Ibland är man rädd. Rädd för att springa. Rädd för att det som man fortfarande hoppas blott är ett dumt påhitt eller kvarlevorna av en svunnen, elak mardröm verkligen skall finnas där och påminna om min kropps emellanåt väldigt fragila natur.
Jag är inne i en sådan period nu. Jag vill helst bara blunda riktigt hårt och hoppas att det jag har känt de senaste gångerna jag varit ute (vilket känns som om det vore en evighet sedan nu) bara är ren och skär inbillning. Att mina hälsenor alls inte knorrar, knastrar och gnäller utan är lika tysta, snälla och glada som de alltid varit. Samtidigt som jag blundar gör jag excentriska tåhävningar. Bara för att, om det nu verkligen skulle vara illa ställt med hälsenorna, ställa allting tillrätta igen. Innan det märks, liksom.
I morgon är det lunchlöpning på jobbet på schemat. Som vanligt en tisdag. Jag kommer inte att vara med. Vågar inte.
11 kommentarer:
Hm? Lite skumt det där. Är det ett negativt besked i sig du fruktar eller att det ska förvärra en eventuell skada att provspringa (Man kan ju sluta springa om det känns fel)? "På min tid" fanns det en del rekommendationer att fortsätta springa en del även med öm och stel hälsena så länge det inte gjorde direkt ont. Men jag kanske minns fel och är själv säkert inget bra jämförelseobjekt.
Fy vad jobbigt. Jag hade dock provat. Funkar det så funkar det. Annars blir det poolen. ;-)
jumper: Det är väl det att man inte riktigt vet vad som är bäst. Springa med lite öm sena och lite krasande känsla? Är det bra? Och när känns det "för mycket"? När ska man stanna? Kan även vara så att det är det negativa jag fruktar... Vill ju inte få ytterligare en försäsong fördärvad.
Ingmarie: Är du alltid uppe så tidigt? 04.09? Jisses :-) Mmmm, jag måste givetvis prova snart, men har fått för mig att jag kan prehabba/rehabba bort det innan jag ger mig ut på nästa provrunda... Ja, i "värsta" fall får det bli bland de plaskande, hoppande och busande barnen i poolen :-)
Trist du missar lunchlöpning idag men det kanske är lika bra.
Vi får hoppas att det blir bra snabbt och att det inte är några problem.
jag är ju på andra sidan Atlanten.har inte ens gått och lagt mig ännu. :-)
Ingmarie: Ah, det förklarar saken. Jag borde sluta jobba eller nåt så jag får mer tid att läsa bloggar... (borde ju vetat, ju...) :-)
Dunceor: Ja, det var synd. Men kul att träffas på bussen. Det gav mig en bra energi-kick! :-)
Vet du vad jag tycker? Jag tycker du ska ta och tassa iväg till någon som kan tala om för sig vad som är fel. Överansträngd hälsena och inflammerad hälsäck ska ju inte riktigt behandlas lika. Fast excentriska tåhävningar lär visst göra gott för båda. Kul va?!
Voltaren hjälper föga mot överanstränning för så finns ju ingen inflammation. Mot slemsäckar däremot kan man knapra tabletter.
Håller förexten tummarna för att du bara är nojjig!
bureborn: Ja, visst har du alldeles rätt. Visst borde jag hälsa på någon av de trevliga och duktiga sjukgymnasterna som hjälpte mig då benhinnorna spökade för ett par år sedan. Men det är så förbenat besvärligt när man inte är på hemmaplan på dagarna. Och leta upp nya människor i jobbstan är ju minst lika besvärligt. Dags för semester kanske?? Ja, tack. Gärna!
Excentriska tåhävningar praktiseras numera dagligen. På luncherna smyger jag ner i omklädningsrummet och kör hävningar uppe på omklädningsbänken! Fantastiskt kul.
Då kan jag ju passa på att fråga hur det hela har utvecklats? Tråkigt med trilskande hälsenor.
Ja, jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga. Känns inte helt hopplöst men samtidigt sjukt frustrerande. Varenda jävla vår är det samma sak.
Jag trodde jag skulle ha stärkt mina underben under vintern genom att springa på ojämnt underlag i resonabla farter. Men tydligen har det blivit lite för mycket av det goda för min (bevisligen) klena kropp.
Tack för din omtanke. Jag ber varje dag att det ska släppa snart. Tills dess kör jag på med gym, i bassäng och med lite rehabövningar som jag hoppas kan hjälpa.
Skicka en kommentar