onsdag 15 oktober 2008

Natt och dag

Dagsljus och fint ute i lördags, mörkt och blött ute ikväll. Nattsvart löpning i lördags, skinande klart ikväll. Tänk vad det kan skilja från dag till dag, från pass till pass. Det som var så tungt, segt och trist i lördags var så lätt, roligt och skönt ikväll.


Jag visste inte riktigt vart den släng av förkylning som jag levt med ett antal dagar nu hade tänkt ta mig, så jag hade inte direkt planerat för att springa idag. Men olika samverkande händelser ledde fram till ett perfekt tillfälle att hoppa i löparstassen och ta en timme i anspråk till fortsatt satsning i lågpulsträsket.


Jag påbörjade rundan inne i centrala stan och den första kilometern kändes ofattbart lätt. Jag kunde till och med prestera något som av andra skulle kunna benämnas löpning utan att pulsen gled över 140. Tempot fick därefter (tyvärr...) sänkas till mitt normala lunktempo som idag ändå kändes både rytmiskt och fint. Inte alls lika stolpigt och segt som sist.


Det funderades en hel del på min lågpulssatsning under turen och jag målade i tanken upp olika utvecklingsscenarion. Hur kommer detta att gå? Jag vet inte om jag redan nu kanske borde se några förbättringar vad gäller tempot, eller om det kanske är alltför tidigt. Jag har ju inte hållit på speciellt länge. Några få veckor bara.


Det som känns lite jobbigt är att jag ju inte vet om jag kommer att kunna se några förbättringar överhuvudtaget, även om jag fortsätter med denna strategi ända fram till nyår. Skulle den positiva utvecklingen utebli kommer jag att känna mig rejält grundlurad. Snacka om blåst på konfekten. Nej, bort med sådana negativa tankar. Det här är en bra strategi! Som jag kommer att ha riktigt god nytta av till våren! Basta.


Och dagens pass känner jag mig som sagt väldigt nöjd med. Tiden gick otroligt fort, och jag ville knappt att det skulle ta slut. Den sista tredjedelen av passet lunkade jag som i trans. På den icke-belysta, spikraka och "oändligt långa" cykelbanan längs Rödaledsvägen flöt allting bara på och jag kunde lufsa fram i mörkret helt avslappnad med en puls parkerad på 138. Det var så fantastiskt skönt och jag kände mig nästan lite hög. Mitt första "Gubblunker's High"?!


Runda: Runt "stan" via Österäng
Tid: 60
Puls: 137

11 kommentarer:

Fredrika sa...

Usch, sådär tänker jag också. Tänk om det inte ger något! Flera månader bortkastad träning! Lite ångestladdat är det allt.

Då sitter det fint att läsa om ditt high. Något att se fram emot trots allt :-)

Dunceor sa...

Träning är aldrig bortkastad! Jag säger så här, att även om du inte märker någon nämnvärd förbättring av tempo så kommer du ha byggt bra och starka leder vilket kommer hålla för din träning nästa år när du ökar på tempot. Du kommer tjäna oändligt på det i det långa loppet och alla borde se till att ha en bra grund att stå på.
Jag har dock fegat ur lite och kommer "bara" köra en månad maffe (från 1 nov till 1 dec) innan jag drar igång hårdträningen inför loppen nästa år.

Skönt att se att du har börjat få kontinuitet, det är det absolut viktigaste!

bureborn sa...

det är just de där tvivlen som gör att jag inte (fega jag) vågar testa maffe. För tänk om... Om jag slänger månader av träning i sjön... Om jag blir lurad på konfekten... Om, om , om...

Men Dunceor har rätt såklart. Träning är aldrig bortkastad!

Dessutom. Jag har aldrig blivit hög på löpning. Ingen runners high. Kanske är det i den där pulszonen jag skulle hitta den. För det låter härligt. Grattis till en underbar runda!

Magda Gad: sa...

det du gör är att träna för att orka träna. det är grunden i all träning. det absolut vanligaste misstaget inom träning är att man tränar hårt innan man har byggt upp en kropp som klarar av det.

om man har fötts i en hundkoja kan man inte gå från att ta sig runt i 100 km/h när man behöver, till att köra lika ofta och snabbt som formel-1-förarna.

och från början är vi alla hundkojor. drabbas vi av skador blir vi det igen.

när jag började springa kollade jag på hur duktiga löpare tränar och försökte göra likadant. jag skadade mig såklart. när jag sedan började springa maffe innebar det typ 6:30-tempo. idag är 5-tempo min maffefart.

Benet sa...

Tack ska ni ha för ert pep-talk! Det behövs. På något märkligt sätt känner jag lite "press" i det att jag känner att jag måste få till en tempoförbättring vid Maffelöpning. Annars sviker jag inte bara mig själv utan även er som följer mitt projekt... Eller nåt? Ja, lite skruvad är man allt....

Jag vet ju (precis som ni påpekar) att det är BRA att bygga en bas att stå på inför marathonuppladdningen och för övrig löpning i framtiden.

Jag är bara lite rädd att "slösa" dyrbar tid på en träningsform som inte är "effektiv"...

Men jag och ni har sagt det förr och jag upprepar mantrat: Det är en vettig väg att gå. Jag kommer att ha nytta av det.

Förmodligen kommer jag även att kunna springa lite fortare på MAF-puls i framtiden, men det får tiden utvisa.

Imponerande förbättring på ditt MAF-tempo, Magda. Helt otroligt!

mvh/Hundkojan :-)

jumper sa...

Jag tänker också spontant på den skadeförebyggande nyttan. Jag är ganska säker på att jag haft stor nytta av att jag hade för vana att gå mycket, ofta flera mil i sträck, innan jag började med veteranlöpning.

Grattis till gubblunk high. Det låter lockande men inte ouppnåeligt.

Karin sa...

Jag kan bara instämma med Magda och Jumper; skynda långsamt är det bästa man kan göra för att få en kropp som håller. Jag kan bara se till mig själv, jag hade fyra års regelbunden löpträning i kroppen när jag i vintras gav mig i kast med Szackes 3:30-program. Jag är fortfarande en av få i min TSM-grupp som inte har skadat mig. Och utan att ha tränat Maffe så har jag gått från en bekvämfart på 5:30 till 4:50. Du är på rätt väg, Benet!

medeldist sa...

Jag hittade en lång diskussion om detta ämne på:

http://www.coolrunning.com/forums/
Archives/Archive-000003/HTML/
20060330-6-014522.shtml

som kanske kan ge dig lite mer insikt om Maffetone-träning. Verkar som om de tre första veckorna är värst :)

Benet sa...

Jumper: Jo, visst måste det vara så att man förebygger skador om man skyndar långsamt. Började med veteranlöpning, förresten? Hur längesedan var detta?

Karin: Din utveckling det senaste året är, som jag sagt många gånger, enormt imponerande. Och grunden till att du lyckats göra den resa som du gjort i år är ju givetvis alla de föregående årens basbyggande. Det får man aldrig glömma. Dina resultat inspirerar och imponerar. Komfortfart på 4:50 låter riktigt trevligt :-)

Medeldist: Tack för länken. Hittills den bästa Maffe/lågpulsträningstråden jag läst. Kommer dock att dröja innan jag tar mig igenom hela. Är på sida 3 (av 69) än så länge...

En sak som originalpostaren tar upp är något som jag tänkt på och skrivit om ett antal gånger: Hur vet jag vad som är optimal lågintensitetsträningspuls för mig? 180-formeln känns för mig för "trubbig" eftersom vi ju alla är olika. Jag har en HRmax på runt 200, en bekant i samma ålder ligger på 175. Är 141 en lika bra "aerobic zone"-puls för oss bägge? Originalpostaren hade ett "recept" för hur man hittar "sin" lågintensitetspuls: Värm upp i 20-30 minuter. Spring sedan 8k i ett (konstant) tempo som du tror är ditt lågpulstempo. Kolla den initiala pulsen. Pulsen skall sedan inte höjas mer än max ett slag per kilometer i det konstanta tempot förutsatt att du håller vätskebalansen i kroppen på en jämn och fin nivå. Höjs den mer än så springer du för fort och du får testa ett lägre tempo nästa gång för att hitta din lågintensitetspuls. När du väl hittat den, så skall du ligga där och köra/mala på (och se tempot öka för varje månad :-)

jumper sa...

Svar: Så smått till och från sommartid för nio år sen. På allvar hösten 2004, dvs för fyra år sen.

MarathonMia sa...

Håller med! Jag tycker du är modig som kör. Jag är lilvrädd att missa något om jag hoppar på Maffetrenden. Jag vet inte vilka bevis jag söker - men jag följer intresserat din utveckling, sen är det jag som står där med lång näsa i januari när du lunkat dig i toppform!