Berlin - en riktigt lyckad målmiss

Med ett vrål av lycka passerar jag den sjukt efterlängtade mållinjen på ett jublande Stockholm Stadion. Min klocka visar på 3.34-nånting och den avslutande ruschen fick mig tydligen att lyckas gå under 3.35. Jag känner mig trött, törstig och lycklig. Och fortfarande stark. Och inser där och då att nästa marathonmål måste ju bli sub-3.30. Nästa marathon. Berlin marathon.

Alarmet ljuder. 04.00. Sätter mig direkt upp i sängen. Känner efter. Obeskrivligt trött. Och tung i huvudet. Sträcker mig vant efter näsduksförpackningen på nattduksbordet. Tömmer bihålorna för tusende gången den senaste veckan. Fan. Gör vid mig, käkar en stadig frukost och får skjuts av min älskade hustru till tåget. Allt med? Skor, Tävlingsdress, Garmin, Pass, Resorb, Nässpray, Näsdukar? Jo. Kastrup nästa.

Anländer Berlin tre kvart efter det att planet lämnat CPH. Har träffat på en trevlig danska på flyget som nu undervisar mig i konsten att köpa rätt biljett till S/U-bahn. Har själv inte tagit mig tid att ta reda på vad som gäller. De senaste veckorna har varit minst sagt überintensiva. Och den energi som eventuellt blivit över har spenderats på att försöka bli kvitt förkylningen som dock visat sig vara osedvanligt segdragen. Sätter mig på ett tåg som enligt min nya bekantskap ska ta mig hela vägen fram till den station som ligger närmast mitt hotell. Visar sig vara helt fel och blir "avslängd" på en ändstation långt ifrån min tänkta destination. Dags att börja engagera hjärnan. Hittar ganska snabbt rätt och står snart i receptionen för att checka in. En snabb vända in på rummet och sedan ut på stan. Mot Brandenburger Tor och start/målområdet för lite rekning.

Förberedelsearbetet för årets stora idrottshändelse i Tysklands huvudstad är i full gång. Jag flanerar längs 17. Juni-gatan och insuper, tillsammans med hundratals andra löparturister, atmosfären och ser med snorig försiktighet fram emot söndagens begivenheter. Framme vid den mäktiga porten på den före detta östra sidan av staden slår jag mig ner vid ett bord och ger mig på en del av den lokala menyn; En Krakauer och en Erdinger (Alkoholfrei...). Jojo. Tyskarna kan det där med korv.

Börjar fundera på var jag hämtar ut startnumret och ser mig omkring runt startområdet utan att få syn på något som skulle kunna utgöra det Expo jag efterlyser. Fiskar upp papprena ur väskan och inser att jag ska ta mig till gamla flygplatsen för att finna det jag söker. Gör så och möts ute på Tempelhof av en gigantisk utställning väldigt präglad av de stora sponsorerna BMW, Adidas och Erdinger. Letar mig fram bland hundratals utställare och hittar till slut nummer-, chip- och tröjutdelningen i hangaren längst in i komplexet. Irrar runt en del, snackar med Adidaspersonalen, försöker hitta ett par Adizero Adios i min storlek utan resultat. Avslutar besöket med en vegetarisk Flammkuche och ytterligare en alkoholfri öl innan det blir dags för hemfärd och sänggång. Spenderar alldeles för mycket tid med datorn i knäet och offrar en del av den så efterlängtade och välbehövliga sömnen. Snyter mig slutligen en sista gång för dagen, tar ytterligare en dusch nässpray, sluter ögonen och försöker somna.

Lördagen inleds med en sagolik frukost på hotellet. Under denna högtidsstund får jag ett sms av Carina som låter berätta att hon och hela SpringTime-gänget är på väg till frukostjoggen. Ska jag med? Eh? Har jag missat något nu igen? Tydligen. Skulle nog tagit mig tid att läsa på lite om kringevenemangen, men det är ju så dags nu. Inser snabbt att jag inte kommer att hinna. Vet inte om jag "vågar" heller. Snoken rinner med oförändrat tryck. Dock i stort sett genomskinligt vilket måste vara positivt. Avslutar dagens första mål, gör mig reda för lite kombinerad sightseeing och koordinering, ty idag är det tänkt att jag ska sammanstråla med inte mindre än fyra pågar som anländer Berlin från olika håll.

Börjar med att ta mig ut till Olympiastadion där frukostjoggen som Carina tipsat tydligen ska äga rum. Möts av en stor, mångspårig, men samtidigt väldigt öde station då jag kliver av S-bahn. En promenad på några hundra meter tar mig fram till arenan och jag tycker mig kunna känna en mäktig, men kall historievind svepa igenom mig då jag står och glor på det imponerande bygget. Går fram mot ingången där jag möts av mätta och glada löpare som är på väg därifrån. Får tyvärr inte komma in på området av de trevliga men väldigt bestämda vakterna. Jaja, får bli till en annan gång.

Resten av dagen spenderas på Berlins gator, på café, i tunnelbanan och ute på mässan tillsammans med nyanlända vänner. Sköter också en textbaserad korrespondens med Carina via sms där det bestäms att vi ska mötas på en italienare för en gemensam middag. Sagt och gjort. Fem skåningar och två Stockholmstjejer, Carina och Marie, slår sig ner vid ett utomhusbord hos smått förvirrade italienska servitörer. Det blir pasta för hela gänget. Denna "trolldeg" som i olika former ska förbereda oss för morgondagens utmaning. Ja, jäklar! I morgon är det alltså dags. Och jag som inte tagit ett enda löpsteg de senaste elva dagarna. Däremot snutet mig. Konstant. Produktionen fortsätter och jag får ursäkta mig ett par gånger för att inte behöva se ut som en dagisunge med en klassisk "11" under kranen vid bordet.

Middagen fortgår under riktigt trevliga former och smått oundvikligt börjas det pratas om målsättningar. Jag gillar det inte. Att prata målsättningar inför lopp, alltså. Har aldrig gjort det. Och allra minst nu då jag inte ens vet om jag kan springa över huvud taget. Vill få alla att förstå att jag inte har något mål. Längre. Tidigare var det sub-3.30. Men nu. Nä. Målgång, kanske. Om kroppen tillåter... Hmmmm. Usch, ja. Hur ska det här gå?

Strax efter halv sex på "race day"-morgonen står jag i hotellduschen och frågar mig hur jag mår. Faktiskt något bättre trots ännu en natt av alltför dålig sömn och frekventa toalettbesök. På frukosten blir det vitt bröd, skinka och marmelad, samt kaffe, juice och vatten. Inga konstigheter för att hålla sig vän med magen. Tejpning, vaselinförberedelser och sedan tävlingsdräkt på.

Promenerar bort mot starten där en rendez-vous med Dunceor är tänkt att ske tre kvart innan start. Inser då jag ser mängden löpare som köar för att komma in på området att den planen kommer att spricka. Kommer till slut innanför grindarna, lämnar in påsen, drar på mig den på mässan erhållna gröna sopsäcken och kliver in i fållan för startgrupp E. Spanar efter min E-gruppskumpan utan resultat. Hittar däremot en refug att kliva upp på som gör mig ett par huvud längre än alla andra. Lyckas i och med detta lilla trick få Dunceor att få syn på mig. Skönt. Gör upp lite efter-lopp-planer och står sedan och inväntar startskottet och det stora röda-ballongsläppet. Känner mig lite lätt bedövad. Av osäkerhet angående form och friskhet. Av en sömnskuld som börjar bli riktigt tung. Samt av alla tankar på om jag verkligen gör rätt som ändå springer trots den envisa förkylningen som gästat min kropp i nästan tio dagar. Speakerns uppmaning till löparna att inte springa om man är sjuk ringer i mina öron och gör mig än mer dimmig.

PANG! Starten går. Jag och Dunceor rör oss med myrsteg framåt. Pissnödig. Ajdå. Kastar mig ut ur den rörliga ormen av löpare och uträttar mina behov i närmaste buske. Tillbaka igen. Nu utan (känt) sällskap. Börjar jogga så smått. En jogg som snart övergår i löpning. Löpning i riktning mot den mäktiga guldängeln Siegessäule. Och mot min fjärde marathonmedalj.

Speakerns röst ekar fortfarande inne i huvudet. "Känner ni er dåliga, får tryck över bröstet, avbryt genast och uppsök läkare!". Jo, det lovar jag mig själv. Och min familj. Springer och känner efter under de första fem-sex kilometrarna, men får beskedet av kroppen att det fungerar faktiskt riktigt bra. Det (nu helt genomskinliga) snor som fortfarande vill ut ur bihålorna forslar jag bort lite diskret med hjälp av handen som jag sedan torkar torr på nederdelen av tröjan. "Rallarsnytningar" är inte att tänka på i den rådande trängseln.

Efter en första mil på 51 minuter låter jag mig nu släppas fritt och mina funderingar på huruvida jag borde göra detta eller ej suddas mer och mer ut. Jag börjar nu kunna njuta av loppet. Av stämningen och av det faktum att jag faktiskt är i gång. I ganska skapligt tempo. Kilometer efter kilometer passeras och det känns förvånansvärt lätt. Vädret är fantastiskt och publiken längs banan är glad och till mycket stor del röd, vit och dansk. Några få, enstaka, stackars svenska flaggor lyckas jag se och varje gång springer jag fram mot bäraren av den blå-gula fanan och skriker något i stil med "HEJA SVERIGE!" för att få dem att fortsätta vifta och heja fram andra svenskar som behöver stöd.

Tempot har ramlat under 5:00 per kilometer och just nu går det riktigt bra. Samtidigt har jag en liten gnagande känsla att jag inte borde köra på så pass "hårt" eftersom det med allra största sannolikhet kommer att straffa sig senare. Jag har ju faktiskt precis gått igenom en period där kroppen varit fullt sysselsatt med virusbekämpning istället för vila och välbehövlig marathonuppladdning.

Lugnar ner tempot något fram mot halvmarepasseringen men trampar ändå över 21,1-mattan på en tid som är nästan en minut snabbare än i Stockholm i våras; 1.46,29. Rullar vidare bort mot 25 och håller ungefär samma fart som löparna omkring mig, vilket känns skönt. Trots mycket folk upplever jag ingen direkt trängsel.

Saknar min familj där jag springer i min anonymitet. Känner att jag snart skulle behöva någon av mina närmaste i publiken som kan ge mig en slängpuss, en high-five eller ett extremt energi-injicerande "HEJA PAPPA!!!". Försöker rita mig bilden från Stockholms gator i huvudet och låter mattorna som passeras var femte kilometer utgöra min kommunikationskanal till de där hemma. Vill att de ska se att det rullar på fint och att jag, så här långt, håller.

Passerar 25 och nu börjar det för första gången kännas lite tungt. Och det är på tok för tidigt att få sådana känslor. I Stockholm kom dessa känslor ungefär tio kilometer senare och det är väl lite mer normalt. Men, det var då och nu är nu. Inget att göra. Bara att försöka hålla i så gott det går. Vaderna protesterar och ber mig att försöka ändra löpsteget en aning så belastningen på dem minskar. Hmmm? Ok. Inte det lättaste men låt mig göra mitt bästa.

Ännu mer protester från vaderna och så äntligen så får jag syn på trettiomattan där framme någonstans och jag, just nu med en icke nersköljd gel-klump i munnen, springer trånande efter den. Bara tolv kvar nu. Kom igen för fan. Det här fixar du. Bara att bita ihop. Ja, ja, ja!

Eller nej. Nu är det inte roligt längre. Inte alls. Ångesten kryper på i synkad takt med ett lätt illamående. Vaderna skriker, tempot sjunker och jag vill inget annat än att stanna. Inte ens det faktum att jag faktiskt kan vara med och verkligen deltaga i loppet och faktiskt till och med kan springa i ett relativt hyggligt tempo ger mig någon vidare tröst eller sporrar mig att vilja fortsätta. 35-mattan känns så ofattbart avlägsen och är så ofattbart efterlängtad att jag inte har ord att beskriva det med.

Jag äter vid varje energidepå, jag dricker vid varje vätskekontroll men känner ändå att jag inte riktigt har den energi som krävs för att hålla tempot och humöret uppe. Jag krigar och krigar, men börjar mer och mer misströsta och faller in i negativa tankespiraler och börjar fråga mig själv varför i helvete jag håller på med sådant här. Vaderna skriker och jag känner att mitt löpsteg är allt annat än vackert för tillfället. Ligger i vänsterfil och hör mitt namn (som kan skådas på nummerlappen) ropas ett par gånger och konstaterar att det är ett dåligt tecken. Det måste helt enkelt se helt jävla sjukt jobbigt ut.

Har fått ett mantra på hjärnan som jag nu upprepar för mig själv gång på gång på gång; "If I can just keep myself from walking, I'll be fine!". Av någon anledning på engelska. Om och om igen. Samtidigt som jag så äntligen passerar 35 börjar jag hallucinera om 40-mattan. "If I can just...". Blundar en stund. Öppnar sedan snabbt ögonen och stirrar rakt fram. Försöker tänka på löpsteget, men smärtan i vaderna hindrar mig från att ta lätta steg och för att få något resultat ur "lyft, lyft, lyft"-sången. Springer tungt och ångestladdat. Njuter inte ett enda dugg av att vara på Berlins gator kantat av tusentals jublande människor. Bryr mig inte. Orkar inte. Bara springa. Ett steg till. Ett till. Ett till. "If I can just keep myself from walking...".

40-mattan passeras och sista femman har gått på 27min23s, således ungefär 5:30-tempo. På något sätt bättre än jag fruktade. Nu bara 2,2 kvar. 2,2 sketna kilometer. Ingenting. Ingenting! Börjar nästan gråta bara jag tänker på mållinjen. Vill inget hellre än att vara framme. Är detta förresten "Unter den Linden"? Nej. Banan svänger igen. Detta då? Nej? Fan. Hur långt kan det vara kvar nu? 2,1? Pressar på och försöker hålla upp den lilla fart som är kvar. Ett steg i taget. Kom igen. Kom igen. Varmt nu. Svettas floder. Banan gör en ny sväng. Kan det vara? Ja, det måste vara så! Träden längs vägen. Tjocka led med jublande publik. Rödvita flaggor. Röd/svart/gula flaggor. Alla skriker och hejar. Jag hör de knappt. Ser dem inte. Ser ingenting. Förutom porten där långt framme. Porten vid Brandenburger Tor. Äntligen. Äntligen!

Springer igenom porten och sträcker armarna i luften. Minns i samma stund att målet ligger ytterligare 500 meter bort. Blir nästan förtvivlad. Försöker mig på ett futtigt försök att få en sista dos energi från publiken genom att vifta lite med de långa armarna. Resulterar i en något förhöjd publikvolym och en irriterad medlöpare som får min högerschimpansarm i nyllet. Bryr mig inte. Lite, lite kvar nu. Hör något om "Weltrekord" från PA-systemet och ser siffror på taket på en parkerad BMW precis innan mål. 2.03.38. Jisses! Och DÄR korsar jag matta 1 och DÄR matta 2 i målområdet. Jag är framme. Jag får stanna. Jag är klar! JAAAAA! Knäpper av klockan och läser 3.38.nånting. O MEIN GOTT vad skönt att få vara i mål!

Känner mig yr, stel och törstig som en ökennomad. Får köa till medaljutlämningen och det dröjer säkert tio minuter i hettan innan jag får mig ett glas vatten till livs. Stapplar på ordentligt stela ben fram längs fållorna. Folk överallt. Haltar bort mot påsutlämningen och hör en bekant röst då jag precis ska få ut min påse. "Ser ju bra ut!". Dunceor-Kalles glada och sarkastiska stämma får mig att skina upp i ett leende, det första på flera timmar, och jag replikerar med "Detsamma! Hur gick det?". "3.37-nånting...". "Grattis!! Då slog du den gamle (mig) med ungefär en minut". Jag ser på Kalle att han blir glad och han får ur sig "Börjar ju bli en ful vana det där med att komma före Benet. Först Salomon Trail och nu Berlin Marathon!". Det är du väl värd unge man, tänker jag. Jag är den förste att gratulera. Och idag hade jag inte mycket mer att ge. Närmare bestämt INGET mer att ge....

Får senare även tag på övriga i den manliga Skånekvintetten och spenderar tillsammans med dessa härliga pågar en god stund på en gräsplätt vid Erdingertälten hinkandes alkoholfri öl. Visar sig att de gjort fina resultat allihopa. Jonas (debutant 1) på 3.29, Jocke (debutant 2) på 3.51 och Robin på 4.05. Riktigt bra! Riktigt kul!

Ligger och kisar i den gassande solen med medaljen runt halsen och känner mig så sjukt färdig. Men glad, stolt och överlycklig att det till slut verkligen gick att genomföra detta mitt fjärde marathon. Det som skulle bli mitt första under 3.30, men som istället blev en riktigt lyckad 3.30-miss.

Prost, tack och hej. Ja, nu leker livet för mej!