söndag 14 februari 2010

Pulspass

Just som man trodde att vintern började gå mot sitt slut och att man snart kanske till och med skulle börja få skönja lite grönska på fältet så vräker det ner ännu en omgång med snö. Natten mellan fredagen och lördagen kom det en icke försumbar mängd frusen nederbörd. Gårdagen ägnades till stor del åt snöskottning och idag var det dags för veckans långpass. Bestämde mig för att testa att springa på fältet även om jag fruktade att det skulle vara riktigt tungsprunget.


Det visar sig att jag har rätt. Börjar ana oråd redan efter en halv kilometer då den första grusvägen visar sig vara täckt av en ansenlig mängd, i stort sett orörd snö. Så fortsätter det i många kilometer och i drivorna kan snödjupet uppgå till ett par, tre decimeter. Jag pulsar fram i en stil som säkert ser fantastiskt rolig ut. Försöker hålla balansen genom att använda armarna likt en lindansare. I vetskapen om att det som inte dödar härdar kämpar jag på och försöker även att tycka att det är kul. Men det är svårt idag. Det är inte alls roligt. Mest irriterande.


Rätt som det är finner jag dock att en del av vägen har blåsts fri från snö av vindarna som brukar ligga på från nordväst. Underbart att få springa utan att behöva sjunka ner i djup snö för varje taget steg. På andra partier har några bilförare dragit fram med sina åk vilket lämnat trevliga hårt packade hjulspår att springa i.


Partiet genom skogen som brukar vara en ren fröjd ägnade jag idag åt att försöka pricka de skidspår som någon lämnat efter sig efter en runda på längdlaggen. Med facit i hand hade längdåkning nog varit ett smartare val av fysisk exercis idag. Om jag haft några vill säga.


Efter drygt tio kilometer på fältet springer jag förbi hemmet. Stannar till, kränger av mig broddarna, slänger in dem på den nyskottade uppfarten och ger mig iväg mot den halvblottade asfalten på Hjärtebackes väg. Otroligt passande namn på en väg så här på självaste Valentindagen.


Påbörjar en ny del av passet som nu mestadels ska springas på cykelstigar runt om hemmastaden. Benen känns tröttare än vanligt efter en mils joggande, men det är i varje fall skönt att kunna trippa på i någotsånär normal löpstil. Jag finner asfalt på största delen av andra halvan och kilometerna rullar på. 22k känns dock långt idag och jag hamnar i någon slags långpassleda. Låt detta pass vara över snart. Låt mig få komma hem till värme, mat och en uppfriskande dusch... Till slut står jag så utanför dörren. Plockar upp broddarna som ligger slarvigt slängda på markstenen, öppnar dörren och kliver över tröskeln. En titt på min Polar visar att längden blev nästan på pricken som planerat; 22,1k.


Är nu nyduschad, ombytt, nykammad och energipåfylld och kan så här i backspegeln ändå konstatera att det var ett rätt gött pass. Trots, eller kanske på grund av, tröttheten som nu kommer över mig samt en liten obehaglig känning i höger hälsena.


Slutligen vill jag bara säga:
Happy Valentine's och stora vinterkramar till er alla!

5 kommentarer:

bureborn sa...

En varm kram tillbaka!
Asfalt? Ja men då finns det ju hopp om vår ändå. :-)
Tjusigt att du tuggade i dig 12 K efter den första pulsmilen. Pulsande suger ju rätt bra i benen. Och i hälsenor. Så fort någon nämner hälsenor blir jag nervös - ta det varligt!

jumper sa...

Tack! Och duktigt lubbat!

(Men försökte du verkligen pricka skidspåret? Här uppe tycker skidåkarna inte om när man går i deras spår. Är de så få i Skåne att de inte har något att säga till om?).

Benet sa...

Bureborn: hälsenor, ja. Varje gång jag känner av den tänker jag på dig och på hur synd jag tycker om dig. Jag tänker också på Jumper och på hur bra det verkar ha blivit i hans fall trots det under lång tid till synes hopplösa läget. Det kommer att bli bra för dig med. Jag lovar.

Jumper: Hehe, en kommentar angående den förmodade vandaliseringen av de färska skidspåren var både smått förväntad och absolut på sin plats. Det måste dock sägas att jag, under min färd genom skogen, försökte hitta ett någotsånär lättsprunget spår samtidigt som jag inte ville fördärva för skidentusiasterna varför jag siktade med fötterna på strängen mellan själva spåren. Vet dock inte hur pass bra jag lyckades då jag inte tog mig tid att stanna och kolla efter. Och att vända mig om och glo på den eventuella skada jag åsamkat vågade jag inte med rädsla för att 'dratta' på arslet. :)

Sofie RW sa...

Bra jobbat med pulsandet... det kan vara riktigt slitigt. Hoppas att hälsenan känns ok idag! (Så att du kan hoppa och skutta för att fira guldet).

Benet sa...

Sofie,
Tack för det! :) Jotack, hälsenan känns bra. Jag antar att det är lufsandet på knöliga, snöiga och allmänt tungsprungna vägar som gör senorna lite förbannade...