Ett andra varv

- Jag vill hälsa dig hjärtligt välkommen tillbaka från västkusten.
- Tackar, tackar!
- Varsågod. Får man ställa den klassiska frågan?
- Klassiska?
- Ja, frågan som alla sportjournalister envisas med att ställa efter avslutad sportslig insats.
- Jaså den. Ja, var så artig.
- Ok. Hur kändes det?
- Tack, det kändes bra. Var faktiskt riktigt, riktigt trevligt.
- Jaså, minsann? Vad kul! Till och med trevligare än i fjol?
- Ja, på sätt och vis. Och så gick det mycket fortare.
- Ser man på! Då får man be att få gratulera! Får man också kanske fråga hur mycket fortare?
- Ja visst. Låt se, öhhhh, hmmmm,
- Vad gör du?
- Räknar.
- Jaha. Ja, det där med minuter och sekunder kan ju vara lite knepigt.
- Mmmm, för att inte tala om timmar.
- Förlåt?
- Sssh! Mummel, mummel… Jo, nästan precis 3 timmar och 45 minuter snabbare.
- ????
- Förmodligen mest beroende på det från i fjol förändrade transportmedlet.
- Förändrat transportmedel? Nya skor? Eller vad? Men inte kan väl skorna ha så så stor betydelse att det gör nästan fyra timmar på ett halvmarathon? Du får ursäkta, men jag fattar ingenting.
…

Därefter spårade intervjun fullständigt ur och inget mer vettigt blev sagt. Låt mig därför fortsätta berättelsen från Göteborg med egna ord.

Vi hade i år tagit beslut om att transportera oss till Göteborg medelst bil, främst för att spara en hel del tid. Och det gjorde vi också. I runda slänga fyra timmar. (Ja, just de fyra timmar som den lokala, likaledes virtuella, sportjournalisten hade så svårt att greppa.) Innan beslutet om att köra bil togs hade vi varit lite bekymrade över om var vi skulle kunna hitta en vettig parkeringsplats någotsånär i närheten av Slottsskogsvallen en dag då Göteborg formligen invaderas av löpsugna människor. Vi ville ju komma så pass nära händelsernas centrum med bilen att vi skulle kunna använda den som "base camp". Oron visade sig vara helt onödig. Vi hittade en helt utmärkt plats bara ett par hundra meter från startlinjen. Perfekt!

Då hela uppresan flytit på fint och parkeringsproceduren gått på ett kick fick vi ett par sköna timmars picnic i solen i gröngräset bredvid den parkerade bilen innan det var dags att ge sig i kast med dagens huvudattraktion; själva loppet. Den förste av oss tre skulle ge sig iväg redan klockan 14.03. Den andra (kollega M) klockan 14.08. Jag var sist iväg. Från startgrupp 4. Klockan 14.27.

Den halvtimmes långa väntan i startfållan utsatte mig och övriga löpare för en hel del sol och värme, vilket i och för sig var trevligt, men också gjorde mig ordentligt törstig. Jag blev tvungen att ”offra” innehållet i en av mina tre vätskebältesflaskor innan jag ens rört mig en enda meter framåt. När min startgrupp, eller ”starthord”, äntligen började röra på sig var det som vanligt i dessa sammanhang bara att hänga på. Vi marscherade i takt mot startlinjen ackompanjerade av både musik och SATS-tjejernas energiska dans på en scen en bit bort. Strax innan vi skulle passera första mattan började horden så smått att springa. Så även jag iklädd mina orangea DS Trainers. Det kändes härligt att få komma iväg och få lite svalkande vind i ansiktet.

Mantrat jag upprepade för mig själv då jag dragit igång lunkandet var: Ta det lugnt, håll igen. Tänk på att det väntar ett marathon på dig i huvudstaden om två veckor och att det här bara är ett träningspass som skall få dig att känna på att springa i klunga och för att testa om ryggen/benet håller. Pulsklockan, som ger mig momentant tempo, hjälpte till att hålla ”rätt” fart, vilket jag tidigare bestämt till att hamna någonstans mellan 5:15 och 5:20. Obehaget, som jag brukar känna i vänster underben, fanns närvarande, men väsnades inte speciellt mycket.

Det kändes bra att springa. Roligt att springa. Lätt att springa. Härligt att springa. Stördes inte nämnvärt av den trängsel som allt som oftast uppstod utan sprang mest och småmyste. Då det var dags för första utförslöpningen nerför Älvsborgsbron, så lade jag i friläget och ”rullade” nerför backen så avslappnat jag kunde. Jag sprang förbi mängder med folk under utförslöpan och det hela kändes så lätt, så lätt.

Ute på Hisingen är det inte många meters höjdskillnad mellan högsta och lägsta punkt på banan och det kändes både tryggt och hemtamt då jag ju springer de flesta träningspass i extremt flacka Kristianstad. De åtta kilometrar som springs på ”andra” sidan Göta Älv kommer jag ihåg att jag upplevde som ganska trista och jobbiga i fjol. Det kände jag inte alls igår. Det var bara kul. Milen passerades på ca 53 minuter, vilket gav mig ett kvitto på att jag låg helt rätt i mitt planerade träningstempo.

Då vi begav oss uppför den ganska sega Götaälvsbron kände jag mig för första gången i loppet lite trött i benen, men det försvann lika snabbt som vi kom upp på brons högsta punkt och utförslöpningen tog vid. Även vid denna utförslöpa sprang jag förbi en hel drös med folk. Det bara rullade på och det kändes som att jag gick på frihjul. Väl inne i stan var det härligt att möta allt folk på Avenyn och när jag rundat Götaplatsen och kramat den erhållna tvättsvampen över huvet tänkte jag att nu lägger jag mantrat åt sidan och trycker på lite. Jag menar, lite trött måste jag väl få bli. De avslutande kilometrarna gjordes i sub-5-tempo och det kändes både jobbigt och härligt att få köra på den sista biten.

Mitt resesällskap, som gått in på fina 1.33 respektive 1.39 och som fått vänta en knapp halvtimme på min ankomst, stod och hejade precis innan jag svängde in på Slottsvallen där gav mig på en liten spurt för att slutligen korsa mållinjen på en planenlig tid av 1.49.28 (5:11min/km).

Post-löpnings-öl.
Himmelskt gott!
Skål!

Sammantaget en kanondag. Med ett riktigt roligt halvmarathonlopp som gav mig ett bra och skönt besked. Det verkar som att kroppen håller. Det verkar som att det faktiskt skulle kunna gå vägen den 30:e. Låt oss hoppas att det verkligen blir så!