Benets backspegelsblickar

Sju dagar har gått sedan det nya året skålades in. Sju dagar under vilka det producerats mängder av träningssummeringar i bloggosfären. Summeringar som är ett sant nöje att som läsare konsumera och som får en att fascineras av allt roligt och spännande som hänt i vårt avlånga löparland.

Ett inlägg som dock saknas i denna skörd av årskrönikor är det från det där Benet. Han brukar ju så här års lyckas slänga ihop ett inlägg med lite minnesbilder från året som passerat, men i år verkar han inte riktigt vara på humör. Han har mest setts vanka omkring i sitt hus klagandes över märkliga smärtor i vänstersidan långa skånk, eller sammanbiten liggandes på en träningsboll modell större i den ena märkliga övningen efter den andra. Kanske är det bäst att låta honom vara ifred.

Eller vänta... nu ser det ju faktiskt ut som att han tar fram sin laptop. Och sjunker in i ett tillstånd som ser något så när bekant ut. Krafsandet i det rödlätta skägget och den smått frånvarande men ändå koncentrerade blicken genom läsglasen säger mig att det faktiskt verkar vara ett blogginlägg på gång... Ja, det var som fasen...



2011 var ett år då det hände en hel del i mitt löparliv. Det var året då jag för första gången sprang längre än 42k på en och samma dag, då jag kombinerade långlöpning med gourmetmat och stiftande en mängd nya synnerligen trevliga bekantskaper, då jag slog personligt på både marathon (3.34.38 i Stockholm) och 10k (42.14 på hemmaplan i Kristianstad), då jag irrade omkring i Beijings motorvägskulvertar och i en av stadens alla parker och då jag debuterade i trailsammanhang.

Det var även året då jag sprang mitt första utanför-Sveriges-gränser-marathon (Berlin), då jag av en ren slump fick bevittna en IM-tävling live (i Nice) och undrade om jag själv skulle klä i badmössa och då jag någon månad senare själv gav mig ut på ett lika lokalt som spontant triathlonäventyr (S, C, L) i och runt Råbeslövssjön. Det var också året då jag och min familj under ett dygn adopterade en långlöpande australiensare. En riktig äventyrare som senare skulle gå och bli chefredaktör för en ny tidskrift där jag i debutnumret fick den nedtecknade gourmetlöpningsupplevelsen publicerad.



Det var även året då jag gjorde slag i saken och bytte både bransch, arbetsgivare och tjänstgöringsort. Rätt eller fel får väl tiden utvisa, men jobbytet gav mig möjligheten att faktiskt börja långcykla (eller långspringa) till, eller kanske främst, från jobbet. En möjlighet som jag dock ännu inte uttnyttjat under de två månader då jag haft möjlighet.

Det jag däremot utnyttjat är möjligheten att via de långe benen i olika självarrangerade soloevenemang utforska de fina omgivningarna i mina hemtrakter. I somras en ultralöpning söderut till Kivik och i höstas ett tvådagarsevent i andra riktningen med slutdestination Sölvesborg. Och så skapades det en årlig tradition genom att följa upp fjolårets uppskattade nyårslöpning med ett nytt avsnitt av det sociala sista-dagen-på-året-passet.

Det var även året då jag tröttnade på att betala 349 kronor per månad för något jag dumt nog inte längre utnyttjade. Jag sade upp mitt gym-medlemskap och upphörde samtidigt med all form av specifik coreträning. Något som skulle visa sig vara ett synnerligen korkat beslut då det under årets sista månad resulterade i att jag fick tillbaka de ischiasproblem jag senast brottades med under våren 2009. Problem som i år blev så pass allvarliga att målet om 2000 sprungna kilometer kom att förbli ouppnått.

Alles in alles med andra ord ett synnerligen händelserikt år som fullkomligt flugit förbi med en hisnande hastighet och som gett mig många härliga minnen som jag sent, eller ännu hellre, aldrig kommer att glömma.

Och nu är det hög tid att blicka framåt. Mot ett år som redan nu inbegriper en hel rad planerade löpaktiviter. Men mer om det i ett kommande inlägg. Ty nu är det hög tid att tillsammans med pilatesbollen ta upp den dagliga kampen mot ischiasproblemen!