måndag 1 juni 2009

En varm debut

--- Uppdatering 2009-06-02: Lite bilder från loppet insprängda i texten ---


Så har man då landat i ett X2000-säte efter en marathon-debut-helg i vår kära, och vansinnigt vackra huvudstad. De långa benen känns lite slitna men är både stolta och glada att de lyckades med uppdraget att i tryckande värme bära resten av mig de magiska 42195 metrarna i lördags.


Lördagsmorgonen började med grötfrukost i värsta kollektivandan hemma hos svåger M uppe i Knivsta, Tre generationer samlade under samma tak och fullt ös på barnen och deras killkusiner. Själv försökte jag samla tankarna och få till någon slags plan i min något uppstressade hjärna. Logistik innefattar planering vilket inte är min starkaste sida, speciellt då man inte riktigt vet exakt vad som väntar och vilket sätt som är att föredra. Det har sina sidor att vara rookie.


Nåväl, en väska packades och stegen styrdes mot stationen där jag skulle möta upp med Dunceor på tåget. När Uppsalapendeln angjorde perrongen och öppnade dörrarna insåg jag att dagens första stora prövning var nära. Det skulle bli "sardinburks"-ståplats i en kokhet SJ-vagn hela vägen till Stockholm C. Måste ju vara den perfekta marathonuppladdningen. Eller inte.


Väl framme vid Stadion och ÖIP letade vi oss fram till omklädningsrummen för att intaga lite lätt lunch, byta om och förbereda oss för det som komma skulle. Ett marathonlopp. 42 km i 27-gradig värme. Jag började inse att det nu verkligen var dags för mitt mandomsprov som jag gått och väntat på i exakt 364 dagar.


Ombytta och klara sprang vi på den ena kändisen efter den andre på ÖIP. Jumper, Coach Nisse, Allan, Rebecca, Helena, Mia, Masse, Nix, Fredrika och Bureborn. Alla vid gott mod och fulla av energi. Riktigt kul att få byta ett par ord innan det var dags att förflytta sig mot Lidingövägen och (i mitt, Dunceors och Masses fall) startgrupp D.


Startskottet gick, ett jubel hördes och vi började så smått röra oss framåt. Alltid en lika mäktig känsla att påbörja ett löparäventyr tillsammans med så många andra lika förväntansfulla människor. Jag hade min plan klar för mig. Öppna i 5.30-tempo och försök ligga kvar där så länge som möjligt. Skulle det hålla hela vägen skulle det betyda en sluttid på 3.51. Och således en nio minuter stor buffert för att glida över mållinjen inom de fyra timmar som fanns där som en åtråvärd lockelse.


Dunceor reviderade sin plan något och beslöt sig under den första kilometern att hänga med i mitt tempo, trots att detta var lägre än han tänkt sig. Ett beslut som jag gladde mig åt. Vi höll ett mycket jämt och bra tempo och obehaget i vänsterbenet som förföljt mig och min löpning under de senaste månaderna var mycket mer tystlåtet än på länge. Första femman i 5:32-tempo. Perfekt! Det enda lilla abret var att jag tyckte det kändes tyngre än det borde göra, vilket skrämde mig en del. Är jag i så dålig form? Hur kan det kännas tungt i 5.30-tempo? Förmodligen värmen. Men, men, det känns kanske bättre snart. Bara att köra på och hoppas på det bästa.


Då vi passerat genom folkmassorna längs Strandvägen, Nybrokajen och Kungsträdgården var det dags för en rejäl energikick; familjen som stod och skrek och hejade mittemot ”Zum Fransiskaner” på Skeppsbron! Att få höra många av ”de närmsta” stå och vråla, tjoa och tjimma på mig var en ny upplevelse i min löparkarriär. På mina två tidigare lopp, årets och fjolårets Göteborgsvarv, har jag mest varit en anonym Skånepåg bland de västkustska påhejarna. Att få se alla förväntansfulla och stolta (?) blickar från de mina var en rejäl kick och för ett ögonblick glömde jag att det faktiskt fortfarande kändes lite tungt.




Längs hela Söder Mälarstrand, som under första varvet faktiskt gick ganska lätt, så funderade jag på om jag skulle stanna och lätta på blåstrycket eller inte. Vi sprang förbi ett antal löpare som gjort slag i saken och vattnade träden längs vägen, men jag beslutade mig för att vänta lite och hoppas att det kanske skulle gå över.


När vi tassat över Västerbron, vilket gick lättare än befarat, var det inget att tveka på vad gäller p-paus eller inte. Jag var helt enkelt tvungen. Således skildes jag och min, under 14 kilometer, löparkumpan åt och jag fick äntligen uträtta det ärende som jag sprungit och tänkt på i närmare en och en halv timme. Ett rookiemisstag, helt klart. Det tog sin lilla tid då blåsan var fylld till brädden, och när jag äntligen kom ut i löparströmmen igen började en begynnande ångest växa upp inombords.


Jag var inte trött, varken flåsmässigt eller i benen, men min hjärna började räkna kvarvarande kilometer. 14 nu, där borta är 15-mattan. Tre av åtta 5:or gjorda. Snart "bara" fem stycken kvar. Plus en liten tvåa. Kommer inte den där 15-mattan snart. Den borde vara här nu. Är en kilometer verkligen så här lång? Ja, nu var jag inne på helt jävla fel spår. Bit ihop, fokusera. Titta på publiken, le, gilla det här. Du älskar ju att springa. Visa det nu. Kom igen, för fan. Det är ju det här du har väntat på i ett HELT år!


Mina försök att börja klättra uppför, istället för att glida nerför, den spiral som min hjärna byggt upp gick trögt, men då jag sprang igenom pipet vid 20-mattan kände jag mig stark och fick en skönt pirrande känsla i kroppen. Det är nu det börjar. Det är det här du har snackat om och fantiserat om under månader! Jag knöt näven och utbrast ett högt och tydligt "Kom igen nu!" till mig själv och mina ben som fortfarande var relativt tysta och snälla. Jag ökade takten något och gav mig ut på varv nummer två.




Någon kilometer senare ser jag ett numera bekant ansikte tillhörande en 188 cm lång man i röd tröja som står och hoppar och viftar längs banan. Precis som han lovade så stod han och spanade efter "kändisar" som han på ett förtjänsfullt sätt peppade och manade på. Budskapet som han gav till mig var "Det är inte långt fram till Kalle (Dunceor)! Kör på!". Min respons var lika ärlig som trist; "Det börjar kännas tungt nu!". Jag hade då insett hur sjukt långt jag hade kvar och de negativa tankarna var på väg tillbaka. Vid 23 sprang jag förbi en drickande, tillika promenerande coach Nisse, som såg ut att ha det riktigt tungt. Min första tanke var att stanna och fråga hur det var, men beslöt mig för att slänga ett "Hur är det?" i flykten. Jag vågade helt enkelt inte ge benen smak på att gå.


Siktet för min del var, av någon anledning som jag själv inte riktigt förstår, inställt på 30-mattan vid slottet. Kommer jag bara dit, så kanske det ska ordna sig…Men dit var det långt. Hela Djurgården, hela Strandvägen och Kungsan. Sprang på, försökte njuta av den vackra omgivningen, av de utställda trädgårdsvattenspridarna och av löpningen som sådan. Men tankarna på att tempot började sjunka, att jag började bli rejält trött och att det var sjukt långt kvar ville inte riktigt släppa.




Resten av resan var en kamp. En fysisk, men faktiskt mest en mental, kamp. En kamp där jag efter ett tag fick ge upp hoppet om sub4. Trots rejäla energiboosts i form av familj och kompisar som började dyka upp på olika ställen i stan. Ångesten var riktigt påtaglig vid Stadshuset och avståndet mellan varje kilometerskylt blev längre och längre. Vid Centralen stod föräldrarna och skrek. Jag vinkade lite slött, försökte mig även på ett leende, men tänkte mest på den uppförslutande förbannade Torsgatan. Bara jag fixar Torsgatan så kommer detta kanske att gå vägen. Benen var nu rejält tunga och min klocka visade 6:40-tempo. "Fortare!", skrek jag. "Kan inte!", skrek benen tillbaka. "Jo, kom igen för fan!", envisades någon del av min hjärna. "Vågar inte. Det är ju faktiskt 4000 meter kvar. Och vi har lovat att vi skall över den där mållinjen inne på Stadion. Och det löftet tänker vi hålla!".


Kunde det vara så? Att jag kanske skulle kunnat springa lite fortare om jag varit säkrare på min kropps förmåga? Att jag inte vågade ta ut det absolut sista för att jag var rädd för att kollapsa innan jag passerat mållinjen? Det är mycket möjligt.


Precis där Stadion tog vid stod familjen och viftade och hejade och nu var jag säker. Jag skulle fixa detta. Jag skulle ta mig hela vägen. Den siste att heja fram mig var återigen Jumper som sprang med en bit och levererade ett par rejält värmande ord: ”Det är ju en kanontid på gång. Strax över fyra timmar. Bra kämpat!”. Jag lyfte på kepsen som tack, gled in på de otroligt vackra löparbanorna på stadion och tänkte: Nu är det dags. Nu ska jag spurta in i mål.


Med ett vrål korsade jag mållinjen. Med händerna sträckta över huvudet, precis som jag drömt om gång på gång den senaste tiden. Tårarna som jag i mina fantasier trodde skulle komma, lyste dock med sin frånvaro. Spelar ingen roll. Jag var så grymt glad och nöjd med det faktum att kampen, efter 4 timmar 8 minuter och 55 sekunder, var över och att jag gått segrande ur den.




Jag besegrade de negativa tankarna, jag fortsatte springa trots att jag helst ville stanna och gå. Jag hade uppnått något som för ett par år sedan kändes som en fullkomlig utopi. Jag är nu invigd i det hjältespäckade marathonsällskapet. Jag är nu en marathonlöpare. Med en vinröd finishertröja i min ägo.

14 kommentarer:

Henrik sa...

Tack för en trevlig berättelse, och välkommen till "marathon-klubben" :)

Fredrika sa...

Nu har jag väl redan gratulerat på sjuttioelva ställen, men jag får väl tacka för en trevlig berättelse också. Marathon är stort. Någon annat kan man inte säga. Visst är det häftigt!

Benet sa...

Henke, Fredrika: Tack ska ni ha! Du får gärna gratulera på flera ställen Fredrika. Det värmer varje gång :-)

bureborn sa...

Tack för att jag fått följa med på din mararesa! Suveränt skrivet.
Och riktigt starkt jobbat! Jag anade inte av ditt föregående inlägg att du hade en sån kämpig resa. Visst är det otroligt hur man kan försätta berg med tankens kraft? Men nu vet vi att det går!

Karin sa...

Grymt bra jobbat! Låter lite som vi hade en liknande marathonresa, samma kamp och nästan samma tid. Men i mål kom vi! Grattis! Det var trevligt att ses på festen med, IRL. =)

Benet sa...

Bureborn: Tack! :-) Hehe, när jag skrev det förra inlägget var jag så euforisk över att ha det bakom mig, så all ångest kanske inte trängde igenom i texten även om jag använde några svordomar även där för att trycka på att int' fan va de lätt ;-)

Karin: Ja, det gjorde vi! Och så gött det var att korsa den där linjen i lördags. Skitkul att ses på festen! Synd att man blir tvungen att dra så tidigt varje år bara. Det är ju så mycket man vill säga/fråga. Vi får fortsätta nästa år. Har du kanske kört en vasaloppsdubbel då med som jag kan förundras och förstummas över?! Coolt! :-P

Dunceor sa...

Det var skönt att ha sällskap i början så jag inte drog iväg. Jag hade krashat långt tidigare om jag hade gått ut i mitt planerade 5:05-tempo =)

En trevlig dag och ett kanonlopp!

jumper sa...

Jag tackar för denna inblick i en maratonlöpares tankar och vedermödor. En sällsynt målande berättelse, som inte lämnar några frågor över. Det skulle möjligen vara, om jag verkligen är så talför, när jag hejar?

tillbakatillutmattning sa...

Long time no seeing...

Kjempegrattis! Kul att du gjorde det. Nu kan du ta det vackert och kuta på och bara glassa hela sommaren!

(Själv är jag på banan igen känns det som även om jag lagt ner både läsande och skrivande av bloggar. Om ett par år kanske det blir maran igen. Fast först skall det slås rekord på LL 2010...)

Benet sa...

tillbakatill: Härligt att höra ifrån dig. Och TACK för gratulationerna. Ja, det känns så jädra gött att få vara en av "hjältarna" som klarat distansen!

Och KUL att höra att du verkligen är tillbaka i löparsvängen på riktigt igen. LL 2010, säger du? Hmmm, låter ju faktiskt lite lockande :-D

Kör hårt!

Benet sa...

Dunceor: Tack själv. Det betydde mycket att ha sällskap den första biten. Skitkul!

Jumper: Tackar, bugar och bockar för de smickrande orden. Som svar på din fråga kan jag säga att det som registrerades i min hjärna vid de två heja-tillfällena var just de citat jag skrev. Och de hjälpte mig verkligen i min kamp! Tackar för det också! Tack, tack!

Andréa sa...

Härligt! Både sprunget och skrivet! Det är så givande att läsa allas olika marahistorier. Stort grattis till en grym prestation!

Helena sa...

Strålande Thomas!!! Va kul att läsa och vet du, jag känner så väl igen mig i dina tankegångar! Precis sådär kände jag mig i Berlin, började tänka på hur mycket jag faktiskt hade kvar. Tyckte att det var lättare den här gången att hålla de negativa tankarna på avstånd. Men jag håller med, det är en mental kamp efter 30! Grattis än en gång till strålande utfört lopp!!!

Mikaela Mars sa...

Fan vad grymt, så häftigt att läsa din berättelse och känna hur det vände till seger där mot slutet! Gött mos! :)