onsdag 24 november 2010

Redan vinter?

Snön har kommit. Vintern är här. Gav mig ut på en runda på ömsom snöbelagda, ömsom renskrapade asfaltscykelstigar i eftermiddags. Till min stora förvåning fanns den svävande lätta känslan från i söndags kvar i kroppen. Så fantastiskt skönt.


Hade inte bestämt mig för något speciellt tempo utan skulle låta kroppen få bestämma. Snålblåsten försökte få mig ur balans, men jag lät den inte komma åt mig. Skapade min egen lilla bubbla att springa i med hjälp av solglasögon, hörlurar och långt nerdragen toppluva. Som en sköld mot virvlande snöflingor och isande vindar.


Stegen var lätta och mina Asics Tarther trippade varsamt på det något nyckfulla underlaget. Tempot stegrades efter varje kilometer och landade på strax under 4:30 under den sista. Det känns som att jag är tillbaka på banan på något sätt. Som att jag är förberedd att ta itu med det stundande marathonprogrammet. Och inget ska få stoppa mig. Speciellt inte vädret.


Vintern är kommen. Och vinterlöpningen med den. Och jag verkar ta det med ro. För vad mer finns det att göra?

6 kommentarer:

Ingmarie sa...

Inget. Det är bara att gilla läget eller åka bort. ;-)Underbart att det känns bra!

Benet sa...

Ingmarie: Jepp! :-)

Dunceor sa...

Jag gillar dock läget, man är så sjukt nöjd med sig själv när man kommer hem från en runda i snålblåst och snöstorm =)

Dessutom gillar jag att över allt ligger det mjuk mark och springa på, det måste vara väldigt skonsamt och springa i snö. Ta tillvara det!

Benet sa...

Ingmarie: Vågar alltså inte kommentera ditt "Underbart..." mer än så... och du vet ju varför :-)

Dunceor: Japp, gillar också när det är lite "hard core". Man känner sig alltid mer nöjd med ett pass man klarat av när förutsättningarna (väder/vind/underlag/etc) varit mindre bra. Gillar även på något sätt, precis som du också verkar göra, att den vita, ljuddämpande filten lagt sig över vårt landskap. Det är mjukt, det är tyst, det är skönt (och kanske också skonsamt...)



Ett pass jag aldrig kommer att glömma är nyårsafton 2009/2010. 10 kilometer solig, iskall lycka längs stranden i Skummeslövsstrand. Helt sinnessjukt sagolikt! Enda anledningen att jag inte sprang längre var ett socialt hänsynstagande till fru, barn och övrigt sällskap i den lånade stugan. Hade jag varit själv hade jag kanske sprungit där ännu...

bureborn sa...

Visst känner man sig duktig!
Förr om åren kände jag mig också rätt ensam om vimterspringandet, men nu ser jag tjogvis (ok, liten överdrift) med löpar kämpande i snödrev när jag kör till och från jobbet. Jättekul!
Fast på sätt och vis var det nog ännu härligare -rent egosístiskt - att känna at man var den enda som trotsade vädret. Den enda riktiga löparen. Nu är man blott en i mängden. :-D

camilla sa...

Way to go man! That is awesome! I wish I could run like that.