Monokromt pass

Som i en svart/vit verklighet pulsar jag fram. Underlaget är knöligt, stegen oftast korta. Balansen sätts på prov och armarna får agera balansstång på min färd på oplogade, ibland nästa orörda vintervägar. Men det är ljust.

Vitt, vitt och vitt. Trots att himlen är grå och träden svarta. Ljust är också mitt sinne vilket får mig att trippa lätt trots att det kanske borde kännas tungt och besvärligt. Broddarna gör sitt jobb och jag känner mig trygg under alla de nitton kilometer jag färdas ute på fältet.

En dag som denna gör det faktiskt inget att våren känns avlägsen.

Principruck

Vad ska detta betyda? Lunchlöpning en torsdag? Men herregud! Det är väl ändå att rucka lite väl mycket på principerna. Va?

Och fartlek på löpband!? Är hela världen upp och ner? Vad hände med den man som påstod att löpband enbart är ämnat att användas av folk som bor norr om polcirkeln? Att vi andra gott kan ta och springa ute i den reella världen.

För... är löpband på riktigt egentligen? Man kommer ju liksom ingenstans. Visst, trött blir man ju, men ändå? Är det verkligen på riktigt?

Tretton grader

Klockan är nitton. Jag har precis stigit in över tröskeln till mitt ljuva hem där jag välkomnas av familjen. Snoret rinner och rimfrosten i skägget börjar tina i stugvärmen. Det är kallt ute. Riktigt kallt. Tretton grader för att var exakt. Cykelturen som tog mig från tågstationen kylde ner mig ordentligt.

Det står fartlek på schemat om jag tittar i mäster Szalkais 3.30-program. Och jag känner mig helt slut. Färdig. Redo för sänggång efter ännu en lång dag med jobb och långpendling. Och så är det kallt. Förbannat kallt.

Jag känner att motivationen har precis fått sig en knäck... En tretton grader kall sådan.

Snö, snö, snö

...och jag som bara vill ha tö, tö, tö.

I natt kom ytterligare en omgång vita kristaller genom luften och lade sig som ännu en stor och fluffig vit filt tvärs över det skånska landskapet. Det räcker nu. Tycker jag.

Visst, det är kul för barnen och för dem som gillar att ta sig en tur på längdlaggen. Speciellt kul för de skåningar som bokat startplats i Sälen om några veckor. Nu slipper de rulla omkring på grusiga cykelstigar, utan kan istället glida fram på det vita täcket vilket måste vara inspirerande.

Men jag är inte skidåkare. Inte skridskoåkare heller för den delen. Jag är löpare. Bosatt i Skåne. Och här nere ska det inte vara snö på marken i mer än högst två dagar per år. Möjligtvis åtta; julafton och dagarna under sportlovsveckan.

En titt i dagens tidning berättar för mig att det heller inte kommer att bli töväder inom det närmaste. Tvärtom ska temperaturerna återigen dyka under nästa vecka. Huga.

Det här vädret får mig dessutom att känna mig som världens lögnhals. Mina brittiska kollegor som flyttade till Sverige (och Skåne) i våras frågade mig i höstas om det kom att bli kallt och snöigt här under vintern. Nej, nej, nej, det behöver ni inte oroa er över. Här nere ligger snön aldrig kvar längre än en dag eller två. Max.

Jo, tjena!

Bokslut 2009

Så har ännu ett år passerat. Det 40:e i ordningen för min del.

Trots att jag i mitt liv oftast brukar fokusera på vad som ligger framför mig, och vad jag sysslar med just nu, så är det kanske på sin plats att här och nu göra en löprelaterad tillbakablick på året som gått.

Vinterträning, Kinaresor, morgonlöpningar i Beijing, S:t Hans backar, Pose Running, ischiasbesvär, naprapatbesök, djupvattenlöpning, buktrycksövningar, bålträning, stretching, ångest.

Som ett test för ryggen och som en liten uppvärmning inför det som komma skulle sprang jag i mitten av maj Göteborgsvarvet.

Två veckor senare var det dags för årets stora mål; Marathon! I Stockholm. Ett event jag verkligen sett fram emot och haft fokus på. Ja, faktiskt ända sedan den första marathonfesten på Stora Essingen, hade jag visualiserat min marathonmålgång på Stockholm Stadion. Och strax efter klockan 18 den 30:e Maj fick jag uppleva den fantastiska känsla som bara kan infinna sig då man har genomfört ett fullt marathon. Ett ögonblick jag förhoppningsvis aldrig kommer att glömma.

Ont i en sena under foten ett antal veckor efter maran, följt av en helt fantastisk sommar med mycket skön löpning, bland annat på Gotland och ute på Rinkaby skjutfält vid Åhusstranden.

Därefter lunchlöpningar, kvalitetskvällspass och några sköna höstlångpass. Ett löprecept som jag höll mig till fram till ett spontant och riktigt roligt halvmarathon i lilla Bromölla i början av November. Ett lopp som sprangs i ett slags lugnt och harmoniskt glädjerus i den ganska bistra höstluften.

Sedan ännu fler lunchlöpningar med mer och mer folk i följet, ytterligare mysiga höstjoggrundor på Fältet och så Finjasjön runt. I slutet av året påbörjade jag dessutom något som jag länge vetat kommer att vara bra för mig och min löpning, men som "skrämt" mig under många år; Gymträning. Min bror lyckades dock dra med mig till ett gym och gav mig en introduktion i styrkemaskinernas, skivstängernas och hantlarnas värld. Lite skrämmande, lite surrealistiskt, men faktiskt ganska kul.

Löpåret 2009 avslutades med ett helt magiskt pass en solig nyårsaftonsdag i tiogradig kyla på en snötäckt strand i Skummeslöv. Så otroligt vackert och så otroligt skönt.

Då jag denna årets sista dag avverkat tio kilometers löpande med ett stort leende på de kalla läpparna visade trippmätaren för året 1442,5 km. På land. Inte så pjåkigt. Detta år hoppas jag dock att det kommer att springas mer än så. Mycket mer.

God fortsättning!

1049

Ett-noll-fyra-nio. Mitt nummer i det kommande Midnattsloppet i Stockholm den 14:e Augusti. Skojskoj! Och det roligaste av allt; frun skall också springa! Med sin Knivstabaserade bror som närmsta konkurrent! Skall bli hur kul som helst! Synes i Stockholmsnatten!