tisdag 1 juli 2008

Tre till

Har precis avverkat ytterligare tre kilometer på min väg tillbaka till ett skadefritt löpliv. Sprang samma runda som förra gången, skogsslingan på Lingenäset.


Tog det riktigt lugnt första kilometern. Hade små, små känningar i vänstervaden. Vet ej om det var benhinnorna eller något annat som gnällde. Eller var det kanske ren inbillning? Fantomsmärtor? Nåt man har blivit bra på under det senaste halvåret är att känna efter och lyssna på minsta lilla pip från kroppen. Och ibland hör man "i syne". Det är jag övertygad om.


Efter en knapp kilometer klev jag upp mer på framfoten och försökte springa så "lätt" som jag bara kunde. Lätt framåtlutad. Korta, nätta steg med fokus på att landa rakt nedanför mitt centrum. Inga känningar alls i underbenen nu längre. Sprang andra kilometern lite fortare och släppte på bromsen den sista. Dock helt smärtfri.


Tänkte mycket på stegfrekvensen idag också och försökte hålla den hög. Jag tycker att det är mycket jobbigare (flåsmässigt) att springa med hög kadens och kortare steg än att springa med längre kliv på lägre frekvens, men jag antar att det är en vanesak, eller?


Får se hur detta känns i morgon. Nu är det läggdags.


Sträcka: 3 km (+ 5 km promenad)
Tid: 15 min 43 sek
Puls: 167

7 kommentarer:

Samir sa...

Låter lovande, hoppas att en god natts sömn läker ut eventuella känningar.

Det du skriver om att höra i syne känner jag precis igen efter mitt trassel med löparknä. Minsta lilla (så litet att det kanske inte ens existerar) pip från någon avlägsen nerv får varningsklockorna att börja ringa i 150 dB.

Jag är själv i något mellanläge för tillfället. Inga stora problem men jag vågar heller inte löpa på som vanligt.

Hoppas det håller!
//S

bureborn sa...

Så bra, du tycks vara på rätt väg!

Jag är också inne på det där med "hörvillorna". Lyssna på kroppen i alla ära, men ibalnd kan det bli lite för mycket av det goda.

Magda Gad: sa...

Vad skönt för dig!!! Underbart att du kan springa igen. Vet hur jobbigt det är när man måste avstå från sånt där... huuua.

Angående kadensen: jag har börjat tänka på den och märker att jag blir snabbare! Det är skitkul! Försöker öka kadensen istället för att trycka på och sträcka ut steget när jag blir trött, och det funkar! Men visst tar det på flåset. Men det får det vara värt om det går snabbare ;D

Christer sa...

Här sitter en som definitivt inte har fantomsmärtor utan det smärtar som aldrig förr i hälsenorna och ibland känns det som om det blir värre med stillasittande. Men jag lyckönskar alla ni skadade som lyckas bli bättre innan kondisen är borta helt.

Hur som helst, innan jag blev sittande så "forskade" jag lite med kadensen och när jag springer som vanligt ligger jag på ca 175 och detta oavsett om jag trycker på eller springer lugnt. Vad som ändrar sig är steglängden men det är ju naturligt om hastigheten ökar.
Däremot när jag sprang ihop med en annan person och jag tvingades hålla ett lägre tempo än vad kroppen vill så var steglängden densamma men kadensen skönk ner till 150, men det kändes också i kroppen att jag då sprang onaturligt.

Jag skall fortsätta denna studie när hälarna är ok igen och då skall jag försöka höja kadensen för att se vad som händer men jag tror det är jättesvårt att ändra något beteende man förmodligen haft i hela livet. Men jag tycker du skall försöka för 150 låter lite tycker jag.

Christer

Masse sa...

Härligt!!! Snart i gammal god form...

Benet sa...

Ja, det är så fruktansvärt skönt att ha kommit igång med löpningen lite smått igen.

Dock finns det en jävligt jobbig malande oro att benet/Benet inte är helt redo än.

Att jag, trots att det nu är tänkt att jag enbart skall springa 3k var tredje dag i några veckor, skall få tillbaka de otrevliga smärtorna i de vänstra benhinnorna igen.

Jag var öm i "den där enda jävla punkten längs skenbenskanten" efter denna runda, vilket jag nog skyller på den sista snabba kilometern.

Idag känns det bättre, men inte helt 100.

Får se om jag är redo för ett nytt försök i morgon.

Fredrika sa...

Jag tyckte också det var skitjobbigt flåsmässigt i början att öka kadensen, men det gav sig så småningom när man vande sig och bara slappnade av istället för att "använda benen." Det var mera en känsla av att bara släppa loss benen och låta dem gå av sig själva, än att springa med dem. Lite svårt att förklara kanske...