tisdag 28 juni 2011

Skulle jag klä i badmössa?

Klockan visar 04.55 när ”dags-att-stiga-upp”-hymnen ljuder från telefonen. Muntorrheten påminner mig om att det dracks lite vin inne i Monaco igår kväll. Nåja. Det får vara som det är med den saken. Smyger upp ur sängen och stänger till dörren för att inte väcka resten av familjen. Dricker ett stort glas vatten och klär på mig de redan framlagda löparkläderna. Går så snabbt på sommaren. Älskar det! Packar ner badbyxor, handduk, extra tröja och torra kallingar i en ryggsäck och trippar ut i den dunkla, men redan varma och sköna söndagsmorgonen här på den franska rivieran.


Koden till grinden har bytts under natten och jag får inte rätt på de minnesfragment av den nya som ligger omkringslängda uppe på hjärnkontoret. Blir tvungen att springa tillbaka till receptionen och får där som tur är tag på en nattvakt som överräcker en liten lapp med den nya koden. Siffrorna var desamma som jag provat, men de två sista hade jag vänt ordningen på. Mög. Klockan går och starten närmar sig.


Känner mig lite småstressad. Vet att jag har nio kilometer till mitt mål och hade tänkt att hålla ett riktigt lugnt och behagligt tempo, typ 6:00, men på grund av kod-strulet ligger jag på lite hårdare och landar på drygt fem minuter per kilometer istället. Jag vill ju inte missa start-tutan. Och jag vill ha så pass gott om tid att jag kan hitta en schysst plats att stå på för att på relativt nära håll se sardinstimmet ge sig iväg. Har ju ingen aning om hur mycket folk som kommer att stå och titta. Vet ju inte ens hur många som kommer att vara med och tävla. Kan det vara 1000? Eller 2000?




Löpningen går fint. Lugnt och skönt på vägarna. Solen går upp så sakteliga och jag börja se tecken på att något är på gång i stan då jag närmar mig Promenade des Anglais västerifrån. En polisbil med tända saftblandare agerar eskort för en lastbil fullastad med koner som ställs ut på gatans ena tre-filiga körfält. En stund senare drar en kortége av mc-poliser förbi. Hur många var de? 50? 100? Trafikinformationsskyltarna visar vad som är på gång idag och berättar att ”la Promenade” kommer att vara helt avstängd längre fram.


Möter, trots den arla timmen, en ansenlig mängd löpare. Något jag även upplevde både igår och i förrgår då jag sprang längs kusten västerut från Saint Laurent du Var. En enorm kontrast mot exempelvis Wroclaw, Polen där jag fick en känsla av att folk såg mig som en alien som kommit bort från moderskeppet som landat utanför stan och nu irrade planlöst över gator och torg för att desperat försöka hitta tillbaka. Här, längs vattnet på den franska Rivieran, känner jag mig som en del i ett större löparsammanhang. Som om jag är med i ett spontanlopp med hundratals deltagare som pågår från tidig morgon till sen kväll.


Snart framme nu och jag hör dunkande musik och en speaker som på upphetsad franska, varvad med ”fransk” engelska verkar försöka få igång den fest som alldeles strax ska dra igång. Vattnet ligger blankt och stämningen som verkar råda känns till och med så här på avstånd smått magisk.




Efter 45 minuter är jag på plats. Smått svettig glider jag in i start/mål-området och försöker bilda mig en uppfattning om var jag bör stå för att bäst kunna se det som står för dörren. Det är ganska mycket folk i området, men inte så mycket att det är problem att komma fram. Ställer mig först uppe på vägen där jag får en bra överblick av stranden, men känner att jag inte kommer tillräckligt nära för att kunna insupa lite av den spända förväntan (nervositet?) som säkerligen råder hos deltagarna.


Tar därför en av trapporna ner till stenstranden och hamnar alldeles intill staketet som separerar deltagarna från publiken. Fascineras av mängden neoprenklädda människor med likadana badmössor (blåa för killarna, rosa för tjejerna). Försöker ”se” vad de olika deltagarna tänker men lyckas inte. De ser överlag förvånansvärt avspända ut. Klockan närmar sig 06.30, musiken dundrar på, speakern gör allt för att få igång både publik och tävlingsdeltagare, men badmössorna på stranden är relativt sammanbitna. De behöver givetvis spara på varenda kalori de kan. De har mellan 8,5 och 16 timmar av extremt hårt fysiskt arbete framför sig. De ska, alla 2500, ge sig iväg på något som garanterat kommer att bli ett bestående minne för resten av deras liv.



video



Då start-tutan ljuder rusar ”IronMan France”-deltagarna ut i vattnet och påbörjar den 3,8 kilometer långa vattenfärden. Havet fullkomligt kokar av vevande armar och sparkande ben. Det är svårt att urskilja individer i stimmet av simmare och jag tänker på hur det skulle kännas att själv befinna sig mitt i detta extremitetsfäktande inferno. Förhoppningsvis hade jag varit så pass förberedd att paniken inte blivit så stor som den är just nu i min fantasi.




Letar mig upp från stranden när de sista deltagarna äntrat vattnet och letar upp ett morgonöppet café för intagande av en äkta fransk frukost; kaffe, juice och croissant. Skippade dock ciggen som enligt uppgift annars ingår i den normala frukostdieten. Flanerar runt området och får en skymt av ledaren, en belgare, som kommer springandes upp ur vattnet efter drygt 50 minuters frenetiskt simmande. Han håller sprintfart bort mot cykeln vilken han i nästa ögonblick far iväg på i en sinnessjuk hastighet. Strax efter kommer tre av hans huvudkonkurrenter som också håller ett rent ut sagt ofattbart tempo. 18 mil i de Provencalska bergen väntar. Innan den avslutande marathonlöpningen tar vid. 42195 meter som kommer att springas som fyra stycken tur- och returslingor västerut längs Promenade des Anglais i stekande mitt-på-dagen-solsken. Have fun boys and girls!




Själv drar jag mig en bit bort för ett efterlängtat morgondopp innan jag löpandes ger mig hemåt med en fundering som inte riktigt vill släppa: ”Man kanske skulle skaffa sig en riktig hoj. Och badmössa”.


söndag 12 juni 2011

Lille ko



Nynnar på den gamla kära Riedel/Lindgren-barnvisan när jag närmar mig den vita spetshornade kon. Hon har, till skillnad från kon i Idas visa som verkade stå uppe en bro, parkerat sig under en dito av en för mig helt okänd anledning. Kanske söker hon skugga, kanske är hon bara allmänt nyfiken om hur det ser ut på andra sidan...




Oavsett vilket blockerar hon nu den tilltänkta fortsatta vägen för mig på ett suveränt skönt söndagslångpass. Ett pass som inleddes med 6,7 km kuperad sällskapslöpning uppe i Bockatorpet och sedan följdes av 17,5 km solitär 6-minuterslunk hemåt i det fantastiska vädret. Efter lite försiktig övertalning glider hon ut i ån och låter mig passera, Livet är fan allt riktigt bra Musigt ibland.


onsdag 1 juni 2011

En marathonhypokondrikers bekännelser

Onsdag. Hem från jobbet i vanlig tid. Käk. In-i-bilen-pack. Iväg. 65 "sköna" mil framför oss. Rullar på fint men äldsta dottern verkar lite hängig. Trött? Eller på väg att bli förkyld? Och då kommer nysningen. Och en till. Och en till. Duschar fullproppade av illvilliga vårförkylningsvirus skickas bakifrån fram mot mig i förarsätet. Känner hur de gör allt för att leta sig in i näsa och hals och jag bestämmer mig för att timingen inte kunde varit sämre. Den nuförtiden oftast passive hypokondrikern i mig vaknar till liv och tankarna börjar fara runt i takt med att kilometer efter kilometer avverkas på E4:n norrut. Om jag blir smittad nu, onsdag kväll, när bryter då förkylningen ut? I morgon? Eller inte förrän på fredag? Om den skulle bryta ut i morgon, vad har jag för chanser att kurera mig till på lördag 11.30? Och vilken kureringsmetod borde vara den bästa? Vad tog jag med mig i väskan och necessären egentligen? Echinagard? Kinesisk ingefärs-häxbrygd? Hmmm? Så vitt jag kommer ihåg ingetdera. Jaha... Det var det marathonloppet...


Timmarna går och förberedelserna för loppet fortsätter inne i min egen lilla marathonbubbla. Min svågers yngste solstråle till grabb har ett gott öga till mig och vill gärna brottas, busa och ha det skoj då vi träffas. Denna gång gör jag dock allt för att undkomma våra lekar då han också är bärare av något virus som gett honom en härligt rinnande kran och rosslande hosta. Detta är helt f**king kört!


Det har blivit fredag och jag åker in till stan och börjar med att hämta ut nummerlappen och strosa omkring på Expot som i år är väldigt präglat av marans nya huvudsponsor. Fastnar i "anmälan-till-nästa-års-marathon"-bås och fyller i en blankett, lättar på lädret och får en "Jag tränar inför Stockholm Marathon 2012"-T-shirt. Ovanför hyllorna där träningströjorna ligger hänger vissa exemplar på skyltdock-torsos. Där hänger också en av årets "Finisher"-tröjor. Lysande klarblå. Vacker och åtråvärd. Så himla synd att jag förmodligen inte kommer att ha möjligheten att få känna känslan att dra en sådan på mig. Börjar jag inte kännas lite varm? Och fan vad det killar i halsen...


Kvällen kommer och jag bestämmer träff med Therese på pastapartyt efter att ha spankulerat runt i Stockholm tillsammans med mina kära föräldrar som också är på plats i huvudstaden. Regnet vräker ner då jag kommer upp ur underjorden vid Stadion och jag skyler en stund för att undkomma den värsta skuren jag sett på länge. Jag behöver ju liksom inte göra det ännu lättare för virusen att få grepp om mig genom att kyla ner mig och gå omkring blöt och kall resten av kvällen.


Får via telefon tag på min date som i pastakön sprungit på både Leif och Håkan och bildat en Ultratrio som nu står och skyler under ett annat tält inne på ÖIP. En kort promenad över konstgräsplanen och trion blir en kvartett. Tjena, tjena. Handslag och kindkramar. -Hur är läget? -Jag känner mig förkyld. Ett unisont tillbakaryggande från de andra. Vi skrattar lite åt eländet och referenserna till Moliére och hans välkända hypokondriker "Argan" haglar ikapp med regnet. Fantastiskt kul att ses och tankarna på en hals som alldeles strax ska tjockna skingras för ett ögonblick.


Det börjar dra lite i kaffetarmen och vi lämnar ÖIP och tar sikte mot ett café. Landar efter lite planlöst irrande på Wienerkonditoriet på Biblioteksgatan. Cappucino och kärleksmums. Måste tillhöra en av de bättre uppladdningarna inför ett 42-kilometerslopp. Smakar fantastiskt och stämningen är hög. Och jag är varm. Är ni andra också det? Eller är det nu det börjar? Visar sig att jag inte är ensam om att svettas på caféets övervåning. Ett bra tecken. Hoppas jag.


Smyger hem till det lånade hotellrummet efter lite gemensam ostkakejakt på Konsum tillsammans med Håkan. Tar det lugnt och varvar ner med "Trädgårdfredag" tillsammans med föräldrarna. Känns som evigheter sedan jag satt och kollade på TV. Och speciellt med mor och far. Känner då klockan passerat halv elva att det snart är dags att tänka på refrängen. Kan ju om inget annat ge kroppen en chans att med hjälp av rejält med sömn samla krafter för att bekämpa de små jävlarna som nu garanterat håller på att montera ner hälsan bit för bit.


Vaknar av mig själv tidigt, kring sju-snåret, och blir tvungen att stiga upp direkt då gårdagskvällens vätskeladdning gör sig påmint. På toaletten en trappa upp i det spännande huset som utgör hotellet bankar hjärtat hårdare än någonsin. 12 trappsteg och jag känner mig så här andfådd. Det här är verkligen kört. På med kaffe och fram med frukost. Jag kör på som om inget hänt. Föräldrarna behöver ju inte också stressas upp. Får ett sms under frukosten. Från en kär gammal vän. Efterfrågar startnummer. Och sluttid i fjol. Jag svarar. Och är noga med att påpeka att de 3.40 jag gjorde i fjol förmodligen inte kommer att varken mötas eller överträffas. Tränat lite dåligt. Och är nog lite förkyld. Är jag verkligen det? Eller sa jag det för att jag vet att jag snart kommer att bli det? Kanske mitt under loppet? Vet inte. I vilket fall som helst så tyckte min kompis att jag nog borde tänka mig noga för. Ett marathonlopp med en infektion i kroppen kan ju faktiskt vara förödande. Ja, rentav livsfarligt. Skit.


På tunnelbanan från Zinken träffar jag på en hel flock med vita nummerbeklädda kassar. Och löpare bärandes dessa på ryggen. Och vid Slussen dyker ett mycket bekant ansikte upp. Leif!? Vilket sammanträffande. -Tjeeenare Leif!, hojtar jag. -Jag har nog fasen lite feber, blir svaret. -Nä? utbirster jag och börjar själv känna mig varm och märklig. -Jo, konstaterar Leif. Skumt.


Springer på Rebecka och Duracell-Karin direkt vid ankomst ÖIP. Karin studsar högre än vanligt och ser ut att vara i storform och Rebecka berättar att hon precis blivit botad från en dunderförkylning av en kvinnlig, kinesisk akupunkturguru. Låter ju helt otroligt! Var hittar man en sån när man behöver en som bäst?


Vidare ner mot omklädningstälten. Att ha sällskap av någon man känner innan ett marathonlopp är guld värt. Man har någon att prata av sig med i alla logistikfrågor, vilket i mitt fall känns oerhört värdefullt och alldeles nödvändigt. Ett bollplank, helt enkelt. Ska jag ha Gel med mig? Kan man verkligen stå här och Vaselinpreparera? Ska jag köra med eller utan keps? Långa eller korta ärmar? Man vet egentligen svaret på alla dessa frågor själv, men det känns tryggt på något sätt att få ställa dem högt.


Vi skiljs åt. Starten närmar sig. Än har halsen inte tjocknat. Kan jag verkligen ha klarat mig? Nä, det låter ju alltför otroligt för att vara sant. Står "ensam" i startfållan i Grupp C. Vinkar energiskt då speakern uppmanar att ge sig till känna om man är svensk. Får då en klapp på axeln och en påminnelse om att jag faktiskt är dansk. Eller i varje fall halvdansk. Nix och Johan är på plats. Linnea-triatleterna informerar om sin plan. De har bestämt sig för att köra maran som ett träningspass. Låter ju sunt. Själv har jag som plan att försöka överleva. Tänker på sms:et jag fick ett par timmar tidigare. Är det verkligen värt det? Jaja, jag får väl kliva av om jag skulle bli dålig. Inte mer med det.


Starten går. Och vi börjar gå. Och ganska snart, snabbare än i fjol då jag stod i grupp D, går promenaden över i löpning. 5:20-tempo är beställt och det är där jag hamnar till en början. Känner mig glad. Och lätt. Men fortfarande smått orolig. Efter ett par kilometer börjar jag känna mig riktigt varm. I huvudet....


Och det är ju inte så jävla konstigt. Jag springer ju. Springer som om jag aldrig gjort något annat. Springer och studsar som en kalv på grönbete. Springer med ett stort leende på läpparna. Springer och vinkar åt publiken. Springer. Och njuter. Den inbillade sjuke får fan ge sig nu! Det här kommer att gå bra. Det här kommer att bli helt fantastiskt. Det här kommer att vara den dagen då hypokondrikern i mig får ett stort rött kort upptryck i nosen och en uppmaning om att lämna banan. Raus du kranken Krattler! För här ska det springas. Ett helt marathon. I tre timmar, trettiofyra minuter och trettioåtta helsköna sekunder! Halleluja!



Foto: Maria Bengtsson