lördag 2 oktober 2010

En och en cykel

En välbekant signal ljuder. Slår upp ögonen direkt. Det är mörkt. Det enda ljuset som bryter det annars nästan kompakta dunklet kommer från den iPod som idogt spelar alarmsignalen. En titt på klockan. 04.30. Ok, lika bra att stiga upp direkt. En snooze vid den här tiden på dygnet skulle äventyra hela projektet.


Frukost. Kaffe. Och förberedning av en nätt liten matsäck att ta med i löparryggsäcken.


Originalplanen att ta bilen förändras efter lite eftertanke. Smidigare för alla parter om jag tar tåget. Ut i dimman med cykeln strax efter klockan sex. Mot stationen. En väg jag cyklat 100-tals (om inte 1000-tals) gånger. Idag mörkt och dimmigt. Men varmt. Säkert 14-15 grader redan.






Tåget i tid. Ganska tomt. Vilket var bra med tanke på att cykeln upptar tre, fyra platser i den ”öppna” vagnen på Öresundståget. I Malmö kl 07.35. Regn. Mög. Inte vad jag räknat med. Känner direkt att nuvarande klädsel är för ambitiös. Rullar ner mot Suellsbron och stannar för en bild och klädavskalning.




Lämnar Malmö hamns vatten bakom mig 07.50 och duschar ryggen med hjälp av cykelhjulen på regntunga Malmövägar. Inte speciellt skönt. Men, skönt att vara igång. 10 timmar innan det börjar mörkna. Kommer jag att hinna över på den tiden?


Siktar mot Videdal där etapp 18 på Nord-Syd-leden tar vid. I Rosengård blir jag tvungen att avvika från den tänkta vägen då cykelförbud råder. Känslan av att vara lite vilse infinner sig för första, man absolut inte sista, gången under dagen.


Jag har turen att hamna på en gata vars namn jag känner igen från min tidigare studie av kartan och vilsenheten avtar i takt med att jag närmar mig Skåneledens påfart. När jag väl svänger höger in på Videdals Allé börjar de orangea markeringarna synas på lyktstolparna. Jag är på banan. Nu är det bara att hålla sig här så ska det säkert gå fint.


Hamnar bakom två övriga cyklister som är utrustade ungefär som jag själv. På ryggen på den manliga delen av paret läser jag "Malmö Terrängcyklister". Så trevligt. Ligger och smyger lite bakom tills de får syn på mig och vi inleder genast en avslappnad och trevlig pratstund om cykling, löpning, Kristianstad och Lake Tahoe i en märklig blandning. De är på väg mot en lördagscykling med klubben, men när de får höra talas om mina planer att via Skåneleden ta mig hela vägen till andra sidan Skåne ser jag att något klickar till i dem och jag får för mig att de gärna hängt på om de inte hade haft andra planer.


Det känns tryggt att ha följe med någon som kört denna sträcka förr och vet var leden går. Då vi skiljs åt och jag på egen hand tar mig den sista biten på första etappen kommer den lilla, men högst irriterande, osäkerheten angående orienteringen tillbaka. Trots att det fullständigt kryllar av brandgula markeringar på träd och stolpar. Då en grusstig leder fram till en bilväg i Torup ser jag en cykelskylt och en klar och tydlig pil till höger. Jag svänger ut höger på asfalten och drar på i nedförsbacken. Nere i backen inser jag att jag inte sett en markering på ett bra tag. Faktiskt inte en enda sedan jag lämnade grusstigen. Fan. Skulle jag tagit vänster i alla fall? Men varför påbjöd cykelskylten högersväng. Något är snett. Bäst att stanna.


Kartan upp ur ryggsäcken. Telefon med GPS fram. Var är jag? Vart går leden? Vart ska jag? Bestämmer mig för att strunta i att ge mig uppför Torupsbacken som jag precis så skönt rullat ner för och istället försöka gena och komma på leden lite längre fram. Sagt och gjort. Projekt hitta tillbaka till brandgula streck var inledd. Kommer in på en grusväg som leder fram till en av alla vackra Skånelängor. För att där abrupt ta slut. Rullar förbi huset och ut på en fälad med frodigt gräs. Så pass frodigt att jag nästan drömde om att för en stund få vara en ko och få stanna och tugga, tugga, tugga.




En nätt nedtrampad "stig" ringlar fram över ängarna och jag följer denna med en stigande ångest i kroppen om att snart behöva stanna och vända helt om. Men, efter att korsat ett antal av dessa ängar och samtidigt avlossat ett antal svordomar som ett sätt att ventilera min frustration ramlar jag ner på en ny grusväg som leder mig rakt på den markerade leden igen och etapp två är därmed officiellt inledd.






Sedan fortsätter mitt cykeläventyr i ungefär samma stil. Det går finfint emellanåt. Jag har full koll på vart leden går. Markeringarna är enkla att se, för att helt plötsligt, speciellt i någon nedförsbacke, försvinna. Vilket får mig att vid ett antal tillfällen behöva avbryta en skön nerförskörning, vända cykeln, börja trampa uppför och scanna efter stigen där leden viker in.


Jag cyklar på alla tänkbara underlag; grus, asfalt, sand, lera, grov makadam, singel, gräs, lövbeströdda skogsstigar. Jag njuter av friheten och känslan av att få genomföra detta helt själv. Det som dock förstör känslan en aning är tankarna på att de felkörningar som görs minskar chansen att hinna ta sig över till andra sidan innan mörkret faller. Tankar som förstärks varje gång jag blir tvungen att stanna och ta upp kartan. Den grövsta felkörningen jag gör är när jag kommer in på en "blindtarm" på Skåneleden. Jag kör längs en smal landsväg kantat av orangemålade stolpar och befinner mig helt plötsligt bredvid ett fält av asfaltsbelagda banor och flygplan. Sturup? Vad f-a-n gör jag vid Sturups flygplats? Upp med kartan igen och inser mitt misstag. Bara att vända om. Igen.




Efter detta går navigeringen bättre och jag kommer in i ett skönt flytt. Har en planerad rendezvous med familjen i Snogeholm, och ringer och meddelar frun att jag förmodligen kommer att anlända Snogeholm tidigare än beräknat. Strax därefter kommer jag till Romeleåsens golfklubb. För övrigt den fjärde golfklubben jag passerar, eller som här, kör igenom. De orangea färgklickarna leder mig längs grusvägarna på golfbaneområdet bort till en (brant) stegtrappa över ett taggtrådsförsett staket. Hoppar av min cykel. Hälsar på två förbipasserande, golfande seniorer som tittar på mig och min leriga uppsyn och sedan intresserat följer mig i den uppgift som jag inleder.




Cykeln på ryggen och uppför de såphala trästeges-stegen. Balanssinnet sätts på hårt prov. Lyckas i ett stycke, och med cykeln fortfarande balanserande på en av mina klena axlar, komma ner på andra sidan för att där mötas av ännu en typ av natur. Stenar, stenar och stenar. Blandat med lite gräs och en och annan enedunge. Inte lättcyklat. Alls. På vissa ställen helt omöjligt att cykla. Jag leder, bär, puttar på, och vid vissa staketövergångar, kastar cykeln som nu mest är till besvär.




Tänker på det meddelande jag gav frun och bestämmer mig för att ringa igen. Beskedet hon får är att med nuvarande hastighet lär det dröja innan jag är i Snogeholm. Och jag börjar tvivla på om jag ska hinna dit innan skymning.


Romeleås-sträckan (Etapp 19) på leden är 12 km och betecknas på den officiella kartan som lätt till medelsvår. Jag vet inte hur många av dessa tolv kilometer jag cyklar respektive går, men det känns som att det går väldigt, väldigt långsamt. Jag börjar också bli trött i ryggen, samtidigt som växlarna börjar strula. Förmodligen på grund av ett okontrollerat (men som tur är ofarligt) fall som trycker till framväxeln och skevar till något.




Då jag äntligen kommer till Simontorp som markerar avslutningen på Romeleåsen-sträckan är jag båda hungrig och trött och känner mig lite stressad. Jag drar på genom Blentarp och Sövde och tar nu ordentligt sikte på Snogeholm och den efterlängtade lunchen som familjen dukat upp. Den medhavda lilla matsäcken är sedan länge uppäten och energin börjar ta helt slut.


Att få se yngsta dottern studsandes springa emot mig och välkomna mig då jag kommer rullande längs Snogeholmssjön får mig att le stort och känna mig otroligt levande.




Äldsta dottern och frun står och väntar på parkeringen och vi slår följe bort mot det uppdukade bordet. En fantastisk lunch intas och värken i ryggen börjar ge sig. Kaffet efter maten sitter precis där det skall och jag känner mig redo för att fortsätta min färd. Jag har nu nått knappt 2/3 av den tänkta sträckan och är taggad som fasen att ge mig på den sista tredjedelen.


Jag knäpper skorna i clipsen och ger mig av norrut. Innerst inne vet jag att jag inte kommer att klara att cykla hela vägen till Haväng. Det är helt enkelt får kort om tid för det. Dessutom kommer jag ihåg att näst-sista sträckan, Verkasjön - Vantalängan, betecknas som "svår" i Skåneledskartan. Och med tanke på att Romeleåsenetappen enbart klassades som "halvsvår" förstår jag att det kommer att vara näst intill omöjligt att ta sig fram där med cykel.






När jag efter en dryg timme når Vanstad är ryggen helt färdig. Jag stannar och lägger mig i gräset och stretchar ut musklerna. Uppförsbackarna är nu en ren pina och motivationen börjar tryta. Dock börjar jag få bättre och bättre rutin på att hålla koll på sträckningen, vilket gör att jag tycker det är riktigt synd att jag börjar ta slut fysiskt. Jag slår en signal till familjen och bestämmer träff med dem i Lövestad, fem kilometer bort. Jag cyklar sista biten på landsväg. En obehaglig upplevelse då bilarna som passerar mig håller 90km/h och därutöver på den otroligt smala asfaltsvägen med absolut obefintlig vägren.




Väl framme i Lövestad By svänger jag höger upp mot kyrkan. Ställer cykeln. Lägger mig ner i gräset och stretchar på nytt ut ryggen. Drygt åtta timmar har gått sedan jag lämnade Suellsbron i Malmö.




Jag har fått uppleva en stor del av Skåne och inser att mitt landskap är allt annat än platt, att rådjur och fasaner är extremt lättskrämda djur, att Skåneledens medelsvåra etapper är praktiskt taget omöjliga att genomföra på cykel och att jag älskar fysiska utmaningar. Nästa år kommer jag att försöka korsa igen. Men då ska jag hitta alternativa vägar på de svårforcerade delarna. Jag ska även ta mer vara på den fantastiska naturen eftersom jag nästa gång förhoppningsvis kan slappna av mer vad gäller att hålla koll på sträckningen.


Någon gång vill jag även kunna springa denna sträcka. Det var ju faktiskt det som var meningen från början. Och att få avverka dessa 130 vansinnigt vackra kilometer helt till fots kommer att bli fruktansvärt coolt! Men det blir då ett helt annat äventyr.

6 kommentarer:

bureborn sa...

Wow! Härlig berättelse och underbara bilder! Tack!
Vilket äventyr, jag blir allt bra sugen på den där leden. Det ser så himla omväxlande och mysigt ut. Och vilken fysisk utmaning. Har iofs aldrig traskat på Skåneleden, men väl på andra orangemarkerade leder. Navigeringen är inte alltid solklar... och jag kan tänka mig att det bli ännu klurigare på cykel där farten är högre och cykligen kräver koncentration på underlaget. Markeringarna är uppenbarligen anpassade för fotvandrare, också löpare tassar för snabbt ibland.

Benet sa...

Tack bureborn! Måste börja med att "be om ursäkt" för alla felstavningar och förvanskade ord i berättelsen. Tog mig först nu tid att verkligen gå igenom texten och hittade diverse skumheter. Dels rena felstavningar, dels ord som jag ger mig fan på har hittats på av nån slags autokorrigerande textredigerare... :-)

Markeringerna är bra, men som du säger definitivt anpassade för långsamtgående vandrare och inte "framrusande" MTB-cyklar...

Och leden som sådan är kanonfin! Är det månne här någonstans som vi ska förlägga vårt gemensamma löpäventyr någon gång i framtiden? Österlen-leden, kanske? Våren 2011? ;-)

jumper sa...

Jag har sparat det bästa till sist, och jag blir inte besviken, ty det blir så målande och spännande som jag bespetsat mig på när jag följer med på kartan och med bilderna som extra godis. Tack för det! Södra Skåne (utom Malmö och Lund) är okänt område för mig och jag har aldrig åkt terrängcykel, men jag tror att jag ändå anar svårigheterna. Min erfarenhet av cykling och löpning i nordvästra Skåne är att det är svårt att hitta mindre vägar inåt landet som inte bara slutar vid en bondgård. Fast där handlar det ju om ren jordbruksbygd.
Bra cyklat i alla fall och ännu bättre tur nästa gång både på stålhingst och apostlahästar.

Dunceor sa...

Underbar berättelse och det är skoj att du tog tag och genomförde detta projektet trots meningen var att du skulle springa det. Men det kommer en tid för det också.

Sen vet jag inte om det alltid var en fördel att cykla framför springa om man ser på bilderna ;)

Ingmarie sa...

Åh vad jag blir sugen! Fantastisk berättelse och underbara bilder. TACK! Och självklart kommer du att kuta den en dag. Och cykla hela med. Nu vet du "fallgroparna". Bra jobbat!

Benet sa...

jumper: Tack själv. Vet att du har en förkärlek till kartor. Antar vidare att du inte skulle ha lika svårt att orientera dig då du säkerligen skulle ha studerat kartorna med större noggrannhet än jag innan du gett dig iväg...
Terrängcykel är kul. Når dock inte upp till löpningens förträfflighet. Men är absolut ett trevligt komplement. Och cykel som allmänt transportmedel är i min bok bästa tänkbara.

Dunceor: Tack. :-) Ja, känns gött (och skitkul) att det verkligen blev av. Misströstade först en del då jag insåg att jag inte skulle kunna springa som det var tänkt. Men ett cykeläventyr är inte helt fy skam det heller :-)

Ingmarie: Tack. Och varsågod. Du med din rutin hade säkert kommit en bra bit längre och säkert hela vägen till Haväng. Stenar och andra hinder är till för att hoppas över! som nån galen MTBare sa någon gång...