onsdag 18 augusti 2010

Neongult äventyr

Stockholm är underbart. Blir lika glad varje gång jag rullar in i vår huvudstad. Och speciellt exalterad då anledningen till besöket är av löprelaterad art. Och extra speciellt då sällskapet i X2000-vagnen är det bästa tänkbara; min kära hustru. Ärende denna gång: Midnattsloppets 29:e upplaga. Första för mig, frun och svågern. Dessutom första loppet någonsin för de två senare. Som har haft detta lopp som en fjärran milstolpe sedan ett gemensamt beslut i fjol. Upplagt för en äkta "running battle" syskonen emellan alltså.


Själv är jag stel som fan själv i höger hälsena och har haft lite problem av och till sedan i våras. Därför hade jag, som nämnts tidigare, redan innan vi kom upp till Stockholm bestämt att jag inte skulle "springa själv" utan coacha frun under hela varvet, springandes precis framför/bredvid. I hemlighet hade jag också bestämt att hålla farten så att hon skulle landa på en tid under 65, men det berättade jag inte för henne. Hade fått motsatt effekt, då hon gång på gång vänligt men bestämt meddelat att "Jag är inte här för att springa på en viss tid! Jag ska bara vara med och ha trevligt!". Jaja.


Tröjorna hämtades ut hos tjejerna på Stadium och det kändes att nu var det "allvar". Frun fortfarande stencool. "Äh, det är ju bara en mil.". Jag kvävde min vilja att försöka förklara skillnaden mellan ett 10k glasspass på fältet och ett lopp, en "tävling". Hade ändå inte bitit. Beundrar hennes störtsköna inställning.




Dock fanns det definitivt ett fokuserat syfte med resan. Allting kretsade runt det som komma skulle på lördagskvällen, vilket, om inte annat, märktes på vad som dracks på hotellet på fredagskvällen. Istället för den sedvanliga hotellrumsdrycken, Gin&Tonic, handlade det denna gång mer om färskpressad juice, vatten och Resorb.


Ett relaterat fokus handlade om mat. Vad ska vi äta? Hur mycket? När? Frågorna från frun och hennes bror var många och ärligt ställda. Jag, som i sammanhanget sågs som den extremt erfarne löparräven, tillika kostrådgivaren, delgav dem det jag visste. Fick även slänga in ett antal kvalificerade gissningar eftersom just detta lopp ju skulle gå av stapeln vid en för ett lopp mycket ovanlig tid på dygnet; 22.30. Matintaget fördelades jämnt under dagen och den sista måltiden, bestående av en utsökt pastarätt, intogs på en bänk på Norr Mälarstrand tidigt på kvällen.




Fyra timmar kvar till loppet. 30 grader i skuggan. Tropisk värme i storstan. Fantastiskt.


De neongula tröjorna krängdes på inne på det trånga hotellrummet. Det dracks vatten och sportdryck. Och det diskuterades en hel del om huruvida det var smidigt och välorganiserat vid loppets väskinlämning. Ingen aning! Alla var vi rookies i detta sammanhang. Denna förbannade logistik. Som alltid det "svåraste". Ett gemensamt beslut togs. Vi reser lätt. Inga väskor. Inget ombyte. Det blir bra. Ner i tunnelbanan. Mot Zinken.


Anländer Zinkensdamm ett par timmar innan start. De första jag stöter ihop med utanför idrottsplatsen är alltid lika glada Helena och Maria från IF Linnéa. De utgjorde grundbulten i kvällens Linnéaklack och stod och samlade ihop styrkorna. Senare sprang jag även på superhjältinnan MarathonMia och hennes snubbe (Stekaren?). Hur kul som helst! Fick chansen att gratulera Mia till den fullständigt fantastiska insatsen på TransScania. Helt sjukt när man tänker efter. 246 kilometer!! De verkade vara vid riktigt gott mod och önskade både mig, svågern och frun lycka till.




Snart dags. Den neongula massan började leta sig ut från stadion till fållorna på Ringvägen. Vi slank in vid den stora och tydliga "5"-skylten. Kändes som att jag "plankade" då jag istället för ett grönt armband med siffran 5 hade ett blått där det stod 1c. Kändes dock skönt att stå i femman och taktiken var nu helt klar. Men fortfarande höljd i dunkel för min fru som nu leende stod och insöp den sköna stämningen som bara kan infinna sig i en startfålla inför ett stort lopp.


S.A.T.S-tjejerna körde på för fullt till "Eye of the Tiger" och en del av den snart löpande skocken hängde med i boxrörelserna. Dock inte jag. Var rädd för att klämma till någon med mina långa armar. Kentas "Just idag e ja stark" dånade i högtalarna och vi sjöng med i något slags förväntansfullt lyckorus.


Pang. Äntligen igång. Känns gött. Första kilometern försvinner bakom oss innan vi vet ordet av. Sällan har väl 6.27 gått så fort. Vi ökar tempot något. Om vi ska ha någon chans på de i mina planer 65 minutrarna, måste vi nog göra de första (lite enklare) fem på drygt 31. Andra kilometern går på 6.10 och allting flyter på fint. Svänger strax efter 2-skylten ner i Clarion-tunneln och får oss en ny upplevelse till livs. Ett ljus- och ljudspel gör att löpningen i tunneln känns smått overklig.


Mycket folk, men ingen direkt trängsel. Jag och frun ligger tätt ihop och den lilla uppförslöpningen efter tunneln går som en dans. Tredje på 6.06. Sträckan längs vattnet i Norra Hammarbyhamnen är riktigt skön. En sval bris från Årstaviken känns som en skänk från ovan och gör det lättare för löparna, En stooor Bajenflagga vajar längs ena sidan. En av löparna vrålar "Bira, bira, bira!" och Bajenklacken svarar (givetvis) med ett unisont "Bärs, bärs, bärs!" och kampsångerna tar vid vilket får både mig, frun och många andra att spricka upp i ett gemensamt leende och stämningen är på topp.


Fjärde och femte "försvinner" och vi håller ett jämnt och bra tempo; 6.10 respektive 6.12. "Hälften avklarad!" skriker jag och vänder mig mot frun som bara ger ett fokuserat ansiktsuttryck som svar. Härligt, tänker jag. Hon är taggad! Nu börjar det gå uppför och det märks direkt på tempot. Sjätte tar 7 minuter. Det promeneras en hel del upp mot Sofiakyrkan. Helt enligt plan. Dumt att spränga sig. Och det går nästan lika fort att knata. Dessutom hinner man uppleva mer. Fantastisk publik, effektfulla marshaller, och en sagolik Gospelkör då backen är avklarad. Coolt!



Karta över loppet. Lånad från midnattsloppet.com


Vidare upp mot Fjällgatan, nerför Renstiernas gata och så ut på Folkungagatan. Kända kvarter för oss. Här gick vi i stort sett varje dag i ett par års tid då vi boode på Söder. Härligt att vara "tebax himma"! Folket står och hejar och skriker längs gatan. Lagom ljumna vid det här laget och stämningen är på topp. Åttonde kilometern rivs av på 6.13 med allt extra adrenalin i kroppen. Nu bara en tung bit kvar. Högbergsgatan och Mosebacke. "Hur känns det?", frågar jag. En nick till svar och en koncentrerad blick säger mig att här är det minsann inte bara fråga om att "deltaga". Här springs det på gränsen till vad kroppen tål. Härligt!


Rundar Mosebacke torg och spanar efter Linnéaklacken som enligt uppgift ska stå här någonstans. Får inte syn på dem i folkvimlet. 9-skylten passeras och nu är det bara ett läge; Fullt ös. Jag inser att vi kommer att klara 65-minutersmålet med ganska god marginal om vi bara håller det 6-minuterstempo som vi nu fått in. Upploppet på Hornsgatan är långt. Enligt frun fruktansvärt långt. Hehe. Hon kämpar tappert och håller sig precis intill mig hela tiden. Jag ökar så sakteliga takten allt eftersom vi närmar oss banderollen som välkomnar oss i mål. Avslutar i 5:10-tempo och frun ger verkligen allt. Är så slut att hon inte orkar lyfta armarna över huvudet i en segergest då hon korsar mållinjen efter en timme, fyra minuter och tjugofem sekunders löpande.


Tillsammans med en ordentligt trött, men glad och stolt fru vandrar jag, lika glad och stolt, bort mot chip-inlämning, medalj, banan och vattenmottagande. På vägen dit passerar vi en ambulans och fullt med sjukvårdspersonal som verkar göra CPR på en (förmodad) löpare. Ruskigt obehagligt. Stackare!


Vi vandrar vidare ner mot Zinkens IP och slår svågern en signal. Han sitter mitt inne på plan. För trött för att flytta sig. Vi går in på plan och möts av en mycket glad och stolt man som precis genomfört något som ingen skulle ha förknippat med honom (eller hans syster för den delen) för bara något år sedan. En hel mil. PÅ 1.06.00. Det är en överväldigande känsla som infinner sig hos de båda. Kanske lite extra hos frun då hon faktiskt vann den interna syskontävlingen. Med 1.35!


Loppet är över, folk börjar droppa av. Men värmen består. Jag och frun bestämmer oss för att vandra tillbaka till hotellet. En promenad på ungefär en halvtimme i den tropiska natten. Vi trippar på lätta fötter och en bit ner på Hornsgatan tittar hon på mig med glittrande ögon. Och säger: "Fan vad roligt det här var!".


---


En alltigenom fantastisk upplevelse för oss tre. Men mindre roligt för de två stackare som drabbades av stor olycka och avled i samband med loppet. En smått overklig och enormt tragisk händelse. Ett stort trauma för deras anhöriga. Vi skänker dem en stor, tröstande tanke.

9 kommentarer:

Ingmarie sa...

Vilken härlig berättelse! tack för att jag fick vara med på "resan". och STORT grattis till er alla tre!Hoppas nu dina hälsenor håller sig i skinnet.

Benet sa...

Ingmarie: Varsågod. Och tack själv! Ja, helgen var en riktig höjdare. Och jag var faktiskt inte så farligt stel i senan på söndagsmorgonen. Är glad att jag följde min coaching-plan och struntade i frestelsen att ösa på i egen takt! Får hoppas att det ger sig snart och blir helt bra. Kör dagliga tåhävningar. Både med rakt och böjt ben. Tror på det!

bureborn sa...

Vilken härlig loppbeskrivning! Det känns som om jag var där själv. Och vet du, jag blir till och med lite tjock i halsen. Stora grattiskramar till frun och svågern!
Och till dig också - för att du är en sån suverän coach och så klok med dina hälsenor!
De måste bli bra! För hur ska det annars gå med vårt gemensamma löparäventyr?

fresel sa...

Du borde bli författare Thomas. Du skriver jäkligt bra!

jumper sa...

En lyckad debut är guld värd. Jag minns att jag levde länge på att mitt första långlopp (LL 2005) blev så roligt och troligen bestämde det till stor del mitt fortsatta springande. Gissar alltså att jag får se er båda, tillsammans eller var för sig, i många lopp framöver.

Önskar även dig och bureborn lycka till med era löparäventyrsplaner. Ja se den ungdomen!

Anna Borg sa...

Starkt jobbat i Stockholm! Och vilken härlig läsning, du skriver riktigt, riktigt bra! Kram från Anna

Dunceor sa...

En kanon prestation av frun och även av svågern. Ens första lopp är speciellt och man ska njuta av den speciella känslan av att springa med andra människor som skiljer sig ordentligt från att nöta km själv.

Se om man kanske hakar på nästa år och springa Midnattsloppet, jag är dock lite tveksam till ha den tröjan som sagt men man får väl göra en Colting =)

bureborn sa...

Du Jumper, det där löparäventyret finns ännu bara i ytterst lösa idéer. Men det ska banne mig bli verklighet! Och jag tycker absolut att gamla rävar ska med på resan.

Benet sa...

Tack kära ni! Ni är alltför vänliga.

Att ha ett positivt minne från det första loppet är helt klart ett bra recept för fortsatt löpentusiasm. Och lopp tenderar till att bli trevliga om man är entusiastisk och inte har alltför stora prestationskrav. Det går nog lite hand i hand det där.

Och absolut ska vi få till ett gemensamt (och skånskt) löparäventyr. Gammal som ung! Bannemig! :-)