35 på en onsdag

En onsdag kan börja på många sätt. Normalt börjar den med uppstigning klockan sex, dusch, påklädning, snabb grötfrukost med kaffe och juice, tio minuters cykling till stationen, en knapp timmes tågresa, ytterligare femton minuters cykling, forcerande av tre trappor och påslagning av en alldeles för seg dator.

Denna började något annorlunda. Och fortsatte definitivt annorlunda.

Efter intagen frukost med scrambled eggs, finfina mackor och kaffe, läsning om sig själv och sin nattgäst i den lokala blaskan, påfyllning av vatten och lite snacks i ryggsäcken och tejpning av min skavsårsdrabbade löparkompis rygg så gav jag och Sverigelöparen Andrew oss av på etapp 3 i hans fenomenalt spännande resa upp genom landet. Långpass en onsdag förmiddag. Sweet! Med celebert sällskap. Even sweeter!

Familjen vinkade av oss och "off we went". Fick stanna redan efter hundra meter då stelheten i baksidan på Sverigelöparens hårt ansatta ben blev för svår. Lätt stretch på stället och sedan iväg igen. Jisses. Hur ska det här gå?

Det visade sig gå hur bra som helst. Stelheten släppte i samma takt som vi kom in den ena intressanta diskussionen efter den andra. Det handlade om böcker, språk, kulturer, dialekter, Stockholm, hockey, martial arts, IKEA, geografi och rabiata hundar. Men framförallt handlade det om löpning och allt som hör löpningen till. Ett ämne som verkar kunna diskuteras i all oändlighet utan att tömmas ut helt och hållet.

Vi följde den för länge sedan nedlagda järnvägen i syd/nordlig riktning mot Balsby, Österslöv och Arkelstorp och höll ett tempo lågt nog för att inte slita för mycket på Andrews ben, ungefär 7 min/km.

Då vi närmade oss Arkelstorp övergick underlaget återigen till asfalt och vi kunde känna byns puls. Eller inte. Framme vid ICA-butiken utbytte vi de sista orden och vinkade varandra farväl. 32,5k kvar för Andrew till Lönsboda. 17,5k kvar för mig då jag planerat att ta samma väg tillbaka.

På min väg hemåt tänkte jag mycket på det jag precis varit med om och hur inspirerande det är med excentriker som verkligen tar steget. Jag undrar om jag någonsin kommer att ge mig på något liknande och i så fall hur det skulle vara upplagt. Funderade även på det i jämförelse lilla äventyr som för min och 19 andras del påbörjas om ett par, tre veckor och började verkligen att längta!

Fylld av energi ökade jag tempot och innan jag visste ordet av stod jag ute på altanen och stretchade. Alldeles tyst och stilla. 35 kilometer i benen. En onsdag. Och klockan har inte ens slagit 12. Halleluja.