söndag 21 december 2008

Otrohet

Nu är det definitivt slut. Över. Finito. Jag och Dr Maffetone har bestämt oss för att gå skilda vägar ett tag. Mestadels på grund av min upprepade otrohet. Det började för några veckor sedan med ett litet, eller egentligen ganska så långt, och mycket trevligt snedsteg. I och för sig ingen direkt skada skedd. En gång är ju ingen gång, som man säger. Men sen hände det igen. Och igen. Sammanlagt har jag nu "skuttat bredvid" inte mindre än fem gånger inom loppet av ett par veckor och nu orkar jag inte leva i denna syndiga lögn längre. Jag tror det finns en ömsesidig förståelse och jag är övertygad att vi någon gång i framtiden kommer att hitta tillbaks till varandra igen. Kanske mer passionerat än någonsin tidigare.


Tack Dr M för denna tiden. Det har varit riktigt trevligt att få ha lärt känna dig och att få ha spenderat så pass mycket tid på tu man hand med dig. Frustrerande och lite osäkert i början. Tryggt, lugnt och skönt mot slutet. Dessutom har jag dig att tacka för att jag faktiskt lyckats skönja en viss förbättring vad gäller lågpulstempo. Inte så fantastiskt stora förbättringar, men varför vara kräsen? En förbättring är en förbättring. Och när vägen till denna, om än så lilla, förbättring kunnat nås utan att åka på någon trist skada kan jag inget annat än vara oerhört tacksam. Och det är din förtänst. Jag är som sagt mer än övertygad om att vi kommer att hitta tillbaka till varandra så småningom. Absolut lika sant som det är skrivet.


Men just nu blir det alltså inga fler dates med doktorn. Mina ögon börjar istället längtansfullt snegla bort mot Mäster Sz's vackra marathonprogram. Jag tittar lite spänt på fröken 3.30. Sannerligen en riktig puma. Vass, vacker och lite lagom kaxig. Kräver nog sin man kan jag tro. Vågar man verkligen ge sig in i ett stormigt förhållande med en sådan amazon? Eller skall man kanske välja en lite lugnare variant? Som inte sliter ut en i förtid? 4.00 är ju inte så dum hon heller. Har definitivt sina fördelar. Hmmm. Tål kanske att funderas över. Eller inte.


Nej, här skall inte fegas. Det var 3.30 jag fastnade för vid första anblicken. Och då är det också henne jag ska satsa på. Det här får bära eller brista. För nu kastar jag mig ut i ett nytt vilt förhållande. Mot backintervaller. Mot fartlekar. Mot tempopass och långa sköna långpass. Mot Stockholm Marathon.

11 kommentarer:

Fredrika sa...

Lycka till med fröken 3:30! Du har säkert lagt en jättebra grund där med Dr. Phil.

Själv funderar jag istället på att förlänga vår deal, efter att på sex veckor konsekvent maffe gått ner dryga 40 sekunder per kilometer, and still counting. Da shit säger jag bara!

Benet sa...

40 sek per km!? Det är en seriös förbättring det! Själv har jag inte kört rena maffetester så jag har inte lika bra koll på förbättrningen. Men 25-30 sek/km har det säkert blivit.

Vad gäller vilket program jag väljer inför SM så går jag på vad Mäster Sz själv lär ha sagt. Om du står och väljer mellan två program, välj det tuffaste och stryk kanske några pass istället för att välja det lättare.

Kul att din Maffe-förbättring är så pass synbar redan efter 6 veckor. Otroligt kul! Skall bli riktigt spännande att se vart det landar... :-)

Snorkfröken S sa...

Efter att ha läst en del om Maffeträningen (som fram till nyligen varit ett nytt begrepp), är jag verkligt intresserad av upplägget, men som du väldigt osäker om jag pallar med så lågintensiv och enformig träning.

Väldigt underhållande läsning i din blog annars!

Benet sa...

Tack Snorkfröken!

Jag kan verkligen rekommendera Maffeträning, trots allt gnäll jag utstött under månaderna. Det gäller bara att slappna av och hitta en rytm på Maffepulsen och försöka att inte bli så frustrerad av det låga tempot utan lita på att det kommer att göra nytta.

En mycket svår konst visar det sig, men garanterat värt det ganska behagliga besväret. Man kan springa långt, långt utan att slita så mycket på kroppen, vilket är underbart. Man har aldrig träningsvärk. Man har inte ont. Man blir aldrig riktigt trött och kan "leva" och äta "normalt".

Har du funderingar på att hitta ett bra och skonsamt sätt att öka uthålligheten, testa Maffe-metoden! :-)

jumper sa...

Läste just om "Janne W" på jogg.se. Han har tydligen förbättrat sitt MAF-tempo med över 2 min/km på två år (låt vara med tempoträning emellanåt).

Läser sen vad du skriver: "Man kan springa långt, långt utan att slita så mycket på kroppen, vilket är underbart. Man har aldrig träningsvärk. Man har inte ont. Man blir aldrig riktigt trött".

Det låter som något för en 63-åring. Och mycket riktigt, jag börjar tycka att det är oroväckande trevligt att tassa i 7-minuterstempo.

Min fråga:
Är det möjligt att maffeträna utan pulsklocka? Kan man lära sig att träna på känsla? (Jag anar att ni alla ropar "Nej" med en mun).

(Fast varför prata om ditt gamla ex nu, när du fått ihop det med snabbtanten)

Benet sa...

Jumper:

Ja, JanneW's saga är fantastisk. Han springer ju i ilfart på dryga vilopulsen nuförtiden. Coolt!

Till din fråga: Det skulle säkert kunna funka, men jag tror det är mycket svårt. Om man aldrig kört med pulsklocka, så kanske man dessutom har dålig koll på var i puls man ligger vid olika farter. Åtminstone hade jag det till en början. Nu, när man har stirrat på sin klocka under ett ANTAL timmars löpande, så har man bättre koll på korrelationen mellan känslan i kroppen/andningen och puls.

Men visst, det skrivs en hel del om att man skall springa i "pratfart" och då menas "kunna prata länge utan att tappa andan"-fart. Inte bara enstaka ord/meningar. Det lättaste är ju dock att ha en klocka som talar om hur fort hjärtat jobbar. Då slipper man ju springa och "tjabba" hela tiden ;-)

(Pratar gärna om mitt gamla ex. Hon har fortfarande en stor plats i mitt hjärta och jag är SÄKER på att vi kommer att få ihop det igen.)

Dunceor sa...

Jag tror du helt klart har haft nytta av din maffe-träning men var sak har sin tid. Blir nog skoj för dig när du kan dra igång lite snabbare träning. Det är ju ändå rätt roligt att få dra på lite =)

Benet sa...

Dunceor: Tror och hoppas att du har rätt. Idag skall jag ut och tassa lite på ett kortare långpass. Ingen direkt fart, men inte heller någon "Maffe-ball-and-chain" i form av "MAX 140 I PULS!".

bureborn sa...

Äntligen!
Är du tillbaka på bloggen, alltså.
Sen tycker jag att det ändå är lite vemodigt att du sagt farväl till Maffe. Men å andra sidan är det kul att du nu anslutit dig till Sz.
Klart du ska gå på 3:30! Hon - fast jag tycker förstås att det är en han - är en sympatisk utmaning. Även om jag kapar de värsta topparna, han stälelr väl höga krav ibland.

Benet sa...

Bureborn: :-) Tack!

Jo, det känns allt lite vemodigt att lämna trygga gamla Maffe, men det är ju som jag skrev egentligen bara ett break som vi bestämt oss för. Vi möts igen. Kanske redan till sommaren? Eller hösten.

Dessutom kommer långpassen kanske att bedrivas i nästintill Maffetempo, åtminstone till en början i Sz-programmet. Igår var jag ute på ett hyfsat långt pass. Höll 6-tempo i 17 kilometer. Med en puls som enbart låg 5 över MAF, 146. Det var helt fantastiskt skönt.

Det som stör mig lite angående min något för tidiga Maffeseparation är att jag inte "höll ut" hela vägen till årsskiftet som jag bestämt mig för. Jag "gav upp" precis innan målsnöret. Detta mest beroende på "sociallöpningsevenemang" som jag dock absolut inte ångrar. Sverigestafetten var skitkul att få vara med i, och löpningarna i Beijing vill jag definitivt inte ha ogjorda. Mer om dem i ett kommande inlägg :-)

Nu är det dags att fixa julfrukost till familjen.

God Jul!

Cicci sa...

Ha ha, skön beskrivning! Själv valde jag 4 h ... Lycka till =)