Sex - Fjuttig kvalitet?

Inspirerad som själve f-n av Carinas sanslösa långpass-tusingar gav jag mig idag ut för ett köra det första kvalitetspasset på mycket länge.

Strax innan 18 styrde jag kosan mot Björket och den upplysta grusväg som skär genom den lilla skogsdungen och som passande nog är nästan precis en kilometer lång. Märkligt hög puls på vägen dit i 6-tempo, men det fick vara som det var med det. Kanske jobbstressen från tidigare under dagen som jag tagit med mig ut? Kände mig taggad inför uppgiften och längtade efter att få bli riktigt trött. Planen var att springa sex stycken tusingar, vilket med lätthet kan uppfattas som riktigt fjuttigt i jämförelse med Carinas tjugo häromdagen, men sex fick det bli. Sex blir bra. Sex är bra.

Drog iväg på den första och försökte fokusera på löpsteget samt att hålla en bra hållning genom hela kilometern. Men den första var tung. Riktigt tung. Kändes att jag fått hålla mig borta från snabbare löpning ett tag nu. Andra gick bättre. Nästan för bra. Sprang den i 4-tempo rakt igenom. Trean och fyran gick i mitt miltävlingstempo från i somras (4:13). Den femte och näst sista var av någon anledning riktigt obehagligt jobbig och det märktes också på tempot; 4:26. Drog dock ner tempot lite grand för att kunna upprätthålla någon slags stil på löpningen. Ville inte börja "sluggerkuta" utan hålla ett bra steg och ett hyggligt flyt. Sista kändes bättre men efter de 4:17 var jag ändå verkligen glad att ha det hela överstökat.

Trippade hem de två kilometrarna och kände mig fett nöjd med passet, skönt trött och tänkte på hur det skulle kännas om jag istället för 6 bränt av 20. 20!? Det är ju helt galet!