Tog cykeln på en premiärtur igår. Som ett komplement till ett litet nätt Maffetonepass tillsammans med frun. Styrde först kosan mot Balsberget får att få känna på lite mysig mjölksyra. Sedan fullt ös nerför på andra sidan och därefter norrut längs Råbelövssjön. Samma runda (fast åt andra hållet) som jag sprang för ett antal veckor sedan då snön fortfarande täckte största delen av landskapet och hela sjön var djupfryst.
Kom efter en stund upp till Ekestad och svängde ner på den gamla banvallen mot Österslöv. Det var här det hände. Det var dessa fyra kilometer med multidecimeterdjup halvhård snö och is som knäckte min högra den sjunde mars. Som var droppen som fick både hälsena, ankel och nedre smalben och benhinnor att säga STOPP OCH BELÄGG! Jag är säker på det. Fyra kilometer som jag kämpade mig igenom i tron att det skulle stärka mig och mina fotleder och underben. Jojo. Det blev nog som sagt för mycket av det goda den gången.
Nåja, tillbaks till Maffetonepasset. Det måste jag ju få berätta om. Frun och jag gav oss ut innan lunch igår Långfredag. Jag i mina nya DS Trainers med en förhoppning om att det skulle kännas ok i foten. Frun stärkt av sin fina 6:20-tempolöpning i onsdags. Knappa sju kilometer på vårt fantastiska Näsby Fält framför oss. Autopiloten inställd på 6:50-tempo. Tripp, tripp. Tass, tass. Mums.
Vacker väder. Gruset kändes skönt under skorna. Bekväma, nya skor. Efter knappt tre kilometer viker vi in i Lingenässkogen. Sköna stigar. Vattnet från Araslövssjön står högt. Så högt att det på vissa ställen blir att ta en de-tour inom skogen för att undvika översvämmade stigpartier. Foten verkar hålla. Gnäller inte alls som den gjort de senaste veckorna. Skönt. Frun kämpar på. Tempot hålls. 46 minuter senare är vi hemma vid huset igen. Blev till slut 6:52-tempo. Perfekt. Ombyte till SPD-skor. Ut med cykeln. Pump av däcken. Smörjning av kedjan. Mot berget.
6 kommentarer:
Skönt med lite livstecken från dig. Tror med det är den där snön och isen som förstört. Både för dig och för mig. :-( Men det verkar ju lovande för dig nu! :-)
Åh så härligt! Ett löppass utan känningar, jag blir så glad att läsa det!
Maffetassande är superbra som upptrappning från skadeträsket, och vad kan vara bättre än att ha en kär farthållare med på turen.
Va vare ja sa.
Ingmarie: Ja, jag är (nästan) säker på att det är allt ojämnt och jobbigt underlag under vintern samt det extremt dåliga underlaget på beskriven runda som fick foten att protestera på allvar.
Är glad att det "bara" är foten och inte svanskotan, för det verkar än besvärligare. Krya på dig!
bureborn: Maffetassande med frun är fin-fint. Får en att bli riktigt lycklig. Men, faktiskt även lite stressad. I nuläget, alltså... Bara 9 veckor kvar, ju! Och jag känner att jag behöver få upp lite mer fart nu snart...
Hm, det här kräver nästan ett helt eget litet inlägg. Kommer nog strax...
jumper: JA! Du har (förhoppningsvis) helt rätt! Och, som sagts tidigare, ingen är gladare än jag! :-)
Jagade på lite fortare på fältet igår (en mil i 5:10), och det känns idag. Men inte så pass mycket att jag deppat ihop helt.
Som att välja mellan pest och kolera. ;-) Jag har ju haft extrema fotproblem och även om jag har ett guldfiskminne så vill jag INTE uppleva det igen.Fast det var andra bekymmer än dina så det går ändå inte att jämföra. Alltid är det visst något. Ta det varligt!
Ingmarie: Ja, fy fasen. Ta det varligt själv och hoppas innerligt att ditt svanskote-problem ska ge sig snart!
Skicka en kommentar