måndag 18 augusti 2008

Tung lunchmil

Såg fram emot lunchen idag då jag skulle få komma ut och lufta skorna på ett lätt distanspass. Halsen som krånglat lite några dagar i slutet av förra veckan kändes bättre redan igår och i morse kände jag mig helt kurant.


Jag var otroligt löpsugen och var ivrig att få komma iväg. Så pass ivrig att jag glömde att tanka vätska under förmiddagen. 11.15 var jag ombytt och klar och började försiktigt tassa ner mot den kuperade slingan vid "Gården" i jobbstaden. Det skulle vara lätt idag. Låg intensitet, lätta steg. Det var i alla fall planen.


Redan efter en kilometer började jag märka att andningen var klart mer ansträngd än brukligt i den farten jag höll. Det var soligt och varmt, vilket säkert bidrog. Efter 1.9 kom jag ut i själva spåret där jag sedan uppehöll mig i dryga sex kuperade kilometer. Det kändes tyvärr inte alls lätt idag, utan riktigt tungt och kämpigt, trots att jag sprang i ett högst beskedligt tempo. Törstig var jag också. Väldigt törstig. Hela tiden.


Nåja, milen avklarades till slut och jag tackar Bob Marley och hans Wailers för sällskapet. De fick det hela att ändå kännas som ett halv-okej pass. Jag fick ju i varje fall springa.


När jag stod och stretchade efter passet hände det nånting som inte kändes sådär värst kul. Jag förnam nämligen en alltför bekant känsla i vänster underben och började panikartat borra ner fingrarna längs skenbenskanten för att kolla läget. Nej, nej, nej. Det är säkert inbillning. Allting annat går jag inte med på.


Den skadan är förbi. Historia. Den befinner sig i imperfekt. I perfekt. Jag HAR VARIT skadad i vänster underben, men det är läkt nu. Så, inget trams. Ok? Bra. Tack. Puh, där höll onsdagens planer på att spricka och det hade ju varit lite synd.


Sträcka: 10
Tid: 57.20
Tempo: 5:43
Puls: 163


Jag har bestämt mig för att korta ner distanspassen ett tag framöver för att inte fresta för mycket på benet. Det är ju som sagt lätt att förivra sig och öka på mängden för snabbt. Den fällan vill jag hemskt gärna undvika.

10 kommentarer:

bureborn sa...

Tyngden är såklart vätskebristens fel!Och att det var ett lunchpass. Såna är alltid tunga - i alla fall för mig.
Och smärtan i underbenet skyller vi på en tendens att känna efter för mycket. Som man ju så ofta gör när man varit skadad en gång. I alla fall hoppas jag att det är så. För du får inte råka ut för det där eländet igen. Då blir jag ledsen. :-(
Så även om det bara är en släng av hypokondri ;-) så tycker jag du gör klokt i att göar som du sjölv skrev. Ta det lite kortare på distanspassen.

medeldist sa...

Jäkligt kul att du är igång igen. Kör du fortfarande hög stegfrekvens på alla pass? Känns det naturligt nu?

Dunceor sa...

Jag har aldrig kört lunchpass men jag håller med bureborn att de borde vara tunga då jag vet hur jag brukar känna mig på lunchen =)

Berglund sa...

Tråkigt att kroppen inte vill vara med när man är på löphumör.. Tror också på bureborns teori om hypokondri, men kanske gör du helt rätt i att korta ner passen ett tag framöver "för säkerhets skull". Du vill ju vara med i Sthlm-09! :)

Magda Gad: sa...

Kanske är det mer ok att springa långt på flack mark? Kan vara värt att testa!

Benet sa...

Bureborn: Jo, hoppas det var hypokondrin som kröp på mig igår.

Medeldist: Jag har sänkt stegfrekvensen något. I den hastighet jag sprang igår (5:45) så känns det ordentligt onaturligt med 180 i frekvens. Då känns det klart mer naturligt med ca 165 med mina långa ben.

Men, då det går fortare fokuserar jag mycket på att öka just frekvensen istället för att öka på steglängden för mycket.

Dunceor och Bureborn: Jaså, ni gillar inte lunchpass? Jag tycker det är ett bra sätt att dela upp dagen på. Har känts fint vid andra tillfällen. Dock ej igår som sagt.

Berglund: Jepp, trist när man vill mer än man pallar, men så är det ju ibland. Bara att inse. Och ja, SM-09 är ett riktigt härligt och konkret mål. Skall verkligen försöka hålla mig så skadefri som möjligt under träningen inför det.

Magda: Jag tror du är inne på rätt spår. Jag har ju sprungit både 10:or och 12:or de senaste veckorna helt utan känningar. Men det har som sagt varit på helt flack mark.
Skall dock ändå dra ner något på distanspasslängden de närmaste veckorna.

---

Skall förresten testa benet imorgon kväll i ett (för mig) lite udda evenemang... Stay tuned...

tillbakatillutmattning sa...

Hoppas verkligen inte du får tillbaka skiten. Paniken är total när de där känslorna kommer... Kan bara lida med dig men tror du gör rätt som lyssnar på kroppen.

hz sa...

Låt bli att stretcha då, det orsakar bara skador!

Ca 16 km denna lunch. Eller egentligen inte, jag sprang 10 km med halvlitersflaska vatten. Ville inte bli törstig som du. Efter 10 var den slut så jag sprang 3km till ICA och pantade den + åter.

Karin sa...

Instämmer med föregående inlägg, ta det lugnt bara. Klart du känner efter lite extra, du har varit skadad och vill inte tillbaks till det läget. Skynda långsamt, det är långt till SM-09... ;-)

Benet sa...

Lugnt, ja. Har inte så mycket val för tillfället... Mög.