torsdag 3 juni 2010

26 veckor

Disclaimer: Baissekänliga läsare varnas för extrem baissning i följande inlägg. Min gode vän Amir fick mig att inse hur negativ jag låter. Angående något som jag verkligen älskar. Tack för perspektivet Amir och du har helt rätt; Det här ska ju bli skitkul!


Sex månader. 182 dagar. Ett halvt år. Kan tyckas vara en lång tid. Till och med som en hel evighet om man är sju, åtta år och väntar på något speciellt, som en födelsedag eller kanske självaste julafton.


Men ett halvår kan också gå otroligt fort. Som under ett sabbatshalvår kombinerat med en drömsemestertillvaro i någon spännande del av världen, kanske? Eller då dagarna fylls av schemalagda aktiviteter i intressanta projekt. Som ett träningsprogram inför ett maraton till exempel.


Jag kan inte fatta att det var hela 26 veckor sedan som jag satt och sneglade på Szalkai's 3.30-program och lät tankarna vandra genom veckorna, passen och årstiderna och kände hur formen kom smygande i takt med backträningen, fartlekarna och de korta intervallerna. Jag minns att jag med mina 1.40.25 i ryggen från Bromölla halvmarathon började drömma om att faktiskt kunna träna mig så pass stark under de kommande månaderna att 3.30 kanske inte skulle te sig så speciellt utopiskt.


Det var då det. Innan resan påbörjades. Nu är jag framme. Bara en liten bit från ändhållplatsen på denna 182 dagar långa färd. Och känslorna har gradvis bytt skepnad. Från hoppfulla och framtidstroende till lite desperata och smått ångestfyllda. Är jag verkligen tillräckligt förberedd? Kommer jag att orka stå emot smärtan och det förmodade illamåendet? Kommer värmen att knäcka mig igen? Kommer det att kännas lika tungt redan från början, precis som det gjorde i fjol. Och som det gjorde i Göteborg för knappt två veckor sidan?


Arrghh! Varför har jag inte kört några backpass i år heller? Jo visst, jag vet! Det är ju givetvis på grund av de illavarlsande hälsene- och fotproblemen under våren. En kanske rimlig förklaring, som dock hjälper föga ute på Djurgården på andra varvet.


Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag kände mig inför förra årets marathonlopp, men jag antar att jag var fylld av en kombination av spänning, förväntan, nervositet och lite lätt ångest. Då tröstade jag mig med att jag inte hade någon press eftersom min uppladdning hade blivit mer än lite störd av mina ischiasproblem. Och att mitt enda mål var att komma runt och få bära den extremt efterlängtade finishertröjan. Det lyckades. Efter 4 timmar, 8 minuter och 55 sekunder.


I år vill jag också så fruktansvärt gärna komma runt. Helst under fyra timmar. Ja, jävlar. Ge mig styrka!


Kommer förresten mest troligt att springa i svart t-shirt, svarta, korta tights, svarta, sexiga kompressionsstrumpor och vit keps. Och med nummer 4812 på bröstet.

6 kommentarer:

Masse sa...

Men vi saknar din tid i brödrosttävlingen... Skynda dig!

Benet sa...

Visst fasen. Styr kosan mot max&nisse nu på studs!

Cath sa...

Spännande, ser fram emot en lika målande beskrivning som av varvet, och håller en tumme eller två. Lär själv vara ute på långpass samtidigt =)

Ingmarie sa...

Jag ger dig både styrka och pepp!Tänk på mig och alla andra som hade velat men absolut inte kan.:-( Du, det kommer att gå fint. Gör ditt bästa men lova att du har kul!

Benet sa...

Cath: Tack ska du ha för de fina orden. Ha det så könt på ditt långpass! Njut av vädret, årstiden och löpningen!

Ingmarie: Tack, tack tack!!! Jovisst, jag tänker absolut på dig och andra som vill men inte kan. Stackare! Är också rädd att jag själv inte ska kunna av en eller annan anledning... Nervositet, tror jag att det kallas :-) Min yngsta dotter har precis blivit dunderförkyld stackarn. Hoppas samtidigt (själviskt) att det stannar hos henne... Om inte så kan jag tänka mig att börja snora och nysa på söndag, men inte förr :-) Jag ska hålla utkik efter dig och din MTB.

Staffan sa...

Kolla in på min blogg ang en bloggträff vid 12.30-tiden. Hoppas få se dig där!!

Många tankar går genom huvudet på många marathonlöpare dessa dagar. Så även hos mig, vad skulle jag gjort annorlunda? har jag inte lite ont i knät...

Du ska se att det går bra imorgon!!