tisdag 11 maj 2010

På banan - men ändå inte

Är tillbaka från förkylningslandet. Tjohoo! Lämnade officellt dess gränser i torsdags förra veckan då jag avverkat det andra av två testpass och överlevt utan större svårigheter.


På banan igen alltså och redo för att ta mig an det sista lilla som återstår av det, i mitt fall, ytterst sargade och försummade marathonprogrammet. I helgen blev det först en riktigt trevlig mil i lite varierande fart där första halvan sprangs med frun som hade bra tryck i steget och satte nytt halvmilspers (30.50).


I söndags tog jag cykeln, hjälmen, SPD-skorna och löparskorna till Balsberget och körde en MTB-Löpning-MTB-variant på den kuperade gula 5,1k-slingan. Det var gott jobbigt även om jag höll igen lite på cyklingen jämfört med i fjol. Har kanske blivit fegare av mig. Eller så har jag lyssnat för mycket på bureborn som brukar bekymra sig över min alltför oförsiktiga framfart på hojen. Pulsen var dock hög, jag var trött, och det var helt enligt plan.


Idag var det dags för lite löpning igen. Väldigt välbehövligt då jag, återigen, blivit mäkta irriterad på jobbet. En frustrationsdödande löptur med lite fart var det alltså tänkt. Någonstans runt en mil i längd.


Efter 4,4k passerade jag Lillö Slottsruin och kände mig då oerhört matt i den långe kroppen. Benen var som två avlånga geléklumpar och jag kände mig faktiskt lite yr. Jag stannade. Gick en bit. Stannade igen. Stretchade. Och försökte samla lite kraft. Efter ett par minuter kändes det bättre och jag kunde börja springa lite nätt igen. Det lossnade något och jag lyckades ta mig hela vägen runt utan fler yrselattacker. Men det var allt annat än ett behagligt pass.


Det hela var faktiskt riktigt obehagligt och givetvis försökte jag hitta en förklaring till det inträffade. Först och främst är jag inte i form. Det är ju givet. Men bortsett från det så skulle en möjlig orsak kunna vara att jag de senaste tre, fyra dygnen levt på väldigt kolhydratsfattig kost. Frun lånade nämligen hem en bok från jobbet fylld med smarriga recept på rätter med lågt GI. Spännande och nykommet. Men kanske inte helt lyckat i kombination med slutklämmen på ett marathonuppladdningsprogram?

9 kommentarer:

bureborn sa...

GI är gott. Men som löparkost är det faktiskt inge´ vidare. Eller, det funkar i alla fall inte för mig. Kan det bero på hur invand kroppen är på kolhydrater? Jag märker i alla fall omedelbart av om jag tankat för lite kolhydratbränsle.
Och den där frustrationen sen, den lär också ha tagit energi. Ibland springer jag bättre när jag är ilsken, men ibland funkar det tvärtom: frustrationen suger all kraft ur benen.
Kontenta: oroa dig inte för mycket över formförlust och annat trist! Det var bara dagsformen som var kass. Du kommer igen - starkare än någonsin - på nästa pass!

Staffan sa...

Jag tror som Bureborn att för de allra flesta som sysslar med konditionsidrott så krävs det en del kolhydrater i kosten.

Du kommer igen!!

hz sa...

Tål inte den här Colting-mannen men lite intressant ändå.

En annan "dryg typ" på liknande tema. Inte pasta/bröd/potatis/ris/socker, ej heller mjölkprodukter; istället kött, fisk, nötter, grönsaker och frukt. Gärna oregelbundna måltider, intermittent fasta. Intensiv träning men inte för ofta eller långvarig.

Att vi inte evolutionärt är anpassade till att äta mycket kolhydrater men ändå utvecklades till mycket uthålliga löpare borde stämma.

Det finns nog stora individuella skillnader men för vissa går det att träna och tävla utan kolhydratbas. Räkna med omställningstid i vilket fall som helst. Jag vet inte om det är nyttigt, men vattenfasta med träning är en intressant upplevelse. Man övar upp sig i att klara längre och längre perioder. Skyll inte på mig om du kollapsar!

hz sa...

Rätt länk:
uthålliga löpare

jumper sa...

Vart tog min kommentar vägen?

Ingmarie sa...

Men nu fattar jag inte. GI mat betyder väl inte dåligt/lite med kolhydrater? Bara att det inte är några SNABBA. Ät lite extra potatis och bröd och se vad som händer.

Benet sa...

bureborn: Håller med. GI-käk är smaskens och de recept vi hittade i Paulúns GI-bok var verkligen kanon. Vet inte om det usla passet hade med min och hustruns kombinerade low carb/GI-diet att göra, men jag kände mig oerhört "tom". Tack för peppen!

Staffan: Ja, kolhydrater behöver vi. Frågan är hur mycket. Om de tvistar de lärde.

Hz: Tack för riktigt intressanta länkar. Coltings statement får mig att fundera: "Det är paradoxalt och nästan komiskt att se alla dessa motionärer; framförallt skidåkare och cyklister, som med alla mått mätt är långt mer aktiva än medelsvensken men som ändå bär på en ansenlig övervikt runt mage och rumpa. Visst cyklas det 10 mil på söndagen men då laddas det med pastamiddag och grötfrukost och sedan äter man tre energikakor på cykeln samt fikar bulle."

Jag försöker att inte överdriva kolhydratsintaget. Och har dragit ner på sötsaker och alkohol radikalt de senaste 4 åren då jag samtidigt har sprungit ett antal mil i veckan. Trots det vägrar mina kära "love handles" ge sig och ringen på magen på den övrigt smala kroppen vill heller inte försvinna... Då jag började träna styrketräning i vintras blev saker och ting ännu värre... Metabolismen har varit riktigt snurrig ända sedan jag slutade med snuset i december 2006.

jumper: Ja, int f-n vet ja... Haru tappt den? Surt som rönnbär att bli av med något man skrivit. Tar emot att skriva om samma sak på nåt sätt. Men som du förstår är jag oerhört nyfiken på vad du hade att säga...

ingmarie: Mmmm, jag drog även ner ganska ordentligt på mängden kolhydrater. I kombination med att byta snabba mot långsamma. Kan kanske vara anledningen. Inte vet jag.

jumper sa...

Minns inte riktigt. Något om att jag alltid ätit mycket kolhydrater i form av i synnerhet knäckebröd, varför jag inte kan avgöra om jag behöver det eller om det rentav är dåligt. När det handlar om förfädrens kost är det (liksom alltid) viktigt att skilja mellan tillräckliga och nödvändiga vilkor. Att människan genetiskt är anpassad till en viss kost behöver alltså inte betyda att annan (modern) kost är sämre. Rent teoretisk skulle den till och med kunna vara bättre utan att evolutionen ifrågasätts.

När det gäller ditt skitpass, väntar jag med analys tills du sprungit några gånger till. Inte sällan följs urdåliga pass av riktigt bra sådana.

I varje fall är fru Benets 30:50 på 5 km riktigt bra. Grattis!

Ingmarie sa...

Prova att äta lite mer kolhydrater igen men de kan, och ska, fortfarande vara långsamma.:-)