Jullov! Äntligen!
Tid att vara. Tillgänglig, avslappnad, fokuserad. Tid att träna. I dagsljus. Närsomhelst, varsomhelt. Jo, tjena. Är det inte det ena så är det det andra, som pessimisten säger.
Löpningen har rullat på fint under hösten som gått. Många härliga långlöpningar, en del kvalitetspass, en rolig tävling mitt i alltihopa och trevliga lunchpass på tisdagarna. Det har för det mesta känts bra. Känt mig lätt i kroppen, löpsprallig i benen. Halvmaran i Bromölla gav en indikation om att jag med höstens löpkontinuitet var på rätt spår och inspirationen var efter detta verkligen på topp. Det har helt enkelt nästan gått lite för bra för att man har skolat kunna vara helt tillfreds. För skadan som garanterat legat och lurat runt hörnet och bara inväntat rätt tillfälle skulle väl snart visa sitt fula tryne.
Jag kände det första gången vid Finjasjön runt. Efter 15 löpta kilometer högg det liksom till i vänster knäveck och blev till nån slags låsning som ledde till en smärtkännning som vandrade från senan i knävecket runt till framsidan av knäet. Jag var tvungen att försöka sträcka ut benet ordentligt i farten för att det skulle släppa. Och släppte gjorde det. Ganska omgående också. Vilket ledde till att jag inte tog det på riktigt allvar. Högst tillfälligt och säkerligen helt ofarligt.
Men, så hände det igen, och igen. Och ytterligare ett par gånger. På långpasset för en dryg vecka sedan var jag tvungen att stanna till vid inte mindre än tre tillfällen för att stretcha bort smärtorna i den bakre, yttre senan i vänster knäveck. Efter det passet dröjde sig någon slags ostadighet kvar i knäet och vid långsam böjning av detsamma ståendes på vänsterfoten uppkommer numera en smärta ackompanjerad av en rejäl försvagning vid en speciell vinkel; någonstans mellan 150 och 160 grader.
Vet faktiskt inte alls vad det kan röra sig om. Har hållt mig (någotsånär) borta från löpningen sedan lunchpasset för en vecka sedan (förutom lite transportlöpning till och från gymet i lördags) och känner mig just nu som en icke-löpare, vilket är en högst otrevlig känsla. Får se om jag tar mig ut och provar lyckan på de vita vintervägarna i morgon. Jag hoppas att de skumma känningarna enbart är ett dåligt skämt från löpgudarna. Om inte kan jag ju alltid önska mig ett nytt knä av tomten. Eller i varje fall ett besök hos en sjukgymnast/naprapat.
God Jul på er!
8 kommentarer:
Fasiken vad trist! Men du, kolla upp det där, en del skador ska man ju träna sig igenom.
God Jul givetvis och allt det där! Kram!
Japp, ska definitivt kolla upp det om det fortsätter jävlas. Ska dock försöka att få bukt med det själv medelst bland annat stretching först.
Kram tebax!
Det låter lite som samma problem jag hade med mitt knäveck. Lösningen på mitt var massa stretchande.
Ha en bra jul så blir det lunchlöpning sen efter nyår!
Det är ju själva...!
Det är alldeles uppenbart att löpargudarna inte gillar att man börjar tycka att det går bra, då måste de uppenbarligen sätta en på plast. Surskallar!
Märklig knäåkomma. Kan nåt ha hamnat på sniskan? Har aldrig upplevt ngt liknande själv i alla fall. Jag håller tummarna för att du får en bekymmersfri runda i snön! Om inte får du lova att kontakta expertisen, för knän ska man vara rädd om.
God jul!
Dunceor: Ja, jag tänkte faktiskt på dig och ditt skumma knävecksbekymmer i våras. Kan det ha något att göra med det idoga framfotslöpandet med konstant lätt böjda knän? I kombination med konstant stretch-slarv? Nåja, vi får se. Ska verkligen skärpa mig vad gäller stretchingen och se hur det artar sig.
Bureborn: Jag "försöker" att arbeta bort min medfödda (?) skrockfullhet, men ibland är det svårt. För det verkar, precis som du säger, någon som inte tycker att det ska gå för lätt och kännas för bra.
Ja, det känns som att den ena senan som går i knävecket har hamnat snett. Mycket konstigt. MEN, snörundan gav positivt besked! Det var lite stelt i början men det släppte ganska snabbt. Att springa i decmeterdjup snö är riktigt, riktigt härligt! Håll nu tummarna att knäet inte hämnas. :-)
Säger som de andra; Kolla upp FORT! Då är chansen att du blir av med eländet FORT med. God Jul!
Min erfarenhet av konstiga skador på alla möjliga sidor av knäna (senast i somras just i knävecket)är att försvinner lika fort som de dykt upp. Jag blir alltså inte förvånad om ditt nästa blogginlägg handlar om något helt annat.
Jag tror minsann du har helt rätt, jumper! Kände inte ett skvatt av skadan under den (relativt) snabba kvartsmara som jag ägnade mig åt under eftermiddagen. Har iofs stretchat ordentligt sedan detta blogginlägg skrevs.
Skicka en kommentar