Det snurrar rätt bra i den Bengtssonska skallen nuförtiden. Jag väger argumenten mot varandra. Funderar. Analyserar. Försöker bygga underlag men kommer liksom inte fram till något riktigt vettigt. Alla tänkbara beslut har sina för- och nackdelar och jag har svårt att se vilket beslut som skulle vara det bästa. Samtidigt är det precis det jag måste göra. Och det snart. Det är nära nu.
Jag var ute och testade min löpförmåga i fredags. Ett standardvarv på Näsby Fält i fjolårets Göteborgsvarvstempo. En sträcka på 6,7 kilometer som sprangs i ett helt underbart väder en fantastisk prematur försommarkväll. Resultatet av testet var ganska positivt, tycker jag. Den kombinerade smärtan och kraftlösheten som jag på senare tid upplevt i vänsterbenet var inte alls lika påtaglig längre. Inte helt friskt dock, men bra mycket bättre än på länge.
Jag kände mig lycklig, lycklig då jag sprang den långa raka grusvägen ner mot skogspartiet på Norra Lingenäset. Väl inne i skogen upptäckte jag att vitsipporna var på väg att dra sig tillbaka för i år, vilket gjorde mig en smula vemodig. Den vita prakten kommer dock att tas över av ramslöksblommorna inom kort, men ändå. Det känns som att jag missat en av de visuella höjdpunkterna under året.
Men, men. Det är som det är och inte mycket att göra åt den saken. Nu är nu och det är härifrån och framåt som jag har möjlighet att påverka. Men hur?
Den stora frågan som just nu ockuperar största delen av min vakna tid är ifall jag skall åka upp till Göteborg på lördag eller inte. Jag vill så gärna vara med på 30-årsjubiléet. Vill så gärna få uppleva stämningen igen. Få sitta och tjata löpning och annat med kollega M på vägen upp och sedan få till ett "kvalitativt" långpass innan det är dags att ta sig an den verkliga utmaningen i hufvudstaden två veckor senare.
Samtidigt vill jag absolut inte riskera att göra något som potentiellt skulle kunna fördärva mina chanser att vara åtminstone någotsånär "fit for fight" den 30:e. 42 kilometer är långt. Förbannat långt. 14 kilometer längre än jag någonsin sprungit, faktiskt. Ett faktum som skrämmer mig en hel del. Och som emellanåt får mig att börja tvivla.
Ju mer jag funderar desto mer värk får jag i vänsterbenet. Psykosomatiskt? Säkerligen, men trots det ofattbart irriterande. Ska jag, ska jag inte? Ge mig en prästkrage eller nåt. Jag blir knäpp.
11 kommentarer:
Det är tråkigt att GV och StM ligger så närma varann. Det hade varit skönt om de åtminstone la 3 veckor emellan.
Min motivation för löpning tryter just nu och är inte alls sugen på springa 42km om tre veckor. Kroppen är trött och det har varit stolpiga löpning på senaste.
Svårt att säga vad du bör göra men vi får hoppas du tar ett bra beslut =)
Trist att höra att du känner dig omotiverad. Du får visualisera den kalla ölen på Stora Essingen och ha den bilden som morot....
Angående min beslutsångest: Det jag åtminstone vet är att OM jag bestämmer mig för att åka till Göteborg, så skall jag se den halvmaran som ett "kvalitativt" långpass, och inget annat. Bestämma sig för ett "hårdare än normalt, men absolut inte max"-tempo och köra på det.
Min kollega M gjorde det i fjol och det blev skitbra på StM.
Sedan för att visa att Gbg bara varit träning, maxade hon på StHM istället och gjorde en tid som var typ 17 minuter bättre än i Götet. Discipline and Respect!
Min plan har ju varit nu i helgen att köra ett pass jag körde innan Växjö, nämligen 15km i snabbare än mara-fart för få en bra snabbdistans. Jag tycker du borde kunna göra GV i mara-fart åtminstone och jag tror det kan bli ett riktigt bra träningspass.
Jo jag har varit trött i kroppen vilket gör att träningen har fått ett steg tillbaka. Förhoppningsvis så kan jag få tillbaka motivationen och jag ser väldigt fram emot den där ölen, mer än själva loppet :P
14km har du ju sprungit många gånger förut. Och det är jobbigt men inte övermänskligt att springa 42. Det är ju trots allt typ 14tusen som går imål varje år. Det vore väl fanken om du inte skulle kunna vara en av dem...
Ses på StEssingen om inte förr!!!
Åk till Göteborg och starta. Spring lätt och fint så länge det känns bra. Om du får ont bryter du, annars fullföljer du, men oavsett vilket tar du det sedan ganska lugnt fram till Stockholm. Hur du ska göra där får vi återkomma till. Fler frågor?
:-)
Dunceor: Hoppas du har rätt. Det hade som sagt varit gött att få till ett bra långpass innan Stockholm. För att känna att det är genomförbart...
Låt ölen hägra så ska du se att det går som smort!
Masse: Du har (förhoppningsvis) helt rätt. Egentligen tror jag att jag fixar maradistansen. Det är den här förbannat trista skadan som gjort att jag börjar tvivla. På en hel del faktiskt... Jag vill i varje fall vara i sånt pass ok skick att jag ger mig en ärlig chans att ta mig runt.
Och om bara ryggen håller sig relativt lugn och fin och smärtan i underbenet inte förvärras, så stämmer jag in i din skönt positiva inställning; Det vore väl f-a-n om jag inte skall kunna vara bland de 14000 som korsar mållinjen på Stadion lördagen den 30:e (får goose bums bara jag tänker på det)...
Jumper: TACK! Så får det bli. Inga fler frågor.
Oh, förstår ditt dilemma. Det är faktiskt synd om oss, tycker jag. Riktigt synd.
Men då gäller det förstås att tänka ramslök och inte gräma sig över vitsippor! Jag övar på mitt positiva tänkaden. Har haft en bra lärare och inspiratör i den frågan Du.
Det är klart du klarar maran!De där extra 14 kilometrarna sitter bara i skallen. Kroppen lär skrika att du ska ska sluta (det gjorde min när jag sprang di där 52) men den behöver man inte alltid lyssna på. Om den inte signalerar att en riktig skada är skedd - då kliver vi av. Eller hur?
Själv hade jag nog stått över GV om jag var i dina kläder. Men det beror på att jag misstänker att jag under ett lopp inte alls lyssnar på ngn kropp, och alltså riskerar att ha sönder ngt på allvar. Funkar du annorlunda ska du såklart följa Jumpers goda råd.
Singla en slant - när slanten precis ska landa - då vet du vad du hoppas att den ska visa. Kör på det.
Bureborn: Usch, hade du verkligen stått över GV? Hmmm... ??? Ja, det kanske är det bästa... Men, nej. Jag åker upp. Tar det lugnt. Så får vi se vad som sker.
Snorkis: :-) Jepp!
Ska ni sova hos era vänner i Knivsta (eller var det Märsta?) i år på Stockholm Marathon? Jag ska ju till Uppsala i år igen så man kan ju mötas på väg till Sthlm på morgonen och sen ha sällskap tillbaka. Vi får höras om det men det börjar faktiskt närma sig.... =)
Dunceor: Knivsta stämmer bra. Hos svåger och svägerska. Klart vi ska göra sällskap. Och du har helt rätt... det är nära nu!
Skicka en kommentar