lördag 4 juli 2009

Som ett visset hundkex

Vaknar i ett sommarvarmt rum utan hjälp av väckarklockans bröl. 8.00. Lördag. Semester. Ahhh! Tittar ut. Klarblå himmel. Ahhh! Underbart! Familjefrukost på uteplatsen. Nybakade bullar. Nybryggt Zoegas. Ahhh!


Tar en titt i kalendern. Två veckor efter midsommar. Vilket betyder att jag nu hållit mig borta från allt vad löprelaterade aktiviteter heter i 14 dagar. Känns som en riktigt lång period. Känner mig knappt som en löpare längre. Har tappat den där sköna känslan som jag har då jag befinner mig mitt i ett träningsprogram och mycket av tankeverksamheten kretsar kring kilometertider, pulszoner och återhämtningsstrategier.


Har sedan tidigare bestämt mig att idag är dagen då det är dags att försiktigt försöka komma tillbaka till mitt löparliv. En stilla upptrappning med löpning, cykling, bålträning och stretching i en balanserad kompott för att förhoppningsvis hålla ytterligare skador och skavanker stången.


Knäpper pulsbandet runt bröstet, knyter på mig skorna som bar mig runt i Stockholm för en dryg månad sedan och ger mig promenerandes iväg mot kända trakter på Näsby fält. En snabb titt på pulsklockan under min promenad talar om för mig att någonting är galet. Är den den 30-gradiga värmen som stressar min kropp? Eller har jag på bara två veckor tappat all den kondition jag byggt upp under de senaste två åren? Eller håller jag kanske på att bli sjuk? Siffrorna skrämmer mig en del, men trots det låter jag efter två kilometer promenaden att övergå i en försiktig jogg.


Kommer in i skogspartiet och det känns skönt att vara hemma igen. Håller ett lågt tempo och tittar runt i skogen för att se vad som hänt sedan jag var här sist. Ramslöken är borta. Och de hundkex som varje år tar över scenen efter löken är också snart borta. De har redan börjat vissna och ser allmänt eländiga ut. Ungefär som min kropp känner sig. Värdena pulsklockan visar mig (~170) är typ 20 slag högre än normalt i det tempo jag håller. Visset. Riktigt visset.

8 kommentarer:

Fredrika sa...

Du kommer igen, det lovar jag :-)

(Och det kommer inte ta ett år som för ramslöken och hundkexen)

Snorkfröken S sa...

Det tar ju alltid några pass innan man får in löpsteget och den rätta lunken efter längre vila. Med lite kontinuitet kommer säkert löparkänslan tillbaka!

bureborn sa...

Semester - det är ju underbart!
Det där pissiga passet tycker jag du ska glömma. För som sagt: det tar ett par pass innan kroppen kommit på hur man sprang ordentligt. Och den höga pulsen - den var värmens fel!
Säger jag, som också tycker att löpningen känns rätt pissig just nu. Så jag peppar dig och mig själv samtidigt. :-)

Dunceor sa...

Man kommer alltid igen. Jag har också haft en paus på två veckor från all sorts träning vilket känns lite konstigt men ändå inte. Livet lunkar på i vilket fall som helst. Men nu är det intensiv träning som drar igen och nu gäller det att komma i form till Berlin =) Ha det bra i sommar!

Benet sa...

Fredrika: Tack för det. Jo, det känns redan bättre även om det fortfarande ischias-drar över rumpan och i benet under mina försiktiga rundor. Men det skall bli bättre. Har ju 5 härliga veckor med tid för rehab-övningar framför mig.

Snorkis: Japp, du har så rätt. Skall försöka få till lite försiktig kontinuitet nu igen. Har kört de senaste passen tillsammans med frun och det är perfekt "starta-igång-igen"-tempo! :-)

Bureborn: Underbart, ja! Det är bara förnamnet. Den här semestern är ofattbart efterlängtad! Och pisspasset... det är redan glömt. Hoppas att din löpning kommer igång snart. Du har ju en fjällmara att tänka på :-P.

Dunceor: Jo, visst lunkar livet på trots utebliven träning, men det känns skumt, slött och försoffande :-) Tror dock att kroppen mått bra av lite helvila. Jag hoppas att du får en fin löpsommar med bra pass inför årets höjdpunkt i Berlin. Ha det så skönt själv och koppla bort allt vad STE heter!

jumper sa...

När man tittar in här möts man vecka efter vecka av samma vissna hundkex i rubriken. Den sorgliga metaforen överträffar till och med en överstruken finishertröja i dysterhet. Det är tur att du ser glad ut på bilderna i alla fall.

:-)

Benet sa...

Jumper: Jag vet... dags att skärpa sig. Och riktigt så visset är det inte längre. Nytt inlägg på väg. Oj, där dök det visst upp. :-)

Mikaela Mars sa...

Stämmer in med Snorkis. Kondititon är ju en färskvara, men man jobbar upp det snabbt igen om man bara haft ett kort uppehåll och om man innan byggt en stabil grund. :)