Blodfattigt höstlöp

Mitt-på-dagen-löpning en vardag har under de senaste åren varit begränsat till tisdagslunchlöpningarna i Lund. Men den här veckan har jag kunnat springa närhelst på dagarna jag önskat. Åtnjuter nämligen lite genom åren på-hög-staplade semesterdagar. Dagar som jag antingen tar ut nu eller inte alls. Min anställning i Lund upphör nämligen på måndag. Och nästa börjar måndagen därefter. Således nya tider, nya utmaningar!

Förutom löpning har veckan ägnats åt diverse praktiska övningar såsom tandläkarbesök, kretsloppsparksbesök, bil-fix och, för första gången i mitt liv, blodgivning. Något jag egentligen tänkt göra i en herrans massa år, men aldrig blivit färdig till. I somras knatade jag förbi en blodbuss uppställd utanför en av kontorsbyggnaderna i Lund, bestämde mig där och då att nu var det dags. Fick proven tagna, blev godkänd i besiktningen, och i tisdags var det alltså dags för premiärlämning. Vana sköterskor tog hand om mig, mina vener och mitt blod. Blev till och med bjuden på fika efter att de 450 millilitrarna var överlämnade. Trevligt. Hamnade vid samma fikabord som ett känt ansikte (från "min" brädgård) och började nästan genast snacka löpning, träningsprogram och Göteborgsvarv. Han var nämligen anmäld till sitt livs första lopp den 12/5 nästa år och hade en hel del frågor då han, via överhörning av mitt samtal med en sköterska om marathonlöpning och järn-tillskott, förstått med vad jag spenderade min fritid.




Gårdagseftermiddagen spenderades i Bockatorpet, där för övrigt Salomons Trail Tour gick av stapeln för halvannan månad sedan. Möttes då jag klev ur bilen av ett blåsigt, regnigt och helt underbart höstväder. Mina älskade trailskor, Inov8 X-talon 212, satt på fötterna och jag såg riktigt mycket fram emot en och halv timmes trippande på brandgula höstlöv, över rötter och stenar och i djupa vattenpölar. Drog iväg i "normalt" tempo och tyckte det ländes lite tungt. En koll på min Garmin indikerade att pumpen fick jobba på bra mycket mer än normalt i rådande fart. Att vara fattig på röda blodkroppar känns som att vara riktigt ur form. Jag undrar hur länge jag kommer att uppleva det så? Och undrar om det rentav kan vara "dumt" att träna innan tillräckligt mycket av det lämnade blodet är ersatt... Någon som har erfarenhet?



Trots den något högre belastningen än det från början var tänkt, var eftermiddagen i regnet till absolut största belåtenhet. Frihetskänslan var total och inte ens lösspringande rotweilers som ägaren inte riktigt lyckades få tag på innan de kom fram till mig (ståendes i givakt med händerna uppdragna) för att "hälsa" kunde få mig ur balans. Mitt-på-dagen-löpning en vardag slår på något sätt det mesta!