måndag 3 maj 2010

Running London

Precis hemkommen från min favoritstad, London, i vilken jag spenderat de fem senaste dagarna tillsammans med min kära familj. I resväskorna, som på ditresan var relativt tomma, hade jag packat nästan enbart det allra nödvändigaste; tandborsten och löparstället. Tyvärr blev jag även, mot min vilja, tvungen att ta med mig decenniets förkylning på den efterlängtade resan. Jag och yngsta dottern bar med gemensamma krafter de parasiterande virusen genom tullen på Heathrow. Host, host.


Dessa små, illvilliga och bockfotade virusdjävlar stoppade effektivt mina planer på att möta morgnarna i storstaden med stärkande, utforskande och inspirerande löpturer. Jag hade till och med i huvudet redan bestämt både hur och var det skulle springas. Det var en riktigt bra mix bestående av både lugna, sköna sällskapspass med frun, ett något snabbare långpass samt ett riktigt grisigt tuffpass. Men av alla dessa grandiosa planer blev det alltså intet. Som tröst och för att känna känslan av hur det kunde varit tog vi dock en morgonpromenad i löparmundering. I ett prunkande och smått fantastiskt Kensington.






Trots att det blev smått med mina och våra löparplaner så sprangs det ändå en hel del i London. Av en väldig massa andra. Vart vi än gick träffade vi på löpande londonbor och springande turister. Vissa platser mer löp-populära än andra. I Kensington Gardens och på Westminster Bridge var densiteten av löpare garanterat högre än på Grödbyvägen i fjolårets upplaga av Bromölla marathon. Det var bara nummerlapparna som saknades för att en skulle börja tro att det var nån ultratävling på gång.


Mestadels var det långpassutrustade löpare jag såg. Gungande vattenflaskor i höftbältena och ibland till och med löparryggsäck förmodat laddad med både dryck och kanske lite engelsk marsipan? Lugnt, skönt tempo och en nöjd, avslappnad och i vissa fall kanske till och med en lite tom blick. Jag följde dessa avundsvärda människor kanske lite alltför intresserat en bit på deras färd och tänkte samtidigt en hel del på det som nu bara ligger en månad framför mig; mitt andra marathon. Och på att jag känner mig så halv som individ då jag av olika anledningar inte kan eller får springa. Smått sjukt, men icke desto mindre sant.


Löpningen har gett mig så mycket och jag är så otroligt glad att även min älskade fru har hittat någonting i att kränga på sig löpartightsen och ge sig ut. Det värmer verkligen mitt hjärta. Synd att vi inte kunde utforska Kensington löpandes. Men det tar vi nästa gång!

8 kommentarer:

Ingmarie sa...

Åh, jag kan känna din smärta i hjärtat och suget i kroppen efter att få vara "en av dem". En av de där som s-p-r-i-n-g-e-r. Hoppas verkligen du kryar på dig fort. För du tog väl inte med dig viruseländet HEM igen utan lämnade det där-i plommonstopens land. ;-)(Även om det är lite taskigt mot de glada löparna där...)

Benet sa...

Ingmarie: Det är tyvärr med hem. Eller åtminstone delar av det. Verkar vara svårt att få virus-slemmet ur kroppen... Undrar om/när man vågar börja kuta igen. Har du erfarenhet?

bureborn sa...

Lider med dig. Finns få saker som är så frustrerande i knopp och kropp som att inte kunna springa, och samtidigt se andra ute på njutpass. Märkligt också att det är så många fler som springer just när man själv linkar alterntivt hostar sig genom tillvaron. Till och med hos mig i Trögden ger sig grannarna ut just då. Illbattingar!

Klurigt det där med när man vågra börja springa igen. Sitter det inte i halsen och inte har sällskap av feber brukar jag ge mig ut på korta löpturer. Bara för förståndets skull. Men det gäller inte så nära ett viktigt lopp, för tänk om du väcker en björn som nästan somnat. Och så slår förkylningen ut i full blom igen. Tvekar du - låt bli - är mitt råd.

jumper sa...

Åh, London! Om jag ändå hade börjat ägna mig åt löpning när jag var där några gånger på 90-talet. Då hade jag intagit Hampsted Heath, där jag minns att folk sprang. Hyde Park kan väl också nästan mäta sig med Central Park i NY eller Engelska Parken i München, där jag faktiskt sprungit en gång. Att springa i främmande städer är ett nöje som jag alltför sällan ägnar mig åt, främst på grund av att jag så sällan är där. Du har åtminstone sprungit i Peking din j-l. Och snart springer du i exotiska Stockholm. Krya på dig så ses vi på Östermalms IP.

Benet sa...

bureborn: Det är ju precis det... Hur vet man om/när man vågar. Vill INTE väcka herr Brum om han skulle ligga och snarka nånstans i närheten. Tror dock att det snart är dags att testa, men färgen på slemmet gör att jag tvekar. Men... i morgon är det nog ändå dags då jag varken besväras av halsont eller har feber.

jumper: London, ÅH. Hyde Park, ÅÅÅH! Central Park, ÅÅÅÅHHHHH! Engelska parken i München? Din j-vel!

I Peking har jag sprungut, det är så sant, så sant. En sannerligen euforisk upplevelse. Men det är svunna tider och nu blickar vi framåt. Och norrut. För till Stockholm ska jag. I eller ur form. Synes på ÖIP. Och denna gång vill jag ta i hand, så håll dig frisk!

Ingmarie sa...

Jag brukar resonera som så att har jag bara inte feber och/eller ont i halsen och känner att jag "vill" träna så gör jag det. Men LUGNT! Snuva är ingen fara!Missfärgat snor/slem tyder mer på bakterieinfektion. Hur mår du för övrigt? Mår du och känner dig pigg så tycker jag du ska ta en kort liten tur och se vad som händer. Jag brukar bli piggare och friskare efter det eftersom lätt träning stimulerar immunförsvaret. :-)

Benet sa...

Ingmarie: Japp, jag resonerade som du och tog mig en nätt liten tur igår, 4k. Kändes härligt att få komma ut även om pulsen var högre än normalt för det lusiga tempot. Men idag känns det helt ok. Inte sämre i alla fall. Så jag håller tummarna och ska ge mig ut på ytterligare ett nätt litet pass bland blåa och vita sippor och förhoppningsvis även lite väldoftande Ramslök! Tack för tipsen!

Ingmarie sa...

Lycka till! Jag tror det håller nu! :-)