de perioder man inte fått/kunnat springa alls. Det är jobbigt... Jag älskar löpningen så mycket att det faktiskt inte spelar så stor roll om det går fort eller långsamt, är kort eller långt. Bara att få komma ut är oftast tillräckligt. Antingen själv, eller i sällskap. Härligt vilket som.

bureborn sa...

En alldeles underbar låt!
Det kan ju tänkas att kroppen vill ha sig lite vila, som tack för att den gett dig en härlig löparhöst. Eller så var det bara en sån där normaldipp.
Hur som, jag har också förundrats över hur mental tröttma inte nödvändigtvis påverkar löpningen, och hur ett sprittade energiskt sinnelag inte alls behöver innebära ett superpass. Och så när man tror man greppat mönstret händer det direkt motsatta... Löpningens mysterium!

Ingmarie sa...

Det enda "bra" med de där perioderna när man inte kan/får springa är att man inser hur mycket man saknar löpningen och att det faktiskt är ÄKTA kärlek! :-)