Skall du synda, gör det med besked! En regel som jag praktiserar de gånger jag väljer den "orena" vägen. Igår gjorde jag nog fader M rejält besviken. Jag var aldrig i närheten av att hålla mig på MAF-puls. I dryga två timmar. Mmmmmm. Lovely!
Jag satt för någon vecka sedan och sneglade på en logga i nedre vänsterhörnet av jogg.se-sidan då jag efter ett av alla mina maffepass matade in mina löpdata. "Sverigestafetten". Vad är det för nåt? Började läsa om projektet och det killade faktiskt till lite i maggropen. En stafett från söder till norr via två olika leder. Genom hela vårt avlånga land. Från Smygehuk till Treriksröset. Spännande!
Det som fick mig att haja till lite extra var att nästkommande etapp på östra leden var planerad att gå från Höör till Hässleholm, vilket är den lilla stad där jag för tillfället jobbar. Hmmm, kunde ju vara kul att hänga på. Men, nä, att springa i grupp då man är "tvingad" att hålla sig i de lägre pulsregionerna är nog ingen särskilt bra idé.
Firmans stjärnorienterare, som jag äntligen fått att börja logga sin träningsdata på nätet, hade också sett att Sverigestafetten började närma sig kända trakter. Och då han är van vid att ordna tävlingar, och i allmänt har lättare att få tummarna loss än jag, så lyckades han ganska enkelt att dels knipa en etapp med utgångspunkt Hässleholm, dels få både mig och ytterligare en kollega att hänga på. Mitt enda lilla aber då jag tackat ja var hur jag skulle kunna kombinera ett sådant här event med min puritanska Maffesatsning.
Innan jag anlände startplatsen igår morse hade jag faktiskt bestämt mig för att försöka övertala mina båda kollegor att följa med mig i Maffetones vansinnigt frustrerande men samtidigt ganska avspända värld. Dessa planer grusades då Håkan tagit med sig en för mig okänd orienterarbekant som alltså ännu inte hunnit indoktrineras av mig och mina lågpulstankar. Jag fruktade att övertalningsprojektet kanske skulle bli alltför tidskrävande.
Följdaktligen kapitulerade jag och bestämde mig för att hänga med i gruppens utan ord gemensamt bestämda tempo. Jag insåg plötsligt att det hela skulle kunna ses som ett experiment i experimentet. Ytterligare en aspekt på mitt projekt, helt enkelt. Är det verkligen sant att man förstör det lilla man under många veckors lunkande byggt upp i form av aerob bas genom att under ett enda pass ligga på en mer normal distanspuls under ett par timmar? Vi pratar alltså inte "racing speed", utan vanligt, allmänt och trevligt gruppsnacktempo.
Svaret på min fråga kommer jag förmodligen att få under veckan eller veckorna som kommer. Just nu har jag ingen aning. Kanske jag förpassas tillbaka till 7:15-landet, kanske inte. Vi får se. Hur spännande som helst!
Själva löpningen var en ren fröjd. Perfekt väder, trevligt sällskap och fantastiskt vacker natur som omringade oss där vi färdades på ömsom grus, ömsom asfalt på smala vägar längs stambanan i nordöstlig riktning. Lite lagom kuperat på vissa partier, platt och hemtamt på andra. Jag njöt av att äntligen få "springa" igen och de 22 kilometrarna fullkomligt flög fram. Två timmar och åtta minuter senare var vi framme i metropolen Hästveda. Då hade hjärtat mitt slagit 20 736 gånger. Det är 2 688 slag mer än om jag hållit mig till min MAF-puls. Men det var det värt. ABSOLUT!
Sträcka: 22
Tid: 128
Tempo: 5:50
Puls: 162
7 kommentarer:
Spänningen är olidlig - vad kommer att hända?
För övrigt känner jag mig märkligt tillfreds över att du visat dig vara mänsklig. Hade du maffat dig igenom det hela skulle jag nog ha blvit lite rädd för dig. ;-)
Vilken jätterolig idé förexten, med en sverigestafett! Mycket skoj föds på jogg.se.
kul och bra experiment! då får vi se i veckan då... :-)
Jaha, så har det för mig tidigare helt intetsägande namnet Hästveda" fått ett ansikte, eller ska man kanske säga ett "ben". I den mån man hinner läsa stationsnamnet när man susare förbi på väg söderut, kan man tänka: Ja just det ja, det var här Benet fullbordade sin synd i december 2008, genom att springa 22 km i lagom härligt tempo. Men han fick ju sitt straff. All Maffeform försvann i ett nafs och han fick börja om från noll igen. Nej, allvarligt talat, tänker man att det är ungefär som att springa intervall lite för fort och dra på sig mjölksyra. Det förstör temporärt, men inte i långa loppet. Om det inte upprepas...(hötter med fingret)
Jag tror faktiskt det inte gör något alls. Jag tror det vore bra att ha ett lite snabbare pass lite då och då för det är där du kommer känna av den riktiga vinsten.
I am shocked!
Närå, en gång är ingen gång.
Det jag skulle vara nyfiken på att höra är hur detta pass förhåller sig till tidigare (pre-maffe) pass av liknande kaliber. Kändes det lättare nu eller gick det snabbare?
Efter två MAF-tester är jag själv ganska nöjd med utfallet hittills, jag har definitivt sänkt mina tider med 10-20 sekunder per kilometer vid samma puls.
Men jösses vad jag längtar efter att få flyga fram...
Wow, vilken kul grej och vilken skön runda:-) Spännande att se hur detta experiment utfaller faktiskt. Jag tror dock inte att det påverkar MAF-löpningen alltför mycket, för som Fredrika säger "en gång är ingen gång..." ;)
Bureborn: Ja, idén om en Sverigestafett är klockren. Du får hålla utkik framåt våren så du kan hugga en etapp när den drar förbi Enköpingstrakten...
Magda: Japp. Körde ett test idag. Inte helt kass...
Jumper: Hahahahahahaha! Byggnaden i bakgrunden på denna bild hyste en restaurang vid namn STINSEN. Måste ju vara den gamla staionsbyggnaden. Nåja, det var första gången jag satte min fot i Hästveda sedan jag av mina föräldrar blev meddragen till en marknad där för en herrans massa år sedan. Jag antar att det var sig likt...
Dunceor: Enligt Maffetone är det dags för snabbare pass när förbättringen på lågpuls börjar närma sig noll eller anta negativa värden. Jag tror inte heller att ett enstaka pass förstör allt man "byggt upp". Men i alla Maffetoneartiklar man läser så är budskapet att man ALDRIG skall låta pulsen överstiga MAF under grundträningsperioden.
Fredrika: Jag såg ditt MAF-testresultat och det ser ju verkligen bra ut! Kul. Första kilometern formligen flög du ju fram. Angående känslan jag hade i söndags och om det känns lättare nu efter mina Maffeveckor så vet jag ärligt talat inte. Det var så längesedan jag sprang på riktigt. Sjukt va? Om jag tittar tillbaka på pass som jag sprang för ungefär ett år sedan, så hade jag nog bättre kondition då. Kommer speciellt ihåg ett långpass lilljulafton i fjol. 17k i 5:37-tempo med 151 i snittpuls. Det hade jag inte fixat idag... Men så har jag varit skadad och förhindrad att löpträna "på allvar" i stort sett hela 2008 också. Maffeperioden känns som en suverän nystart och som en kanonuppladdning inför marasatsningen efter nyår.
Karin: Du får härmed i uppgift att ordna en etapp i Sverigestafetten när den drar förbi hufvudstaden. Hela bloggosfären runt "stan" skall med. Och hela IF Linnea. Deal? :-)
Skicka en kommentar