fredag 7 oktober 2011

Blodfattigt höstlöp

Mitt-på-dagen-löpning en vardag har under de senaste åren varit begränsat till tisdagslunchlöpningarna i Lund. Men den här veckan har jag kunnat springa närhelst på dagarna jag önskat. Åtnjuter nämligen lite genom åren på-hög-staplade semesterdagar. Dagar som jag antingen tar ut nu eller inte alls. Min anställning i Lund upphör nämligen på måndag. Och nästa börjar måndagen därefter. Således nya tider, nya utmaningar!

Förutom löpning har veckan ägnats åt diverse praktiska övningar såsom tandläkarbesök, kretsloppsparksbesök, bil-fix och, för första gången i mitt liv, blodgivning. Något jag egentligen tänkt göra i en herrans massa år, men aldrig blivit färdig till. I somras knatade jag förbi en blodbuss uppställd utanför en av kontorsbyggnaderna i Lund, bestämde mig där och då att nu var det dags. Fick proven tagna, blev godkänd i besiktningen, och i tisdags var det alltså dags för premiärlämning. Vana sköterskor tog hand om mig, mina vener och mitt blod. Blev till och med bjuden på fika efter att de 450 millilitrarna var överlämnade. Trevligt. Hamnade vid samma fikabord som ett känt ansikte (från "min" brädgård) och började nästan genast snacka löpning, träningsprogram och Göteborgsvarv. Han var nämligen anmäld till sitt livs första lopp den 12/5 nästa år och hade en hel del frågor då han, via överhörning av mitt samtal med en sköterska om marathonlöpning och järn-tillskott, förstått med vad jag spenderade min fritid.




Gårdagseftermiddagen spenderades i Bockatorpet, där för övrigt Salomons Trail Tour gick av stapeln för halvannan månad sedan. Möttes då jag klev ur bilen av ett blåsigt, regnigt och helt underbart höstväder. Mina älskade trailskor, Inov8 X-talon 212, satt på fötterna och jag såg riktigt mycket fram emot en och halv timmes trippande på brandgula höstlöv, över rötter och stenar och i djupa vattenpölar. Drog iväg i "normalt" tempo och tyckte det ländes lite tungt. En koll på min Garmin indikerade att pumpen fick jobba på bra mycket mer än normalt i rådande fart. Att vara fattig på röda blodkroppar känns som att vara riktigt ur form. Jag undrar hur länge jag kommer att uppleva det så? Och undrar om det rentav kan vara "dumt" att träna innan tillräckligt mycket av det lämnade blodet är ersatt... Någon som har erfarenhet?



Trots den något högre belastningen än det från början var tänkt, var eftermiddagen i regnet till absolut största belåtenhet. Frihetskänslan var total och inte ens lösspringande rotweilers som ägaren inte riktigt lyckades få tag på innan de kom fram till mig (ståendes i givakt med händerna uppdragna) för att "hälsa" kunde få mig ur balans. Mitt-på-dagen-löpning en vardag slår på något sätt det mesta!

9 kommentarer:

jumper pensionär sa...

Om du kunde få tillbaka den där halvlitern om tre veckor, skulle det bli springa av! Men det finns kanske andra som behöver blodet bättre. Ska i alla fall bli intressant att se hur snabbt du återhämtar dig.

Mittpådagen-löpning en vardag, vad är det för märkvärdigt med det, tänker jag aningslöst och hädiskt från min horisont.

Benet sa...

Hehe... Bloddoping, ja! Att jag inte tänkte på det innan Berlin :-)

Var ute på en (platt) runda igår och det kändes fortfarande lite tyngre än vanligt, men bättre än i förrgår. Tror nog att jag ska kunna vara helt tillbaka (till där jag nu var, vilket jag knappt vet själv) om några dagar. Då det förhoppningsvis blir ett litet solitärt back-to-back mini-ultra-event... Gäller ju att utnyttja den sista veckan i "frihet" så optimalt som möjligt.

marie är mitt namn sa...

Vilken trevlig blogg du har!

Vill gärna ge råd, men jag lämnar aldrig blod. Min läkare säger att jag har kronisk anemi, vilket gör att jag dränerar mina depåer under lång tid så jag kan ha galet låga värden och ändå springa. Brukar märka att värdena gått under en viss nivå genom att jag inte orkar på samma sätt. Då får jag gå till doktorn och testa mig.

Jag skulle nog vara lite försiktig i ditt fall för du sänker dina värden snabbt och det är jobbigare för kroppen än att sakta sänka värdena. Tror att du kan träna men inte i ditt normala tempo.

Ta järntabletterna du får efter blodgivningen och käka lite mer mat som innehåller järn så tror jag att du är tillbaka inom en vecka :)

//Marie

Benet sa...

Marie: Tjena!
Jaså, kronisk Anemi, säger du?... Låter ju inget vidare, din stackare. Knaprar du då också järnpiller? Jag fick en karta som present efter "tappningen" och har börjat tugga. Blir lite smålustig i kistan, men det är kanske en vanesak!

Förhoppningsvis "repar" sig kroppen relativt snabbt. Om inte är det iofs ingen större fara. Inget direkt lopp att tänka på. Mer lite små privata ultraambitioner nästa vecka. Får se hur det blir.

Tack för dina tips!

bureborn sa...

Vilken lyxvecka! Själv har jag börjar räkna pengar. För att se om det finns utrymme att göra det du gjorde förra året - jobba mindre. Skulle vara så sjukt skönt att vara ledig en dag till i veckan!
Av blodgivning har jag ingen erfarenhet. Har försökt lämna blod, men får inte. Jag är för liten! Skulle de fylla en påse med mitt blod skulle det tydligen bli för lite kvar i lilla mig. Och mindre än en hel påse kan de inte ta.

Ingmarie sa...

jag har heller aldrig gett blod (vilka snåla läsare du har!!! haha) men jag tror du ska lita på din känsla helt enkelt. Kroppen fixar det där ganska bra om den är frisk för övrigt. Är du trött-vila. Pigg-spring.
jag springer i princip alltid "mitt på dagen" men sen jobbar jag å andra sidan till seeeeent på kvällen.

Benet sa...

bureborn: För liten?! Ja, så kan det ju förstås vara. Deras blodpåsar verkar som sagt bara komma i en storlek (450 ml) och det kan ju innebära en ganska stor procentuell skillnad av totala blodvolymen i kroppen beroende på hur stor man är...

Gå ner i tid?! Tjohoo! Har du möjligheten, gör det! Det 20%-iga inkomstbortfallet kan man nog mildra något genom att samtidigt börja med en annan vana som minskar på hushållsutgifterna. Och i ditt fall sparar du väl in en hel dags bensin/dieselkostnader? Räkna vidare! Hoppas du får ihop det! Tredagarshelg är fantastiskt!

Ingmarie: Visst har du rätt! Som vanligt. :-) Lyssna på kroppen är ju alltid bra, och om det är som nu att jag ändå bara "mysspringer" utan något direkt mål i sikte så kan jag ju verkligen låta kroppen bestämma tempo och mängd. Känner mig mer eller mindre helt "återställd" idag efter en dryg vecka. Och detta trots att det i måndags och tisdags blev 66 (lugna) kilometrar, men mer om det i ett kommande inlägg :-)

slimslender sa...

Vackert, härligt och inspirerande. Kul att du fortfarande både bloggar och löper strongt. Grattis också till ditt väl genomförda fjärde marathon.

Benet sa...

slimslender: Tack! Och KUL att du tittar in! Hur går det med ditt löpande nuförtiden?