lördag 18 december 2010

Bin Ich ein Berliner?

Ja, det vet man nog inte förrän man varit där.


Och nu har jag ju faktiskt gett mig en fin anledning att åka dit. Har nämligen precis anmält mig till 38:e upplagan av ett, enligt uppgift, välorganiserat och sjukligt flackt marathon. Ett lopp som ger mig en ordentlig anledning att hålla igång löpträningen på allvar även efter Stockholm den 28/5.


Ser fram emot ett härligt, löpande 2011!


...och jepp, jag vet att jag borde skippat 'ein':et i rubriken. Men då hade det ju inte låtit lika bra...och inte lika Kennediskt

torsdag 16 december 2010

Insnöad

Det snöar idag. Det har det gjort i stort sett konstant sedan jag vaknade. Ett sånt där typiskt Skånesnöande. Fint, fint snö som viner, yr och ryker och som lägger sig i drivor och ställer till besvär för såväl bilister, cyklister och tågresenärer som löpare.


Har varit ledig idag och hade (givetvis) löpning som en given aktivitet på schemat. Stod och betraktade vädret en bra stund i förmiddags. Inifrån huset. Såg hur det ven, yrde och rök av snö därute. Lyckades av någon anledning inte förmå mig uppbringa den kritiska massa av motivation som krävts för att byta om och ge mig ut på det tänkta 10k-passet. Även om jag vet att det skulle känts både härligt "hard core" och alldeles underbart att genomföra ett grispass i full snöstorm. Det gick bara inte. Kanske hade gårdagens firmafest i Malmö Arena också något med saken att göra, men vädret var definitivt den mest avgörande faktorn till varför jag inte lyckades få ändan ur vagnen och ta mig ut.




Hade tänkt skriva: "Jävla skitvinter!", men väljer att inte göra det. För, som Jessica Gedin så pricksäkert uttryckte det i ett Spanaravsnitt för ett par veckor sedan: "Vintern gör ju bara vad den är bra på!". Och sedan är det upp till oss att anpassa oss och hitta lösningar utefter rådande förutsättningar. Idag anpassade jag alltså mig genom att ställa in. Sitter just nu i skamvrån och skriver det här...

fredag 3 december 2010

I väntans tider

Blir för någon månad sedan ordentligt sko-shopping-sugen. Triggad och inspirerad av diverse blogginlägg, artiklar och lite löparskosnack på jobbet. Tänkte på mina älskade röda DS Racers som börjat falla sönder. Skulle sitta riktigt fint med ett nytt par av dessa favoriter.


Ett samtal med en kollega om de förmånliga priserna på skor i engelska butiker får mig att börja leta mig ut på lite olika engelska sport-sites. Efter lite sökande hittar jag ett par finfina vita och gula DS Racer VII i min storlek. Säljs av GalaxySports via eBay. £45 plus frakt. Det är ju sanslöst billigt med tanke på att ett par nya Racers på RS gör ett mer än dubbelt så stort hål i plånboken. Så, efter att ha slagit bort de lite smått obehagliga tankarna om otrohet gentemot min lokala Runner's Store trycker jag på "Buy now"-knappen, matar in Paypal-uppgifterna och sätter mig och väntar. Och väntar. Och väntar. Och väntar.


Efter två veckor börjar jag bli lite smått sur och kontaktar säljaren. Får besked om att skorna skickades samma dag som betalningen registrerades vilket var dagen efter beställningen. Jag ombeds kolla efter paketet på mitt lokal postutlämningsställe, vilket är samma som min lokala ICA-butik. Tyvärr skickades skorna med "standard service" vilket betyder att det inte finns något kolli-id. Kontrollen på posten/ICA ger noll och intet.


Fler mail till säljaren. Ingen respons. Efter ytterligare en vecka skrivs det till eBay. Nu börjar jag tröttna rejält. Skorna är borta och jag vill ha mina £55 tillbaka. Typiskt mig. Så fort jag tror mig kunna göra ett klipp så slutar det med att jag blir "blåst". £55 är billigt för ett par DS Racers men dyrt som f-a-n för ingenting.


En månad efter att jag betalt för skorna och eBay som svar på mitt mail uppmanat mig att återigen ta kontakt med säljaren för att försöka lösa problemet, skriver jag ytterligare ett mail till GalaxySports där jag (fortfarande) vänligt men förbannat bestämt kräver ett par nya skor eller pengarna tillbaka.


Då jag samma dag kommer hem från jobbet och går igenom posten ramlar det ur högen av glättiga reklambroschyrer en post-avi som likt ett höstlöv seglar ner på köksgolvet. Paket att avhämta. Det var som...


Svänger genast ner till ICA och hämtar ut något som är misstänkt likt en skokartong. Jajamensan. Där är de ju! Ha! Paketet är förutom den ursprungliga etiketten med min adress fyllt med andra stickers i olika färger på främmande språk. Vilket får ses som en rimlig förklaring till den något långsamma postgången.




Samma dag får jag ett telefonsamtal från GalaxySports där säljaren beklagar det inträffade och erbjuder mig att gå in på deras sida och välja ut ett par nya skor som han lovar ska skickas med en spårbar försändelse. När jag förklarar att vi precis hamnat i en win/win-situation tackar han för min ärlighet och önskar mig en fortsatt trevlig kväll på ett typiskt engelskt artigt manér.


Dagen efter paketets ankomst tar jag mig en skön tur på snöiga stigar. Och inser att dessa fenomenala skor verkligen var, likt en iskall Carlsberg, "worth waiting for"...

onsdag 24 november 2010

Redan vinter?

Snön har kommit. Vintern är här. Gav mig ut på en runda på ömsom snöbelagda, ömsom renskrapade asfaltscykelstigar i eftermiddags. Till min stora förvåning fanns den svävande lätta känslan från i söndags kvar i kroppen. Så fantastiskt skönt.


Hade inte bestämt mig för något speciellt tempo utan skulle låta kroppen få bestämma. Snålblåsten försökte få mig ur balans, men jag lät den inte komma åt mig. Skapade min egen lilla bubbla att springa i med hjälp av solglasögon, hörlurar och långt nerdragen toppluva. Som en sköld mot virvlande snöflingor och isande vindar.


Stegen var lätta och mina Asics Tarther trippade varsamt på det något nyckfulla underlaget. Tempot stegrades efter varje kilometer och landade på strax under 4:30 under den sista. Det känns som att jag är tillbaka på banan på något sätt. Som att jag är förberedd att ta itu med det stundande marathonprogrammet. Och inget ska få stoppa mig. Speciellt inte vädret.


Vintern är kommen. Och vinterlöpningen med den. Och jag verkar ta det med ro. För vad mer finns det att göra?

måndag 22 november 2010

Svävande söndag

Åkte de tio kilometrarna upp till vackra Bockatorpet igår förmiddag i hällande regn. Parkerade bilen på det genomblöta gruset, drog ner kepsen och tog på löparvantarna. Knäppte igång klockan och gav mig av ut på stigen kantat av gulmarkerade stolpar.


Benen kändes otroligt lätta redan från början och känslan av att jag svävade fram infann sig ganska snart. Vilket var oerhört lägligt eftersom det var rejält blött och lerigt på många av småstigarna. Dessutom hade skogsarbetare fällt ett antal träd över stigen den sista biten.


Men det gick alltså ofattbart lätt. 15,3 kilometer har nog aldrig upplevts kortare. Möjligtvis med undantag av årets Stockholm Marathon som, vilket tidigare nämnts, sprangs i ett smått euforiskt lyckorus.


Så, trots tunga moln och ihållande regn i mitten av en av årets mörktråkigaste månader, var gårdagen en fullkomligt makalöst skön söndag innehållande en lagom dos terränglöpning när den är som allra bäst.

fredag 19 november 2010

En löpares uppväxt?

I veckan gjorde jag något jag tänkt att jag skulle göra under ganska lång tid. Jag läste, eller nej, jag lyssnade på Jonas Gardells roman "En komikers uppväxt". Det var Jonas själv som läste.


Helvete vilken ångest som växte fram i mig då han på sitt karakteristiska sätt förtäljde sin extremt pricksäkra berättelse. Trots att jag själv inte blev mobbad som barn (tack och lov) fick han mig att slå psykologiska volter av igenkänning och i sinnet med långa kliv förflytta mig tillbaka till mellanstadietiden i mitten/slutet av sjuttiotalet. Bilder från min egen barndom tog bit för bit form. Lukter, ljud och känslor började framträda och ställde gång på gång frågan om vad det är som kan göra människan som varelse så oerhört beräknande elak och jävlig.


Har hon så stort behov att få ur sig sina egna frustrationer att hon utan någon som helst tvekan, eftertanke eller konsekvensanalys låter det gå ut över andra, oftast "svagare" individer?


En tanke som slog mig vid ett antal tillfällen då jag på tåget satt förvriden i mental smärta till ljudet av Gardells fängslande berättarröst, var om den hierarkiska strukturen i klassrummet och på skolgården sett annorlunda ut om Juha, Tomas och Jenny varit löpare i den lokala friidrottsklubben? Skulle löpning som huvudsaklig fritidsaktivitet kunnat ge dessa tre barn/ungdomar den inre styrka som krävts för att stå upp mot det tuffa, jämnåriga etablissemanget i medelklassförorten? Eller hade det kanske inte spelat någon roll? Var (Är?) det kanske alltid (de duktiga) fotbollskillarna och de tuffa, sminkade och tidigt utvecklade tjejerna som stod högst i rang?


Själv har jag upplevt att löpningen gett mig en inre frid och en extra styrka som säkerligen även påverkat hur andra människor uppfattar mig. Eftersom jag dessutom började sent i livet med denna underbara syssla kan jag också tydligt se att den harmoni jag för det mesta upplever nuförtiden är starkt kopplad till min nya hobby och förändrade livsstil.


Jag önskar att jag, eller någon annan, skulle kunna förmedla denna styrka, inre frid och harmoni till alla de barn som idag upplever det som Juha, Tomas och Jenny behövde uppleva under sin tuffa uppväxt i ett av Sveriges alla helvetiskt förortsidylliska "paradis". Och vore löpningen en lösning på dessa problem måste mitt nya mål i livet vara att bli löparmissionär på heltid...

söndag 14 november 2010

Benet plåtar

Bromölla halvmarathon 2010. DNS.


Det har varit bestämt sedan länge. Att jag inte skulle starta, alltså. Löpningen har nämligen gått lite på halvfart i stort sett hela sommaren och hösten och jag har inte kunnat träna med någon riktig reda.


Så, istället för att springa skulle jag idag agera hejarklack till en kollega som tog sig upp till Bromölla från Lundatrakten. Jag tog med kameran för att, som en extratjänst, ta lite bilder samtidigt som jag tjoade på honom längs vägkanten.




Bild efter bild togs då löparna drog förbi och då slutaren började bli ordentligt varm insåg jag att jag helt plötsligt förvandlats till (in)officiell Bromöllahalvmarefotograf.




Jag hade bilen med mig och kunde därför stå vid ett antal platser längs banan för att plåta och mana på. Vid fjärde, sjunde, elfte och sjuttonde kilometern samt i mål förevigade jag de flesta av deltagarna i ett (som vanligt) supertrevligt arrangemang. Resultatet av dagsverket hittar ni här.


Det spratt en hel del i de långa benen när jag såg hur den ene efter den andre kom in i ett fint flyt och fick till ett kalaslopp på den hyfsat lättsprungna banan i det ultimata löparvädret. Sju grader varmt, mulet och i stort sett helt vindstilla. Hoppas verkligen att jag kan vara med nästa år.


Idag fick jag nöja mig med en mörk kvällsrunda över drygt åtta kilometer. Ett pass där det med överdriven tydlighet (som väntat) konstaterades att det för tillfället inte finns mycket till tävlingsfart i de Bengtssonska benen. Men vad gör det? Det är ju långt kvar till 28 maj.


Uppdatering 2010-11-15: Glömde ju att skriva att kollegan J gjorde en finfin insats i loppet och landade med god marginal under 1.45; 1.43.53. GRATTIS!

fredag 5 november 2010

Urblåst

Både i knoppen och i kroppen. I knoppen på grund av mycket skit på, och alldeles för mycket tankar kring, jobbet. I kroppen på grund av tio kilometers löpning på ett höstblåsigt Näsby fält. En löpning där det kändes som att någon satt blymanchetter runt mina anklar. Fick jobba alldeles för hårt för det 5:20-tempo jag planerat.




Men, det vore faktiskt riktigt dumt att klaga. För löpningen var ändå både skön och vacker där den ringlade sig fram på en brungul matta gjord av nedfallna, lersmutsiga löv. Dessutom var den ju faktiskt överhuvudtaget genomförbar. Inga hälsenor eller andra krämpor som satte stopp. Och så kunde den förläggas till klockan 11 på förmiddagen. En vardag. Helt utan dåligt samvete. Deltidsbeslutet är nog ett av mina bättre på senaste tiden.

fredag 29 oktober 2010

Skrock

Det känns som att det går på rätt håll med hälsenan. Mindre och mindre stel. Inte mycket känningar under passen.


Och genom att skriva det här, så har jag nu med stor sannolikhet sett till att den trenden kommer att vända. Enligt samma princip som att ett oplanerat längre träningsavbrott kommer som ett brev på posten kort efter att ett träningsprogram färdigställts och offentliggjorts.


Skrockfull? Jag? Pyttsan.

torsdag 21 oktober 2010

Fyra grader...

...regn och blåst. Som upplagt för ett löppass för den där Benet.


Och ja, se på fan! Där kommer ju den långe trippande. Ser inte ut att gå speciellt fort. Men han haltar i varje fall inte. Verkar ju faktiskt som att hans hälseneproblem lagt sig. Verkar också som att han ska ta den nio kilometer långa ”inom stan via Härlövs Ängaleden”-rundan. Den är riktigt underbart trist. Speciellt en sådan här beckmörk kväll i piskande regn och motvind. Härligt! Sådana pass är rena terapin. Rensar bort de flesta bekymmer och det kan nog behövas emellanåt har jag förstått.


Ser man på. Nu ser det minsann ut som att han fått upp lite fart under de vita skorna också. Är det månne ett par Asics Tarther han har på fötterna? Ja, det kan det nog vara. Ser ut att behålla farten då han rundar McDonalds och styr kosan mot Tivoliparken. Ser nästan ut som att han kommit in i ett riktigt bra flyt. Regnet verkar inte alls bekomma honom längre. Musiken, som jag förmodar strömmar in i öronen via det headset jag kan skymta under den svarta toppluvan, bidrar säkert till den fartfyllda harmoni som nu fullkomligt strålar ut genom lagrena av funktionsmaterial.


Ser honom trippa på i lite varierande fart på kända cykelvägar. Avslutar på den väg han cyklar två gånger dagligen på väg till och från stadens tågstation. Just i detta nu alldeles genomblöt. Närmar sig hemmet och sänker farten något den sista biten. Stannar på husets uppfart. Lutar sig mot bilen och sträcker ut vaderna. Kan det vara ett led i hälsene-rehaben tro? Kliver in i huset och ropar ett glatt ”Hallå!”. Stänger dörren efter sig. Jag hör låset vridas om inifrån. Tittar på min klocka. 45 minuter. Nåja. Inte så pissigt.


Kul att han verkar vara igång igen.

lördag 9 oktober 2010

Målbilder

Det finns målbilder. Och så finns det målbilder. De förra i form av förevigade ögonblick av dåtida triumfer. De senare som ledstjärnor vilka kanske leder oss mot nya triumfer i framtid. Att blicka tillbaka på de lopp som genomförts genom åren fyller mig med en härlig blandning av känslor. Mestadels positiva. Ty att korsa mållinjen i ett fysiskt krävande lopp som funnits i fokus under en lång tid i ens medvetande, ens vardag och ens liv är en fantastisk upplevelse som inte går att göras rättvisa genom att i ord beskrivas. Det är en av de saker som måste praktiseras för att kunna förstås.


Vad framtiden har i sitt sköte är det ju ingen som kan veta. Även om det finns människor här på jorden som påstår motsatsen och för en nättare summa kan förtälja den som så önskar allt som ska ske framöver och på så sätt spoliera eventuella överraskningar eller sätta ordentliga griller i huvudet på spådomsoffret.


Vad framtiden ska generera för nya triumfer är det ju då, enligt mig, följdaktligen heller ingen som vet. Däremot kan ju var och en projicera bilder av drömscenarion för sitt inre och utifrån dessa sätta upp delmål och strategier för att sedan nå just dit när tiden är inne. Målbilder, alltså.


Min vision vad gäller mitt löpande liv är att kunna hålla på i många år till. Jag ser mig, med lätta skor på fötterna och i en skadefri kropp, trippa fram på kända grusvägar i hemmastaden, på barrbeströdda sandjordsstigar i Åhus, över broarna i vår fantastiska huvudstad, längs de enorma gräsytorna i Central Park i NYC, på delar av de tusenåriga murarna i och runt Beijing och på vägar över svart vulkanaska på Hawaii. Som fyrtiotvååring, femtioåring, sextioåring och (varför inte?) som sjuttioåring.


Mitt främsta delmål, som egentligen är ett kontiuerligt mål, är att hitta en bra balans i min träning så att jag kan hålla mig skadefri. Så att jag kan springa långt, långt utan smärta, utan oro för att något i kroppen ska gå sönder eller börja krångla. Det är något som jag värdesätter väldigt högt. Högst.


Andra, mer konkreta delmål handlar om olika lopp. Och då, oundvikligen, även om "dröm"-tider på dessa lopp. Tider som jag försöker hålla så realistiska som möjligt för att känna att det finns en rimlig chans att nå med disciplinerad, hård och fokuserad träning. Lägger jag ribban alltför högt, så är det något i min pragmatiska (och ibland alltför realistiska) natur, som får mig att tappa modet och intresset, istället för att bli galet inspirerad och supertaggad. Vi människor är olika. Sannerligen.


Loppen som jag just nu har i planeringskalendern för 2011 är två till antalet och 42195 meter vardera till distansen. Det handlar om ASICS Stockholm Marathon i slutet av maj och real,- Berlin Marathon i slutet av september. Målet för Stockholm är att få till ett lika roligt, skönt och underbart lopp som i år. Något jag är rädd för kan bli svårt med tanke på den ofattbart och odelat positiva upplevelse årets marathon var. Målet för Berlin är att lyckas med det som sedan länge varit en dröm; Att kunna springa ett marathon på en tid understigande tre och en halv timme. En tid som jag under Stockholmsmaran 2009 ansåg (eller insåg?) vara utopisk då jag fullständigt tog slut redan då jag närmade mig Söder Mälarstrand på varv två, men som under årets upplaga av samma lopp faktiskt började te sig som rimligt och definitivt uppnåeligt.


Jag kommer snart att ha träningsschemat för höst och vinter redo för både offentlig publicering och praktisk exekvering. Tills dess kör jag på med mina styrkepass på gymet, mina excentriska tåhävningar och stretchövningar samt mina kortare löprundor för att komma tillbaka från hälseneproblemträsket. Och laddar för framtiden genom att ibland titta tillbaka och minnas med hjälp av historiska målbilder.


lördag 2 oktober 2010

En och en cykel

En välbekant signal ljuder. Slår upp ögonen direkt. Det är mörkt. Det enda ljuset som bryter det annars nästan kompakta dunklet kommer från den iPod som idogt spelar alarmsignalen. En titt på klockan. 04.30. Ok, lika bra att stiga upp direkt. En snooze vid den här tiden på dygnet skulle äventyra hela projektet.


Frukost. Kaffe. Och förberedning av en nätt liten matsäck att ta med i löparryggsäcken.


Originalplanen att ta bilen förändras efter lite eftertanke. Smidigare för alla parter om jag tar tåget. Ut i dimman med cykeln strax efter klockan sex. Mot stationen. En väg jag cyklat 100-tals (om inte 1000-tals) gånger. Idag mörkt och dimmigt. Men varmt. Säkert 14-15 grader redan.






Tåget i tid. Ganska tomt. Vilket var bra med tanke på att cykeln upptar tre, fyra platser i den ”öppna” vagnen på Öresundståget. I Malmö kl 07.35. Regn. Mög. Inte vad jag räknat med. Känner direkt att nuvarande klädsel är för ambitiös. Rullar ner mot Suellsbron och stannar för en bild och klädavskalning.




Lämnar Malmö hamns vatten bakom mig 07.50 och duschar ryggen med hjälp av cykelhjulen på regntunga Malmövägar. Inte speciellt skönt. Men, skönt att vara igång. 10 timmar innan det börjar mörkna. Kommer jag att hinna över på den tiden?


Siktar mot Videdal där etapp 18 på Nord-Syd-leden tar vid. I Rosengård blir jag tvungen att avvika från den tänkta vägen då cykelförbud råder. Känslan av att vara lite vilse infinner sig för första, man absolut inte sista, gången under dagen.


Jag har turen att hamna på en gata vars namn jag känner igen från min tidigare studie av kartan och vilsenheten avtar i takt med att jag närmar mig Skåneledens påfart. När jag väl svänger höger in på Videdals Allé börjar de orangea markeringarna synas på lyktstolparna. Jag är på banan. Nu är det bara att hålla sig här så ska det säkert gå fint.


Hamnar bakom två övriga cyklister som är utrustade ungefär som jag själv. På ryggen på den manliga delen av paret läser jag "Malmö Terrängcyklister". Så trevligt. Ligger och smyger lite bakom tills de får syn på mig och vi inleder genast en avslappnad och trevlig pratstund om cykling, löpning, Kristianstad och Lake Tahoe i en märklig blandning. De är på väg mot en lördagscykling med klubben, men när de får höra talas om mina planer att via Skåneleden ta mig hela vägen till andra sidan Skåne ser jag att något klickar till i dem och jag får för mig att de gärna hängt på om de inte hade haft andra planer.


Det känns tryggt att ha följe med någon som kört denna sträcka förr och vet var leden går. Då vi skiljs åt och jag på egen hand tar mig den sista biten på första etappen kommer den lilla, men högst irriterande, osäkerheten angående orienteringen tillbaka. Trots att det fullständigt kryllar av brandgula markeringar på träd och stolpar. Då en grusstig leder fram till en bilväg i Torup ser jag en cykelskylt och en klar och tydlig pil till höger. Jag svänger ut höger på asfalten och drar på i nedförsbacken. Nere i backen inser jag att jag inte sett en markering på ett bra tag. Faktiskt inte en enda sedan jag lämnade grusstigen. Fan. Skulle jag tagit vänster i alla fall? Men varför påbjöd cykelskylten högersväng. Något är snett. Bäst att stanna.


Kartan upp ur ryggsäcken. Telefon med GPS fram. Var är jag? Vart går leden? Vart ska jag? Bestämmer mig för att strunta i att ge mig uppför Torupsbacken som jag precis så skönt rullat ner för och istället försöka gena och komma på leden lite längre fram. Sagt och gjort. Projekt hitta tillbaka till brandgula streck var inledd. Kommer in på en grusväg som leder fram till en av alla vackra Skånelängor. För att där abrupt ta slut. Rullar förbi huset och ut på en fälad med frodigt gräs. Så pass frodigt att jag nästan drömde om att för en stund få vara en ko och få stanna och tugga, tugga, tugga.




En nätt nedtrampad "stig" ringlar fram över ängarna och jag följer denna med en stigande ångest i kroppen om att snart behöva stanna och vända helt om. Men, efter att korsat ett antal av dessa ängar och samtidigt avlossat ett antal svordomar som ett sätt att ventilera min frustration ramlar jag ner på en ny grusväg som leder mig rakt på den markerade leden igen och etapp två är därmed officiellt inledd.






Sedan fortsätter mitt cykeläventyr i ungefär samma stil. Det går finfint emellanåt. Jag har full koll på vart leden går. Markeringarna är enkla att se, för att helt plötsligt, speciellt i någon nedförsbacke, försvinna. Vilket får mig att vid ett antal tillfällen behöva avbryta en skön nerförskörning, vända cykeln, börja trampa uppför och scanna efter stigen där leden viker in.


Jag cyklar på alla tänkbara underlag; grus, asfalt, sand, lera, grov makadam, singel, gräs, lövbeströdda skogsstigar. Jag njuter av friheten och känslan av att få genomföra detta helt själv. Det som dock förstör känslan en aning är tankarna på att de felkörningar som görs minskar chansen att hinna ta sig över till andra sidan innan mörkret faller. Tankar som förstärks varje gång jag blir tvungen att stanna och ta upp kartan. Den grövsta felkörningen jag gör är när jag kommer in på en "blindtarm" på Skåneleden. Jag kör längs en smal landsväg kantat av orangemålade stolpar och befinner mig helt plötsligt bredvid ett fält av asfaltsbelagda banor och flygplan. Sturup? Vad f-a-n gör jag vid Sturups flygplats? Upp med kartan igen och inser mitt misstag. Bara att vända om. Igen.




Efter detta går navigeringen bättre och jag kommer in i ett skönt flytt. Har en planerad rendezvous med familjen i Snogeholm, och ringer och meddelar frun att jag förmodligen kommer att anlända Snogeholm tidigare än beräknat. Strax därefter kommer jag till Romeleåsens golfklubb. För övrigt den fjärde golfklubben jag passerar, eller som här, kör igenom. De orangea färgklickarna leder mig längs grusvägarna på golfbaneområdet bort till en (brant) stegtrappa över ett taggtrådsförsett staket. Hoppar av min cykel. Hälsar på två förbipasserande, golfande seniorer som tittar på mig och min leriga uppsyn och sedan intresserat följer mig i den uppgift som jag inleder.




Cykeln på ryggen och uppför de såphala trästeges-stegen. Balanssinnet sätts på hårt prov. Lyckas i ett stycke, och med cykeln fortfarande balanserande på en av mina klena axlar, komma ner på andra sidan för att där mötas av ännu en typ av natur. Stenar, stenar och stenar. Blandat med lite gräs och en och annan enedunge. Inte lättcyklat. Alls. På vissa ställen helt omöjligt att cykla. Jag leder, bär, puttar på, och vid vissa staketövergångar, kastar cykeln som nu mest är till besvär.




Tänker på det meddelande jag gav frun och bestämmer mig för att ringa igen. Beskedet hon får är att med nuvarande hastighet lär det dröja innan jag är i Snogeholm. Och jag börjar tvivla på om jag ska hinna dit innan skymning.


Romeleås-sträckan (Etapp 19) på leden är 12 km och betecknas på den officiella kartan som lätt till medelsvår. Jag vet inte hur många av dessa tolv kilometer jag cyklar respektive går, men det känns som att det går väldigt, väldigt långsamt. Jag börjar också bli trött i ryggen, samtidigt som växlarna börjar strula. Förmodligen på grund av ett okontrollerat (men som tur är ofarligt) fall som trycker till framväxeln och skevar till något.




Då jag äntligen kommer till Simontorp som markerar avslutningen på Romeleåsen-sträckan är jag båda hungrig och trött och känner mig lite stressad. Jag drar på genom Blentarp och Sövde och tar nu ordentligt sikte på Snogeholm och den efterlängtade lunchen som familjen dukat upp. Den medhavda lilla matsäcken är sedan länge uppäten och energin börjar ta helt slut.


Att få se yngsta dottern studsandes springa emot mig och välkomna mig då jag kommer rullande längs Snogeholmssjön får mig att le stort och känna mig otroligt levande.




Äldsta dottern och frun står och väntar på parkeringen och vi slår följe bort mot det uppdukade bordet. En fantastisk lunch intas och värken i ryggen börjar ge sig. Kaffet efter maten sitter precis där det skall och jag känner mig redo för att fortsätta min färd. Jag har nu nått knappt 2/3 av den tänkta sträckan och är taggad som fasen att ge mig på den sista tredjedelen.


Jag knäpper skorna i clipsen och ger mig av norrut. Innerst inne vet jag att jag inte kommer att klara att cykla hela vägen till Haväng. Det är helt enkelt får kort om tid för det. Dessutom kommer jag ihåg att näst-sista sträckan, Verkasjön - Vantalängan, betecknas som "svår" i Skåneledskartan. Och med tanke på att Romeleåsenetappen enbart klassades som "halvsvår" förstår jag att det kommer att vara näst intill omöjligt att ta sig fram där med cykel.






När jag efter en dryg timme når Vanstad är ryggen helt färdig. Jag stannar och lägger mig i gräset och stretchar ut musklerna. Uppförsbackarna är nu en ren pina och motivationen börjar tryta. Dock börjar jag få bättre och bättre rutin på att hålla koll på sträckningen, vilket gör att jag tycker det är riktigt synd att jag börjar ta slut fysiskt. Jag slår en signal till familjen och bestämmer träff med dem i Lövestad, fem kilometer bort. Jag cyklar sista biten på landsväg. En obehaglig upplevelse då bilarna som passerar mig håller 90km/h och därutöver på den otroligt smala asfaltsvägen med absolut obefintlig vägren.




Väl framme i Lövestad By svänger jag höger upp mot kyrkan. Ställer cykeln. Lägger mig ner i gräset och stretchar på nytt ut ryggen. Drygt åtta timmar har gått sedan jag lämnade Suellsbron i Malmö.




Jag har fått uppleva en stor del av Skåne och inser att mitt landskap är allt annat än platt, att rådjur och fasaner är extremt lättskrämda djur, att Skåneledens medelsvåra etapper är praktiskt taget omöjliga att genomföra på cykel och att jag älskar fysiska utmaningar. Nästa år kommer jag att försöka korsa igen. Men då ska jag hitta alternativa vägar på de svårforcerade delarna. Jag ska även ta mer vara på den fantastiska naturen eftersom jag nästa gång förhoppningsvis kan slappna av mer vad gäller att hålla koll på sträckningen.


Någon gång vill jag även kunna springa denna sträcka. Det var ju faktiskt det som var meningen från början. Och att få avverka dessa 130 vansinnigt vackra kilometer helt till fots kommer att bli fruktansvärt coolt! Men det blir då ett helt annat äventyr.

måndag 27 september 2010

Sikta mot Haväng...

..och landa vid kyrkan i Lövestad By. Höll alltså inte hela vägen. Av olika anledningar. Mer inom kort... Stay tuned.


fredag 24 september 2010

Dags att pumpa däcken

Updated 2010-09-25 05.06: Slight change of plans. I'm going environmental och tar tåget istället. 06.23 mot Malmö C. Nu kör vi!


I morgon drar jag till Malmö. Med bil. Med cykel på. Bilen parkeras någonstans vid vattnet. Torson kanske. Ja, varför inte?! Cykeln plockas av cykelhållaren. Jag kränger på mig hjälmen, brillorna och SPD-skorna. Slänger ryggsäcken på ryggen, klickar i skorna i tramporna och styr kosan österut med slutmål Haväng, Österlen. Längs ett antal Skåneledsetapper. Med förhoppningar om att hinna fram innan mörkret infinner sig. Wish me luck!


fredag 17 september 2010

Vit vecka

Löpfritt. Löpstiltje. Inte ett enda löppass. På en hel vecka. Och inte någon annan direkt form av snorfysisk aktivitet heller. Om man inte räknar cykelturerna till och från stationen, det vill säga. Och inte mycket till rehabträning heller. Bara lite ynka tåhävningar. Skämmes. Ta mej fan. Men det finns kanske någon förklaring. Eller? Jo, förvisso.


Anledning 1: En förbannat trist och kinkig och allmänt bråkig hälsena.


Anledning 2: Sightseeing i Tokyo, lång hem-flygresa, 25-årsjubileumsfest. Dessutom en hel del jobb och försenade tåg vilket resulterat i allmän håglöshet mellan varven.


Nu får det bli ändring på det. Om en vecka ska nämligen Skåne korsas. På cykel.

onsdag 8 september 2010

Bland paraplyer och toalettduschar

Tokyo är stort. Sjukt stort. Stort, varmt, fuktigt och lite galet. Har än så länge bara sett en liten, liten bråkdel av den förmodade "galenskapen". Joggat, jobbat, sushi-at, druckit samt fått känna på svansen av en förbidragande tyfon. Och fått uppleva en tvättäkta japansk toalettdusch.....!?




Har inte hunnit med mycket mer. Och ändå "skolkade" jag från jobbet och smet ut vid 20-tiden för att få i mig lite kvällsmat. Kände därefter inte för att gå tillbaka till kontoret. Mina japanska kollegor, som säkert fortfarande sitter kvar i det oändliga kontorshavet, tycker säkert jag är en riktig "slacker".




Måste ju ladda, ju. 5,5k rekogniseringsrunda i 5:40-tempo i morse. Längre löpning i morgon bitti. Förhoppningsvis utan sällskap av regn, tyfoner och sju miljoner paraplyer på trottoarerna.


Natti.

måndag 6 september 2010

Nippon calling

Det börjar på allvar dra ihop sig för avfärd mot Japan och Tokyo. Känner att förberedelserna kunde varit bättre. Men har haft ett lite körigt schema på sistone. Kom precis tillbaka från det årliga golfäventyret, detta år i härliga Danmark, och packar i skrivande stund om väskorna utan att veta riktigt vad jag bör ta med mig.




Har heller inte lyckats klämma in en seriös google-rekning av goda löprutter i miljonstaden. Det får vänta tills jag är där. Och det är jag snart. Väldigt snart.


Sayōnara!

lördag 28 augusti 2010

Plan B

Det börjar närma sig springa-långt-helgen. En månad kvar. Det börjar tyvärr även att kännas som att sannolikheten att jag ska kunna fullfölja min plan att på tre dagar springa tvärs över Skåne blir mindre och mindre. Mest med tanke på en ömmande hälsena. Känner att det är dumt att chansa. Risken att hälsenan ska flippa ut helt efter 3 dagars näst intill "konstant" belastning är överhängande.


En alternativ plan är att ta MTBn och cykla samma sträcka. På en dag. Har just nu cykeln inne på service för att justera växlar och bromsar, samt fixa till styret som jag inte varit 100% nöjd med tidigare.


Det trevligaste hade givetvis varit att verkligen kunna springa, men MTBn känns som ett bra alternativ. Dessutom skulle jag faktiskt kunna kombinera de två. Med lite assistans av fru och bil.



Vejby Strand - Åhus, 117k


Exakt rutt har jag inte heller bestämt än. Sitter och leker lite med gmaps pedometer och har lite olika alternativ. Ett alternativ är Vejby Strand - Åhus via småvägar (och inte längs huvudvägarna som bilden ovan visar).


Känns det hela lite ostrukturerat? Tja, kanske det. Även om jag själv hellre skulle vilja använda benämningen "flexibelt". Jaja, vi får se vad som händer den fjärde helgen i september.

torsdag 26 augusti 2010

Nakna reflektioner

Herr Colting höll hov i Malmö i går. Mycket trevligt. Jag och min gode löparvän Dunceor hade redan långt innan sommaren bestämt oss för att deltaga på, och även anmält oss till, seminariet som Colting valt att kalla 'den nakna löparen'. Dunceor har på sin blog förtjänstfullt beskrivit vad som avhandlades på seminariet så jag tänkte inte att jag skulle upprepa samma information. Det vore slöseri med er dyrbara tid, kära läsare och bloggosfärsvänner.


Ett par personliga reflektioner tänkte jag dock kosta på mig.


Jag trivdes verkligen på seminariet, trots att min hjärna kändes inlindad i fetvadd och det stack och killade oavbrutet i min irriterade hals. Typiskt att åka på en "skolstartsförkylning" lagom till den mycket framemotsedda clinicen. Tyckte att Jonas från början fick till en avslappnad och skön stämning bland de 40 deltagarna.


Den praktiska delen som genomfördes i halv orkan var inspirerande och bra. Den fick mig att inse att jag är redan inne på "rätt" spår vad gäller "naturlig" löpteknik ty det kändes absolut naturligt att tassa omkring utan skor. En befriande och behaglig känsla.


Ett par saker som jag tar med mig från teoridelen är dels hans budskap om vikten av löpglädje och skillnaden mellan hälsa och fitness samt balans mellan dessa två begrepp, dels om hur noga man bör vara med att regelbundet "sköta" sin träning för att kunna träna. Det vill säga, köra en hel del alternativ träning såsom styrka, yoga, stretch och korrektiv träning för att lättare hålla sig skadefri under själva löpträningen. Prehabba mera, helt enkelt. Något man redan vet, men som alltid är värt att påminnas om.


Kostdiskussionerna var också bra, även om jag inte vet hur jag ska förhålla mig till hans idéer om grynförbud, 24-timmarsfasta och att träna på helt tom mage. Jag avvisar inte dessa teorier helt då det verkar fungera alldeles ypperligt för honom. Frågan är om det skulle fungera för mig.


Sista reflektionen har egentligen ingenting med seminariet som sådant att göra utan mer om att jag så gärna skulle vilja hitta en lösning att få mer tid för min egen träning. Hur detta ska gå till är en annan fråga. Som jag hoppas jag ska kunna få återkomma till i en icke alltför avlägsen framtid.

tisdag 24 augusti 2010

Åhus

Vi hade pratat om det ända sedan i våras. Att någon gång under sommaren springa ner till Åhus. Frun och jag alltså. Tillsammans. En sträcka på ungefär två mil.


Under semestern i juli spikade vi även ett datum. Det blev 21:e augusti.


Så, i lördags var det alltså dags. Jag hade funderat en del på hur det här skulle fungera, men kände mig inte speciellt "orolig". Hon hade i och för sig aldrig sprungit längre än halva den tänkta distansen, men har en järnvilja då det väl gäller. Utan att vara någon direkt tävlingsmänniska. Och planen var ju dessutom att lägga in två längre (ungefär en kilometer) promenader under färden. Det kändes bara kul och inspirerande. Och förra helgens triumf i Stockholm hade skickat upp hustruns löparsjälvfötroende till absoluta toppnivåer.


Förberedelserna inför äventyret hade inte varit så många. Vi hade dock kört helt alkoholfritt kvällen innan och även gått och lagt oss tidigare än vanligt. Dricka, och lite gott att tugga på hade också inhandlats och packats ner i ryggsäcken som jag lovat bära. Det låg en förväntansfull stämning i farstun när vi på lördagsmorgonen under tystnad knöt på oss skorna.


07.30 gav vi oss iväg. Det var en härligt frisk morgon. Fåglarna kvittrade glatt och vi tassade ner längs Hjärtebackes väg. Jag med en morgonstel hälsena som fick mig att springa som en stelopererad pensionär till en början. Första etappen, och det initiala målet låg sex kilometer bort. Sedan skulle det bli dags för en promenad. Och lite gott att både äta och dricka. Dricka, ja. Det hade det gjorts hela morgonen. Mer av vissa än av andra. Ett faktum som fick oss att göra ett första depåstop redan efter en knapp kilometer. Det är bra. Man ska vara välvätskad.


Löpningen som sedan tog vid liknade till mångt och mycket de löpningar som vi gjort tillsammans det senaste året. Avslappnat, mysigt och trevligt. Tempot idag något lägre än vanligt. Hamnade nog någonstans runt 6:45 i snitt under etapp ett. Som för övrigt avslutas med en hiskeligt trist, rak väg med tillhörande cykelbana. Jag gav frun tipset att dämpa tristessen medelst lite skön musik. Det hjälpte, tyckte hon. Verkligen. Jag krängde också på mig hörlurarna och joggade till tonerna av Depeche Mode's tidiga verk. Nostalgi på hög nivå.


Då promenaden inleddes konstaterades det att det kändes bra. Riktigt bra. Och att vi hade en enorm tur med vädret som visade sig från sin allra bästa sida. Dessutom var vi överens om att tiden och de avverkade kilometrarna liksom bara försvunnit. Trots att tempot hållits kontrollerat och relativt lågt. Så trivseln var utan tvekan på topp.


Etapp två inleddes efter att vi knatat i drygt fem minuter. Målet var nu byn Rinkaby där jag hade lite planer på att vi kanske skulle kunna ta en lite längre paus. Men först skulle Viby passeras och när detta var avklarat tar naturskön löpning vid på cykelbana längs Håslövs ängar. Kan vid vissa tillfällen kanske te sig lite enformigt, men inte idag. Det flöt på bra även om ett det blev ännu ett extra stopp för att få balans i kroppsvätskesystemet.


Då vi närmade oss Rinkaby började tempot att sjunka ganska märkbart. Emellanåt till en nivå där det kändes svårt för mig att få till någon riktig löpning. Jag hamnade därför en bit framför frun och inväntade henne vid byns entré.


- "Hur känns det?"
- "Jo, det är helt ok. Men jag börjar bli stum och är lite rädd att jag ska få kramp".




Inte så konstigt. Vi hade ju nu passerat milen med råge och hade nästan 13 kilometer på klockan. Bra mycket längre än frun någonsin sprungit. Efter lite stretch av framsida lår bestämde vi att vi skulle fortsätta jogga ytterligare en bit och ta stoppet vid kiosken i bortre änden av byn.


Väl där tänkte jag som sagt ta en lite längre paus. Med vatten, energidryck, Snickers och annat gott, men pausen blev bara helt kort. Sedan ville vi vidare. Ville inte riskera att låren skulle stelna till helt.


Fem kilometer kvar. En halv mil. Ingenting. I normala fall. Men på stumma ben kan det kännas som ljusår. Så kändes det åtminstone för mig under Stockholmsmaran 2009.


Tre av dessa fem kilometer springs inne på ett av Skånes militära övningsfält. Öppna fält omgivna av härligt skuggande och underbart doftande talldungar. En natur som jag växt upp med och som jag fullkomligt älskar. Speciellt när jag nu kan få uppleva den utan att behöva asa omkring på varken vapen, hjälm eller stridsbälte.


Det gick sakta genom tallskogen längs Södra Gränsvägen. Och det blev en hel del promenadstopp. Ibland för att plocka ett björnbär eller två i vägkanten. Ibland bara för att benen ville det och frun lydigt gjorde som de sa. Men det sprangs mellan stoppen också. Absolut. Och rätt som det var, befann vi oss på den härliga löpslingan som passerar precis utanför sommarstugan. En liten bit på denna och vi var framme. Framme.




Framme vid sommarstugan. Framme vid ett framdukat bord där både ägg, bacon, nybakat bröd och nybryggt kaffe kunde skådas. Framme vid en ny milstolpe i min frus löparliv. 19,37 kilometer. På knappt två och en halv timme. Vilket underbart sätt att inleda en helg!

Den nakne löparen

Colting kommer till Malmö i morgon. Skall köra en kombinerad "clinic" och föreläsning. Jag och Dunceor ska med och se vad mannen som gett löpning med bar överkropp och pulsbälte ett namn har att förtälja. "Fyra timmar som kommer att förändra ditt löpsteg för alltid" låter ju onekligen spännande. Är förändringen dessutom till något bättre kan det ju bli riktigt kul!

fredag 20 augusti 2010

Dubbelt upp

En härlig mil-stolpe passerad förra helgen. Gick ju fint. I morgon är det dags för dubbla distansen. Ytterligt ett av de tidigt i våras för året uppställda löprelaterade målen för frun skall alltså om nio timmar uppfyllas. Det får ta den tid det tar. Men till Åhus skall vi. Tillsammans. Till fots.

onsdag 18 augusti 2010

Neongult äventyr

Stockholm är underbart. Blir lika glad varje gång jag rullar in i vår huvudstad. Och speciellt exalterad då anledningen till besöket är av löprelaterad art. Och extra speciellt då sällskapet i X2000-vagnen är det bästa tänkbara; min kära hustru. Ärende denna gång: Midnattsloppets 29:e upplaga. Första för mig, frun och svågern. Dessutom första loppet någonsin för de två senare. Som har haft detta lopp som en fjärran milstolpe sedan ett gemensamt beslut i fjol. Upplagt för en äkta "running battle" syskonen emellan alltså.


Själv är jag stel som fan själv i höger hälsena och har haft lite problem av och till sedan i våras. Därför hade jag, som nämnts tidigare, redan innan vi kom upp till Stockholm bestämt att jag inte skulle "springa själv" utan coacha frun under hela varvet, springandes precis framför/bredvid. I hemlighet hade jag också bestämt att hålla farten så att hon skulle landa på en tid under 65, men det berättade jag inte för henne. Hade fått motsatt effekt, då hon gång på gång vänligt men bestämt meddelat att "Jag är inte här för att springa på en viss tid! Jag ska bara vara med och ha trevligt!". Jaja.


Tröjorna hämtades ut hos tjejerna på Stadium och det kändes att nu var det "allvar". Frun fortfarande stencool. "Äh, det är ju bara en mil.". Jag kvävde min vilja att försöka förklara skillnaden mellan ett 10k glasspass på fältet och ett lopp, en "tävling". Hade ändå inte bitit. Beundrar hennes störtsköna inställning.




Dock fanns det definitivt ett fokuserat syfte med resan. Allting kretsade runt det som komma skulle på lördagskvällen, vilket, om inte annat, märktes på vad som dracks på hotellet på fredagskvällen. Istället för den sedvanliga hotellrumsdrycken, Gin&Tonic, handlade det denna gång mer om färskpressad juice, vatten och Resorb.


Ett relaterat fokus handlade om mat. Vad ska vi äta? Hur mycket? När? Frågorna från frun och hennes bror var många och ärligt ställda. Jag, som i sammanhanget sågs som den extremt erfarne löparräven, tillika kostrådgivaren, delgav dem det jag visste. Fick även slänga in ett antal kvalificerade gissningar eftersom just detta lopp ju skulle gå av stapeln vid en för ett lopp mycket ovanlig tid på dygnet; 22.30. Matintaget fördelades jämnt under dagen och den sista måltiden, bestående av en utsökt pastarätt, intogs på en bänk på Norr Mälarstrand tidigt på kvällen.




Fyra timmar kvar till loppet. 30 grader i skuggan. Tropisk värme i storstan. Fantastiskt.


De neongula tröjorna krängdes på inne på det trånga hotellrummet. Det dracks vatten och sportdryck. Och det diskuterades en hel del om huruvida det var smidigt och välorganiserat vid loppets väskinlämning. Ingen aning! Alla var vi rookies i detta sammanhang. Denna förbannade logistik. Som alltid det "svåraste". Ett gemensamt beslut togs. Vi reser lätt. Inga väskor. Inget ombyte. Det blir bra. Ner i tunnelbanan. Mot Zinken.


Anländer Zinkensdamm ett par timmar innan start. De första jag stöter ihop med utanför idrottsplatsen är alltid lika glada Helena och Maria från IF Linnéa. De utgjorde grundbulten i kvällens Linnéaklack och stod och samlade ihop styrkorna. Senare sprang jag även på superhjältinnan MarathonMia och hennes snubbe (Stekaren?). Hur kul som helst! Fick chansen att gratulera Mia till den fullständigt fantastiska insatsen på TransScania. Helt sjukt när man tänker efter. 246 kilometer!! De verkade vara vid riktigt gott mod och önskade både mig, svågern och frun lycka till.




Snart dags. Den neongula massan började leta sig ut från stadion till fållorna på Ringvägen. Vi slank in vid den stora och tydliga "5"-skylten. Kändes som att jag "plankade" då jag istället för ett grönt armband med siffran 5 hade ett blått där det stod 1c. Kändes dock skönt att stå i femman och taktiken var nu helt klar. Men fortfarande höljd i dunkel för min fru som nu leende stod och insöp den sköna stämningen som bara kan infinna sig i en startfålla inför ett stort lopp.


S.A.T.S-tjejerna körde på för fullt till "Eye of the Tiger" och en del av den snart löpande skocken hängde med i boxrörelserna. Dock inte jag. Var rädd för att klämma till någon med mina långa armar. Kentas "Just idag e ja stark" dånade i högtalarna och vi sjöng med i något slags förväntansfullt lyckorus.


Pang. Äntligen igång. Känns gött. Första kilometern försvinner bakom oss innan vi vet ordet av. Sällan har väl 6.27 gått så fort. Vi ökar tempot något. Om vi ska ha någon chans på de i mina planer 65 minutrarna, måste vi nog göra de första (lite enklare) fem på drygt 31. Andra kilometern går på 6.10 och allting flyter på fint. Svänger strax efter 2-skylten ner i Clarion-tunneln och får oss en ny upplevelse till livs. Ett ljus- och ljudspel gör att löpningen i tunneln känns smått overklig.


Mycket folk, men ingen direkt trängsel. Jag och frun ligger tätt ihop och den lilla uppförslöpningen efter tunneln går som en dans. Tredje på 6.06. Sträckan längs vattnet i Norra Hammarbyhamnen är riktigt skön. En sval bris från Årstaviken känns som en skänk från ovan och gör det lättare för löparna, En stooor Bajenflagga vajar längs ena sidan. En av löparna vrålar "Bira, bira, bira!" och Bajenklacken svarar (givetvis) med ett unisont "Bärs, bärs, bärs!" och kampsångerna tar vid vilket får både mig, frun och många andra att spricka upp i ett gemensamt leende och stämningen är på topp.


Fjärde och femte "försvinner" och vi håller ett jämnt och bra tempo; 6.10 respektive 6.12. "Hälften avklarad!" skriker jag och vänder mig mot frun som bara ger ett fokuserat ansiktsuttryck som svar. Härligt, tänker jag. Hon är taggad! Nu börjar det gå uppför och det märks direkt på tempot. Sjätte tar 7 minuter. Det promeneras en hel del upp mot Sofiakyrkan. Helt enligt plan. Dumt att spränga sig. Och det går nästan lika fort att knata. Dessutom hinner man uppleva mer. Fantastisk publik, effektfulla marshaller, och en sagolik Gospelkör då backen är avklarad. Coolt!



Karta över loppet. Lånad från midnattsloppet.com


Vidare upp mot Fjällgatan, nerför Renstiernas gata och så ut på Folkungagatan. Kända kvarter för oss. Här gick vi i stort sett varje dag i ett par års tid då vi boode på Söder. Härligt att vara "tebax himma"! Folket står och hejar och skriker längs gatan. Lagom ljumna vid det här laget och stämningen är på topp. Åttonde kilometern rivs av på 6.13 med allt extra adrenalin i kroppen. Nu bara en tung bit kvar. Högbergsgatan och Mosebacke. "Hur känns det?", frågar jag. En nick till svar och en koncentrerad blick säger mig att här är det minsann inte bara fråga om att "deltaga". Här springs det på gränsen till vad kroppen tål. Härligt!


Rundar Mosebacke torg och spanar efter Linnéaklacken som enligt uppgift ska stå här någonstans. Får inte syn på dem i folkvimlet. 9-skylten passeras och nu är det bara ett läge; Fullt ös. Jag inser att vi kommer att klara 65-minutersmålet med ganska god marginal om vi bara håller det 6-minuterstempo som vi nu fått in. Upploppet på Hornsgatan är långt. Enligt frun fruktansvärt långt. Hehe. Hon kämpar tappert och håller sig precis intill mig hela tiden. Jag ökar så sakteliga takten allt eftersom vi närmar oss banderollen som välkomnar oss i mål. Avslutar i 5:10-tempo och frun ger verkligen allt. Är så slut att hon inte orkar lyfta armarna över huvudet i en segergest då hon korsar mållinjen efter en timme, fyra minuter och tjugofem sekunders löpande.


Tillsammans med en ordentligt trött, men glad och stolt fru vandrar jag, lika glad och stolt, bort mot chip-inlämning, medalj, banan och vattenmottagande. På vägen dit passerar vi en ambulans och fullt med sjukvårdspersonal som verkar göra CPR på en (förmodad) löpare. Ruskigt obehagligt. Stackare!


Vi vandrar vidare ner mot Zinkens IP och slår svågern en signal. Han sitter mitt inne på plan. För trött för att flytta sig. Vi går in på plan och möts av en mycket glad och stolt man som precis genomfört något som ingen skulle ha förknippat med honom (eller hans syster för den delen) för bara något år sedan. En hel mil. PÅ 1.06.00. Det är en överväldigande känsla som infinner sig hos de båda. Kanske lite extra hos frun då hon faktiskt vann den interna syskontävlingen. Med 1.35!


Loppet är över, folk börjar droppa av. Men värmen består. Jag och frun bestämmer oss för att vandra tillbaka till hotellet. En promenad på ungefär en halvtimme i den tropiska natten. Vi trippar på lätta fötter och en bit ner på Hornsgatan tittar hon på mig med glittrande ögon. Och säger: "Fan vad roligt det här var!".


---


En alltigenom fantastisk upplevelse för oss tre. Men mindre roligt för de två stackare som drabbades av stor olycka och avled i samband med loppet. En smått overklig och enormt tragisk händelse. Ett stort trauma för deras anhöriga. Vi skänker dem en stor, tröstande tanke.

torsdag 12 augusti 2010

Snart packad

...inför Stockholmsresan och det stundande Midnattsloppet.


Skall bli riktigt trevligt att komma upp till vår kungliga hufvudstad igen. Och fantastiskt roligt att få springa ett lopp tillsammans med min kära hustru. För det har jag nu bestämt mig för att göra. Springa med henne alltså. Alltså inte bara i samma lopp, utan precis bredvid henne hela sträckan. En adept kan nämligen behöva sin coach nära till hands i debuten. Och coachen behöver just nu ta det lite varligt med sin irriterade och stela högra hälsena.


Synes på Södermalm!

måndag 9 augusti 2010

Kraftlös jobbstart

Första dagen på jobbet efter fyra sköna semesterveckor. Kul att återse kollegorna, men surt att många av de surdegar jag lämnat för en månad sedan fortfarande låg på jäsning. Inte mycket bullbak under juli månad inte.


Följdaktligen även första dagen av pendling på ett tag. Tåget försenat både på ner och hemresan. Skoj. Inte. Unnade mig en tröstande glass i solskenet efter hemkomst strax innan klockan sex. Magnum Hasselnöt. Alltför god. Hem. Ingen bil på uppfarten. Frun på vift. Och barnen. Ombyte. Hungrig. Trots glassen. Äta innan eller efter? Äh, efter. Det blir nog bättre.


Fältet tog emot mig med öppna armar, men jag orkade knappt hälsa. Eller njuta. Sommarpratare Peter Andersson malde på i öronen. Försökte lyssna. Men kunde inte uppbringa den kraft som krävts för att göra honom riktig rättvisa som lyssnare. Stapplade fram i ett stolpigt 5-tempo i gassande sol i fantastisk natur. Skönt. Men ändå inte. Kände mig klar efter 7. Klar, färdig och körd.


Hoppas det känns bättre i morgon. Då det äntligen är dags för lite lunchlöpning i Lund igen.

lördag 7 augusti 2010

En blick tillbaka

...och några blickar framåt


De sista timmarna på årets sommarsemester tickar fort nu och jag tar mig tid att blicka tillbaka på de fyra veckor som gått.


Fyra sköna veckor som fyllts av mycket sol, mycket bad, mycken familjetid och trots allt även en del löpning. Semestern inleddes som nämnts i tidigare inlägg med ett stadslopp om 10 kilometer i pressande värme. Ett lopp där jag gav vad jag hade för dagen och som resulterade i en 54:e plats och en tid med god marginal till de 45 minuter som jag haft som mål för milen under lång tid.


Efter det loppet kände jag att de problem jag haft under våren i framför allt höger hälsena började komma tillbaka och jag passade mig noga för att falla i hälsenefällan genom att hålla nere på både antalet pass, längden på passen, men framförallt farten. Istället för att kuta runt ensam i eget tempo spenderades mer och mer tid tillsammans med frun. Något som jag verkligen njöt av. Både av sällskapet, den för mig bekväma farten samt det faktum att jag nu agerade motivator och coach åt någon annan än mig själv.


Min andra semestervecka tillbringades i en liten röd stuga i Åhus i nordöstra Skåne, precis vid havet. Omkring stugan finns det mesta man behöver för ett lyckligt liv. Vacker natur, kritvit sandstrand, ett inbjudande hav, och en härlig löpslinga på den mjuka, sköna sandjorden. I denna slinga spenderade jag och hustrun härlig kvalitetstid i stort sett varje morgon. Första morgonen påmindes jag av de dofter som är så typiska för ett somrigt Åhus men som jag glömt bort under året som gått; solmogna vildsmultron samt torra, för längesedan nedfallna, tallpiggar.




Varje morgonpass avslutades med ett svalkande dopp i det kristallklara vattnet i den långgrunda delen av Hanöbukten vid Östra Sand. Dessa sociala löprundor, sköna bad och efterföljande frukost tillsammans med barnen fick mig att känna mig oerhört levande, balanserad och otvunget lycklig.




Vad gäller löpningen som sådan så har sommarens återhämtningsperiod, fyllt med hustrulöpcoaching, stretching och excentriska tåhävningar samt endast ett par lite längre pass på egen hand, varit lika välbehövlig som skön. Samtidigt som det fått mig att bli lite otålig och även ibland fått mig att känna mig lite mindre som en löpare jämfört med hur jag kände mig direkt efter årets marathon i Stockholm i juni. Mycket med tanke på de fantastiska löparäventyren jag läst om under sommarens semesterveckor; träningsläger i Davos, Swiss Alpine Marathon, och inte minst det otroliga GAX Trans Scania som går av stapeln i skrivande stund. Men sådana svängningar är helt naturliga för mig. Saker och ting går upp och ner. Och det gäller att befinna sig i nuet och njuta av den situation som just nu råder. Samtidigt som man ser helheten i ett större perspektiv och blickar framåt på allt det fantastiska som komma skall.


Närmast på programmet står en resa till Hufvudstaden den 13:e augusti för att tillsammans med fru och svåger springa, eller kanske snarare, uppleva Midnattsloppet den 14:e. Sedan blir det förhoppningsvis 10k i Trelleborg två veckor senare tillsammans med Dunceor. I början av september åker jag österut med jobbet och kommer där att utforska både Tokyo och Beijing från löparskorna, för att sedan i slutet av september försöka göra verklighet av det projekt som jag träffades av på en bussresa för ett antal månader sedan mitt i den smällkalla, skånska vintern. Det lutar åt Ängelholm - Åhus under dagarna tre.


Om kroppen vill och brallorna håller vill säga.

söndag 18 juli 2010

Trögt

Det går lite trögt med den planerade semesterlöpningen. Anledningen heter irriterad och lite ömmande hälsena. Skit också.


Hoppas verkligen att det släpper snart och att avhållsamheten, massagen och de excentriska tåhävningarna hjälper snart, ty nu kallar de Åhusiska stränderna, tallarna och öppna vackra fälten.








lördag 10 juli 2010

Startvisselpipan

Sista dagen på jobbet innan semestern. Underbart är bara förnamnet. Dock mycket att göra innan hemfärd. Varför är det alltid så? Att det är 1000 grejer som måste fixas de sista dagarna innan semestern kan få ta vid.


Dessutom tvungen att dra något tidigare än normalt. En löptävling stod på programmet. Startskottet i Kristianstad. 19.00. Nummerlappsuthämtning senast 18.15.


Stress, stress för att hinna. Först buss från jobbet. 1h20min. Promenad genom stan. Cykel. Hem. Dricka. Äta. Byta om. Cykel tillbaka till stan. 18.14. Nummerlappen säkrad. Välbehövligt besök på en av plasthytterna. Lite lätt uppvärmning. Några ruscher. Stelt. Och sjukt varmt. 29 grader i skuggan. Ner i startfållan. Hamnade nånstans i mitten i den 800 person stora folksamlingen.


Och så... PANG!!! STARTSKOTTET! Men, nej. En VISSELPIPA! Men, hallå!?


Ordentligt trångt i starten. Stod nog helt stilla i 20-25 sekunder innan det släppte lite stötvis. Första kilometern extremt ryckig. 4:58. Kände mig lite småstressad och tryckte omedvetet på lite extra på den andra, 4:15. Då framme vid stadens vattentorn. Där stod familjen och skrek. Kul!


De tre följande kilometrarna lika varma som jämna. 4:24.3, 4:24.9, 4:24.9! Jag är nog ganska bra på att hålla ett jämnt tempo...


Varvning. Fett avundsjuk på de som bara sprang 5. Trött, sliten och extremt torr i munnen. 5 kvar. I denna extrema värmen. Fick en liten schackningsperiod och de tre följande gick på 4:30.0, 4:30.3 respektive 4:35.8. Dags att bita ihop. Bara två ynka kvar. Musiken från iPoden gjorde vad den kunde för att få upp farten på mina ben. Slappna av, slappna av tjatade jag på mig själv. Slappna av och låt benen gå av sig själv. Du fixar det här!


Rev av nionde på 4:22 och kände att jag nu hade lite marginal till de 45 jag siktade på. Sista sprangs i ett töcken på en av stadens gågator kantade av mycket folk i festivalläge som manade på oss löpare så gott de kunde. Vacklade in i mål på 44.27 efter en sista kilometer på 4:16. Fick efter målgång syn på en av våra goda grannar som snällt frågade hur det kändes. Var nästan för trött och yr för att svara. Hällde i mig vatten och juice och började sakta men säkert "komma tillbaka" till verkligheten.


Trevligt arrangemang. Nöjd med min insats i hettan. Under 45 och en 54:e plats. Kul! Men.... en visselpipa!?!?


fredag 9 juli 2010

Ursnygg



Fick en ursnygg tröja med posten häromdagen.


Ser redan fram emot både uppladdningen, Stockholm och själva loppet! Hoppas och tror att det blir minst lika kul som i år!

tisdag 29 juni 2010

Spontan halvmara

En timme tidigare hem från jobbet. Med en tanke som jag burit på under hela varma dagen. Jag vill bada. I havet. Och springa. Långt. Jag vill springa till havet och låta det välkomna mig och glittra mot mig och svalka mig. 21k till havet hemifrån. Det blir bra.


Sällskap med frun från stationen. På cykel. Lika ovanligt som trevligt. Klädombyte. Vätskebältesladdning. Med vatten, hemgjord rabarbersaft och lite cola. iPod laddad med lite skön musik. Banan äts. Vatten dricks. Keps på. Och solbrillor. Och så iväg. En lätt bris svalkar i värmen. Det känns lätt. Lätt, skönt, roligt och bra.


Bra flyt i löpningen hela vägen. Lyckan stiger för varje kilometer. Efter halva sträckan en rejäl tugga på ett i bältesfickan medsmusslat Snickers. Och så lite rabarbersaft. Ljuvligt. Genom Rinkaby och vidare sydöst. Brisen tar i och jag springer i en inte speciellt stark, men konstant närvarande motvind. Jämnt och fint tempo. Precis som det ska vara.


Sista biten i skog. På skjutfältet. Skuggan som tallarna ger är skön. Jag ökar takten och låter benen gå så fort de vill. Landar i ett 4:45-tempo som känns lagom. Flåset ökar. Svetten rinner till. Snart dags för ett dopp. Ah. Längtar.


Passerar sommarstugan och har nu bara en kilometer kvar. Vinkar på grannen, tillika min bortgångna mormors lillebror.


-"Ska ner och bada!"
-"Aha. Jag var där precis! Varmt i vattnet!"
Låter ju fint.




Framme. Vit, finkornig sand. Små, trevliga vågor. Och doften. Av tång, hav och sommar. Paradiset på jorden. Av med paltorna. Och så i. Mormors bror hade rätt. Bra temperatur.




Himmelriket. Mitt i vardagen.


Sträcka: 21.1
Tid: 1.54.33
Tempo: 5:26

onsdag 23 juni 2010

Wroclawska kontraster

Strikt, hård, stasiliknande säkerhetskontrollpersonal på flygplatsen. Varma, glada och välkomnande människor på det besökta
kontoret.




Fantastiskt vackra byggnader runt den centrala marknadsplatsen. Smutsgråa, kommunisttidstypiska betongblock ett stenkast därifrån.




Öltilltugg i form av istersmörgås på stadens centrala mikrobryggeri. Fräsch och nyttig rödbetssallad på restaurangen bredvid.


Högklackade och välsminkade unga damer skyndandes över Rynak, stadens stortorg. Äldre, lugnt vandrande nunnor bland katedralerna på Ostrow Tumski.




Gin&Tonic-drickande i hotellets bar långt in på kvällskvisten. Hälsosamma, befriande löpsteg i arla morgonstund längs den stadsgenomskärande floden Odra.




Jag har sagt det förr och säger det igen: Sightseeing ska göras löpandes.

måndag 7 juni 2010

Plötsligt händer det

Lördag. 5:e Juni. Marathondag. Det är idag det gäller. Detta är dagen som har varit i fokus under många av de senaste månaderna av mitt liv. Och nu är den här. Och jag ska vara redo. Redo att plåga mig genom 42 asfaltskilometer tillsammans med 20000 andra. Redo att stå emot smärtan då den inträffar. Redo att trycka tillbaka illamåendet som brukar infinna sig då värme och hård fysisk ansträngning attackerar från varsitt håll.


Vid frukostbordet hos svågern går jag igenom planerna för dagen. Speciellt det logistiska, som alltid är en utmaning i sig. Vad ska tas med? När jag ska jag vara där? När ska det ätas? Vad ska ätas? Var/när ska jag träffa kollegorna? Tusen frågor. Få svar. Men det löser sig säkert. Som vanligt.


Kliver upp på perrongen i Knivsta i god tid för 10.19-tåget då jag hör en ekande högtalarröst uttala de ord som absolut inte vill höras just nu. "Olycka i Rotebro. Alla tåg in mot Stockholm inställda". ???. Inte nu igen! För 16 timmar sedan hade jag samma problem då jag skulle ta mig från Stockholm upp till Knivsta. Den gången var det en olycka i Karlberg som stoppade tågtrafiken. Jaha. Vad göra?


Nummerlappsförsedda människor börjar samlas och alternativa planer att ta sig in till Stockholm börjar smidas. En kvinna som är på perrongen för att vinka av sin bror, och inte har något med Stockholm Marathon att göra, erbjuder mig och två andra löpare på stående fot skjuts av sin bror som precis gett sig iväg för att hämta en bil. Sådär bara. Wow! Det tar ett tag innan brodern hämtat bilen, men han kommer till slut. Och vi får skjuts hela vägen till Stockholms Central. Min tro på mänskligheten har tagit ett par rejäla kliv uppåt.


I bilen diskuteras det av ganska naturliga orsaker en hel del löpning i allmänhet och det stundade loppet i synnerhet. Bland annat den nya sträckningen. Något som också diskuterats både avigt och rätt i diverse forum. Precis som så många andra, tycker även jag att det ser riktigt tufft ut med ett 25 kilometer långt andra varv. Men efter ett tags funderande börjar jag se lite annorlunda på det hela och hittar tre, istället för två, varv på banan. Ett första på 18 kilometer inne i stan, ett andra på 10 ute på Gärdet och Djurgården och ett tredje och avslutande på 14 återigen inne i stan. Jag har också redan i förväg bestämt mig för när på dessa tre olika sträckor som musiken, som jag i år tagit med mig, ska användas.


Vad gäller planering av tempot så är jag ganska ödmjuk med den störda uppladdningen och det trista Göteborgsfiaskot färskt i minnet. Under 4 timmar är målet och en tid runt 3.50 är rena drömmen. Jag resonerar lite med mig själv: "Jag öppnar hyfsat konservativt med en första mil på 55 minuter. Det borde funka, och det borde vara ganska lätt". Håller det hela vägen är jag i mål på 3.51, vilket är riktigt bra.


Jag anländer till ÖIP mycket senare än planerat vilket gör att de planerade mötena med övriga bloggare och andra i löparkretsar bekanta individer tyvärr får strykas från schemat. Jag möter dock upp med kollegorna M och J och löser de nödvändiga bestyren såsom väsk- och värdesaksinlämning, chip- och nummerlappsmontering, mat- och dryckintagning samt obligatoriska besök på någon av de hundratals provisoriska toaletterna.




Dags för start. Jag och min gode vän och kollega J i startfållan i grupp D. Linnéacoachen, tillika arbetskollegan, N Montan en bit bort i samma fålla. Tjena, tjena! Lycka till och tummen upp! Alexander Stubb i högtalarna. Ska visst springa tillsammans med sin fru. Kul! Var är herr Bildt och Anna-Maria? Kissnödig. Igen. Tränger mig ut ur fållan. Hittar en urinoar och uträttar mitt ärende. Tillbaka till J. Startskottet går. Champagnegaloppen uteblir. Besvikelse! Vi står fortfarande helt stilla. Efter någon minut börjar vi så sakteligen röra på oss.


Att första kilometern inte går snabbare än 5:47 stressar mig inte nämnvärt. Det går helt enkelt inte att springa mycket fortare från vår position ganska långt bak i startgrupp D. Allt jag läst om vikten att börja lugnt och att de första 17 är väldigt lättsprungna, vilket kan lura många i fällan att ligga på för hårt i början, ekar som ett mantra i huvudet. Jag har stenkoll på klockan och ser till att hålla ett behagligt tempo, men ändå så pass att jag verkligen landar på rätt sida av 55 vid 10-mattan på Norr Mälarstrand. Vädret är perfekt. Soligt och vackert. Lagom varmt.


Mina supporterskaror för dagen, bestående av tre olika konstellationer; min älskade familj tillsammans med svåger med barn, mina härliga föräldrar tillsammans med goda vänner samt för dagen förste bloggpåhejerska Bureborn hade tidigare informerat om deras respektive positioner och när jag nu närmar mig den första av dessa är sinnena på helspänn för att inte missa dem och deras pepp. Denna första pepp-plats är belägen nästan direkt efter starten, vid Kungliga Musikhöskolan, där grupp 1 (familjen+svåger med barn) står på en grässlänt och tjoar, viftar och skriker. Jag spricker upp i ett stort leende, vinkar och känner mig varm, lugn och skön inombords.


Jag och J slår följe ett par kilometer, men jag känner att han tycker att min 5:30-taktik är något konservativ och mesig. Han ökar takten och ganska snart är han utom synhåll. Ett faktum som inte förändrar någonting. Jag har min plan klar för mig och den tänker jag hålla fast vid. När publiken börjar tätna på allvar vid Nybroplan och längs Kungsträdgården får jag dock automatiskt lite extra fart under skorna. Jag blir tvungen att dra i handbromsen vid ett par tillfällen och tackar klockan för att den håller ordning på mig och mitt planerade tempo.


Andra energiinjektionen i form av hurrarop, tjoande och vinkande dyker upp i slutet av Söder Mälarstrand. En sträcka som för övrigt flutit på oerhört lätt. Mina glada och stolta föräldrar och deras sällskap lyfter mig på otroligt lätta ben över Västerbron. Uppförslöpningen är rentav skön med bra flyt i steget och rullandet nerför sker utan någon som helst ansträngning.


Fortsätter på Norr Mälarstrand och passerar 10-mattan på dryga 53. Nästan helt enligt plan. Bara 3 kvar nu till Vasaparken där Bureborn lovat att stå beredd att mana på. Jag viker in på Odengatan efter en trevlig löpning uppför Torsgatan. Jag scannar av publikhavet på högersidan och försöker hitta "hacket" i ledet som enligt henne själv ska avslöja hennes position. Där är hon! Får efter ett tag syn på den glada och entusiastiskt hejande exilnorrländskan. Dock ser hon inte mig så jag blir tvungen att röstvägen ge mig till känna.


-Bureborn?! -Bureborn!! -SOFIA!!!


Så kommer då vinken och leendet som jag tiggt mig till. Skrattar lite för mig själv och fortsätter i mitt 5:15-tempo. Japp, det verkar nästan vara lättare att springa än att vara påhejare. Åtminstone hittills.


Något senare passeras Humlegården och där har familjen lovat att stå. Kilometrarna dit formligen försvinner och nerförslöpan på Odengatan är inget annat än helt underbar. Passar där även på att kyla ner mig ordentligt genom att springa rakt emot en sprutande brandslang som riktas ut mot oss löpare. Blir nästan för blöt och kall. Åtminstone direkt efter kallduschen. Familjen står som de lovat och väntar på mig vid Humlegården. Vi får syn på varandra ungefär samtidigt och skriker ikapp.




Känns så gott att kunna visa upp en pigg kropp för mina fans. Minns då jag och Dunceor passerade familjen vid Skeppsbron efter 9k på maran i fjol. Jag smilade då upp mig ordentligt och försökte se så glad ut som möjligt, men då var det mer ett spel för galleriet eftersom jag redan då kände att det skulle bli fruktansvärt jobbigt.


Men det var i fjol. I år är i år och jag studsar på lätta ben ut på Gärdet. Samtidigt sätter jag på musiken och låter bland annat AC/DCs "Back in Black" och Timbuktus "Fruktansvärld" hjälpa mig att dämpa den lätta ångest jag har haft inför Djurgårdsmilen. En mil som jag nu knappt märker av. Rätt som det är så är vi nere vid Gröna Lund. Och på Djurgårdsbron tar jag av mig hörlurarna för att insupa atmosfären igen och höra publikens applåder och påmanande kommentarer.


Innan Nybroplan springer jag högst förvånande ihop med kollega M. Under mer normala omständigheter skulle hon vara någonstans på Söder Mälarstrand vid det här laget. Jag frågar hur det är och får till svar att hennes annars så urstarka ben inte alls vill vara med idag. Jag frågar om hon vill hänga på i mitt tempo, men hon viftar iväg mig och säger att jag bara ska köra på och tänka på mig själv.


Jag tuffar på bredvid Kungsan och ner på Skeppsbron. Tittar upp mot slottet och hoppas på att få se Kungen och Drottningen stå och Silviavinka i något fönster. Eller nåt. Men icke. Snålt! Får istället nöja mig med vinkandet från alla förmodat icke-kungliga människor som samlats innan Slussen. Och det är definitivt inte det sämsta för de är riktigt många. Ner i Slussentunneln och ut på Söder Mälarstrand och upp på den provisoriska bron som under första varvet gett upphov till en riktigt obehaglig "snart-kommer-jag-att-komma-i-självsvängning-och-fullständigt-braka-ihop"-känsla. Går bättre denna gången då antalet samtida löpare inte är lika stort.


Hörlurarna krängs på för att hjälpa mig fram längs den långa rakan. Ett parti som jag har riktigt sura minnen av från i fjol. Hoppar över buljongen och är helt plötsligt framme vid Västerbron igen. Går i yttervarv på den branta påfarten och trippar sedan med relativ lätthet över bron i 5:20-tempo och livet leker. Nerför går det undan och jag springer förbi hundratals löpare som nu börjar se lite slitna ut.


Väl nere känner jag någon som knackar mig i ryggen. Det är J. Kom igen, säger jag. Nu är det bara en sju, åtta kvar. "Nä, spring du!" blir svaret. "Mina ben har precis förvandlats till betongpelare. Håll champagnen kall så ses vi på ÖIP!". Stackars sate, tänker jag och kutar vidare. Vid Rålis tar jag av lurarna för att öppna alla sinnen och för tredje gången leta efter familjen i publikhavet. Då våra blickar möts och jag hör deras rop springer jag fram till barnen och ger dem varsin high-five till deras stora glädje. Sjukt kul det här ju.




Vid centralstationen ser jag på nytt föräldrarna. Jag ger tummen upp och känner mig lika pigg som jag försöker förmedla med handtecknet. Torsgatan går sedan som en dans och det dröjer inte länge förrän jag återigen är inne på Odengatan. Där, på samma ställe som på första varvet står bloggpåhejerskan. Och precis som på första varvet har hon blickarna på annat håll. "SOFIA BUREBORN!!!" vrålar jag och vi får ögonkontakt. Jag vinkar och skrattar. Hon vinkar, skrattar och skiner ikapp med solen på den härligt blåa himlen. Hon verkar fortfarande tycka att det är kul att vara påhejerska. Härligt!


Nu är det bara ett par kilometer kvar och jag börjar fatta att jag är på väg mot en kanontid. Precis då börjar det rycka lite oroväckande i baksidan på vänster lår, precis under skinkan. Jag försöker att inte tänka på det och hoppas att krampen ska hålla sig borta. Glider i slutet av Odengatan över 40-mattan och säger till mig själv att nu är det inte mycket att hålla på utan bara att ge det sista. Hoppar över sista vattenkontrollen på Karlavägen och börjar så smått längta efter löparbanorna. Precis i sista vänstersvängen ner mot Valhallavägen hör jag återigen morsans stämma och jag börjar nästan tro att de låtit klonat sig. De är ju överallt! Kul!


En snabb koll på klockan säger mig att jag faktiskt har en liten chans på 3.40, men då gäller det att lägga på ett extra kol sista biten. Det blir en snabb entré in på ljuvliga Stockholm Stadion och fullt ös de sista 300 metrarna på de vackra löparbanorna. Sekunderna rinner fort och strax innan mål inser jag att jag kommer precis att hamna på "fel" sida om 3.40




Men det spelar absolut ingen roll! För jag gör mitt livs lopp, är fruktansvärt lycklig, sträcker armarna i luften, får min medalj och får ta emot publikens jubel. Hämtar ut den ursnygga och efterlängtade finishertröjan och tackar mig själv, mina supportrar och hela Stockholm för en av de absolut skönaste löpupplevelserna någonsin.


Och på min lite stapplande väg bort mot öl- och korvståndet inne på ÖIP inser jag att jag dessutom lärt mig en väldigt viktig sak vad gäller min löpning och min träning; Trots att det känns tungt och hopplöst emellanåt så är det bara att hänga i och inte deppa eller misströsta. För när du som minst anar det, så bara händer det! 3.40.03! Helt jävla underbart!