måndag 7 juni 2010

Plötsligt händer det

Lördag. 5:e Juni. Marathondag. Det är idag det gäller. Detta är dagen som har varit i fokus under många av de senaste månaderna av mitt liv. Och nu är den här. Och jag ska vara redo. Redo att plåga mig genom 42 asfaltskilometer tillsammans med 20000 andra. Redo att stå emot smärtan då den inträffar. Redo att trycka tillbaka illamåendet som brukar infinna sig då värme och hård fysisk ansträngning attackerar från varsitt håll.


Vid frukostbordet hos svågern går jag igenom planerna för dagen. Speciellt det logistiska, som alltid är en utmaning i sig. Vad ska tas med? När jag ska jag vara där? När ska det ätas? Vad ska ätas? Var/när ska jag träffa kollegorna? Tusen frågor. Få svar. Men det löser sig säkert. Som vanligt.


Kliver upp på perrongen i Knivsta i god tid för 10.19-tåget då jag hör en ekande högtalarröst uttala de ord som absolut inte vill höras just nu. "Olycka i Rotebro. Alla tåg in mot Stockholm inställda". ???. Inte nu igen! För 16 timmar sedan hade jag samma problem då jag skulle ta mig från Stockholm upp till Knivsta. Den gången var det en olycka i Karlberg som stoppade tågtrafiken. Jaha. Vad göra?


Nummerlappsförsedda människor börjar samlas och alternativa planer att ta sig in till Stockholm börjar smidas. En kvinna som är på perrongen för att vinka av sin bror, och inte har något med Stockholm Marathon att göra, erbjuder mig och två andra löpare på stående fot skjuts av sin bror som precis gett sig iväg för att hämta en bil. Sådär bara. Wow! Det tar ett tag innan brodern hämtat bilen, men han kommer till slut. Och vi får skjuts hela vägen till Stockholms Central. Min tro på mänskligheten har tagit ett par rejäla kliv uppåt.


I bilen diskuteras det av ganska naturliga orsaker en hel del löpning i allmänhet och det stundade loppet i synnerhet. Bland annat den nya sträckningen. Något som också diskuterats både avigt och rätt i diverse forum. Precis som så många andra, tycker även jag att det ser riktigt tufft ut med ett 25 kilometer långt andra varv. Men efter ett tags funderande börjar jag se lite annorlunda på det hela och hittar tre, istället för två, varv på banan. Ett första på 18 kilometer inne i stan, ett andra på 10 ute på Gärdet och Djurgården och ett tredje och avslutande på 14 återigen inne i stan. Jag har också redan i förväg bestämt mig för när på dessa tre olika sträckor som musiken, som jag i år tagit med mig, ska användas.


Vad gäller planering av tempot så är jag ganska ödmjuk med den störda uppladdningen och det trista Göteborgsfiaskot färskt i minnet. Under 4 timmar är målet och en tid runt 3.50 är rena drömmen. Jag resonerar lite med mig själv: "Jag öppnar hyfsat konservativt med en första mil på 55 minuter. Det borde funka, och det borde vara ganska lätt". Håller det hela vägen är jag i mål på 3.51, vilket är riktigt bra.


Jag anländer till ÖIP mycket senare än planerat vilket gör att de planerade mötena med övriga bloggare och andra i löparkretsar bekanta individer tyvärr får strykas från schemat. Jag möter dock upp med kollegorna M och J och löser de nödvändiga bestyren såsom väsk- och värdesaksinlämning, chip- och nummerlappsmontering, mat- och dryckintagning samt obligatoriska besök på någon av de hundratals provisoriska toaletterna.




Dags för start. Jag och min gode vän och kollega J i startfållan i grupp D. Linnéacoachen, tillika arbetskollegan, N Montan en bit bort i samma fålla. Tjena, tjena! Lycka till och tummen upp! Alexander Stubb i högtalarna. Ska visst springa tillsammans med sin fru. Kul! Var är herr Bildt och Anna-Maria? Kissnödig. Igen. Tränger mig ut ur fållan. Hittar en urinoar och uträttar mitt ärende. Tillbaka till J. Startskottet går. Champagnegaloppen uteblir. Besvikelse! Vi står fortfarande helt stilla. Efter någon minut börjar vi så sakteligen röra på oss.


Att första kilometern inte går snabbare än 5:47 stressar mig inte nämnvärt. Det går helt enkelt inte att springa mycket fortare från vår position ganska långt bak i startgrupp D. Allt jag läst om vikten att börja lugnt och att de första 17 är väldigt lättsprungna, vilket kan lura många i fällan att ligga på för hårt i början, ekar som ett mantra i huvudet. Jag har stenkoll på klockan och ser till att hålla ett behagligt tempo, men ändå så pass att jag verkligen landar på rätt sida av 55 vid 10-mattan på Norr Mälarstrand. Vädret är perfekt. Soligt och vackert. Lagom varmt.


Mina supporterskaror för dagen, bestående av tre olika konstellationer; min älskade familj tillsammans med svåger med barn, mina härliga föräldrar tillsammans med goda vänner samt för dagen förste bloggpåhejerska Bureborn hade tidigare informerat om deras respektive positioner och när jag nu närmar mig den första av dessa är sinnena på helspänn för att inte missa dem och deras pepp. Denna första pepp-plats är belägen nästan direkt efter starten, vid Kungliga Musikhöskolan, där grupp 1 (familjen+svåger med barn) står på en grässlänt och tjoar, viftar och skriker. Jag spricker upp i ett stort leende, vinkar och känner mig varm, lugn och skön inombords.


Jag och J slår följe ett par kilometer, men jag känner att han tycker att min 5:30-taktik är något konservativ och mesig. Han ökar takten och ganska snart är han utom synhåll. Ett faktum som inte förändrar någonting. Jag har min plan klar för mig och den tänker jag hålla fast vid. När publiken börjar tätna på allvar vid Nybroplan och längs Kungsträdgården får jag dock automatiskt lite extra fart under skorna. Jag blir tvungen att dra i handbromsen vid ett par tillfällen och tackar klockan för att den håller ordning på mig och mitt planerade tempo.


Andra energiinjektionen i form av hurrarop, tjoande och vinkande dyker upp i slutet av Söder Mälarstrand. En sträcka som för övrigt flutit på oerhört lätt. Mina glada och stolta föräldrar och deras sällskap lyfter mig på otroligt lätta ben över Västerbron. Uppförslöpningen är rentav skön med bra flyt i steget och rullandet nerför sker utan någon som helst ansträngning.


Fortsätter på Norr Mälarstrand och passerar 10-mattan på dryga 53. Nästan helt enligt plan. Bara 3 kvar nu till Vasaparken där Bureborn lovat att stå beredd att mana på. Jag viker in på Odengatan efter en trevlig löpning uppför Torsgatan. Jag scannar av publikhavet på högersidan och försöker hitta "hacket" i ledet som enligt henne själv ska avslöja hennes position. Där är hon! Får efter ett tag syn på den glada och entusiastiskt hejande exilnorrländskan. Dock ser hon inte mig så jag blir tvungen att röstvägen ge mig till känna.


-Bureborn?! -Bureborn!! -SOFIA!!!


Så kommer då vinken och leendet som jag tiggt mig till. Skrattar lite för mig själv och fortsätter i mitt 5:15-tempo. Japp, det verkar nästan vara lättare att springa än att vara påhejare. Åtminstone hittills.


Något senare passeras Humlegården och där har familjen lovat att stå. Kilometrarna dit formligen försvinner och nerförslöpan på Odengatan är inget annat än helt underbar. Passar där även på att kyla ner mig ordentligt genom att springa rakt emot en sprutande brandslang som riktas ut mot oss löpare. Blir nästan för blöt och kall. Åtminstone direkt efter kallduschen. Familjen står som de lovat och väntar på mig vid Humlegården. Vi får syn på varandra ungefär samtidigt och skriker ikapp.




Känns så gott att kunna visa upp en pigg kropp för mina fans. Minns då jag och Dunceor passerade familjen vid Skeppsbron efter 9k på maran i fjol. Jag smilade då upp mig ordentligt och försökte se så glad ut som möjligt, men då var det mer ett spel för galleriet eftersom jag redan då kände att det skulle bli fruktansvärt jobbigt.


Men det var i fjol. I år är i år och jag studsar på lätta ben ut på Gärdet. Samtidigt sätter jag på musiken och låter bland annat AC/DCs "Back in Black" och Timbuktus "Fruktansvärld" hjälpa mig att dämpa den lätta ångest jag har haft inför Djurgårdsmilen. En mil som jag nu knappt märker av. Rätt som det är så är vi nere vid Gröna Lund. Och på Djurgårdsbron tar jag av mig hörlurarna för att insupa atmosfären igen och höra publikens applåder och påmanande kommentarer.


Innan Nybroplan springer jag högst förvånande ihop med kollega M. Under mer normala omständigheter skulle hon vara någonstans på Söder Mälarstrand vid det här laget. Jag frågar hur det är och får till svar att hennes annars så urstarka ben inte alls vill vara med idag. Jag frågar om hon vill hänga på i mitt tempo, men hon viftar iväg mig och säger att jag bara ska köra på och tänka på mig själv.


Jag tuffar på bredvid Kungsan och ner på Skeppsbron. Tittar upp mot slottet och hoppas på att få se Kungen och Drottningen stå och Silviavinka i något fönster. Eller nåt. Men icke. Snålt! Får istället nöja mig med vinkandet från alla förmodat icke-kungliga människor som samlats innan Slussen. Och det är definitivt inte det sämsta för de är riktigt många. Ner i Slussentunneln och ut på Söder Mälarstrand och upp på den provisoriska bron som under första varvet gett upphov till en riktigt obehaglig "snart-kommer-jag-att-komma-i-självsvängning-och-fullständigt-braka-ihop"-känsla. Går bättre denna gången då antalet samtida löpare inte är lika stort.


Hörlurarna krängs på för att hjälpa mig fram längs den långa rakan. Ett parti som jag har riktigt sura minnen av från i fjol. Hoppar över buljongen och är helt plötsligt framme vid Västerbron igen. Går i yttervarv på den branta påfarten och trippar sedan med relativ lätthet över bron i 5:20-tempo och livet leker. Nerför går det undan och jag springer förbi hundratals löpare som nu börjar se lite slitna ut.


Väl nere känner jag någon som knackar mig i ryggen. Det är J. Kom igen, säger jag. Nu är det bara en sju, åtta kvar. "Nä, spring du!" blir svaret. "Mina ben har precis förvandlats till betongpelare. Håll champagnen kall så ses vi på ÖIP!". Stackars sate, tänker jag och kutar vidare. Vid Rålis tar jag av lurarna för att öppna alla sinnen och för tredje gången leta efter familjen i publikhavet. Då våra blickar möts och jag hör deras rop springer jag fram till barnen och ger dem varsin high-five till deras stora glädje. Sjukt kul det här ju.




Vid centralstationen ser jag på nytt föräldrarna. Jag ger tummen upp och känner mig lika pigg som jag försöker förmedla med handtecknet. Torsgatan går sedan som en dans och det dröjer inte länge förrän jag återigen är inne på Odengatan. Där, på samma ställe som på första varvet står bloggpåhejerskan. Och precis som på första varvet har hon blickarna på annat håll. "SOFIA BUREBORN!!!" vrålar jag och vi får ögonkontakt. Jag vinkar och skrattar. Hon vinkar, skrattar och skiner ikapp med solen på den härligt blåa himlen. Hon verkar fortfarande tycka att det är kul att vara påhejerska. Härligt!


Nu är det bara ett par kilometer kvar och jag börjar fatta att jag är på väg mot en kanontid. Precis då börjar det rycka lite oroväckande i baksidan på vänster lår, precis under skinkan. Jag försöker att inte tänka på det och hoppas att krampen ska hålla sig borta. Glider i slutet av Odengatan över 40-mattan och säger till mig själv att nu är det inte mycket att hålla på utan bara att ge det sista. Hoppar över sista vattenkontrollen på Karlavägen och börjar så smått längta efter löparbanorna. Precis i sista vänstersvängen ner mot Valhallavägen hör jag återigen morsans stämma och jag börjar nästan tro att de låtit klonat sig. De är ju överallt! Kul!


En snabb koll på klockan säger mig att jag faktiskt har en liten chans på 3.40, men då gäller det att lägga på ett extra kol sista biten. Det blir en snabb entré in på ljuvliga Stockholm Stadion och fullt ös de sista 300 metrarna på de vackra löparbanorna. Sekunderna rinner fort och strax innan mål inser jag att jag kommer precis att hamna på "fel" sida om 3.40




Men det spelar absolut ingen roll! För jag gör mitt livs lopp, är fruktansvärt lycklig, sträcker armarna i luften, får min medalj och får ta emot publikens jubel. Hämtar ut den ursnygga och efterlängtade finishertröjan och tackar mig själv, mina supportrar och hela Stockholm för en av de absolut skönaste löpupplevelserna någonsin.


Och på min lite stapplande väg bort mot öl- och korvståndet inne på ÖIP inser jag att jag dessutom lärt mig en väldigt viktig sak vad gäller min löpning och min träning; Trots att det känns tungt och hopplöst emellanåt så är det bara att hänga i och inte deppa eller misströsta. För när du som minst anar det, så bara händer det! 3.40.03! Helt jävla underbart!

12 kommentarer:

Staffan sa...

Fantastiskt trevlig läsning - grattis till ett väl genomfört lopp!! Du verkar haft full kontroll hela vägen!

jumper sa...

Var det verkligen ett maratonlopp du sprang? Eller sprang du verkligen och inte bara låg hemma på sängen i Kristiansstad och "visualiserade" loppet. Nog för att jag har upplevt månget härligt halvmaratonlopp men även då har det varit bitvis riktigt jobbigt.

Roligt att någon mer än jag saknar Champagnegaleoppen, men här verkar det ändå inte ha gjort så mycket i slutändan. Har jag sagt "grattis"?

Benet sa...

Staffan: Tack, tack. Ja, det kändes faktiskt ruskigt bra från början till slut... Skumt. Speciellt om man jämför med hur det kändes i Gbg då jag sprang med en konstant ångest och ett konstant illamående (som säkert var relaterade till varandra).

Jumper: Ja, jag börjar fan nästan tvivla själv. Sprang jag verkligen? Var jag verkligen inte trött? Jo, det måste jag ha varit. Men andra känslor verkar ha tagit överhanden så att jag inte kände tröttheten. Eller? Jag hade en helt sanslöst skön och kontrollerad andning under större delen av loppet. Det var först i slutet som jag började flåsa lite mer högljutt som brukligt är på tävlingslopp för egen del.

Jag kan fortfarande inte fatta att det kändes så kul och bra under alla 42. Det finns liksom inte. Och idag är värken i benen i stort sett helt borta.

Sprang jag verkligen hela tiden?

Jag tror du sa grattis. Eller, visst gjorde du det! Tack, tack, tack!

Synd att jag inte fick tid att leta upp dig på ÖIP innan loppet. Jag hade ju bestämt att hälsa "på riktigt" med ett manligt handslag i år, då det smög sig i fjol pga den jumperska virusfloran som du ville behålla för dig själv.

Champagnegaloppen borde vara obligatorisk. Det var en stor besvikelse när den inte kom efter pistolskottet. Och jag kände mig som en lögnare då jag precis innan berättat för maradebuterande kollega J att SNART kommer "galoppen" att ljuda över Lidingövägen! Vad som istället spelades har jag (precis som du) absolut inget minne av.

jumper sa...

I genren "Euforiska långlopp" erinrar jag mig Karin i New York 2008 och Nbatha på Lidingö 2009.

Ett virusfritt handslag ska nog bli av. Kanske springer du något halvmaratonlopp någon gång som omväxling?

Dunceor sa...

Ja det är otroligt att du fick fram ett så trevligt och lätt lopp. Alla mina maror har mer eller mindre varit plågsamma. Det tillhör liksom =)

Bra tid och bra prestation. Kan bli intressant och se vad du gör på milen och halvmaran i år =)

Ingmarie sa...

Tack för din underbara berättelse! Och grattis än en gång!

Benet sa...

Jumper: Ja, något halvmaralopp blir det nog i år, men förmodligen inte i Stockholmstrakten. Däremot ska jag och min kära hustru springa Midnattsloppet på Söder den 14/8. Då kanske vi rentav ses, eller?

Dunceor: Ja, helt sinnessjukt. Jag kan fortfarande inte riktigt fatta att det kändes bra hela rundan. Det var fan sann löpglädje i 42k. Jag har inga superförhoppningar om varken 10k eller halvmaretider. Men jag skulle gärna vilja uppleva sådan eufori som jag gjorde på StM igen. Det var sanslöst gott.

Ingmarie: Tack själv. Och Tack! Synd att jag inte hade koll på din påhejarposition. Hade varit sååå kul (och en sann ära för mig) att få träffa dig IRL. Midnattsloppet i augusti kanske?

bureborn sa...

Vilken fantastisk läsing! Och jag måste förstås säga det ingen - vilken fantastisk mara du gjorde!!
Du såg så otroligt glad och pigg ut när du passerade mig. Samma energi på både första och andra varvet. Härligt helt enkelt!

Linda sa...

Thomas: jag har sagt det innan och säger det igen; du är helt fantastisk!!! Grattis till din prestation.
Makalöst spännande läsning här på bloggen, lycka till med kommande lopp,
Kram Linda

Benet sa...

Bureborn: Bugar och tackar! Det bästa av allt: Jag VAR verkligen så glad. På bägge varven! :-)

Benet sa...

Linda: Tack! Det värmer verkligen ett gammalt löparhjärta när en hjärt-sköterska som Du överöser en med så mycket beröm och fina ord! :-)

Anonym sa...

Story, i enjoyed sharing this.