Note to self: Se till att alltid ombesörja toalettbestyren innan morgonlöpningen tar vid.
Detta glömdes nämligen i morse. Vilket ledde till ytterligare en fekaliehistoria att läggas till arkiven. Och tvingade Benet till att praktsera något han inte gjort sedan mellanstadiet. Höjdhopp medelst saxstil. Då över en svart och vit stålribba på stadens idrottsplats. Denna gång över en elektrifierad stängselståltråd för att nå en dunge med någorlunda insynsskydd.
Ett högst intressant inslag på ett för övrigt underbart lördagsmorgonpass i ett alldeles fantastiskt vårväder!
7 kommentarer:
Några gånger har jag kortat ner löppass för att skynda hem, men jag kan bara påminna mig två gånger ha behövt nödlanda, björna eller var det brukar kallas, en av gångerna så brådskande att jag inte hann många meter från stigen dessvärre utan möjlighet att täcka över resultatet efteråt, en synd jag får leva med och svara för på domens dag. Annars fungerar den "gastrokoliska morgonreflexen" (jo, termen finns) utan anmärkning.
Fråga: Hur högt var staketet?
jumper: Ska ta med mig tumstocken ut i morgon! :-) Och jag slipper leva i skam då jag täckte över mina lämningar med grön, fin mossa...
Ha ha, välbekant, men jag har sluppit det där höjdhoppsmomentet! Hoppas det inte var för högt, man vill ju inte "riva" när det är el i ribban...
en kopp kaffe innan löpningen på morgonen brukar lösa det problemet, det finns väl en anledningen till att det är fri tillgång till kaffe på ålderdomshemmen!
Staffan: :-) Ja, jag antar att det är del i hela "att vara löpare-konceptet"... Har faktiskt bara drabbats en gång tidigare; i slutet av ett långpass då jag fick dyka in i björkdunge i tämligen tättbebyggt område.
Vanligtvis "sköts" förberedelserna på ett tillfredsställande och löparvänligt sätt och som du skriver är kaffe en kanonbra del i det hela. Igår drog jag dock ut innan jag fått i mig mer än ett glas vatten och en halv banan. Hade nämligen lite "bråttom" pga utlovat omtapetseringsprojekt under helgen.
Haha! Skrattade hon rått, tacksam över att aldrig ha behövt slänga sig i en buske. (Och väl medveten om att hon nu kommer att få sona för sitt skratt. Bäst att fylla tajtsfickan med toapapper.)
Tänk att det så snart är dags för ultraeventet! Jösses va ni kommer att få det trevligt. Är du månne nervös inför debuten?
Ha, ha, ha. Jag kom att tänka på stackars Kjell-Erik Ståhl som fick uträtta dylika ärenden bakom en bil under ett marathon...
bureborn: Nervös? Ja, lite. Mest för logistiken kring eventet (som vanligt). Men med Ultra-Fredrika i spetsen för arrangemanget så tror jag att jag oroar mig i onödan :-)
Toapapper har jag aldrig haft med mig på en löptur. Kanske man skulle tänka om. Eller inte. Det är ju ingen direkt hög frekvens på nödlandningstillfällena...
fotografen: Hehe. Ja, det kan hända även den bäste!...
Skicka en kommentar