26 veckor

Disclaimer: Baissekänliga läsare varnas för extrem baissning i följande inlägg. Min gode vän Amir fick mig att inse hur negativ jag låter. Angående något som jag verkligen älskar. Tack för perspektivet Amir och du har helt rätt; Det här ska ju bli skitkul!

Sex månader. 182 dagar. Ett halvt år. Kan tyckas vara en lång tid. Till och med som en hel evighet om man är sju, åtta år och väntar på något speciellt, som en födelsedag eller kanske självaste julafton.

Men ett halvår kan också gå otroligt fort. Som under ett sabbatshalvår kombinerat med en drömsemestertillvaro i någon spännande del av världen, kanske? Eller då dagarna fylls av schemalagda aktiviteter i intressanta projekt. Som ett träningsprogram inför ett maraton till exempel.

Jag kan inte fatta att det var hela 26 veckor sedan som jag satt och sneglade på Szalkai's 3.30-program och lät tankarna vandra genom veckorna, passen och årstiderna och kände hur formen kom smygande i takt med backträningen, fartlekarna och de korta intervallerna. Jag minns att jag med mina 1.40.25 i ryggen från Bromölla halvmarathon började drömma om att faktiskt kunna träna mig så pass stark under de kommande månaderna att 3.30 kanske inte skulle te sig så speciellt utopiskt.

Det var då det. Innan resan påbörjades. Nu är jag framme. Bara en liten bit från ändhållplatsen på denna 182 dagar långa färd. Och känslorna har gradvis bytt skepnad. Från hoppfulla och framtidstroende till lite desperata och smått ångestfyllda. Är jag verkligen tillräckligt förberedd? Kommer jag att orka stå emot smärtan och det förmodade illamåendet? Kommer värmen att knäcka mig igen? Kommer det att kännas lika tungt redan från början, precis som det gjorde i fjol. Och som det gjorde i Göteborg för knappt två veckor sidan?

Arrghh! Varför har jag inte kört några backpass i år heller? Jo visst, jag vet! Det är ju givetvis på grund av de illavarlsande hälsene- och fotproblemen under våren. En kanske rimlig förklaring, som dock hjälper föga ute på Djurgården på andra varvet.

Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag kände mig inför förra årets marathonlopp, men jag antar att jag var fylld av en kombination av spänning, förväntan, nervositet och lite lätt ångest. Då tröstade jag mig med att jag inte hade någon press eftersom min uppladdning hade blivit mer än lite störd av mina ischiasproblem. Och att mitt enda mål var att komma runt och få bära den extremt efterlängtade finishertröjan. Det lyckades. Efter 4 timmar, 8 minuter och 55 sekunder.

I år vill jag också så fruktansvärt gärna komma runt. Helst under fyra timmar. Ja, jävlar. Ge mig styrka!

Kommer förresten mest troligt att springa i svart t-shirt, svarta, korta tights, svarta, sexiga kompressionsstrumpor och vit keps. Och med nummer 4812 på bröstet.