Semesterstartskottet

Fotsulorna hälsar på det daggvåta gräset under sin färd bort mot trädgårdslandet där några salladsblad ska få ge sitt liv till förmån för hemmansägarens frukostsmörgåsar.

En hemmansägare som ser ut att vara lite lätt stel i sin kropp idag. Han går lite sämre än vanligt och verkar ta sig för och lätt massera vänster knäveck då han återvänder till köket med sin grönsaksfångst i ena handen.

Förklaringen verkar vara löprelaterad. Det sprangs ju nämligen lopp igår. Tio platta och fina kilometer i alldeles utmärkt väder i staden där han bor. Ett lopp som även i år drogs igång med en visselpipa trots att namnet på hela evenemanget, STARTSKOTTET, borde ge arrangörerna någon ”hint” om att de kanske bör tänka om och enligt mig överväga alternativen startpistol, knallskott eller varför inte en fullpumpad artilleribrisad.

Vem vet, kanske har någon av de ansvariga en skotträdd hund i sin närhet och tycker att en visselpipa både är fullt tillräckligt och även innehåller en hel del humor.

Loppet kom i alla fall igång med visselpipans hjälp och i år hade vår trädgårdslandsinnehavare Benet varit klok nog att ta en position långt fram i ledet. Han hamnade därför ganska omgående i ett, för honom, relativt högt och bra tempo, till skillnad från i fjol då han var helt stationär under första halvminuten.

Hans kumpan, Karl S, i löparkretsar även känd som Dunceor, satte av i en ännu högre fart och var utom synhåll redan efter det att första kilometern var avklarad. En kilometer som till stora delar gick längs stadens kanal på en cykelväg bredvid gatan med det passande namnet ”Kanalgatan”.

Andningen uppfattades från början vara behagligt kontrollerad trots att det visade sig att pulsen nästan per omgående parkerat sig i den översta zonen. Det såg ut att vara riktigt roligt att springa och som att kroppen verkade vilja vara med redan från start.

Två varv skulle avklaras för tiokilometersdeltagarna, något som kan tyckas vara mentalt grymt påfrestande. Det muttrades också någonting i den riktningen dagarna innan loppet. Förmodligen tänktes det på fjolårets sjukt varma tillställning då vårt Ben var på vippen att kasta sig in i målfållan i ren utmattning redan efter första varvet.

I år verkade det inte alls vara lika illa ställt. Visst såg han sammanbiten och fokuserat lite butter ut, men de långe benen föreföll pigga. Han fick sig lite spontana hejarop längs stadens välfyllda gator, både av sina föräldrar, men även av andra bekanta som dagen till ära råkade stå bland publiken. Han uppmärksammade deras glada tillrop med ganska diskreta gester som en lätt vinkning eller en enkel nick med det kepslösa huvudet. Några high-fives hanns eller orkades inte med.

Precis innan varvning kom han ikapp Dunceor och gled förbi. Något i stil med ”Nu verkar han ha kommit igång!?” hördes från den omsprungne som sedan kom att ligga alldeles strax bakom under resterande kilometrar.

Kilometrar som med största sannolikhet var klart jobbigare på andra varvet än på det första. Det såg ut som att de flesta löpare, i synnerhet vår Benet, nu hade det hyggligt kämpigt där ute. Men konstigt nog verkade tempot ändå att hållas någorlunda konstant.

Spurten på en av stadens kullerstensbelagda gågator såg dessutom ut att gå i en ännu högre fart än vad som tidigare bjudits på. Med en hastig titt på klockan då vår svartklädde, långstrumpade, 194 centimeter långe löpare passerade mållinjen vid Stora Torg, kunde det konstateras att det här minsann sattes personbästa. Och det med råge. 42.14. Ja, det var som tusan.

De nu sköljda salladsbladen får utgöra basen på morgonens skinksmörgåsar som precis alldeles nu avnjuts tillsammans med ett glas Zoegas av en stolt, glad och nu även semesterfirande Benet som med ett leende konstaterar att ”sämre start kunde man få på sin sommarledighet”.

God morgon!