tisdag 24 augusti 2010

Åhus

Vi hade pratat om det ända sedan i våras. Att någon gång under sommaren springa ner till Åhus. Frun och jag alltså. Tillsammans. En sträcka på ungefär två mil.


Under semestern i juli spikade vi även ett datum. Det blev 21:e augusti.


Så, i lördags var det alltså dags. Jag hade funderat en del på hur det här skulle fungera, men kände mig inte speciellt "orolig". Hon hade i och för sig aldrig sprungit längre än halva den tänkta distansen, men har en järnvilja då det väl gäller. Utan att vara någon direkt tävlingsmänniska. Och planen var ju dessutom att lägga in två längre (ungefär en kilometer) promenader under färden. Det kändes bara kul och inspirerande. Och förra helgens triumf i Stockholm hade skickat upp hustruns löparsjälvfötroende till absoluta toppnivåer.


Förberedelserna inför äventyret hade inte varit så många. Vi hade dock kört helt alkoholfritt kvällen innan och även gått och lagt oss tidigare än vanligt. Dricka, och lite gott att tugga på hade också inhandlats och packats ner i ryggsäcken som jag lovat bära. Det låg en förväntansfull stämning i farstun när vi på lördagsmorgonen under tystnad knöt på oss skorna.


07.30 gav vi oss iväg. Det var en härligt frisk morgon. Fåglarna kvittrade glatt och vi tassade ner längs Hjärtebackes väg. Jag med en morgonstel hälsena som fick mig att springa som en stelopererad pensionär till en början. Första etappen, och det initiala målet låg sex kilometer bort. Sedan skulle det bli dags för en promenad. Och lite gott att både äta och dricka. Dricka, ja. Det hade det gjorts hela morgonen. Mer av vissa än av andra. Ett faktum som fick oss att göra ett första depåstop redan efter en knapp kilometer. Det är bra. Man ska vara välvätskad.


Löpningen som sedan tog vid liknade till mångt och mycket de löpningar som vi gjort tillsammans det senaste året. Avslappnat, mysigt och trevligt. Tempot idag något lägre än vanligt. Hamnade nog någonstans runt 6:45 i snitt under etapp ett. Som för övrigt avslutas med en hiskeligt trist, rak väg med tillhörande cykelbana. Jag gav frun tipset att dämpa tristessen medelst lite skön musik. Det hjälpte, tyckte hon. Verkligen. Jag krängde också på mig hörlurarna och joggade till tonerna av Depeche Mode's tidiga verk. Nostalgi på hög nivå.


Då promenaden inleddes konstaterades det att det kändes bra. Riktigt bra. Och att vi hade en enorm tur med vädret som visade sig från sin allra bästa sida. Dessutom var vi överens om att tiden och de avverkade kilometrarna liksom bara försvunnit. Trots att tempot hållits kontrollerat och relativt lågt. Så trivseln var utan tvekan på topp.


Etapp två inleddes efter att vi knatat i drygt fem minuter. Målet var nu byn Rinkaby där jag hade lite planer på att vi kanske skulle kunna ta en lite längre paus. Men först skulle Viby passeras och när detta var avklarat tar naturskön löpning vid på cykelbana längs Håslövs ängar. Kan vid vissa tillfällen kanske te sig lite enformigt, men inte idag. Det flöt på bra även om ett det blev ännu ett extra stopp för att få balans i kroppsvätskesystemet.


Då vi närmade oss Rinkaby började tempot att sjunka ganska märkbart. Emellanåt till en nivå där det kändes svårt för mig att få till någon riktig löpning. Jag hamnade därför en bit framför frun och inväntade henne vid byns entré.


- "Hur känns det?"
- "Jo, det är helt ok. Men jag börjar bli stum och är lite rädd att jag ska få kramp".




Inte så konstigt. Vi hade ju nu passerat milen med råge och hade nästan 13 kilometer på klockan. Bra mycket längre än frun någonsin sprungit. Efter lite stretch av framsida lår bestämde vi att vi skulle fortsätta jogga ytterligare en bit och ta stoppet vid kiosken i bortre änden av byn.


Väl där tänkte jag som sagt ta en lite längre paus. Med vatten, energidryck, Snickers och annat gott, men pausen blev bara helt kort. Sedan ville vi vidare. Ville inte riskera att låren skulle stelna till helt.


Fem kilometer kvar. En halv mil. Ingenting. I normala fall. Men på stumma ben kan det kännas som ljusår. Så kändes det åtminstone för mig under Stockholmsmaran 2009.


Tre av dessa fem kilometer springs inne på ett av Skånes militära övningsfält. Öppna fält omgivna av härligt skuggande och underbart doftande talldungar. En natur som jag växt upp med och som jag fullkomligt älskar. Speciellt när jag nu kan få uppleva den utan att behöva asa omkring på varken vapen, hjälm eller stridsbälte.


Det gick sakta genom tallskogen längs Södra Gränsvägen. Och det blev en hel del promenadstopp. Ibland för att plocka ett björnbär eller två i vägkanten. Ibland bara för att benen ville det och frun lydigt gjorde som de sa. Men det sprangs mellan stoppen också. Absolut. Och rätt som det var, befann vi oss på den härliga löpslingan som passerar precis utanför sommarstugan. En liten bit på denna och vi var framme. Framme.




Framme vid sommarstugan. Framme vid ett framdukat bord där både ägg, bacon, nybakat bröd och nybryggt kaffe kunde skådas. Framme vid en ny milstolpe i min frus löparliv. 19,37 kilometer. På knappt två och en halv timme. Vilket underbart sätt att inleda en helg!

6 kommentarer:

Ingmarie sa...

Vilken härlig reseberättelse! Tack! Och DM är aldrig fel. :-)

jumper sa...

Jo jo, så kan det vara. En fin tur i för mig obeträdda trakter. Att ta sig från en plats till en annan bör dessutom vara löpningens yttersta (eller innersta) mening. Det står inget om det, men unnade ni er också ett dopp i Östersjön innan ni intog er framdukade (jo jag tackar jag!!!) lunch?

Depeche Mode, ack ja! Det fanns en tid (för 25 år sen) när deras toner genljöd var dag i denna lägenhet.

Benet sa...

Ingmarie: Tack själv! Nä, DM är inte fel. Och musik man tycker om är fantastiskt för att upphäva den eventuella mentala svacka som kan infinna sig på vissa lite tyngre eller monotona partier.

Glömmer aldrig vad musiken gjorde för mig på årets StM. När jag klev ut på Gärdet krängde jag på mig lurarna, drog igång med riktigt skönt gung och sprang och log hela vägen ända fram till Gröna Lund :-)

jumper: Dessvärre inget bad denna gång. Det bjöd faktiskt inte riktigt in till det. Fråga mig inte varför. Har svårt att sätta fingret på själva orsaken.

Att springa enkel resa är underbart. Man har verkligen ett mål med färden och det känns otroligt trevligt att kunna förflytta sig relativt långa sträckor enbart med hjälp av apostlahästarna.

Depeche Mode i det jumperska hushållet? Det hade jag faktiskt (av någon anledning) inte kunnat tro. Var det jumper själv som aktivt lyssnade, eller påhejerskesköterskan? Eller möjligen någon i den yngre generationen?

bureborn sa...

Så underbart! Tack för en jättefin löparberättelse - igen! Och ge en varm grattishälsning till frun.

Jag börjar faktiskt hoppas på att något liknande kan hända i egna familjen. Sambon som tidigare vägrat i sten att springa, tog faktiskt med löparskorna till Skinnskatteberg förra helgen och hakade med på på en upptäckartur igen. Han tycks gilla det - så jag drömmer alltmer aktivt om en totallöpande semester. Frågan är bara vem som ska bära Pumlan på ryggen?

jumper sa...

Ja, det var en 10-12 år gammal synthares musik under några år här hemma. Hans lillasyster hade något senare en period med New Kids On The Block. Snart lyssnade de dock på annat och jag hoppas att de inte läser detta.

Själv annars ganska lost när det gäller popmusik, tror jag att jag fortfarande kommer ihåg namn och utseende på medlemmarna i de båda(sins emellan mycket olika) banden, något som annars bara gäller Beatles och möjligen Rolling Stones.

Glömde för övrigt att gratulera frun till det imponerande dubblade längrekordet!!

Benet sa...

bureborn: Tack. Ska hälsa frun så gott! Kul att sambon hänger på. Och Pumlan kan väl få åka racer-barnvagn, vetja! Det verkar ju skitkul!

jumper: Jaja, där ser man. Då hade jag ju inte helt fel i mina (kanske något fördomsfulla) aningar. NKOTB spelades vad jag kommer ihåg aldrig hemma hos Bengtssons. Däremot utspelades ett sorts musikkrig på familjens grammofon. Judas Priest/Van Halen och Iron Maiden i ena ringhörnan. DM, Thompson Twins, Yazoo och Kraftwerk i den andra. Ja, jösses. Det var tider det!