tisdag 22 juli 2008

Varma kilometer

Värmen är tillbaka. Det stekte ordentligt ute på fältet i eftermiddags. Korna sökte skugga. Det gjorde jag också genom att bege mig till skogspartiet vid Lingenäset. Tanken var att springa fem kilometer i 5-tempo, men sträckan kortades till knappt fyra på grund av små, små känningar i vänstran.


Första kilometern på fem blankt, andra på 4:28 och tredje på 5:15. Jag flåsade rätt bra. Detta trots att passet inte varade så länge som jag hoppats. Jag är definitivt inte i toppform. Men det var riktigt skönt ändå och jag känner mig både glad och stolt. Glad för att jag fått springa lite fortare idag, stolt för att jag lyssnade på kroppen och nöjde mig med 3.7.


Sträcka: 3.7
Tid: 18.30
Tempo: 5:00
Puls: 170

8 kommentarer:

Magda Gad: sa...

Jobbigt att du fortfarande får ont. Stackare. Du får hava tröst. Inte konstigt det känns jobbigt heller, du har ju inte kunnat springa.

Karin sa...

Du har en så underbar inställning! Så bra att fokusera på det positiva; du fick springa fort och du lyssnade på kroppen och har garanterat igen det imorgon. Håller tummarna för dig :-)

Benet sa...

Tack för de uppmuntrande orden!

Det jobbigaste är nog egentligen att jag är så förbannat rädd för att få ont igen att jag kanske lyssnar lite för noga på kroppen...

Tidigare var jag av uppfattningen att "lite smärta har ingen dött av", och det var den inställningen som fick mig att åka på den trista benhinneinflammationen.

Nu lite mycket "better safe than sorry"-mentalitet, kanske.

Men man lär sig förhoppningsvis vad som är "farliga" respektive "ofarliga" känningar.

Känns bra idag! :-)

Ni två verkar tåla hur mycket träning som helst, men så har ni också lagt en riktigt bra grund under årens lopp.

Körde lite löpskolning igår på min promenad hem från skogspartiet. Kul. Och sen en planka... 3.07. En bit kvar till de magiska 10.....

medeldist sa...

Kämpa på! Förr eller senare släpper det. Vet precis hur det känns, men det är bara att köra på med rehab emellan passen och hoppas på det bästa.

jumper sa...

Känner alltför väl igen den där rädslan för bakslag. Vidhåller att du är skadeklokare än jag. Mitt maratonförsök med oläkt sena, var naturligtvis ren idioti. Noterar för övrigt att sommarens trend verkar vara att få med äkta eller oäkta hälfter ut i löpspåret (varvid kvinnliga sådana tycks mer förändringsbenägna än manliga?).

Benet sa...

Medeldist: Jo, det är den inställningen jag försöker ha... Köra på med lite rehab mellan passen och en positiv världsbild. Och sedan hoppas på det bästa. Jag skall springa ett marathon nästa år! Men Stockholms halvmara 6/9 verkar tyvärr mer och mer osannolikt.

Jumper: Jag känner verkligen för dig och din trilskandes hälsena. Hur känns den idag? Kunde du springa några pass runt Skälderviken?

Det här med att äkta och oäkta hälfter hänger med ut i spåret är definitivt en trend denna sommar. Träffade grannen igår kväll iklädd löparskor, vilket inte tillhör vanligheterna. Jag har nog aldrig sett honom i ett par löparskor förr. Han och hans äkta och springandes hälft skulle ge sig ut på ett litet pass. Kul! Hoppas hon tog det lugnt med honom så att han inte blev avskräckt...

Nix sa...

Du är helt grym i din uthållighet i rehaben. Jag säger som king louie:

Oh, oopi-doo
jag vill ju va som du-u-u
jag vill se ut som du, gå som du, du-u-u
det vill jag nu-u-u
ett djur som ja-a-ag
det lär sig bra, bli en människa-a-a

jumper sa...

Tack för omtanken. Senan känns inte direkt, men i fot och ben runt omkring är det litta stelt här och där.

Ja fyra pass (inte runt men) längs Skälderviken, det längsta 10,6 km (se kommentar på snitsarens blogg).