måndag 22 november 2010

Svävande söndag

Åkte de tio kilometrarna upp till vackra Bockatorpet igår förmiddag i hällande regn. Parkerade bilen på det genomblöta gruset, drog ner kepsen och tog på löparvantarna. Knäppte igång klockan och gav mig av ut på stigen kantat av gulmarkerade stolpar.


Benen kändes otroligt lätta redan från början och känslan av att jag svävade fram infann sig ganska snart. Vilket var oerhört lägligt eftersom det var rejält blött och lerigt på många av småstigarna. Dessutom hade skogsarbetare fällt ett antal träd över stigen den sista biten.


Men det gick alltså ofattbart lätt. 15,3 kilometer har nog aldrig upplevts kortare. Möjligtvis med undantag av årets Stockholm Marathon som, vilket tidigare nämnts, sprangs i ett smått euforiskt lyckorus.


Så, trots tunga moln och ihållande regn i mitten av en av årets mörktråkigaste månader, var gårdagen en fullkomligt makalöst skön söndag innehållande en lagom dos terränglöpning när den är som allra bäst.

6 kommentarer:

jumper sa...

"Den nyutnämnde löparmissionärens första predikan", höll jag på att skriva, dock helt utan ironi, ty inlägget framkallar bara ett stort ärligt löparleende.

Benet sa...

"...den uppblåste långe skånske självutnämnde löparjesusgestalten", menar du? ;-)

I vilket fall; Löpningen i söndags framkallade verkligen ett leende! Så otroligt skönt där ute i regnet. Kul att lyckas förmedla den känslan ändå upp till (ett snötäckt?) Vallentuna!

Benet sa...

Nä, det var ju jag själv som gav mig det epitetet, vetja... :-)

jumper sa...

Ja, idag kom den sydsvenska snöstormen hit...

bureborn sa...

En allvarlig typ av frälsning, det där!
Och så bra att bilden från SM 2010 ligger till höger på bloggen, det leendet gör mig superglad. och så sugen på en terrängsväng!

Benet sa...

jumper: Och idag är den tillbaka i sydsverige igen. En halv meter på Österlen!? Jisses... Snart drar väl "eländet" upp här. Morgondagens långpass hotat?

bureborn: :-)
Blev det nån terrängsväng?