Som i en svart/vit verklighet pulsar jag fram. Underlaget är knöligt, stegen oftast korta. Balansen sätts på prov och armarna får agera balansstång på min färd på oplogade, ibland nästa orörda vintervägar. Men det är ljust.
Vitt, vitt och vitt. Trots att himlen är grå och träden svarta. Ljust är också mitt sinne vilket får mig att trippa lätt trots att det kanske borde kännas tungt och besvärligt. Broddarna gör sitt jobb och jag känner mig trygg under alla de nitton kilometer jag färdas ute på fältet.
En dag som denna gör det faktiskt inget att våren känns avlägsen.
1 kommentar:
Jag tycker att det liknar en gubbe med polismössa!
Skicka en kommentar