tisdag 27 april 2010

Nerladdning

Vad är med mig och uppladdning inför vårens lopp? I tre år av tre möjliga har våren bjudit på händelser som stört träningen och uppladdningen inför det som komma skall. Varför?


2008 var det en sjukt envis behinneinflammation i vänster underben som höll mig sällskap ända från januari långt in på sommaren och som tvingade mig till mången cykelturer och simhallslängder samt ett antal sjukgymnast och läkarbesök innan jag benhinnetejpad och högst osäker på formen gav mig upp till Göteborg för min halvmaradebut.


I fjol började jag förlora känseln i vänsterbenet i slutet av mars månad och fick, efter ett besök hos naprapat Mats, reda på att min klena bål och allt mitt löpande fått ischiasnerven i kläm. Den gången förpassade jag mig själv till poolen iklädd wet vest och sprattlade mig i "form" för både Göteborgsvarvet och två veckor senare marathondebuten.


I år har det varit höger underben/fotled som stört min löpning i både mars och april, och när den skadan nu äntligen verkar gett med sig så kommer förkylningsvirusen som jag lyckats hålla mig ifrån under hela den långa vintern och ger mig ett karateslag över halsen. Lagom till födelsedag, formtoppningspass och planerad Londonresa med bland annat park- och stadslöpning på schemat.


De planer man gör upp tillsammans med Anders Szalkai, sina löpbloggsvänner och sig själv verkar alltid att fallera då det börjar närma sig. Undrar hur det känns att kunna följa ett löpprogram ända fram till målet? Undrar hur det känns att få känna formen komma smygande efter regelbundet avklarade korta intervallpass och sugande backpass? Det är nog en riktigt skön känsla. Antar jag.

8 kommentarer:

Dunceor sa...

Jag har inte sprungit på en vecka nu för jag hade lite problem med foten men den har varit bra sen i fredags. Dock har jag helt ramlat av vagnen motivationsmässigt och har t.o.m. tänkt tanken att inte springa Sthlm i år.
Jag vill springa men jag vill inte ha någon press. Jag hade velat känna att jag har ett år i sträck klämt in 5 pass i veckan utan uppehåll för skada eller nertrappning/upptrappning för något lopp.
Vi får se vad jag bestämmer mig för, först blir det NYC om drygt 1½ vecka i alla fall.

Ingmarie sa...

Jag förstår PRECIS vad du menar. Så fort man (läs jag) blir minsta lilla seriös och har ett mål så brakar korthuset. Tror det har gått troll i det där. Kan man luras på något vis? Låtsas som att "jag ska inte tävla bara träna lite mer just nu tralla laaaa".

Benet sa...

Dunceor: Inte springa Stockholm? Nääääääää. Det gillar jag inte. Din motivationssvacka tror jag kan förklaras med att annat fångat din uppmärksamhet på sistone. Högst naturligt. Men att skippa Stockholm låter alltför otroligt och deprimerande för att jag ska köpa det rakt av. I need you, man!

Låt oss skippa pressen! Låt oss njuta av evenemanget och vädret och folket och av löpningen som sådan. Visst, ett marathon är (som jag sagt tidigare) förbannat långt och nästan okristligt att ta sig igenom, men med rätt mental inställning tror jag att vi fixar det trots att vår uppladdning inte blivit den bästa! Och inställningen är kanske att i år kanske det inte slås rekord tidsmässigt, men väl upplevelsemässigt! Eller nåt! Vad sägs?


Ingmarie: Du får gärna skriva "man" eftersom det passar så förbaskat bra in på mig också. Skumt det där. Och ack så irriterande. Om man kan luras? Vet ej. Jag är så sjukt dålig på det; luras och ljuga alltså. :-)

bureborn sa...

Det du själv skrev för att peppa Dunceor säger du väl åt sig själv också? För så är det ju - du kommer att få en fantastisk dag längs banan, även om du inte lyckas slå PB. Skit i det förexten, varje lopp är ett nytt lopp! Bara njut! Och drick och är för allt vad du är värd så du får full valuta för startavgiften. :-)

Om någon kommer på hur man luras hoppas jag verkligen att de talar om hur man beter sig. Tills dess måste vi kanske inse en bister fakta - vi tränar helt enkelt mer än vad våra kroppar tål. Det där lät ju muntert... Men va sjutton - förr eller senare kommer vi på hur vi ska hålla oss på rätt sida gränsen.

Benet sa...

Bureborn: Jo, det måste jag ju göra för att ha något kvar att stå efter vad gäller årets upplaga av StM :-)

Men frågan är ju varför det alltid måste vara så? Kan man aldrig få känna sig riktigt (för)beredd?

Eller skulle det isåfall innebära en så pass stor press att det skulle bli outhärdligt? Och resultera i att något taskigt inträffar under själva loppet så att förhoppningarna om en kanontid skulle grusas lik förbannat? Vore det kanske en än större försmädlighet? Än att ha fått uppladdningen sabbad och sen göra ett (förväntat) halvdassigt lopp alltså?

Ja, hur man än vänder sig har man luggen fram, eller hur det nu var.

Men, att våra kroppar skulle vara av klent virke kan väl ändå ALDRIG vara sant... ;-)

jumper sa...

Om något varit min lott, så är det nog det sist antydda. Inför alltför många Stockholm Marathon och Lidingölopp har jag känt mig väl förberedd och ibland till och med i kanonform med jumperska mått mätt, men lagom till loppen har jag insjuknat eller skadat mig. I år är det lite si och så med träning och form, vilket lovar gott (och jag är kaxig och tar inte i trä)!

Överladdning på grund av stora förväntningar råkade jag ut för i mitt första StM-försök, men numera sover jag bra om natten.

Om man har betalt är det väl lika bra att starta. Själv har jag startat ett flertal gånger trots att jag redan bestämt mig för att bryta. Det är ju en fest även om man går hem innan folk börjar ragla...

Dunceor sa...

Vi får se vad jag bestämmer mig för. En grej är också att jag är lite trött på flänga runder så att bara åka upp till sthlm, kort hänga med min bror och sen springa för sen ta sig hem igen lockar inte alls.
Jag var ute och sprang igår och det var himla mysigt och trevligt då jag sprang utan press. Men känslan att jag inte kommer springa Sthlm ligger kvar.
Jag tror jag väntar tills jag kommer hem från NYC för att bestämma mig om jag springer eller ej.

Fredrika sa...

Känns som att öppna tältskynket till rena fältlasarettet här i kommentarerna! Ja, fasiken vad trist att aldrig liksom kunna träna med den kontinuitet man tänkt sig. Men det hör väl till, å andra sidan. Precis som man inte kan vara tokmotiverad jämt heller. Löpning är lite grand som... livet, typ ;)