söndag 21 december 2008

Otrohet

Nu är det definitivt slut. Över. Finito. Jag och Dr Maffetone har bestämt oss för att gå skilda vägar ett tag. Mestadels på grund av min upprepade otrohet. Det började för några veckor sedan med ett litet, eller egentligen ganska så långt, och mycket trevligt snedsteg. I och för sig ingen direkt skada skedd. En gång är ju ingen gång, som man säger. Men sen hände det igen. Och igen. Sammanlagt har jag nu "skuttat bredvid" inte mindre än fem gånger inom loppet av ett par veckor och nu orkar jag inte leva i denna syndiga lögn längre. Jag tror det finns en ömsesidig förståelse och jag är övertygad att vi någon gång i framtiden kommer att hitta tillbaks till varandra igen. Kanske mer passionerat än någonsin tidigare.


Tack Dr M för denna tiden. Det har varit riktigt trevligt att få ha lärt känna dig och att få ha spenderat så pass mycket tid på tu man hand med dig. Frustrerande och lite osäkert i början. Tryggt, lugnt och skönt mot slutet. Dessutom har jag dig att tacka för att jag faktiskt lyckats skönja en viss förbättring vad gäller lågpulstempo. Inte så fantastiskt stora förbättringar, men varför vara kräsen? En förbättring är en förbättring. Och när vägen till denna, om än så lilla, förbättring kunnat nås utan att åka på någon trist skada kan jag inget annat än vara oerhört tacksam. Och det är din förtänst. Jag är som sagt mer än övertygad om att vi kommer att hitta tillbaka till varandra så småningom. Absolut lika sant som det är skrivet.


Men just nu blir det alltså inga fler dates med doktorn. Mina ögon börjar istället längtansfullt snegla bort mot Mäster Sz's vackra marathonprogram. Jag tittar lite spänt på fröken 3.30. Sannerligen en riktig puma. Vass, vacker och lite lagom kaxig. Kräver nog sin man kan jag tro. Vågar man verkligen ge sig in i ett stormigt förhållande med en sådan amazon? Eller skall man kanske välja en lite lugnare variant? Som inte sliter ut en i förtid? 4.00 är ju inte så dum hon heller. Har definitivt sina fördelar. Hmmm. Tål kanske att funderas över. Eller inte.


Nej, här skall inte fegas. Det var 3.30 jag fastnade för vid första anblicken. Och då är det också henne jag ska satsa på. Det här får bära eller brista. För nu kastar jag mig ut i ett nytt vilt förhållande. Mot backintervaller. Mot fartlekar. Mot tempopass och långa sköna långpass. Mot Stockholm Marathon.

onsdag 10 december 2008

Om främmande länder och värkande leder

Precis när man tror att man vet vad som gäller så förändras förutsättningarna. Höll jag kanske kartan upp och ner? Eller sov jag när världen plötsligt ändrade skepnad? Det är de snabba förändringarnas tid. Sannerligen.


Till helgen bär det av. Till det stora landet i öster. Till friterade tuppfötter och milslånga stenmurar. Till Qi Gong-utövare och pappersdrakar. Jobbportföljen följer med. Så även löparskorna. Det skall alltså jobbas. Och förhoppningsvis även springas, åtminstone på löpband på hotellets gym. Att ge sig ut joggandes i myllret på mastodontstadens gator är kanske inte att rekommendera. Men vad vet jag?


Springa, ja. Det var ett tag sedan. Ända sedan i torsdags faktiskt. Ett så pass långt löpcelibat har jag inte upplevt på hela hösten. Nog inte så dumt just nu. Har nämligen börjat få nya känningar i vänster underben/fotledsinsida. Jag vet inte riktigt vad det är, men har ett tag intalat mig själv att det har med den förbannade stukningen att göra. Den gör sig fortfarande påmind och ställer till det emellanåt. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; Vad skulle jag på det där kalhygget att göra? Stolleprov!


I torsdags hade jag dock ett kuligt pass. En sjukilometare på grusvägar i 6:17-fart med en snittpuls på 139. Kändes kanon. Och ett gott bevis på att Sverigestafettpasset inte sabbade den aeroba uppbyggnaden något nämnvärt. Projektet fortsätter. Kanske förhoppningsvis redan i kväll.

måndag 1 december 2008

Synd utan skam

Skall du synda, gör det med besked! En regel som jag praktiserar de gånger jag väljer den "orena" vägen. Igår gjorde jag nog fader M rejält besviken. Jag var aldrig i närheten av att hålla mig på MAF-puls. I dryga två timmar. Mmmmmm. Lovely!


Jag satt för någon vecka sedan och sneglade på en logga i nedre vänsterhörnet av jogg.se-sidan då jag efter ett av alla mina maffepass matade in mina löpdata. "Sverigestafetten". Vad är det för nåt? Började läsa om projektet och det killade faktiskt till lite i maggropen. En stafett från söder till norr via två olika leder. Genom hela vårt avlånga land. Från Smygehuk till Treriksröset. Spännande!


Det som fick mig att haja till lite extra var att nästkommande etapp på östra leden var planerad att gå från Höör till Hässleholm, vilket är den lilla stad där jag för tillfället jobbar. Hmmm, kunde ju vara kul att hänga på. Men, nä, att springa i grupp då man är "tvingad" att hålla sig i de lägre pulsregionerna är nog ingen särskilt bra idé.


Firmans stjärnorienterare, som jag äntligen fått att börja logga sin träningsdata på nätet, hade också sett att Sverigestafetten började närma sig kända trakter. Och då han är van vid att ordna tävlingar, och i allmänt har lättare att få tummarna loss än jag, så lyckades han ganska enkelt att dels knipa en etapp med utgångspunkt Hässleholm, dels få både mig och ytterligare en kollega att hänga på. Mitt enda lilla aber då jag tackat ja var hur jag skulle kunna kombinera ett sådant här event med min puritanska Maffesatsning.


Innan jag anlände startplatsen igår morse hade jag faktiskt bestämt mig för att försöka övertala mina båda kollegor att följa med mig i Maffetones vansinnigt frustrerande men samtidigt ganska avspända värld. Dessa planer grusades då Håkan tagit med sig en för mig okänd orienterarbekant som alltså ännu inte hunnit indoktrineras av mig och mina lågpulstankar. Jag fruktade att övertalningsprojektet kanske skulle bli alltför tidskrävande.


Följdaktligen kapitulerade jag och bestämde mig för att hänga med i gruppens utan ord gemensamt bestämda tempo. Jag insåg plötsligt att det hela skulle kunna ses som ett experiment i experimentet. Ytterligare en aspekt på mitt projekt, helt enkelt. Är det verkligen sant att man förstör det lilla man under många veckors lunkande byggt upp i form av aerob bas genom att under ett enda pass ligga på en mer normal distanspuls under ett par timmar? Vi pratar alltså inte "racing speed", utan vanligt, allmänt och trevligt gruppsnacktempo.


Svaret på min fråga kommer jag förmodligen att få under veckan eller veckorna som kommer. Just nu har jag ingen aning. Kanske jag förpassas tillbaka till 7:15-landet, kanske inte. Vi får se. Hur spännande som helst!


Själva löpningen var en ren fröjd. Perfekt väder, trevligt sällskap och fantastiskt vacker natur som omringade oss där vi färdades på ömsom grus, ömsom asfalt på smala vägar längs stambanan i nordöstlig riktning. Lite lagom kuperat på vissa partier, platt och hemtamt på andra. Jag njöt av att äntligen få "springa" igen och de 22 kilometrarna fullkomligt flög fram. Två timmar och åtta minuter senare var vi framme i metropolen Hästveda. Då hade hjärtat mitt slagit 20 736 gånger. Det är 2 688 slag mer än om jag hållit mig till min MAF-puls. Men det var det värt. ABSOLUT!


Sträcka: 22
Tid: 128
Tempo: 5:50
Puls: 162


Löpdata

onsdag 26 november 2008

Progress?

En lång tystnad bryts. Någon vill säga något. En harkling. Fortplantar sig likt en audiell flodvåg genom en sparsamt befolkad sal. Vem var det?


Se där. Någon reser sig. Marscherar med bestämda steg mot den provisoriska scenen i hörnet. Kliver upp. Vänder sig om.


Benet!? Vad vill du?


Jo, alltså. Jag ser det som min plikt att informera min kära dagbok och dess underbara läsare om den senaste tidens progress vad gäller det så kallade tantlöpningsprojektet som jag inledde för ett antal veckor sedan. Sist jag gjorde en notering i denna elektroniska träningsjournal hade jag varit ute på en tidsödande och blåsig kalkonstrapats. Sedan dess har löpningen oförtrutet fortsatt men saker och ting har kommit emellan mig och mitt dagboksförfattande.


Dock har jag (åter) börjat logga mina träningsrundor på jogg.se, vilket kan vara ytterligare en anledning att det inte känts alltför angeläget att fylla bloggen med i stort sett samma information. Är det kanske dags att ändra inriktning på den här platsen i cyberrymden? Är min idé om att föra träningsdagbok i form av en blogg kanske helt passé? Hm, det tål faktiskt att tänkas på.


Nåja, först skall jag som sagt be att få redovisa resultat från de senaste Mafferundorna. Jag väljer att presentera det i tabellform.


Datum Sträcka Tid Tempo Puls (Med/Max)
2008-11-18 8.5 60 7:08 135/146
2008-11-20 5.0 36 7:11 135/150
2008-11-22 11.0 74 6:44 143/161 - Fy!
2008-11-23 9.2 60 6:31 141/157
2008-11-24 9.3 58 6:15 140/151 :-)
2008-11-26 10.5 67 6:25 140/146

Som kan skådas så verkar det faktiskt ha skett någonting positivt den senaste tiden. En knapp mil i 6:15-tempo med 140 i snittpuls i måndags var riktigt kul. Det sporrar för vidare Maffepass. Planen att köra enbart lågpuls året ut ligger kvar även om jag blev riktigt sugen att köra nån fartlek eller en tempolöpning då jag satt och dreglade över Mäster Szalkais 3.30-program häromdagen. Men kvalitetspassen kommer. Var så säkra. År 2009. Då!...

söndag 23 november 2008

Tillfälligt bloggavbrott



Återkommer...

söndag 16 november 2008

Kalkon

Hur springer man Maffepass i frisk sid/motvind på en gammal banvall tvärs över skånska åkrar utan att göra parodi på en hel folkrörelse? Hur överlever man rent psykiskt ett sådant försök?


Svaret på första frågan måste bli att det är i stort sett omöjligt. I varje fall om man som jag har ett maffetempo (i normala förhållanden) på drygt 6:40. Andra frågan besvaras med att man struntar i att titta på pulsklockan. Man stänger istället av och kör på i något som känns som lågpulstempo. Ett beteende som av renläriga Maffetoneadepter (inklusive mig själv) skulle kunna anses vara groteskt rebellska.


Ett sådant parodiskt äventyr utspelade sig i mitt liv i förmiddags på vägen mellan Näsby och Tollarp. En två mil lång sydvästlig resa med en fjorton sekundmeter stark väst-nordvästlig vind som ständig följeslagare.




På något underligt sätt kunde jag njuta av hela situationen och emellanåt faktiskt känna mig riktigt avslappnad. Trots det frustrerande låga tempot, den envisa vinden och regnet som då och då dök upp och blötte ner hela högersidan. Jag lyckades dessutom till största delen hålla pulsen i Maffezonen utan att, som jag brukar, stirra på klockan i parti och minut. Jag antar att jag har lärt känna min kropp och hur dess lågpulsandning beter sig vid det här laget.


Det tog mig sammanlagt knappa två och en halv timme att nå målet. Och väl framme stod både kalkonen och ölen på bordet. Något som avnjöts efter en välbehövlig, varm dusch.


Ahhhh! Värt varenda motvindspust och regndroppe i världen.


Sträcka: 20.2
Tid: 147
Tempo: 7:15
Puls: 138

fredag 14 november 2008

Ingen bra idé

Ett tips till er som kanske funderar på att köra igång ett lågpulsprojekt: Det är en DÅLIG idé att dricka öl kvällen innan man skall köra ett lunchmaffepass. Lyckades själv med den kombinationen dygnet som gick (ett gäng E.S.B på Bishops Arms i Lund igår kväll) och kan som sagt konstatera att det inte var ett speciellt intelligent drag.


Sprang vid 11-tiden idag till Hässleholmsgårdens motionsspår för att där lunka runt i fem kuperade kilometer och sedan vända tillbaka mot kontoret. Sammanlagt nio riktigt psykpåfrestande tunglunkskilometer i strilande regn.


Jag fick promenera i mer eller mindre varje uppförsbacke. Och när det gick nerför var jag också tvungen att hålla igen för att pulsen inte skulle skjuta i höjden. De gånger det var flackt och jag kunde slappna av lite, kunde jag dock faktiskt njuta av både tystnaden och den totala ensamheten. Däremellan var det som sagt väldigt frustrerande.


Nåja, ett pass är ett pass är ett pass. Nästa planerade "tantlöp" är ett längre pass längs den gamla banvallen till Tollarp (drygt 20k) på söndag. Hoppas att kroppen är bättre förberedd då. Det hade varit riktigt gött att snart få svart på vitt att det här lunkandet verkligen gör nytta.


Sträcka: 8.9
Tid: 64
Tempo: 7:14
Puls: 137

onsdag 12 november 2008

Lågt varv

Ikväll lyckades jag få med mig frun ut på en löprunda igen. Kul! Vi inledde i skönt snacktempo och fick på så sätt en riktigt mysig pratstund längs stadens regnvåta gator.


Sjuminutersfarten visade sig dessutom vara "lätt som en plätt" för mig idag. Kroppen gick verkligen på lågvarv. Snittade 126 i puls den första halvmilen.


Efter trettiofem minuter var vi tillbaka vid huset och jag tog farväl av mitt löpsällskap och gav mig ut på ytterligare en sväng. Jag bytte vår trevliga konversation mot lite musik och passade även på att höja tempot (och följdaktligen pulsen) en aning. Landade väl på runt 6:40/139.


Sex kilometer senare var jag återigen hemma. Satte mig nöjd och glad vid köksbordet och avnjöt en något sen, men icke desto mindre välsmakande, onsdagsmiddag.


Sträcka: 11
Tid: 76
Tempo: 6:54
Puls: 133

Bromskloss på trottoaren

En helt allmänt vanlig kvällsrunda på de orangebelysta cykelvägarna runt stan. Motvind på "Ängaleden". Börjar bli en trist ovana det där med vind rakt emot på vägen ut. Men, det som så mycket annat bygger säkert bara karaktär.


Inne i stan springer jag genom stadens lunga, Tivoliparken. Får syn på ett helt gäng i löparoutfits och gula reflexvästar. Verkar som att de samlar ihop sig för någon gemensam aktivitet. Jag lunkar förbi och hälsar lite försynt med en lätt nickning vilket får mösstofsen att dingla framåt och killa mig på näsan.


Fem minuter senare kommer nämnda löphord trippande. Passerar mig och utstöter hurtiga och malliga hälsningar. I mina öron låter deras "Hej, hej!" mer som "Ursäkta oss 'rikitga' löpare. Vi som har lite fart under skorna skulle väldigt gärna vilja köra om lite snyggt här på trottoaren.". Hmmm.


Sträcka: 8.7
Tid: 59
Tempo: 6:48
Puls: 137

söndag 9 november 2008

Urblåst far

Fars dag. Alltid trevligt. Skönsång och frukost på sängen från döttrarna. Och presenter. Mycket fint pyssel. Många vackra konstverk. Samt ett litet paket från Löplabbet. En ny löpundertröja. En Icebreaker Bodyfit150. Schysst!




Drog på mig den nya tröjan. Kompletterade med en vindjacka och ett par långa tights. Laddade schysst musik i den nya telefonen och fyllde på vatten i vätskebältet. Gav mig sedan ut vid 12-tiden i ett helskönt väder. Solen sken, temperaturen var riktigt behaglig och vinden var måttlig.


En timme senare förändrades scenen fullständigt. Himlen mörknade och det blåste upp rejält. Ett strilande regn gjorde entré och det var ett tag ett riktigt pissigt höstväder. Vindstyrkan tilltog och då jag hamnade rakt emot var det bara att slappna av så mycket det gick och fortsätta att trampa på så lugnt och sansat som möjligt. Allt annat skulle få pulsen att gå i taket. Givetvis sjönk tempot då jag i motvinden korsade de obanade ängarna i Vattenriket med riktning Lillö.




Efter totalt 22 kilometer var jag hemma igen. Rejält urblåst men riktigt lycklig. En bra present till mig själv på min dag.


Sträcka: 22
Tid: 154
Tempo: 7:00
Puls: 137

lördag 8 november 2008

Som ett höstlöv...

...for jag runt under torsdagens runda. Starka vindar som fick mig att stå stilla då jag hamnade i riktning rakt emot. Ångrade att jag inte tog de tyngre skorna. De hade kanske hållit mig mer stabil.


7.9 grader i stark vind är mycket kallare än 3 grader vindstilla som rådde i söndags. Tur jag insåg det redan innan jag gav mig ut. Både extratröja och toppluva fick följa med. Turen gick runt och inom stan. The Beatles höll mig sällskap hela vägen och jag kände mig lycklig.


Sträcka: 10.75
Tid: 73
Tempo: 6:49
Puls: 137

tisdag 4 november 2008

Pildammarna runt, runt, runt

Ännu en stadsrunda i Malmö. Ikväll enbart runt och genom Pildammsparken. Det blev ett antal varv i skönt, fuktigt duggregn med härlig musik i lurarna. Jag blev omsprungen av en hel del löpare. Glad att jag inte för statistik som MarathonMia gör. Det hade varit jobbigt att hålla reda på hur många det blev. Hade behövt en abakus.


Känslan var bra idag. Det var riktigt skönt och pulsen var relativt lätt och hålla under 141. Det var väl bara de sista kilometrarna som den ville krypa upp lite.


Sträcka: 12.5
Tid: 87
Tempo: 6:57
Puls: 137

måndag 3 november 2008

Nystart

Ny vecka, nya rön. Lyssna på det här: Jag tror att jag springer för fort! Har ni hört på maken? För fort!? 6:40-7:00 är för fort!?


Jag satt igår kväll och lusläste en mycket intressant FAQ angående lågpulsträning. Jag läste också om Fredrikas första MAF-test och insåg att jag nog springer för fort!


Jag har under en tid under mina lågpulsrundor haft en snittpuls ungefär lika med min MAF-puls (maximum aerobic function, 180 - ålder, i mitt fall 141), men borde haft MAF som absolut maxpuls under dessa pass.


Jag har nu tagit ett beslut att under min resterande Maffetone-period, fram till nyår, sänka farten ytterligare och aldrig överstiga MAF-puls. Allt för att försöka maximera nyttan med det infernaliskt psykpåfrestande projektet.


Idag sprang jag en runda i Malmö. Med de nya rönen i bakhuvudet. Först ett varv runt Pildammsparken, sedan ett fasligt irrande fram och tillbaka bland högst intressanta ljusspel i vackra Slottsparken. Sammanlagt drygt elva kilometer. Ofattbart sakta. Men med en "bra" snittpuls. Ett trevligt faktum är att den elfte och sista kilometern också var den "snabbaste". Med en snittpuls på 137.


Sträcka: 11.3
Tid: 82
Tempo: 7:15
Puls: 135

söndag 2 november 2008

Rekyl

Rent resultatmässigt blev det en rejäl jävla rekyl idag. Det var ju annars helt optimala förutsättningar för ett underbart långpass. Vindstilla, klarblå himmel, tre grader varmt. Trots detta ville inte kroppen, eller i varje fall det aeroba systemet, alls vara med. Inledde riktigt lugnt för att vänja kroppen vid lite lagom fysisk ansträngning, men redan efter ett par hundra meter så var pulsen uppe på MAF, 141. Tempot låg då på 6:45, typ. Herre min je. Det här kommer att bli en lång dag, tänkte jag.


Mitt geografiska mål hette idag Åhus. Jag blev avsläppt från bilen för att påbörja löpresan ungefär 15 kilometer från destinationen. Lite jox med kläder, vätskebälte och musikanläggning och sedan iväg. Ritkigt långsamt från allra första början alltså.


Efter att ha nått stugan i Åhus, så väntade parlöpning tillsammans med frun i det sköna fem kilometer långa tallskogsspåret som drar förbi alldeles runt tomtkröken. Sagt och gjort. Frun stod redo när jag kom lunkandes. Det blev en riktigt mysig (om än sjukt långsam) halvmil ihop.


Summa summarum knappt tjugo ultralångsamma kilometer i underbart väder. Hur kan det vara så stor skillnad på dagsformen? Jag fattar det inte.


Sträcka: 19.6
Tid: 142
Tempo: 7:16
Puls: 140

fredag 31 oktober 2008

Tretton stabila

Sprang en runda i skymningen. Tretton kilometer. Med konstant puls. Och i det närmaste konstant tempo. I stort sett hela rundan. Skumt.


Kilometertiderna blev: 6.[20 34 48 58 34 42 34 44 50 34 50 36 42].
Med snittpuls: [135 140 140 136 142 139 140 141 141 141 142 141 142].


Känns som jag skulle kunna hålla på ytterligare ett tag i den takten med den pulsen. Kilometertiderna brukar ju (naturligt) bli sämre och sämre för varje kilometer med bibehållen puls. Dock inte idag. Intressant.


Sträcka: 13.1
Tid: 87
Tempo: 6:40
Puls: 140

torsdag 30 oktober 2008

Postsnickerihunger

Semester. Får en ibland att förvandlas. Till hantverkare. Igår till snickare. Projekt "Garageförråd" stod på programmet. Spenderade dagen i garaget tillsammans med svärfar, glespanel, reglar, spik, gips, osb-skivor och diverse verktyg.




Frun fixade lunch. Men endast tillbehören. Sulet*) fick vi fixa själva. På med grillen. Korv, burgare. Mums. Riktig snickarmat. På eftermiddagen kaffe och kanelbullar. Ingår nog också i en hantverkares jobbdiet.


En löprunda skulle ju också hinnas med. Det hade jag bestämt sedan länge. Ville se hur det kändes att maffespringa två dagar i rad. Klockan hann bli nitton innan jag kom iväg. Blev en asfaltsrunda inom stan. Tanken var att springa ungefär lika långt som igår, cirka en mil.


Det kändes riktigt bra till en början. Avverkade första kilometern på 6.25 (131spm), andra på 6.14 (137). Kändes riktigt bra hela den första halvmilen. Sedan kom hungern. Som ett slag rakt i mellangärdet. Började faktiskt må lite illa och längtade grymt efter energi. Vek av hemåt för att korta av rundan. De två sista sprangs enbart på "bensinångorna" och kilometertiderna blev därefter, 6.56 (141) och 7.06 (143).


Tömde kylskåp och skafferi då jag kom hem.


Sedan förvandlades jag igen. Denna gång till rörmokare. Dåligt flöde i ena handfatet. Mycket otrevligt gojs som fastnat i rören. Örk. På tiden att få det rensat. Bockade stolt av ytterligare ett "att-göra-item" på listan.


Var sedan mer än redo för sängen. Somnade innan jag lade huvet på kudden. Trots matmissen nöjd med dagen som helhet. Avkopplande med semester....


Sträcka: 8.25
Tid: 55
Tempo: 6:40
Puls: 140


*) Sul = skånska för kött. I svärfars sällskap blir skånskan bredare och bredare... :-)

tisdag 28 oktober 2008

Tisdagslunk

I pannlampsskenet gled jag fram. Helt vindstilla. Fem grader i luften. Sprang hit och dit på fältet och jagade kilometer. Hälsade på både kor och rådjur. God kväll!


Kändes avslappnat och fint idag. Ingen fotsensor med. Mätte rundan vid hemkomst. En dryg mil. Ganska lagom. Lågpulsprojektet rullar vidare.


Nu är det semester resten av veckan. Skönt.


Sträcka: 10.5
Tid: 70
Tempo: 6:40
Puls: 140

måndag 27 oktober 2008

En liten bov i maffedramat

I morse blev jag äntligen färdig att göra något jag tänkt på i över en månad nu. Innan jag kastade mig på cykeln och påbörjade min dagliga cykeltur från hemmet till järnvägsstationen tog jag nämligen på mig pulsbandet. Min avsikt var att mäta min "stressa-till-tåget-per-cykel”-puls.


Enligt Maffetone, så skall man under grundträningsfasen inte genomföra någon slags fysaktivitet på högre puls än MAF-puls, i mitt fall 141. Jag har misstänkt att jag varje morgon chockar kroppen och trycker upp pulsen till en bra bit över det ”tillåtna” på mina 10-minuters cykelruscher till tåget.


Resultatet var högst intressant och helt i linje med mina misstankar. Redan efter några hundra meter på hojen i mitt "normala" något uppskruvade morgoncykeltempo hade jag stressat upp hjärtfrekvensen rejält. Klockan visade på en puls strax under 150. Och då hade jag som sagt precis kommit igång. Aha, tänkte jag. Det här kan kanske vara en liten bov i mitt maffedrama. Om det verkligen är som Dr Phil skriver, att anaerob träning "förstör" den aeroba uppbyggnaden, så borde ett lugnare cykeltempo på morgnar (och kvällar) kanske få resultaten att mer gå min väg i mitt fortsatta lågpulsprojekt.


Vi får väl se.

Halvmara i vintertid

En trevlig weekend. Glada vänner i ett lånat hus på den sydskånska slätten. God mat. Gott att dricka. Återhämtning. Batteriuppladdning.


Helgens långpass fick snällt vänta till hemkomst. Regnigt och relativt blåsigt. Har inte hindrat mig förr. Ej heller denna gång.


Ner mot Norra Lingenäset. Tillbaka vid huset igen efter 6.4. Slängde av mig den extratröja jag tagit på mig med rädsla för att bli för kall i vinden. Spände också på mig vätskebältet. Det kändes nämligen ganska bra (6:40-tempo med 137 i puls) och jag ville springa längre. Mycket längre.



Kanalhusspången


Det blev till slut en avstressande och behaglig halvmara över både Lingenäs och Isternäs och på spångar genom vattenriket in mot staden. Ett härligt pass som avslutades i nästintill kompakt vintertidskt mörker. Leriga vägar och många vattenpölar beträddes på fältet de tre sista kilometrarna. Tempot blev därefter...


Sträcka: 21.6
Tid: 149
Tempo: 6:55
Puls: 140

torsdag 23 oktober 2008

Ett steg i fel riktning?

Tog med fotsensorn på dagens tur. Mest för att ha koll på sträckan till frun som idag bestämt sig för att följa med. En halvmil blir lagom, tyckte hon. Rutten gick på de belysta cykelvägarna häromkring. Fältet var inte att tänka på. Det var bäckmörkt.


Vi letade oss ner till Härlövsängaleden och lunkade på där till dånet av de passerande bilarna. Inte speciellt mysigt, men kanske karaktärsdanande. Det var bara att stänga av och köra på. Två och en halv kilometer hemifrån vände vi tillbaka. Jag tyckte under vår framfart att det gick ovanligt sakta. Det tyckte nog frun också, för vid 3,5 drog hon iväg och lade sig en bit framför mig. Jag som var fjättrad vid min "max 140 i puls"-boja fick snällt stanna kvar i lustempot.


Väl hemma igen efter fem sprungna kilometer utbrister frun de underbara orden: Det var ju riktigt skönt att springa ikväll! Superkul att löpningen kändes så bra för henne. Jag är ärligt väldigt, väldigt glad för det.


Dock kan jag inte låta bli att sura lite. Inte över henne utan över mig själv.


När jag anlände hemmet för andra gången efter ytterligare fyra sprungna kilometer kunde jag konstatera att hela det här lågpulsprojektet går åt fel håll för min del. 6:58 i snittempo med 139 i snittpuls. Att jämföras med en åttakilometersrunda för exakt en månad sedan som gick i 6:37-tempo med 137 i snittpuls.


Vad gör jag för fel? Springer jag för korta sträckor, för få pass, på fel puls, eller vad är det? Är det kanske vanligt att det går åt "fel" håll den första månaden för att sedan plötsligt vända? Det börjar (tro det eller ej) faktiskt bli riktigt tungt att hålla motivationen uppe för det här gubblunksprojektet. Giv mig styrka att hålla ut ett tag till! För kanske, kanske vänder det snart.


Sträcka: 9.2
Tid: 64
Tempo: 6:58
Puls: 139

tisdag 21 oktober 2008

Dricks det för lite på jobbet?

Vatten alltså. Och inte generellt sett, utan specifikt gällande mig. Idag var nog något som kan klassas som en typisk dag för mitt dryckesintag på jobbet. En kopp kaffe till frukost vid 9-snåret. Och oftast ytterligare en kopp under förmiddagen. En lättöl, eller möjligen en Ramlösa till lunch samt en kopp kaffe på eftermiddagen. That's it! Således inget vanligt vatten. Alls. På en hel dag.


Kan det verkligen vara bra? Eller kan avsaknaden av vattenintag under dagen rentav kanske påverka min prestationsförmåga negativt då jag ger mig ut på en löprunda på kvällen? Det vore kanske läge att börja införa nya rutiner. Typ att dricka vanligt vatten då och då under arbetsdagen. Det skulle nog inte vara så dumt, eller vad tror ni?


Kvällens löprunda, som följde dagens typiska och vattenbefriade kontorsvistelse, var väl i och för sig relativt trevlig. Kom faktiskt in en ganska skön rytm och kunde hålla pulsen runt 140 även i motvinden på vägen tillbaka till huset. Det blev nog någonstans mellan nio kilometer och en mil på dryga timmen. Samma runda som i fredags faktiskt. Och på samma tid, men med lite högre puls.


Jag sprang i mina DS Trainers idag och varvade klassisk hälisättning med framfotslöpning. På en lång asfalterad raka på hemvägen kom jag in i ett skönt gung då jag lätt framåtlutad i motvinden tassade fram på framfoten med blicken fästad på en punkt långt, långt bort i fjärran. Ingen musik idag utan bara det svaga ljudet från mina Trainers som mötte den nylagda asfalten ett par, tre gånger i sekunden. Det var rena terapin, kan jag lova. Så sjukt avstressande.


Tid: 63
Puls: 139

måndag 20 oktober 2008

Städad maffesöndag

Söndag. Igår en kombinerad städdag och maffelångpassdag.


Städaktiviteterna skedde inomhus. Dammsugarröret min lans där jag for fram bland dammråttor och popcornssmulor. Två våningar. Många hörn, skrymslen och vrår att jaga i. Toaletterna nästa projekt. Lansen byttes mot Kalkosan som mitt främsta vapen. En ovärderlig hjälp i det hårda vattnets förlovade landsända.


Maffeaktiviteterna skedde joggandes runt Råbelövssjön. Med start vid godset. Blåsigt. Och ganska långt. Och frustrerande. Tyvärr. Återigen svårt att hålla pulsen under 141. Kände det nästan på mig. Pulsen tycktes faktiskt lite högre redan innan jag gav mig iväg.


Kuperat och varmt i skogen på västra sidan om sjön som bjöd på vackra höstfärger och knotiga gamla äppelträd längs grusvägskanten med perfekt mogna frukter. Flackt men rejält motvindigt och kallare längs sjön på östra sidan. De gånger jag slappnade av och lyckades hitta nån slags rytm, ville pulsen gärna parkera sig på 143-145. Små ryck i handbromsen fick ner den till 138. Således ett hackigt pass. Fick avsluta med en hel del promenerande den sista biten i den starka motvinden över åkrarna.


Var riktigt låg på energi vid hemkomst drygt två och halv timme senare. Hade nog inte fått i mig tillräckligt med näring mellan städning och långpass. Nötterna och russinen som knaprades längs rundan verkade inte räcka. Och jag fick nog inte i mig tillräckligt med energi efter passet heller. Vaknade nämligen mitt i natten hungrig som en varg. Gick upp. Åt, åt, åt och drack. Verkade vara bottenlös. Tillbaks i sängen en timme senare. Somnade till slut. Trött som en vinterbjörn då väckarklockan ringde. Trött och lite småhungrig...


Runda: Runt Råbelövssjön med start vid Råbelövs gods och mål vid hemmet
Tid: 158
Puls: 139

lördag 18 oktober 2008

Pendlande löpning

Jag är en pendlare. Har varit det i stort sett hela mitt vuxna liv. En naturlig del av min vardag, helt enkelt. Spenderar i nuvarande anställning trettiofem minuter, varav tjugo på ett tåg, varje vardag för att ta mig till eller från mitt jobb. En dryg halvtimme som jag vant mig vid och som jag faktiskt verkligen trivs med. En stund för reflektion, musiklyssning, bokläsning. En alldeles lagom stund alldeles för mig själv bland en väldig massa andra.


Inom kort kommer denna lagom stund bli allt annat än lagom. En hel timme kommer att adderas till "min" dryga halvtimme för en enkel resa till eller från jobbet. Således sammanlagt drygt tre timmar om dagen på resande fot. Allt beroende på effektivisering inom bolaget. Stängning av kontor. "Mitt" kontor. Och flytt till huvudkontoret.




En av mina första tankar när jag möttes av beskedet var: Hur kommer detta att påverka min marathonuppladdning och hela min fortsatta löpning? Tre timmars pendling om dagen! Det är väldigt mycket tid.


Hur lägger jag bäst upp strategin? Morgonrundor? Lunchrundor? Avstigning ett par stationer "för tidigt" för att därifrån springa hem? Hm...? Det här skall tänkas igenom ordentligt. Det här pusslet skall lösas. Måste lösas. Några tips?

fredag 17 oktober 2008

Ett steg i rätt riktning?

Klämmer in ett litet träningsdagboksinlägg. Stack ut på fältet direkt efter jobbet och joggade en dryg timme i höstskymningen. Det gick faktiskt över förväntan. Trodde under första kilometern att det var nåt fel på pulsbältet, alternativt pulsklockan. Där jag lufsade på i mitt vanliga Maffetempo orkade pulsen inte ens upp till 130. Låg och svalpade runt 125. Fick faktiskt öka tempot lite, vilket kändes fantastiskt kul. Har jag månne klivit upp ett litet snäpp på Maffetempostegen?


Tid: 63
Puls: 137

onsdag 15 oktober 2008

Natt och dag

Dagsljus och fint ute i lördags, mörkt och blött ute ikväll. Nattsvart löpning i lördags, skinande klart ikväll. Tänk vad det kan skilja från dag till dag, från pass till pass. Det som var så tungt, segt och trist i lördags var så lätt, roligt och skönt ikväll.


Jag visste inte riktigt vart den släng av förkylning som jag levt med ett antal dagar nu hade tänkt ta mig, så jag hade inte direkt planerat för att springa idag. Men olika samverkande händelser ledde fram till ett perfekt tillfälle att hoppa i löparstassen och ta en timme i anspråk till fortsatt satsning i lågpulsträsket.


Jag påbörjade rundan inne i centrala stan och den första kilometern kändes ofattbart lätt. Jag kunde till och med prestera något som av andra skulle kunna benämnas löpning utan att pulsen gled över 140. Tempot fick därefter (tyvärr...) sänkas till mitt normala lunktempo som idag ändå kändes både rytmiskt och fint. Inte alls lika stolpigt och segt som sist.


Det funderades en hel del på min lågpulssatsning under turen och jag målade i tanken upp olika utvecklingsscenarion. Hur kommer detta att gå? Jag vet inte om jag redan nu kanske borde se några förbättringar vad gäller tempot, eller om det kanske är alltför tidigt. Jag har ju inte hållit på speciellt länge. Några få veckor bara.


Det som känns lite jobbigt är att jag ju inte vet om jag kommer att kunna se några förbättringar överhuvudtaget, även om jag fortsätter med denna strategi ända fram till nyår. Skulle den positiva utvecklingen utebli kommer jag att känna mig rejält grundlurad. Snacka om blåst på konfekten. Nej, bort med sådana negativa tankar. Det här är en bra strategi! Som jag kommer att ha riktigt god nytta av till våren! Basta.


Och dagens pass känner jag mig som sagt väldigt nöjd med. Tiden gick otroligt fort, och jag ville knappt att det skulle ta slut. Den sista tredjedelen av passet lunkade jag som i trans. På den icke-belysta, spikraka och "oändligt långa" cykelbanan längs Rödaledsvägen flöt allting bara på och jag kunde lufsa fram i mörkret helt avslappnad med en puls parkerad på 138. Det var så fantastiskt skönt och jag kände mig nästan lite hög. Mitt första "Gubblunker's High"?!


Runda: Runt "stan" via Österäng
Tid: 60
Puls: 137

söndag 12 oktober 2008

Fridlöst långpass

Kära dagbok,

Igår "genomled" jag veckans långmaffepass. Det som skulle bli veckans höjdpunkt blev istället till en sirapssteg, långdragen och ganska frustrerande historia. Svårt att hålla pulsen under 140. Svårt att få riktig frid i sinnet. Kände mig inte alls så avslappnad och "skön" som jag hoppats att jag skulle göra. Dessutom var jag nödig i stort sett hela rundan utan att lyckas hitta nåt bra ställe att nödlanda...


På kvällen helt färdig och akilleshalsen började pocka lite på uppmärksamheten. Kraschade i sängen vid halv tio. Känner mig lite skrovlig i den förbenade halsen idag också. Är det månne dags att bli förkyld?


Runda: Vattenriket via både Norra Lingenäset och Lillö
Tid: 132
Puls: 140

torsdag 9 oktober 2008

Varvad

Det 30:e varvet i Göteorg är schemalagt till den 16:e maj och nu har jag äntligen blivit färdig att anmäla mig. Jag kommer att ta det loppet som en genomkörare/uppvärmning inför det (för mig) stora äventyret två veckor senare.


Jag har också hunnit med att ge mig ut på en Mafferunda ikväll. Det blev en ganska sen runda som sprangs på asfalt i gatlyktornas oranga sken. Behaglig temperatur, drygt 10 grader, och skönt gung i iPoden. Hyfsat flyt i maffelöpningen också. Jag börjar snart vänja mig vid det låga tempot. Bara jag inte blir alltför bekväm. Hu.


Tid: 66
Puls: 138

tisdag 7 oktober 2008

Halogena tålamodstankar

Jagade ljuskägla idag för första gången denna säsong. Helt vindstilla, klar luft, bäckmörkt. Förutom halogenskenet från pannlampan då, alltså. Ännu ett tålamodsprövande pass, som faktiskt kändes helt ok. Frågan som dök upp gång på gång under den dryga timmen jag lufsade runt ute på fältet handlade om huruvida jag kommer att ha tålamod nog att fullfölja den strategi som jag lagt upp för min träning fram till årsskiftet. En strategi som innebär att jag skall köra alla, och då menar jag alla, pass på eller strax under min aeroba maxpuls, eller "maffepuls" som jag och många med mig valt att kalla den.


Det ultimata sättet att pröva sitt tålamod vore ju att anmäla sig till ett lopp och sedan genomföra detsamma i puritansk Maffetone-stil. Bromölla halvmarathon ligger rätt i tiden. Eller är det kanske löpetiskt en grov hädelse att fisjogga på tävling?


Tid: 62
Puls: 139

söndag 5 oktober 2008

Regn på tvärs

Ihållande regn. Horisontellt. I en vind som (givetvis) envisas med att ligga rakt emot. Spikraka grusvägar på en gammal nedlagd banvall. Två långsmala vattenpölar framför mig. Härifrån till evigheten. Huvudet lätt böjt för att låta skärmen på kepsen ta det mesta av det kalla piskande regnet.


iPoden ett ljus i grådasket. Specialkompilerad spellista perfekt för långa Maffepass. Allt från Lasse Winnerbäck till Depeche Mode, Kraftwerk, Bob Marley och David Bowie. Tempot lågt i den envisa vinden. Fokus på pulsen. Håll igen, håll igen. Svårt att hålla värmen i regnet på så pass lågt varv.


Spellistan betas av, låt efter låt. De oändligt långa pölarna växer, både på djupet och på bredden. Gård efter gård passeras. Regnet fortsätter piska. Två timmar passeras. Maler på. Snart framme. Ett pass att minnas.


Så jävla underbart.


Sträcka: Näsby fält till Tollarp via gamla banvallen förbi Ovesholm
Tid: 145
Puls: 141

torsdag 2 oktober 2008

Tråkblöt lunchrunda

Kära dagbok,


Ännu ett Maffetone-pass lagt till handlingarna. En oinspirerande, regnig, dryg och olidligt tråkig timme i jobbstadens motionsspår. Mycket promenerande i uppförsbackarna. Pulsen som en tjudrad vildhäst som gjorde allt för att slita sig. Höll emot med det enda vapen jag hade att tillgå; lägre tempo. Öken. Trots regnet.


Tid: 64
Puls: 136

tisdag 30 september 2008

Lunka på, lunka på...

En hel del funderingar och frustrationer som ville ut idag. Längtade hem från jobbet för att få springa, förlåt maffejogga, av mig. En snabbt avverkad matstund på stående fot, därefter ett hyfsat segdraget föräldramöte på skolan innan jag äntligen kunde ge mig ut på de regnvåta asfaltsvägarna i och kring den lilla staden.


Negativa tankar lämnar kroppen långsamt i snigeltempo. Det gäller att ha gott om tid. En lyx som jag tyvärr saknade igår. Som sirap kände jag dock att en del rann av mig och det blev till slut en skön timme till att bearbeta och sortera inne i skallen.


Sträcka: 9.05
Tid: 61
Tempo: 6:45
Puls: 140


Nästa gång skippar jag fotsensorn och struntar i att kolla tempot, utan springer BARA på puls. Det är egentligen det enda intressanta i nuläget. Fotsensorn får följa med nån gång i månaden för att kolla om det skett någon tempoförbättring.

lördag 27 september 2008

Kuperad bröllopsjogg

Befinner mig i Värmland, närmare bestämt Kil för att övervara ett bröllop. Började dagen med en utsökt frukost på herrgården vi bor på och följde upp det med att springa ett lågpulspass. Ja, springa var kanske att ta i. Motionsslingan som jag letade upp var ordentligt kuperad så det blev en hel del promenad i uppförsbackarna för att hålla pulsen i schack. Omgivningen var vacker. Sagolikt vacker med utsikt över Fryken och både lingon och blåbär i risen bredvid det perfekt preparerade spåret.




Sammanlagt blev det drygt 13 kilometer vilket känns som en kanonuppladdning inför bröllopet som alldeles strax drar igång.


Sträcka: 13.4
Tid: 92
Tempo: 6:52
Puls: 137

torsdag 25 september 2008

Tidspussel

Ibland är det svårt att få ihop det. Rent tidsmässigt alltså. Idag har det inte varit många pauser. Jag lyckades ändå med konststycket att klämma in sju kilometers maffelöpning. Som gick sådär. Långsammare idag än senast. Sämre dagsform. Aldrig kul när det är på det hållet. Men det spelar egentligen mindre roll. Jag fick springa. I perfekt temperatur. På ett slöjdimmigt och vackert fält.


Snart är det dags för dagens dos av pushups. Men först ska 'storan' nattas. Sweet dreams!


Sträcka: 7
Tid: 47.30
Tempo: 6:47
Puls: 139

tisdag 23 september 2008

Åtta maffiga kilometer

Kära dagbok,


Idag har jag fått springa igen. Det blev, helt enligt plan och som ett led i min uppbyggnad inför vinterns och vårens marathonsatsning, ett mycket lugnt, sansat och helskönt Maffetone-pass. Åtta härliga kilometer på Näsby fält i ännu lugnare takt än senast på inrådan av Magda. Pulsen var mitt rättesnöre och jag var noga med att inte låta den överstiga de "magiska" 141 (180 subtraherat med min ålder).


Innan jag var tillbaka hade solen hunnit försvinna i horisonten och det blev genast kyligare i luften. Det kändes som att det drog fram sjok av kall luft över åkrarna och ängarna. Himlen hade färgats röd och man kunde börja skönja stjärnorna.




Nu är det höst. Och det känns faktiskt helt ok.


Sträcka: 8
Tid: 53
Tempo: 6:37
Puls: 137

söndag 21 september 2008

Lucy in the Sky with Diamonds


Picture yourself in a boat on a river,
With tangerine trees and marmalade skies.
Somebody calls you, you answer quite slowly,
A girl with kaleidoscope eyes.


Eller föreställ dig själv springandes på en stig vid en å,
Bland hagtorn och popplar under en gråmulen septemberhimmel.
Någon råmar mot dig, och du svarar lite lojt.
En ungtjur med korsande bärnstensögon.



LSD. Long Slow Distance. Långt, lugnt distanspass. Det kanske inte var sådär väldans långt idag. Men lugnt. Och skönt. Sammanlagt tretton kilometer utan några känningar någonstans förutom en slags helnöjd lyckokänsla i mellangärdstrakten.


Rundan inleddes med en sväng ut på fältet i sällskap med frun. Efter två och en halv kilometer skildes våra vägar och jag tog mig ut på Härlövsängaleden för att efter ett par kilometer vika in på en liten grusstig med riktning Lillö borgsruin.


Förbi ruinen, över ån, genom tjurhagen och hem igen. Lite energidryck i systemet och sedan dags för dagens Pushup-dos. Fick ge mig på det sista setet. Efter 23 av de föreskrivna 28 armhävningarna tog krafterna helt slut och de sista fem fick göras "på knä".


Därefter "isbad", mer dricka och sedan en utsökt middag. En riktig kanonsöndagseftermiddag med andra ord.


Sträcka: 13
Tid: 1.22
Tempo: 6:18
Puls: 144

torsdag 18 september 2008

SSD

Short Slow Distance




Nytt rekord. För frun. 6:30-tempo på standardrundan om 5k. Bra kämpat! Solnedgången, den klara höstluften och de coola, gloende korna och tjurarna sporrade säkert. Jag trippade bredvid på framfoten, fast besluten att verligen ta det lugnt enligt alla de schyssta tips jag fått av många av er.




Planen var att fortsätta på egen hand ytterligare ett varv i samma lugna lågpulstempo, men denna fick revideras på grund av alltför bekanta känningar på vänster insida... Ja, vi talar inte mer om det med risk att väcka benhinnebjörnen som förhoppningsvis fortfarande sover.


Nöjde mig således med fem idag och följde sedan upp med dagens dos av hundredpushupsprogrammet. Det börjar bli en hel del repetitioner i varje set nu.


Sträcka: 4.9
Tid: 31.58
Tempo: 6:30
Puls: 140

tisdag 16 september 2008

Lättpass på kända vägar

Ett pass som det inte finns så mycket att orda om. Ett högst ordinärt lätt lättpass i form av ett varv av "min" runda på fältet. Sprang enbart på puls idag och lät det ta den tid det tog att trippa fram längs grusvägarna. Har en idé om att köra de lätta distanspassen verkligen lätta, samt kvalitetspassen med bra fart. Detta för att försöka maximera nyttan och samtidigt minimera onödigt slitage i grundträningen.


Synpunkter/tips/idéer?


Sträcka: 6.7
Tid: 39.13
Tempo: 5:51
Puls: 150

söndag 14 september 2008

Sällskapsjogg i Bockeboda

De kuperade spåren i Bockeboda. Ett drygt år sedan sist. Ett kärt återseende. Tog det riktigt lugnt för att verkligen kunna njuta av naturens och löpningens skönhet. Trippade runt på lätta steg i det orange-markerade spåret som bjöd på typiska skogsspårsdetaljer; Kottar, stenar, rötter, tuvor samt ett och annat stormfällt träd. Fokuserad på att inte trampa snett med vänstran.


Detta samtidigt som jag förde en trevlig konversation med fotografen satte den manliga simultanförmågan på ordentligt prov.


Det flöt på fint och rundan sammanfattas som lugn, fin och supertrevlig. Fler sådana, tack.


Ska framöver försöka köra två lugna, fina distans/långpass samt ett tuffare kvalitetspass i veckan. Hoppas det funkar och ger en bra bas att stå på inför SM-uppladdningen.


Sträcka: 6.8
Tid: 40.30
Temp: 5:56
Puls: 160

fredag 12 september 2008

Q

Q som i quality, Q som i quattro. Och idag blev det faktiskt ordentlig kvalitetsträning med siffran fyra i centrum.


Klockan 4 minuter över 4 var jag hemma från jobbet. Ett snabbt ombyte och sedan iväg på ett kvalitetspass om 4 intervaller á 4 minuter med 3 (4 - 1...) minuters joggvila emellan.


Frun var med mig i spåret och körde på i sitt tempo medans jag sprang som en dåre längs grusvägarna. Joggvilan utförde jag i motsatt riktning vilket ledde till att jag både mötte och sprang om frun ett antal gånger under passet.


Fyraminutrarna var riktigt jobbiga, men samtidigt väldigt sköna. Jag kände för att bli ap-trött idag och det kändes att benen verkligen ville springa.


Resultatet av kvalitetspasset blev som följer:

Intervall 1: 4:10 min/km, Puls: 185
Intervall 2: 4:16 min/km, Puls: 185
Intervall 3: 4:21 min/km, Puls: 185
Intervall 4: 4:20 min/km, Puls: 189

En stund efter hemkomst testade jag en ny pryl som jag fick tips om i senaste numret av RW. Tio minuter i badkaret med KALLT VATTEN. En klart udda upplevelse. Kände mig inte speciellt avslappnad, kan jag väl säga. Satt helt rak i ryggen och vågade knappt röra mig utan längtade bara stillsamt tills jag fick kliva ur denna hemmabyggda isvak. Så obekvämt som det var så var det säkerligen riktigt bra för återhämtningen, och jag kommer säkerligen att utsätta mig för det vid fler tillfällen.


Sträcka (inkl upp/nerjogg): 8
Tid: 45
Puls: 163

tisdag 9 september 2008

Magknipsbot

Gått med magknip i stort sett hela dan. Känns lite som stressmage. Är jag stressad? Det visste jag inte. I och för sig håller man ju igång från tidig morgon till sen kväll sju dagar i veckan utan speciellt mycket (eller rättare sagt ingen) "bara sitta och hänga i soffan"-vila, men ändå.


Nåja. Jag verkar ha hittat botemedlet mot magknipet i varje fall. Det stavas "elva kilometers löpning i skymningen". Gav mig ut efter det att middagen var avklarad strax efter 19 och visste inte riktigt vart eller hur långt jag skulle springa. Efter nån kilometer kom jag på att jag skulle ge mig ut till Lillö borgsruin. Det borde bli bra.


Det visade sig vara en helt perfekt runda på ömsom grus, ömsom asfalt. Utförd i behagligt tempo, åtminstone i nio av de elva sprungna tusenmetrarna. Kilometer nio och tio gjordes i klart högre tempo vilket fick mig att också bli rejält svettig ikväll. Jag känner när jag drar på (4:20-tempo) att det kommer att krävas mycket träning och många kvalitetspass för att komma i bra form. Men det har jag absolut inget emot. Bara jag får vara hel så...


Planerna för resten av veckan är ett kvalitetspass på torsdag eller fredag samt ett lättare distanspass i helgen. Viktigt att ta det varligt och inte öka på mängden för fort. Tålamod.


Sträcka: 11
Tid: 59
Tempo: 5:22
Puls: 164

söndag 7 september 2008

Mafferunda med frun

Idag var det tungt. För min duktiga fru som gav sig iväg med mig som sällskap på ett grått, fuktigt och väldigt varmt fält.


Trots att löpflytet inte riktigt infann sig, så stretade hon på och höll ut hela rundan på knappt en halvmil. Taskig som jag är så tvingade jag henne dessutom till en farthöjning under 700 meter i mitten av passet. Jag kände de mordiska blickarna i nacken, men fick ett "tack för draghjälpen" efter vi kommit hem.


De här rundorna med Maffetonepuls är riktigt sköna och perfekta för mig i min strävan att få kontinuitet i löpningen och sakta men säkert öka veckomängden. Att dessutom ha frun bredvid sig i spåret är helt fantastiskt kul.


Sträcka: 4.6
Tid: 32
Tempo: 6:57
Puls: 144

lördag 6 september 2008

Lillö express

Tog cykeln till Lillö idag igen. Denna gång i betydligt högre tempo än senast. Möttes av ett fantastiskt väder och en lite lagom utmanande motvind. Rundan fick kortas ner något på grund av tidsbrist (tog vänster vid Finlandshusen efter Långebro istället för höger med riktning Ekenabben - Jumper, är du med på kartan? :-).




Lite reflektioner under turen:

  • Man hör inte så mycket av naturen då man cyklar i hyfsat tempo. Det är mest vindbrus. Så iPoden får nog följa med nästa gång.
  • Att cykla är riktigt roligt, men går ändå inte att jämföras med löpning. Dock är jag riktigt glad att jag fick tummarna loss och verkligen köpte mig en hoj i somras, för jag är övertygad om att det är ett oerhört bra komplement.

Samt ett par lärdomar:
  • Om du cyklar med en stukad fot och det ligger en stor vattenpöl på vägen; Kör runt pölen. Försök inte hoppa över! Det gör rejält ont i foten när du landar.
  • Om en skarp kurva på en stig utgörs av en regnvåt träbro; Sakta ner innan kurvan/bron och ta kurvan i låg hastighet.

Tid: 32
Puls: 166

fredag 5 september 2008

Lugnt och fint

Tiden läker alla sår, sägs det. Och det verkar stämma även vad gäller stukade fötter. Körde en lugn och fin testhalvmil på fältet ikväll och det kändes riktigt bra. Hyfsat pigg i benen och foten gjorde inte så mycket väsen av sig vilket var fruktansvärt skönt.


Det känns som att kvällens halvmil var startskottet för uppladdningen inför SM 2009. Nu är det dags att få till lite kontinuitet i löpningen. Planen är att få upp mängden till minst 25 km i veckan (på tre löppass) innan mäster Sz's marathonprogram drar igång i början av december. Det ser jag verkligen fram emot.


Skänker också en tanke till alla som skall springa Stockholm Halvmarathon i morgon. Jag håller tummarna för er. Hade varit skitkul att få vara med och kuta, men det blir kanske till nästa år. Den som väntar på nåt gott, eller hur det nu var... Kör hårt där uppe i storstan!


Sträcka: 5.0
Tid: 27.19
Tempo: 5:27
Puls: 159

onsdag 3 september 2008

Tre kilo i däcken

Med nypumpade däck gav mig ut på en cykeltur för att rasta både kropp och själ. Jag har inte vågat/kunnat cykla på ett par veckor på grund av de ömmande senorna i vänster fotutsida, men igår var det dags att testa. Dock undvek jag kuperade terrängspår och höll mig till hyfsat plana grusstigar/cykelvägar för att inte fresta för mycket på foten. Jag irrade ganska planlöst omkring i stans utkanter och bestämde rutten efter hand. Första kontroll blev Lillö borgruin ute i vårt fantastiska vattenrike. Därifrån längs Linnérundans grusstigar mot stan och vidare ut mot Ekenabben och senare Håslövs ängar.


En dryg timme senare var jag hemma igen. Lite härligt stum i låren och ordentligt svettig klev jag av cykeln utanför dörren för att upptäcka att jag var utelåst. Familjen var på vift och jag hade inga nycklar med mig. Hmmmm. För att behålla värmen passade jag på att köra dagens "Pushup"-pass ute på terrassen. Tog sedan en bonusrunda på cykeln ute på fältet för att hålla ångan uppe och inte börja frysa. Vid min andra hemkomst var dörren öppen, familjen hemma och den efterlängtade duschen ett värmande faktum.


Tid: 1.17
Puls: 154

måndag 1 september 2008

30 kilometer med schwung

Kan man inte springa får man gå. Och gick gjorde jag i helgen. På ofattbart vältrimmade, välputsade fairways och greens. Under dagarna tvenne i strålande solsken spelades nämligen årets upplaga av DenSwe cup på Simon's Golf Club utanför Humlebaek i Danmark.




Sammanlagt avverkades 54 hål vilket motsvarar en tillryggalagd sträcka på i runda slängar 30 kilometer. Jag var lite orolig för hur min stukade fot skulle reagera på denna ganska ansenliga distans men kan glatt meddela att det faktiskt gick riktigt bra. Visst hade jag lite ont under lördagen, speciellt då jag blev tvungen att både gå och stå i obekväma nerförs- och sidlutningar, men det var ingenting som störde alltför mycket.


På söndagen kändes det bättre i foten vilket smittade av sig på spelet som under finaldagen började fungera riktigt hyggligt. Så pass bra att jag lyckades upprepa fjolårets bedrift och stod som totalsegrare efter de tre varven.




Som en liten bonus kan nämnas att jag spelade alla 54 hålen med samma boll! När hände det senast?


Slutresultat
1. Benet 79
2. Tony 76
3. Morten 74
4. Rille 61

torsdag 28 augusti 2008

Lätt frustrerad

Ligger i en hotellsäng på en konferensgård i sydligaste Skåne och drömmer om att få ge mig ut på en löptur då morgondagen gryr. IF Linnéa coach Nisse har siktet inställt på en skön morgonmil och jag vill så grymt gärna hänga på. Men vänsterfoten är ordentligt svullen och fortfarande lite öm efter måndagens oskyldiga lilla pass.


Tänker på en gammal Rolling Stones-låt om att man inte alltid får som man vill och ligger och vickar på och ritar luftcirklar med den i högläge placerade vänstran. Undrar hur länge stukningen skall hålla mig borta från löpningen. Hoppas att det skall vara okej att springa ordentligt igen om ett par veckor. Ler. Gäspar. Blundar.

måndag 25 augusti 2008

Cykeltji

Lite fuskande med sporttejp för att stabilsera foten en aning. En fullständig fottejpning är förresten rena hantverket som kräver lite övning. Dessutom knepigt att tejpa sig själv.


Lugn jogg (6:45-tempo) på asfalt tillsammans med frun som idag sprang i sina sprillans nya Adidas Supernova Control. Tre kilometer till barnens skola för att hämta fruns cykel. Helt otroligt härligt att få vara ute och jogga lite lätt igen. Vem hade kunnat tro det för fem dagar sedan?


Då cykeln var upphämtad fick det bli jag som använde den. Jag började nämligen bli trött i den fortfarande svullna foten och lite öm i den sena som går på utsidan av underbenet över ankeln. Frun hade trott att det var hon som skulle cykla tillbaka, men där fick hon tji. Hon fick helt sonika ställa om sig mentalt och jogga hela vägen tillbaka hem. Starkt jobbat!


Sträcka: 3
Tid: 20.30
Tempo 6:50
Puls: 132

onsdag 20 augusti 2008

Stolleprov

Jag skulle ju bara vara med för att det var en kul grej. För att göra nånting som jag inte brukar göra. För att ge mig in i nånting som kanske egentligen ligger utanför min "comfort zone". För att tänja på mina gränser.


Jag fick frågan för en vecka sedan av en kollega, Mr Eagle. Korpbudkavle. Tre sträckor. "Det hade väl varit kul? Du kan ju ta förstasträckan, så slipper du ju bry dig om kartan utan kan bara hänga på nån som verkar veta vart han/hon ska. Jag pekar ut en lämplig kandidat innan start och sen är det bara att hänga på.". Javisst, det låter som en kul idé.


Det var två stycken 3-mannalag från jobbet som ställde upp i tävlingen tillsammans med 27 andra lag. Jag och M sprang förstasträckan i våra respektive team. Mr Eagle pekade ut vår ledarhund. Det var ingen mindre än mrs Eagle. Hon visade sig vara en riktig hejare på det där med kartläsning och eländig-terräng-löpning. Vi snackar f.d. elitorientererska.


Sagt och gjort. Starten gick. Jag och M knycklade ihop våra kartor och satte efter mrs Eagle som drog iväg längs en stig med bra fart under orienteringspjucken. Sedan vek vi tvärt från stigen in i ett björke och över en lite bredare bäck med ett rejält skutt. Eller nästan över. Plofs! Mmm, vilken härlig sumpdoft. Vilka härligt blöta skor. Skit samma, vidare mot första kontrollen. Tjoho, det här går ju riktigt bra. Och är riktigt jobbigt. En koll på pulsklockan konfirmerar detta. 185.


Mot tvåan nu. Över stock och sten, grenar i ansiktet, pinnar att snubbla på. Andra kontrollen hittad. Kanon. Sträckan till nummer tre är lång och vi knixar en hel del innan vi når fram. Till slut dyker den upp. Placerad på ett trist granhygge. Nåja, vidare mot fyran. Mrs Eagle skuttar ner för en liten slänt. Jag skuttar efter. PANG! Landar i en håla med lite snedställd vänsterfot. Stukar den rejält. Scheisse. Scheisse. Scheisse.




Tur att inte ungarna var i närheten. Då hade jag blivit fattig. Jag får nämligen böta för varje svordom jag stöter ur mig... och det blev ett gäng där på hygget vill jag lova. Det var alltså slutsprunget för min del. Resterande sju kontroller fick M och mrs Eagle stämpla utan mitt sällskap.


Jomen, så går det när man ska vara lite äventyrlig och hitta på dumheter. Dumheter som gett mig en svullen vänsterfot som just nu är ordentligt hårt lindad. Dumheter som äventyrar mina planerade morgonrundor tillsammans med IF Linnéa-coach Nisse nästa vecka. Dumheter som också äventyrar mitt deltagande i årets upplaga av golftävlingen DenSwe Cup om tio dagar. Där jag dessutom har en titel att försvara.


Ja, jag säger då det. Orientering... Stolleprov!

måndag 18 augusti 2008

Tung lunchmil

Såg fram emot lunchen idag då jag skulle få komma ut och lufta skorna på ett lätt distanspass. Halsen som krånglat lite några dagar i slutet av förra veckan kändes bättre redan igår och i morse kände jag mig helt kurant.


Jag var otroligt löpsugen och var ivrig att få komma iväg. Så pass ivrig att jag glömde att tanka vätska under förmiddagen. 11.15 var jag ombytt och klar och började försiktigt tassa ner mot den kuperade slingan vid "Gården" i jobbstaden. Det skulle vara lätt idag. Låg intensitet, lätta steg. Det var i alla fall planen.


Redan efter en kilometer började jag märka att andningen var klart mer ansträngd än brukligt i den farten jag höll. Det var soligt och varmt, vilket säkert bidrog. Efter 1.9 kom jag ut i själva spåret där jag sedan uppehöll mig i dryga sex kuperade kilometer. Det kändes tyvärr inte alls lätt idag, utan riktigt tungt och kämpigt, trots att jag sprang i ett högst beskedligt tempo. Törstig var jag också. Väldigt törstig. Hela tiden.


Nåja, milen avklarades till slut och jag tackar Bob Marley och hans Wailers för sällskapet. De fick det hela att ändå kännas som ett halv-okej pass. Jag fick ju i varje fall springa.


När jag stod och stretchade efter passet hände det nånting som inte kändes sådär värst kul. Jag förnam nämligen en alltför bekant känsla i vänster underben och började panikartat borra ner fingrarna längs skenbenskanten för att kolla läget. Nej, nej, nej. Det är säkert inbillning. Allting annat går jag inte med på.


Den skadan är förbi. Historia. Den befinner sig i imperfekt. I perfekt. Jag HAR VARIT skadad i vänster underben, men det är läkt nu. Så, inget trams. Ok? Bra. Tack. Puh, där höll onsdagens planer på att spricka och det hade ju varit lite synd.


Sträcka: 10
Tid: 57.20
Tempo: 5:43
Puls: 163


Jag har bestämt mig för att korta ner distanspassen ett tag framöver för att inte fresta för mycket på benet. Det är ju som sagt lätt att förivra sig och öka på mängden för snabbt. Den fällan vill jag hemskt gärna undvika.

Hjälteaspirant

Sådärja. Då var man anmäld till evenemanget som jag definitivt bestämde mig för att deltaga i då jag träffade alla hjältar och hjältinnor den där magiska kvällen i den där trädgården på den där ön strax utanför Stockholms innerstad.




Den 30 maj 2009 smäller det och då jag skall jag vara redo!

lördag 16 augusti 2008

Halsen - min akilleshäl

Min hals krånglar. Igen. Svullen och öm på högersidan, ända upp i örat. Tillståndet ledde till att gårdagens pass fick ställas in. Troligen morgondagens planerade långpass också. Vi får se.

tisdag 12 augusti 2008

Familjenöje

En högst intressant löprunda. Hela gänget gav sig iväg i duggregnet. Tjejerna på cykel, jag och frun till fots. Fem härliga kilometer i ett trolskt, magiskt kvällsljus låg för våra fötter respektive däck då vi satte iväg.


Tjejerna klädda i både regnjacka och vantar (!?) eftersom de tyckte det såg kallt ut. Dessa plagg skulle efter nån kilometer tas av då barnen började svettas i den ljumma sommarkvällen. Pappa fick hålla. Först ett par vantar. Tack. En halv kilometer senare ytterligare ett par. Tack, tack. Sedan en jacka, och en till. Med två vantar och en jacka i var näve joggade jag vidare och hejade på frun som idag hade riktigt bra flyt i löpningen.


I uppförsluten fick jag putta lillan som började bli trött på sin lite för lilla cykel. Fortfarande bärandes en jacka och två vantar i var hand. Det måste sett riktigt roligt ut.


Rätt som det var stod det ett par kor mitt på vägen och glodde med förvånad blick. Ett frenetiskt fäktande med armarna fick korna att lomma iväg och vi kunde fortsätta vår färd på de vattenpölsrika grusvägarna på fältet. Jag fick dock vända om ganska så meddetsamma då lillan hojtade att hon satt fast. Det visade sig att framhjulet kommit på tvärs och hade dykt ner i en färist. Loss, loss. Så, det gick ju bra. Kom, så fortsätter vi.


Tjoho! Kolla vilken härlig nerförsbacke. Här kommer vi! Härligt! Jo, ända tills lillan vinglade till och föll i backen och skrapade sina små knän. Ajaj. Upp igen. Ingen fara, vi är snart hemma.


Väl vid huset lämnade jag av min jack- och vantbarlast som jag burit på de senaste 3,5 kilometrarna, tackade övriga familjen för det trevliga sällskapet och fortsatte sedan ytterligare ett varv på egen hand. Ett varv utan några som helst spännande inslag. Bara helt vanlig löpning. Så lugnt och tyst det kan vara på en löprunda...


Sträcka: 10.3
Tid: 59.20
Tempo: 5.45
Puls: 150

måndag 11 augusti 2008

Kalibrerande lunchlöp

Hade löparstället med till jobbet idag. Planen var att ge mig ut på lunchen, leta upp jobbstadens idrottsplats med löparbanor och kalibrera fot-sensorn till min Polar RS200sd.


Idrottsplatsen visade sig ligga ungefär en kilometer från jobbet. Jag joggade dit i behagligt uppvärmningstempo, 5:30, och försökte då jag kom fram att hitta en icke låst ingång, men utan framgång. Va f-n? Har de låst idrottsplatsen mitt på dagen? Vad är det för idioter som bestämmer i den här staden?


Nej minsann. Jag är här för att kalibrera och kalibrera skall jag om jag så skall behöva planka in. Vilket jag gjorde.


Jag promenerade mot startlinjen, ställde in klockan på "Kalibrering över 2 km" och började springa. Det är skönt att springa på löparbanor. Bra studs. Tempot uppskattade jag till ungefär 4:45. Fem varv senare stannade jag och bad klockan räkna ut hur snål den varit mot mig på sistone. En procent blev svaret. En procent. Det är rätt bra gjort av klockan. 10 meter per kilometer eller 100 meter per mil. Inte illa.


För att känna mig riktigt säker på att resultatet verkligen stämde bestämde jag mig för att göra en testlöpning till. Ytterligare fem varv. Samma resultat. Jaja, då vet jag det. Så bra.


Med den sista kilometern tillbaks till jobbet blev det totalt sex kilometers löpning, varav fyra (olagligt?) på bana. Ett precis lagom och trevligt lunchpass som kändes både lätt och riktigt roligt att springa.

fredag 8 augusti 2008

Blöt tempostege

Skulle just slutföra semesterns uteplatsprojekt och stod med skruvdragaren i högsta hugg då himlen öppnade sig. Jaha, trist att bli genomblöt i snickar-outfiten. Dessutom lite osäker på hur de elektriska verktygen skulle må efter att ha duschat i den rejäla regnskuren som drog förbi.


Däremot perfekt läge för en löprunda. Snabbt ombyte och ut i regnet i en tempostege där tempot höjs med ca 15 sek för varje kilometer. Så underbart skönt att springa i sommarregn. Det kändes så sanslöst gott att ge sig iväg på de i regnet uppmjukade grusvägarna. Inte ont någonstans, utan bara ren och skär lycka.


Tempostegen inleddes med en uppvärmningskilometer i 5:36-tempo, för att sedan öka tempot något varje gång klockan pep att en ny kilometer påbörjats.


Resultat (Tempo / Puls):
1. 5:36 / 141
2. 5:20 / 152
3. 4:58 / 164
4. 4:42 / 170
5. 4:40 / 175
6. 4:26 / 182
7. 4:23 / 188


Sträcka: 6.9
Tid: 33.31
Tempo: 4:51
Puls: 166/191


En liten notering: Det är nog snart dags att kalibrera om klockan. Jag tycker att klockans distansangivelser nuförtiden stämmer dåligt med de kilometerskyltar som finns bland annat på fältet. Klockan är faktiskt lite för snål. Till exempel så mätte klockan de angivna 1450 metrarna mellan Norra Lingenäset och Aludden till 1380 respektive 1360 meter vid de två senaste löptillfällena. Det är runt 5% fel. Det påverkar tiderna ovan en del. Om man räknar med att klockan mäter 5% för kort sträcka ligger dagens tempo mellan 5:20 och 4:10 (snitt 4:39) istället för mellan 5:36 och 4:23 (snitt 4:51) som jag angivit ovan. Hm.... kalibrering får bli söndagens uppgift.

onsdag 6 augusti 2008

Skön tolva

Hemma själv idag. Frun jobbar, ungarna på utfärd med grannarna. Fixa, dona, måla, snickra. Laga mat. En "All day english breakfast" som får mig att i minnet vandra tillbaka till Englandsdagarna för elva år sedan. Kul. Och gott. Proppmätt. Och otroligt löpsugen. På med stassen. Nu skall det springas. Distanspass. Minst en mil. Känna känslan av att bara lunka på och låta benen gå av sig själv. Pulsen får bestämma tempot. Under 160 spm är tanken. Fältet får utgöra skådeplats.


Resultat: 12.3k på 1.08 (5:32-tempo) med en snittpuls på 159. Skönt? Ja, wunderschönt!


Sträcka: 12.3
Tid: 1.08
Tempo: 5:32
Puls: 159/172

tisdag 5 augusti 2008

Gul och Blå och Gul

Balsberget igen. Gul slinga. 5.1 km. På cykel. På 18.11. Sedan skoombyte och ett knätest på blå slinga. 2.7 km. På 12.06. Kändes hyfsat i knäet. Tillbaks i cykelskorna och sedan ytterligare en gul slinga på cykeln. På 18.02.


En skön kväll som bjöd på en del överaskningar i nerförsbackarna i form av nerblåsta grenar från gårdagens storm. BROMS! eller HOPP! Det var bara att välja.


Sträcka 1: 5.1
Tid: 18.11 (cykel)
Puls: 167/182


Sträcka 2: 2.7
Tid: 12.06 (löpning)
Tempo: 4:29
Puls: 176/187


Sträcka 3: 5.1
Tid: 18.02 (cykel)
Puls: 174/183


"Branten" fortfarande en cykelutmaning som skall klaras inom kort...

söndag 3 augusti 2008

Två varv på berget

Ingen löpning idag. Har lite känningar i högerknäet. Jaha, tänker ni kanske. Är det inte ena så är det det andra. Och vet ni vad? Så tänker minsann jag också. Nu när jag äntligen verkar blivit fri från benhinneproblemen i vänstran så börjar det värka lite i höger knä. Nåja, det är säkert ingen fara. Dags att konsultera stora stretchboken antar jag.


För att inte utmana ödet idag så plockade jag istället ut cykeln från garaget. Cyklade först till Mr R för att hämta bilen som blev kvar där igår. Kräftor, öl och snaps brukar betyda taxi hem...


Sedan upp med cykeln på bilen och vidare till Balsberget. Avverkade två rundor på det rejält kuperade gula 5.1-spåret som jag cyklat ett par gånger förr. Redan efter ett varv var jag riktigt trött, men gav mig iväg på ett till. Detta andra varv klockade jag. 17.40. Snittpuls 176, max 186. Första varvet gick nog ungefär lika fort, men med något lägre puls och mer kontrollerad andning.


Den tvärbranta stigningen vid 3.5 lyckades jag inte bestiga cyklandes idag. Gjorde några tappra försök vid första besöket, men det ville sig inte riktigt. Jag fick helt enkelt bita i det sura och uppför... Nästa gång, kanske?


Sträcka: ca 15
Tid: 51
Puls: 164/188

torsdag 31 juli 2008

Rullande tempo

Dags att testa lite tempo igen. Det förra försöket att trycka på lite kändes aningen misslyckat, mycket beroende på att värmen fullständigt tog knäcken på mig.


Idag väntade jag med löpningen till kvällen för att kunna springa i lite behagligare temperatur.


Rundan som sprangs var "min" 6.7-runda på Näsby Fält. Jag började med en mycket försiktig uppvärmningskilometer i 6-tempo för att sedan trycka på och sträcka ut.


Mina vader har fått stå ut med en hel del belastning de senaste rundorna varför jag idag övergav framfotslöpningen och plockade fram mitt gamla hederliga "hälisättnings", eller "rulla på foten"-steg. Det kändes lite som att återse en gammal vän som man inte haft kontakt med på ett tag. Ganska trervligt faktiskt.


Att springa med mitt "naturliga" löpsteg känns mindre ansträngande, det är helt klart, men framfotslöpningen kommer jag absolut inte att ge upp. Dock tror jag att det nog är ganska klokt att varva de olika teknikerna, åtminstone till en början, för att vänja kroppen och undvika onödiga slitningar. Man har ju lärt sig att det oftast är klokast att skynda långsamt.


Nåväl, tillbaka till kvällens pass. Efter två och en halv kilometer når man det trevliga skogspartiet som leder fram till Norra Lingenäset. På grund av den sena starten på dagens pass var det ordentligt dunkelt inne i skogen. Huga. Gillar inte mörka skogar. Resultatet blev att de 1½ skogskilometrarna gick i ett "rasande" tempo, ca 4:15. Det var skönt att komma ut på grusvägarna igen. Sista biten var riktigt kuslig.


Vägen "hem" efter skogen är psykiskt ganska utmanande. I stort sett utan några som helst svängar i två och en halv kilometer där sista halvkilometern dessutom går svagt uppför. Idag var jag rejält trött då den LÅNGA målrakan sprangs, men jag försökte ändå hålla uppe tempot och lyckades relativt bra, tycker jag.


Dessutom hade jag inga som helst känningar i benet/benhinnan och det är ju så oerhört skönt! Happy? Me? Ja, det kan ni skriva upp!


Sträcka: 6.7
Tid: 32.03
Tempo: 4:47
Puls: 170/192

tisdag 29 juli 2008

Bland tallar och alger på andra sidan

Befinner mig på (för min del) fel sida Skåne. Hälsar på bekanta i Laholmsbukten. Löpning på schemat utan att riktigt veta hur eller var jag skulle springa. Värdparet berättade om en slinga i tallskog en liten bit från stugan. Det fick antingen bli det eller barfota längs stranden.


Beslutet togs under den något sena lunchen. Det fick bli tallskogen då den befann sig i skugga vilket innebar att jag skulle komma undan med en lufttemperatur på 29 grader. Dock fläktade det absolut ingenting inne i skogen, så i efterhand vet jag inte om beslutet var det rätta.


Nåja, dagens löpning skulle bli en lätt distanslöpning om drygt en halvmil. Benhinnorna har inte besvärat mig sedan snabbloppet häromdagen och det känns som att jag skulle kunna öka löpmängden något nu.


Det var ett ganska fint, varierande och i vissa partier småkuperat spår jag hittade. Dock lite mjukt underlag (mycket lös, vit sand) och en hel del tallrötter som vid ett tillfälle i motljuset fällde mig till marken. Ensam i spåret, ingen som såg.


Stegfrekvensen försökte jag trycka upp till ca 175 och tempot landade till slut på 5:40. Pulsen höll sig i schack de första kilometrarna, men gav sig sedan iväg mot lite högre regioner. På grund av värmen? Förmodligen.


Efter rundan styrdes kosan ner mot havet. Gröna alger hade parkerat sig inne vid kanten och bildade en grön slemmig sorgrand i bukten. Lite längre ut var vattnet klart och ljummet och fruktansvärt skönt. Tackar, tackar!


Edit: Bild på algsörjan.


Sträcka: 6.3
Tid: 35.30
Tempo: 5:38
Puls: 167

söndag 27 juli 2008

Snabbis i tallskog

Tog en snabbis i Täppet i Åhus i förmiddags. Hade sovit över i sommarstugan. Cyklade hit igår. I rak motvind. 20k. På 52.44.


Gille igår kväll. Hos en Absolut Company-anställd. Kunde blivit riktigt hårt då Absolutsorterna var många, men jag tog det lugnt. Vad har hänt med mig?


Jo, jag hade ju bestämt mig för att springa idag. Snabblopp. För att testa min kondis och mitt ben. Slingan där testet utfördes är 5 kilometer lång och ringlar sig fram i underbar tallskog. Jag kände mig lite för den första kilometern och siktade sedan in mig på 5k i 4:30-tempo.


Första lite trevande kilometern avklarades på 4.50. Andra på 4.24. Trean och fyran på 4.38. Sen var jag helt slut. Pulsen var i taket och jag bestämde mig för att stanna och promenera den sista kilometern. Lite nedslagen gick jag och grubblade över min konditionsstatus. Den är inte på topp. Men... benet kändes helt ok och det är det absolut viktigaste i nuläget. Det sattes på rejält prov idag och det höll. Halleluja!


Sträcka: 4 km
Tid: 18.30
Tempo: 4:37
Puls: 182
Hela sträckan på framfoten

fredag 25 juli 2008

Strandlöp

Tog det bekväma alternativet och hängde med familjen i bilen istället för att cykla till stranden i Yngsjö idag. Väl där så fick jag en oerhörd längtan av att ge mig av joggandes längs vattenbrynet. Jag försökte få med mig svåger David, men han föredrog strandstolen och dagens Expressen. Märklig man... ;-)



Dagens löpspår


Iklädd endast ett par badshorts gav jag mig iväg norrut längs stranden. Helt underbart att få springa barfota. Vågorna rullade tungt och min löpning ackompanjerades av det ständiga havssorlet. Det var ganska tungt i början då jag sprang en hel del i den lösa sanden en bit upp på stranden. Efter ett tag gled jag mer och mer ner mot det lutande planet vid vattnet. Där trippade jag på lätt på framfoten och fick studsa över ett antal sandslott på min färd. Stegfrekvensen uppmättes (räknades manuellt) till knappt 180 och farten uppskattade jag till "min" långpassfart, någonstans mellan 5:30 och 6:00.


Efter en kvart bestämde jag mig för att vända för att inte slita för mycket på benet, även om jag idag inte hade några som helst känningar av varken benhinnor eller något annat.


Då jag kom tillbaka till resten av gänget så bälgade i mig en ansenlig mängd vatten och sedan slängde jag mig ut i det vågiga havet tillsammans med barnen.


video


Svensk sommar. Kan det bli så mycket bättre?


Sträcka: drygt 5
Tid: 29.45

Soppatorsk

Vad sägs om en tidig golfrunda i morgon bitti? Jo tack, kunde vara trevligt. Satte väckarklockan på 05.45. Grötfrukost. Glömde saltet. Smakade apa.


Med bagen på ryggen anlände jag golfklubben på cykel en timme senare. Tvåboll med Mr R. Match. Som efter tre timmar delades då jag sänkte putten för par på 18:e.


Hem igen.


Familjen packade bilen för att fara till stranden. Är det ok om jag cyklar? Javisst. En snabb kopp kaffe och en liten bulle. Sedan ombyte till cykelstassen. Mot Yngsjö och den vita sanden. En sträcka på knappt 30 km. Började jag bli rejält hungrig då jag kommit halvvägs. Försökte dämpa det med innehållet i vattenflaskan, men vatten mättar inte speciellt bra. Fortsatte idogt i den tryckande värmen och inte speciellt starka men dock konstanta motvinden. Snart framme. "Lunch på stranden" blev mitt mantra då jag trampade på.


En halvmil innan mål började jag bli yr och kände mig riktigt illa till mods. Obehagligt. Nådde så äntligen slutdestinationen efter en timme och tio minuter. Av med skor, hjälm och cykelbyxor. Vacklade ner på stranden. Mat! Dricka! Kände mig som en Lada med soppatorsk någonstans mitt i Sahara. Tankade upp rejält med allt jag kom över. Tog lite tid att komma igen.


Nu vet jag hur detta känns. Låt det inte hända igen. Idiot!


Sträcka: 29
Tid: 1 tim 13 min
Puls: 140

tisdag 22 juli 2008

Varma kilometer

Värmen är tillbaka. Det stekte ordentligt ute på fältet i eftermiddags. Korna sökte skugga. Det gjorde jag också genom att bege mig till skogspartiet vid Lingenäset. Tanken var att springa fem kilometer i 5-tempo, men sträckan kortades till knappt fyra på grund av små, små känningar i vänstran.


Första kilometern på fem blankt, andra på 4:28 och tredje på 5:15. Jag flåsade rätt bra. Detta trots att passet inte varade så länge som jag hoppats. Jag är definitivt inte i toppform. Men det var riktigt skönt ändå och jag känner mig både glad och stolt. Glad för att jag fått springa lite fortare idag, stolt för att jag lyssnade på kroppen och nöjde mig med 3.7.


Sträcka: 3.7
Tid: 18.30
Tempo: 5:00
Puls: 170

söndag 20 juli 2008

Ännu en skur

Cykeltur på schemat idag. Det var tungt. Veckans förkylning och lite fest igår kväll är väl de mest logiska förklaringarna. Planen var att busa runt lite på Balsberget, men då jag nådde upp på berget efter en tung uppförskörning där mjölksyran satte in på direkten bestämde jag mig för att vända hemåt igen.



Vändpunkt


Och då kom skuren. En rejäl sådan. Börjar bli trött på dem vid det här laget. Vill ha lite blå-himmel-sommar snart.


Sträcka: 19
Tid: 48.45
Puls: 151/187

Kalasrunda

Lördag. Barnen på kalas. Halsen bättre. Så jag och frun passade minsann på...


Lerduvedungerundan låg för våra fötter. Fem sköna kilometer som ömsom sprangs, ömsom promenerades. Körde 5 min löpning, 1 min promenad. Perfekt för fruns kom-igång-löpning. Perfekt för min rehab. Inga känningar i benhinnorna. Framfotslöpning med 180 i kadens. Så gött.

onsdag 16 juli 2008

Adepter på språng

När man själv är för gröffig för att springa, så får man jaga ut sina adepter istället. Och det är precis vad jag gjorde idag. Uppflugen på min cykel manade jag på frun och herr Andersson som lydigt fullföljde den fyra kilometer långa rundan på fältet i ett lugnt och fint tempo.




Det funkar bra som inspiration vill jag lova. Löpsuget är stort.

Gröff

Hur skulle det vara om det fanns en seriefigur eller liknande som heter Gröff? Undrar hur en sån skulle se ut. Lång, smal med solblekt kalufs och stora skor kanske? Och undrar hur en sån figur skulle låta. En väsande stämma kombinerat med små irriterande hostningar och andra Gröff-läten kanske? Och detta på grund av en seg liten sommarförkylning som satt sig på hals och stämband.


Gröff har fått avhålla sig från tuffare fysiska utmaningar de senaste dagarna. Ända sedan hans vistelse i Danmark, faktiskt. Ingen löpning, ingen cykling. Golf är väl det mest fysiskt krävande som skulle kunna funka. Och det gjorde det idag. 83 brutto, 37 poäng. Det är Gröff ganska nöjd med.


Nu vill Gröff ut och springa. Han vill fortsätta med sina rehabrundor. Och det skall han få göra också. Kanske inte idag, men förhoppningsvis väldigt snart.


Host!

söndag 13 juli 2008

I vasstakens land

Har precis anlänt hemmet efter en vecka i ett av våra västra grannländer där vasstaken duggar tätare än förra sommarens regnskurar. En underbar vecka för rekreation med växlande väder och konstant trivsel.




Under den gångna veckan hann jag med både fyran, femman och sexan vad gäller mina tre kilometer långa rehabrundor. Två av dem i riktigt behagligt "snällt för benet"-tempo tillsammans med frun (!! :-), och en med bra fart som fick mig ordentligt trött. Belöningen efter samtliga rundor var ett dopp i det 19-gradiga Kattegatt från helt sagolika sandstränder samt en och annan "grøn".




Utöver de tre rehabiliterande trekilometersrundorna som alla sprangs på framfoten med hög löpkadens kutades det en liten barfotarunda på stranden och cyklades halvannan mil längs Nordkyststien från Hundested till Liseleje. Ett stråk jag verkligen kan rekommendera att cykla men även att springa. Jag träffade på en hel del vätskebälteförsedda långdistanslöpare på semestern. Jag följde deras strävan längs de pittoreska småvägarna med stora ögon och en längtansfull, lite vemodig, men samtidigt framåtblickande och väldigt hoppfull känsla.




Sammanfattningsvis en kalasvecka med goda besked angående benets status. Nu är det dags att försiktigt öka längden på mina löprundor.

fredag 4 juli 2008

Tredje trean

Körde en ny trekilometare i kvällningen. Underbart väder. Perfekt temperatur och helt vindstilla. Rundan förlades återigen till skogsslingan på Lingenäset.


Det var en kanonskön liten rehabrunda. Jag fokuserade på att hålla uppe stegfrekvensen. Fyra stycken 30-sekundersmätningar gjordes och gav mig ett snitt på 182 steg/minut. En enorm skillnad mot min tidigare "vanliga" frekvens på 150-155. Dessutom sprangs de tre kilometrarna återigen på framfoten.


Jag försökte slappna av i löpningen och bara flyta med i "bentrummandet" och lyckades relativt bra med det tycker jag (tack för tipset Fredrika). Tempot hamnade på 5:06 och det kändes både naturligt och riktigt bekvämt.


Just nu sitter jag med ispåse surrad runt vänster underbens insida efter tips i senaste numret av RW. Vet ej om det faktiskt hjälper men rent psykologiskt känns det som en klockren grej att göra.


Sträcka: 3 km (+ 5 km promenad)
Tid: 15 min 22 sek
Puls: 165

torsdag 3 juli 2008

Ingen drömsits

Allt var upplagt för en höjdarkväll. Tre kollegor (Jag, M och Mr Orienterare), tre MTBs, mängder med kilometrar av skogsstigar på Hovdala att avverka. Det här kan bara bli hur bra som helst!


Efter den inledande stigningen som värmde upp oss (eller i varje fall mig) ordentligt så började en riktigt seriös MTB-körning. Hej och hopp, grenar i huvet, korsande motocrossspår med slirig sand, lövbeklädda och steniga stigar slingrandes fram i skogen. Fantastiskt kul. Lite problem med att göra de rätta vägvalen emellanåt vilket resulterade i kroppslig markkontakt vid ett par tillfällen, men inget allvarligt.


De två kollegorna är riktiga MTB-virtuoser och såg ut som om de vore ihopväxta med sina respektive cyklar. Själv kämpade jag lite med SPD-bindningarna. Både att komma i och ur de förbannade clipsen. En vanesak. Som det mesta här i livet.


Jag kom vid tillfällen en bit efter de andra två men de väntade snällt in mig. Då vi efter en inväntning låg på en lång rad och flög fram längs stigarna inträffade haveriet. Mr Orienterare som låg precis framför mig parerade snyggt för en stor sten som då alltför plötsligt dök upp mitt framför mig så att jag också fick väja. Åt fel håll. Rakt ner i lös sand. "Poff" ner i grusen med både cykel och mig själv. Inga problem. Upp igen. Men.. då visar det sig att sadeln fått sig en så pass rejäl törn i fallet att själva sittdelen lossnat från stålbygeln som den normalt sitter fästad runt. Dessutom hade det i plast tillverkade fästet gått sönder så att återmontera den gick alltså inte. Och att fortsätta utan fungerande sadel i den rådande terrängen var helt uteslutet. Således slutcyklat för min del. Skit också! M och Mr Orienterare följde mig nerför och fortsatte sedan cykelturen utan den sadellöse MTB-rookien.


Materialsporter. Bah!



Drömsits?

tisdag 1 juli 2008

Tre till

Har precis avverkat ytterligare tre kilometer på min väg tillbaka till ett skadefritt löpliv. Sprang samma runda som förra gången, skogsslingan på Lingenäset.


Tog det riktigt lugnt första kilometern. Hade små, små känningar i vänstervaden. Vet ej om det var benhinnorna eller något annat som gnällde. Eller var det kanske ren inbillning? Fantomsmärtor? Nåt man har blivit bra på under det senaste halvåret är att känna efter och lyssna på minsta lilla pip från kroppen. Och ibland hör man "i syne". Det är jag övertygad om.


Efter en knapp kilometer klev jag upp mer på framfoten och försökte springa så "lätt" som jag bara kunde. Lätt framåtlutad. Korta, nätta steg med fokus på att landa rakt nedanför mitt centrum. Inga känningar alls i underbenen nu längre. Sprang andra kilometern lite fortare och släppte på bromsen den sista. Dock helt smärtfri.


Tänkte mycket på stegfrekvensen idag också och försökte hålla den hög. Jag tycker att det är mycket jobbigare (flåsmässigt) att springa med hög kadens och kortare steg än att springa med längre kliv på lägre frekvens, men jag antar att det är en vanesak, eller?


Får se hur detta känns i morgon. Nu är det läggdags.


Sträcka: 3 km (+ 5 km promenad)
Tid: 15 min 43 sek
Puls: 167

måndag 30 juni 2008

C3H6O3

Idag sprutade mjölksyran uppe på Balsberget. Jajamensan.


Ännu en helskön kväll på cykel i skogen på mitt närmaste berg. En dryg timmes ren njutning uppdelat i tre delar.


Den första består av transport till berget via både asfalterade gamla banvallar och makadamförsedda grusvägar. Den avslutas med fem minuters uppförskörning till Balsbergsvägens högsta punkt. Vid det laget brukar man vara hyggligt uppvärmd.


Den andra delen är en kuperad teknikkörning på skogsstigar (gula löpspåret). På den slingan finns det ett parti som är rejält brant uppför. Det partiet har jag aldrig lyckats bestiga på cykel. Men idag var det nära. Det var bara de initiala 10-20 metrarna jag blev tvungen att bestiga gåendes. Problemet med den första biten är att det dels är riktigt jädra brant, dels svänger det i två tvära svängar vilket får en att lätt tappa balansen. Och fastspänd i cykeln är det ingen skön känsla. Men, som sagt. På en av de lägre växlarna klättrade jag sedan resten av "branten" sittandes på cykeln. Väl uppe frustade jag som en brunstig tjur.




Då hade jag så mycket syra i de smala benen att jag trodde jag skulle drunkna inombords. Kanske något överdrivet, men ändå. Ni fattar...


Sista delen av turen inleds med en rejäl utförskörning. Tjoho. Här gäller det att hålla i hatten. Och styret. Sedan planar det ut och man kämpar sig hemåt samma väg som man kom. Idag i ganska rejäl sid/motvind.


Inga vildsvin, grävlingar eller rådjur idag. Dock en rottweilervalp som dess husse turligt nog höll koll på när jag kom farande. Jag gillar inte löst springade hundar, har jag sagt det?


Tid: 63 minuter
Puls: 160/187

lördag 28 juni 2008

På tå på Lingenäset

Tre kilometer. Lugnt och fint. På framfoten. På mjukt underlag i skogspartiet på Lingenäset. Räknandes steg för att uppskatta min stegfrekvens vid framfotslöpning. 164 i 5:40-tempo. En bra bit högre än min normala hälisättningsfrekvens i samma tempo, ca 150. Löpstegstankarna inspirerade av Medeldists och Fredrikas intressanta inlägg.


Tempot medvetet lågt. Tålamod, tålamod! Träffar min förebild (och överman) vad gäller glassigt tempo på min nedvarvningspromenad från skogspartiet. Respect!




Pumpen fick jobba mer än jag trodde den skulle behöva göra. Var det månne på grund av den högre kadensen? Eller den momentana löpovanan? Äsch! Egentligt egalt.


Inga känningar av benhinnorna under rundan! Inga alls! Nästan för bra för att vara sant...




Fortsätter lycklig min vandring hemåt över fälten i den vindstilla junikvällen. Njuter av vartenda steg jag tar och av varenda fluga jag viftar bort. Ler. Stort.


Sträcka: 3 km (+ 5 km promenad)
Tid: 17 min 29 sek
Puls: 164