En marathonhypokondrikers bekännelser

Onsdag. Hem från jobbet i vanlig tid. Käk. In-i-bilen-pack. Iväg. 65 "sköna" mil framför oss. Rullar på fint men äldsta dottern verkar lite hängig. Trött? Eller på väg att bli förkyld? Och då kommer nysningen. Och en till. Och en till. Duschar fullproppade av illvilliga vårförkylningsvirus skickas bakifrån fram mot mig i förarsätet. Känner hur de gör allt för att leta sig in i näsa och hals och jag bestämmer mig för att timingen inte kunde varit sämre. Den nuförtiden oftast passive hypokondrikern i mig vaknar till liv och tankarna börjar fara runt i takt med att kilometer efter kilometer avverkas på E4:n norrut. Om jag blir smittad nu, onsdag kväll, när bryter då förkylningen ut? I morgon? Eller inte förrän på fredag? Om den skulle bryta ut i morgon, vad har jag för chanser att kurera mig till på lördag 11.30? Och vilken kureringsmetod borde vara den bästa? Vad tog jag med mig i väskan och necessären egentligen? Echinagard? Kinesisk ingefärs-häxbrygd? Hmmm? Så vitt jag kommer ihåg ingetdera. Jaha... Det var det marathonloppet...

Timmarna går och förberedelserna för loppet fortsätter inne i min egen lilla marathonbubbla. Min svågers yngste solstråle till grabb har ett gott öga till mig och vill gärna brottas, busa och ha det skoj då vi träffas. Denna gång gör jag dock allt för att undkomma våra lekar då han också är bärare av något virus som gett honom en härligt rinnande kran och rosslande hosta. Detta är helt f**king kört!

Det har blivit fredag och jag åker in till stan och börjar med att hämta ut nummerlappen och strosa omkring på Expot som i år är väldigt präglat av marans nya huvudsponsor. Fastnar i "anmälan-till-nästa-års-marathon"-bås och fyller i en blankett, lättar på lädret och får en "Jag tränar inför Stockholm Marathon 2012"-T-shirt. Ovanför hyllorna där träningströjorna ligger hänger vissa exemplar på skyltdock-torsos. Där hänger också en av årets "Finisher"-tröjor. Lysande klarblå. Vacker och åtråvärd. Så himla synd att jag förmodligen inte kommer att ha möjligheten att få känna känslan att dra en sådan på mig. Börjar jag inte kännas lite varm? Och fan vad det killar i halsen...

Kvällen kommer och jag bestämmer träff med Therese på pastapartyt efter att ha spankulerat runt i Stockholm tillsammans med mina kära föräldrar som också är på plats i huvudstaden. Regnet vräker ner då jag kommer upp ur underjorden vid Stadion och jag skyler en stund för att undkomma den värsta skuren jag sett på länge. Jag behöver ju liksom inte göra det ännu lättare för virusen att få grepp om mig genom att kyla ner mig och gå omkring blöt och kall resten av kvällen.

Får via telefon tag på min date som i pastakön sprungit på både Leif och Håkan och bildat en Ultratrio som nu står och skyler under ett annat tält inne på ÖIP. En kort promenad över konstgräsplanen och trion blir en kvartett. Tjena, tjena. Handslag och kindkramar. -Hur är läget? -Jag känner mig förkyld. Ett unisont tillbakaryggande från de andra. Vi skrattar lite åt eländet och referenserna till Moliére och hans välkända hypokondriker "Argan" haglar ikapp med regnet. Fantastiskt kul att ses och tankarna på en hals som alldeles strax ska tjockna skingras för ett ögonblick.

Det börjar dra lite i kaffetarmen och vi lämnar ÖIP och tar sikte mot ett café. Landar efter lite planlöst irrande på Wienerkonditoriet på Biblioteksgatan. Cappucino och kärleksmums. Måste tillhöra en av de bättre uppladdningarna inför ett 42-kilometerslopp. Smakar fantastiskt och stämningen är hög. Och jag är varm. Är ni andra också det? Eller är det nu det börjar? Visar sig att jag inte är ensam om att svettas på caféets övervåning. Ett bra tecken. Hoppas jag.

Smyger hem till det lånade hotellrummet efter lite gemensam ostkakejakt på Konsum tillsammans med Håkan. Tar det lugnt och varvar ner med "Trädgårdfredag" tillsammans med föräldrarna. Känns som evigheter sedan jag satt och kollade på TV. Och speciellt med mor och far. Känner då klockan passerat halv elva att det snart är dags att tänka på refrängen. Kan ju om inget annat ge kroppen en chans att med hjälp av rejält med sömn samla krafter för att bekämpa de små jävlarna som nu garanterat håller på att montera ner hälsan bit för bit.

Vaknar av mig själv tidigt, kring sju-snåret, och blir tvungen att stiga upp direkt då gårdagskvällens vätskeladdning gör sig påmint. På toaletten en trappa upp i det spännande huset som utgör hotellet bankar hjärtat hårdare än någonsin. 12 trappsteg och jag känner mig så här andfådd. Det här är verkligen kört. På med kaffe och fram med frukost. Jag kör på som om inget hänt. Föräldrarna behöver ju inte också stressas upp. Får ett sms under frukosten. Från en kär gammal vän. Efterfrågar startnummer. Och sluttid i fjol. Jag svarar. Och är noga med att påpeka att de 3.40 jag gjorde i fjol förmodligen inte kommer att varken mötas eller överträffas. Tränat lite dåligt. Och är nog lite förkyld. Är jag verkligen det? Eller sa jag det för att jag vet att jag snart kommer att bli det? Kanske mitt under loppet? Vet inte. I vilket fall som helst så tyckte min kompis att jag nog borde tänka mig noga för. Ett marathonlopp med en infektion i kroppen kan ju faktiskt vara förödande. Ja, rentav livsfarligt. Skit.

På tunnelbanan från Zinken träffar jag på en hel flock med vita nummerbeklädda kassar. Och löpare bärandes dessa på ryggen. Och vid Slussen dyker ett mycket bekant ansikte upp. Leif!? Vilket sammanträffande. -Tjeeenare Leif!, hojtar jag. -Jag har nog fasen lite feber, blir svaret. -Nä? utbirster jag och börjar själv känna mig varm och märklig. -Jo, konstaterar Leif. Skumt.

Springer på Rebecka och Duracell-Karin direkt vid ankomst ÖIP. Karin studsar högre än vanligt och ser ut att vara i storform och Rebecka berättar att hon precis blivit botad från en dunderförkylning av en kvinnlig, kinesisk akupunkturguru. Låter ju helt otroligt! Var hittar man en sån när man behöver en som bäst?

Vidare ner mot omklädningstälten. Att ha sällskap av någon man känner innan ett marathonlopp är guld värt. Man har någon att prata av sig med i alla logistikfrågor, vilket i mitt fall känns oerhört värdefullt och alldeles nödvändigt. Ett bollplank, helt enkelt. Ska jag ha Gel med mig? Kan man verkligen stå här och Vaselinpreparera? Ska jag köra med eller utan keps? Långa eller korta ärmar? Man vet egentligen svaret på alla dessa frågor själv, men det känns tryggt på något sätt att få ställa dem högt.

Vi skiljs åt. Starten närmar sig. Än har halsen inte tjocknat. Kan jag verkligen ha klarat mig? Nä, det låter ju alltför otroligt för att vara sant. Står "ensam" i startfållan i Grupp C. Vinkar energiskt då speakern uppmanar att ge sig till känna om man är svensk. Får då en klapp på axeln och en påminnelse om att jag faktiskt är dansk. Eller i varje fall halvdansk. Nix och Johan är på plats. Linnea-triatleterna informerar om sin plan. De har bestämt sig för att köra maran som ett träningspass. Låter ju sunt. Själv har jag som plan att försöka överleva. Tänker på sms:et jag fick ett par timmar tidigare. Är det verkligen värt det? Jaja, jag får väl kliva av om jag skulle bli dålig. Inte mer med det.

Starten går. Och vi börjar gå. Och ganska snart, snabbare än i fjol då jag stod i grupp D, går promenaden över i löpning. 5:20-tempo är beställt och det är där jag hamnar till en början. Känner mig glad. Och lätt. Men fortfarande smått orolig. Efter ett par kilometer börjar jag känna mig riktigt varm. I huvudet....

Och det är ju inte så jävla konstigt. Jag springer ju. Springer som om jag aldrig gjort något annat. Springer och studsar som en kalv på grönbete. Springer med ett stort leende på läpparna. Springer och vinkar åt publiken. Springer. Och njuter. Den inbillade sjuke får fan ge sig nu! Det här kommer att gå bra. Det här kommer att bli helt fantastiskt. Det här kommer att vara den dagen då hypokondrikern i mig får ett stort rött kort upptryck i nosen och en uppmaning om att lämna banan. Raus du kranken Krattler! För här ska det springas. Ett helt marathon. I tre timmar, trettiofyra minuter och trettioåtta helsköna sekunder! Halleluja!

Foto: Maria Bengtsson