lördag 22 maj 2010

Blytungt tredje varv

Gemyt, go stämning me goa gubbar som lyfter fram dig längs Götebörgs finaste delar. Jo, tjena. Kunde inte dessa goa gubbar i varje fall tagit med sig mega-parasoller och skuggat banan? Eller vattenslangar att kyla av de förbilöpande solstingsoffren med?


Det var sinnessjukt varmt i Göteborg idag. Och fruktansvärt tungsprunget. Min plan gick åt fanders redan efter sju kilometer då det verkligen började ta emot. Redan då började jag inse att snacket om att "öppna på 52 första milen, och öka om det känns bra" var ren rappakalja. Jag skulle vara riktigt nöjd med att överhuvud taget fixa 52 första milen och att öka fanns inte på kartan.


De åtta kilometrarna ute på Hisingesidan var idag fruktansvärt långa, varma och dryga. Inget skoj alls. Inget gemyt, ingen go stämning, inget lyft från orkestrar eller publik. Bara ren och skär plåga. Funderade allvarligt på att kliva av efter halva då jag såg en kvinna med en skylt där det stod något om samlingsplats för skadade löpare eller löpare som brutit.


Slog dock bort tankarna och försökte hitta något positivt med att fortsätta. Lyckades inte speciellt bra. Det enda som fick mig att fortsätta var för mitt inre en uppmålad syn av besvikna döttrar om jag skulle komma hem utan en tredje, skimrande GULD-medalj.


Då jag trippade upp över Götaälvsbron var det som att jag gått in i nåt slags koma och jag stönade mig framåt. Upp, upp, upp och sedan ner, ner, ner. Hade sedan länge slutat titta på klockan. Ville inte veta hur fruktansvärt hög puls jag hade, eller vilket lustempo jag höll. Bara fokusera på att sätta ena foten framför den andra. En tid över två timmar började kännas mer och mer trolig. Helt sjukt vad färdig jag känner mig, var en tanke som återkom gång på gång.


På Avenyn släppte det dock lite och jag kunde slappna av lite grann. Dock fortfarande högljutt stånkande. Vid passage av 16-skylten hör jag ett par goa gubbar i publiken peppa en löpare de kallade Stefan. "Heja Stefan!". "Kämpa hela vägen Stefan!", "Kör hårt Stefan!". Det var ingen mindre än Aten-OS-guldmedaljören i höjd, Stefan Holm, som blev påmanad. Jag låg snett bakom och såg att denna mästare hade det rysligt mycket jävligare än jag, så jag klämde också i med ett lite tyket "Kom igen Stefan!" då jag smet förbi på vänstersidan och lämnade honom till sitt öde. Fick kort därefter väja för en ambulans som hämtat upp en som hade det ännu tuffare än både Stefan och jag själv. Stackars sate.



Det fanns de som hade det ännu värre


Bara en knapp halvmil kvar nu. Finns inte ord för hur skönt det ska bli att få lägga detta bakom sig. Runda Poseidon, nerför (!) Avenyn, sedan in i skuggan på Vasagatan. Verkar som att de glömt placera ut 18-skylten för den kommer ju aldrig!


Jo, långt om länge dyker den upp. Tre kvar nu och det är ju ingenting. Ser fler löpare som ligger i vägkanten med en barmhärtig samarit sittandes på knä bredvid sig. Faktiskt föga förvånande. Sjukt jobbig, tryckande och påfrestande värme för oss knappt efter den långa vintern upptinade nordbor.


Men titta! Där är ju bron in mot Slottsskogen! Äntligen! Lite skugga igen. Gott. Sista kilometern. U-n-d-e-r-b-a-r-t! Löparbanorna känns fantastiska under de brinnande fötterna. Korsar så till slut finishmattan. Stannar klockan. 1.54.03. Herre min je.


9 kommentarer:

jumper sa...

Grattis till att ha kommit runt med hälsan i behåll, är man beredd att skriva efter det här inlägget och diverse tidningsartiklar. Att Stefan Holm tappade 10 minuter på slutet säger kanske något både om förutsättningarna och din envishet.


Om du inte sprungit, hade vi inte heller fått denna fängslande insiderapport, en eländesskildring som får mig att svettas och stöna själv.

Om jag rätt förstått, var det inte bara varmt, soligt och vindstilla utan också hög luftfuktighet, där det sista möjligen skiljer det här loppet från de senaste (ännu varmare) Stockholm Marathon. Jag försökte för några år sen springa ett långpass i sådant väder och tog fullständigt slut förvånansvärt fort.

Benet sa...

Tack Jumper. Vaknade dock i natt 02.30 med ett fruktansvärt illamående och en märklig yrsel. Trots att jag drack så mycket jag kunde komma över igår; både vatten, sportdrycker, återhämtningsdrycker och vätskeersättning vid hemfärd.

Mår fortfarande tjyvtjockt och hoppas att illamåendet och yrseln snart släpper så att jag få lite välbehövlig vila.

Enligt vad jag hörde var det ovanligt hög luftfuktighet i Gbg igår, vilket givetvis bidrog. Och både jag och många med mig gick ut lite för hårt i den relativt skuggskyddade Slottsskogen.

Vet faktiskt inte vilket som var värst. Denna halvmara eller maran i fjol. Det är nog ganska så jämnt skägg...

Ingmarie sa...

Bra jobbat! Det är tråkigt när det blir såna braskande rubriker. Trots allt var det väldigt många som INTE varken kollapsade eller mådde dåligt...Tror många (verkar mest vara män under 40 år...) gick ut alldeles för hårt och var för dåligt tränade helt enkelt. Man måste som du, anpassa farten och inse faktum; värme och kyla påverkar.

bureborn sa...

Urk! Hade sånär glömt att lopp kan vara så där uschligt jobbiga. Skickligt skrivet! Får flaschbacks till första delen av min mara förra året, där det enbart var Jumpers sällskap som höll mig kvar på banan.
Strålande kämpat! Nu är du dessutom värmetränad inför Stockholm, om (gud förbjude!) det blir hett som i h-vetet igen.

Benet sa...

Ingmarie: Tack! Jo, visst var det säkert så att många inte tog värmen i beräkning och gav sig ut i det tempo de tänkt sig i mer normala väderförhållanden. Inklusive undertecknad. Det kändes så lätt och trevligt inne i Slottsskogen de första tre kilometrarna. Innan bron började det kännas tungt för mig och efter bron kände jag mig helt färdig. Efter 7k!! Och alla negativa tankar kom gladeligen och gjorde mig sällskap. Vissa av dem stod och skrattade åt mig och skrek: "Du är förbannat dåligt tränad!" och "Den sabbade uppladdningen i vår är vad du nu betalar för. Haha!". Usch, ja. Inget kul!

bureborn: Tack! Ja, fy fasen. Blotta tanken på att det blir sådär grisvarmt i Stockholm i år igen får mig att få total ångest. Vet inte om jag pallar det. Men, jag ska inte måla f.n på väggen. Det blir säkert både perfekt väder och fantastiskt kul i Stockholm om 12 dagar! Och en kollega har lovat att parspringa med mig (åtminstone till en början). Denne kollega har också lovat att ta med sig en "cattleprod" att använda på mig om orken skulle tryta. :-)

Dunceor sa...

Mm jag pratade med lite kollegor idag och det verkar som alla har missat sitt mål med 6-10 minuter. Värmen gör ju helt klart en hel del och jag hoppas det inte blir så varmt i Sthlm i år för er skull (ja jag är rätt säker på att jag ej springer).
Lunchlöpning imorgon?

Silverscreen sa...

Skönt att du tog dig i mål. Det var otroligt varmt och de allra flesta rapporter man har läst har handlat om hur jobbigt varvet var i år. Att det blev varmt på ingen tid alls tror jag bidrog mkt (en jättekall vinter och sedan årets första sommardag..). Nu är det bara att ladda om till maran (och hoppas på 17 grader och lite småmulet) :)

medeldist sa...

Ja, det var ett riktigt tungt varv i år, och jag gratulerar dig till att du tog dig runt. Samma sak för mig. Jag tror jag hade pallat värmen om det inte varit så fuktigt i luften, men men, nu är man en erfarenhet rikare. Man behöver således inte springa en mara för att gå i väggen!

Cath sa...

Ok, jag är generellt lite lättpåverkad, men fick rysningar av inlägget. Halvt obehag och halvt välbehag av målgången. Bra jobbat!