Gubbe? Jag? Vid 42 års ålder? Ja, så är det kanske... Kanske är det så ungarna här på gatan ser på mig. En gubbe. En lång, lite konstig farbror som brukar komma förbistudsande utanför köksfönstret iklädd spandaxtights och toppluva. Jo, så kan det nog vara...
Men, det var ett tag sedan nu. Som gubben studsade förbi några fönster eller dörrar eller hus eller träd, allltså. Gubben har hållit sig inomhus på sistone. Antingen på sitt kontor eller inne i sitt hus. Eller på ett av stadens gyminrättningar. Där slitandes på en roddmaskin eller svettandes i en sådan där märklig Crosstrainermaskin. Tittar man i gubbens träningsdagbok för februari och mars är det en sannerligen sorglig syn för en påstådd långdistansare med två marathon och ett ultraevent på schemat för året.
Anledningen till det magra resultatet de senaste veckorna verkar nu vara utrett. Det stavas helt enkelt G-u-b-b-e. Med bräckliga vader. Åtminstone tror jag det då jag läser om symptom för fenomenet 'gubbvad'. Det stämmer in alltför väl för att kunna ignoreras. Bureborn var inne på detta redan för någon vecka sedan, men då ville gubben i mig inte riktigt lyssna.
Han har dessutom känt sig hängig och raspig i rören sedan i torsdags, så just nu är det smått klent med löplyckan. Måtte gubbjäveln resa sig och komma igen och det väldigt snart!
10 kommentarer:
Klart du gör! Gubbkroppen säger vila och då vilar du!!! ;) Krya på dig med ännu mer ingefära ;) Kram!
Helena: Gulle dig! PRECIS det jag ville höra! :-)
I augusti 2009 hade jag en skum krampliknande vadskada som slog till med kraft efter en stunds löpning. Efter två veckors vila var det borta. Eftersom det satt i den övre delen av vaden inte långt från knät, diagnosticerade jag det dock inte som gubbvad, alla andra associationer till trots.
I brist på goda gubbvadsråd, får du alltså nöja dig med detta vittnesmål om gubbtillfrisknande.
Det finns gubbar, och sen finns det coola gubbar med krut och jävlaranamma i. De som är som såna där ryska dockor som alltid reser sig när man knuffar omkull dem. Som du!
Funderar lite på den där vaden. Undrar om det kan funka med liknande rehab som jag fick order om när det gällde hälsenan. Då skulle jag långsamt trappa upp löpningen, börja med två minuter. Sen fyra minuter osv. Skulle vara bra mot ärrbildning, sa naprapaten. Om det är sån du fått i den usla vaden och som irriterar när du springer kan det ju vara värt att testa. Passar ju ypperligt när du ändå stretar på gymmet, två minuter på löpbandet är ju ok om man dessförinnan gnetat på crosstrainern?
Förexten. har du inte barmark att cykla på snart där nere i söder?
jumper: Låter ju lovande. Mitt "onda" sitter dock längre ner. Känns som att det är den inre/bakre vadmuskeln (soleus) som jävlas... Till råga på allt har jag legat hela helgen i någon form av förkylning. Eller det är kanske rentav bra tajming så att vaden får vila ett par extra dagar utan att löpfrustrationen slår till alltför hårt. Vi får se vad som sker i veckan...
bureborn: Hehe. Japp! Gubben har tänkt att resa sig igen! At trappa upp långsamt var det tips jag också fick av sjukgymnasten då jag skulle ta mig tillbaka från benhinneträsket. 2 minuter i taget är ett bra tips! Det ska jag testa nästa gång jag asar mig till gymet.
Barmark, ja! Absolut! Det har vi faktiskt haft ett tag. Och nu kanske, kanske temperaturen går åt rätt håll också så att jag kan börja MTBa på allvar igen. (Cyklar dock dagligen, både i Kristianstad och i Lund (till/från stationen) och har gjort så HELA vintern) :-)
Äsch! Du är ju rena ungdomen! Måste vara en "pojkspolings-vad" du drabbats av. :-)
En hel vinter helt utan löpning.
Istället skridskor med och utan klubba. Rinkbandyträning med jobbet varannan vecka, helt usel bollkontroll men inte 100% helt chanslös 100% av tiden:-). "Roligt" att höra om skador som inte läker, ont i ryggen, mm från de (på isen) som är mellan 10 och 20 år yngre. Femtio och fortfarande aldrig ont i ryggen. För löpning är det knäna som sätter gränsen.
En del saker blir inte bättre med åldern, men du kan nog ha tio till femton år med förbättrade löpresultat framför dig.
Ingmarie: Tack kära du. Alltför vänligt. :-) Har börjat (efter en seg förkylning då jag verkligen tvingades vila) nu kommit igång så smått igen och stegrar löpningen extremt försiktigt. 2 min löpning på promenadspasset i förrgår, 5 min igår. Idag är 10 min planerat under ett 90-minuters powerwalkpass. Had tänkt dra ut på MTBn, men ett kallt regn stoppade de planerna. Har inga bra kläder för att cykla i regn.
Hz: Schysst att du/ni håller igång med rinkbandyn! Trist att höra om ditt bråkiga knä, men upplyftande att ryggen håller!
Jag ska börja testa att springa mer och mer HELT barfota i sommar. Det har tagit några år, men nu har jag ett löpsteg där steget att ta av sig skorna helt och hållet känns klart naturligt.
Hoppas att jag ska kunna hålla på med löpningen i MÅNGA år till, oavsett om jag lyckas förbättra resultaten eller ej. Funderar väldigt ofta på det du sade under mina benhinneproblemsdagar: Löpning handlar inte om ett speciellt lopp/evenemang. Det ska ses i ett mycket längre perspektiv.
Så sant, så sant!
Haha, roligt inlägg! Jag kan se gubben i spandaxtights och toppluva och nästan höra vad barnen/ungdomarna tänker när han studsar förbi! Härligt!
SARA: Hej på dej! Hehe... Ja, men är säkert ett UFO i vissas ögon. Men, ett glatt UFO. Åtminstone då det verkligen kan springa. Är UFOt skadat är det inte mycket med det... :-)
Skicka en kommentar